Sexism: It's a EU Thing!

Dear scientific people of the European Comission,

Thank you so very much for making this videosnutt. I have always tänkt that there are some things I just can't do, for exempel run fast like a man, drive a car or think about komplicerade things. Since I have a pair of very large boobs and a pussy vagina, I alltid thought that it just won't be possible for me. But now I know I was wrong! Science is spelled with a lipstift in the middle! To work in the scientific område is like being a model and all girls and women who have pussy vaginas are so good at being modeller! The laboratorium is really a cat walk, only with dna-strängar, hydrogen, smoke, läppstick and nagelpolish and sexy säkerhetsgoggles! And all the hot forskare will be so glad to se me they will look up from their strobostetoskop! Now I will go forska on the lifeforms in puder.

Many kind hälsningar, 

Susanna "Scientific Sexkitten" Martelin

Det är helt klart värt det.

Det som skulle bli sagt syntes igenom och det är bara att slipa och slipa fram det. Jag har all anledning att fortsätta och jag minns att det är det här jag ska göra, det har alltid varit det här jag ska göra och jag är fortfarande ung och dagen är ny och luktar regn.

Stort tack för igår, Jessica.

Men romanen då?

Kommer ni ihåg att jag har skrivit en roman? Ibland glömmer jag det nästan själv, det känns som att det hände för hundra år sedan minst.

Jag skickade romanen till två förlag. De sa båda nej. Medelst mejl. Nuförtiden kan man ju läsa sin mejl var som helst, till exempel på bussen, något jag hade det stora nöjet att göra just i detta fall. Fredag eftermiddag.  (Okej, det var kanske bara det ena förlaget som mejlade en fredag, men i alla fall.)

Efter dessa händelser la jag ut dramatiska statusuppdateringar på Facebook, för det är så man hanterar sina motgångar som mogen vuxen. Då erbjöd sig Jessica att läsa mitt manus. Och jag blev så glad att jag nästan kissade på mig, för jag har verkligen velat ha hjälp från någon som själv skriver prosa och något desperat försökt värva en mentor. Jessica är perfekt. Hon har hållit i ungefär hundra miljoner skrivarkurser så det hon inte kan om skrivande behöver man antagligen inte kunna. Hon har skrivit coola och bra böcker som man kan köpa till exempel här. Hon kom inte heller in på Litterär gestaltning. Däremot vann hon Augustpriset förra året. JAG BARA SÄGER.

Jag har inte umgåtts med min roman på ett ganska bra tag, men det har Jessica gjort. För några veckor sedan frågade jag försiktigt (otåligt) om hon hade hunnit läsa än. Jessica sa att hon läste och tänkte.
"Se det som att romanen är på spa hos mig.", sa hon och det är nog bland det finaste någon har sagt till mig.

Nu har Jessica läst klart och vi ska ses och ha ett textsamtal. Jag är sjukt peppad.

Så hanterar du ett nederlag

Idag fick jag ett brev.

Då tänkte jag att jag också kunde skriva ett brev.

Och så, pojkar och flickor, hanterar vuxna människor en besvikelse. Häpp!

Du blir bara belönad om du är duktig och lyckad, eller: hur sfi-bonusen fungerar i praktiken.

Igår kunde man i DN läsa artikeln Vem kan vilja att folk som bor här inte lär sig svenska?, vilken delades flitigt i mitt Facebookflöde. I artikeln berättas om regeringens nya utredning om sfi, svenska för invandrare, "Tid för snabb och flexibel inlärning", som kortfattat innebär att förkorta tiden för svenskundervisningen, eftersom man tycker att det tar för lång tid och kostar för mycket pengar. Två år räcker, enligt utredningen. Oavsett vem du är, hur din bakgrund och dina förutsättningar ser ut.

För mig som arbetar på en skola som håller sfi kommer inte detta som en överraskning. Vi har vetat ett tag att det är en reform för sfi på gång som ska träda i kraft nästa år. Tongångarna är inte nya för oss. Vi har dessutom sedan ett tag tillbaka haft sfi-bonus.

Aldrig hört talas om sfi-bonus? Inte så konstigt. Det gick allmänheten helt förbi när det infördes. 

Vi börjar med en crash course i hur sfi för vuxna är uppbyggt. Det finns fyra kurser: A, B, C och D. För att krångla till det hela ytterligare finns det tre spår: 1, 2 och 3. Mycket kortfattat kan man säga att spåren bestämmer takt och till viss del innehåll för kursen. De används för att dela in eleverna beroende på tidigare erfarenheter av skola och kunskaper i språk och alfabet, för att nämna några aspekter. Såhär ser indelningen av kurser ut på de olika spåren: 1; A och B, 2; B och C, 3; C och D. Kurs B och C finns som synes i två spår, vilket innebär att man kan läsa till exempel kurs B i snabbare eller långsammare tempo. Jag skulle våga påstå att spåren är mer eller mindre integrerade i upplägget beroende på vilken skola man befinner sig på. Analfabeterna hamnar i kurs A, nybörjare utan några svenskkunskaper hamnar i grupp B och arbetar sig uppåt. När man har klarat D-kursen får man fortsätta att läsa svenska på grundskolenivå, för att sedan gå vidare till gymnasiekursen, om man vill (och kan).

Är alla med så långt?

Då går vi vidare till sfi-bonusen.

Underlaget till sfi-bonusen finns i regeringspropositionen 2009/10-88, inlämningsdatum 25 mars 2010, med Maud Olofssons och Nyamko Sabunis namn överst. Propositionen i sin helhet finns på Skolverkets hemsida. I inledningen står att läsa:

I propositionen föreslås en ny lag om prestationsbaserad stimulansersättning inom svenskundervisning för invandrare (sfi-bonus) och en ändring i inkomstskattelagen (1999:1229). Förslagen syftar till att få fler nyanlända invandrare att snabbare lära sig svenska och därmed förbättra sina möjligheter att få ett arbete.

Sfi-bonus är alltså ett statsbidrag som sfi-elever kan söka via kommunen de är folkbokförda i. Det finns en hel förteckning över vilken typ av klassificering sagda elever får ha för att vara behöriga, men den lämnar vi därhän. Om någon intresserar sig för den finns den också att hitta hos Skolverket. 

För att kunna ansöka om sfi-bonus krävs att eleven ska ha fått minst G (betygen G eller VG ges på sfi-kurser) i någon av följande kurser: 1B, 2C eller 3D. Summorna som delas ut är som följer: 1B - 6000 kr, 2C - 8000 kr, 3D 12000 kr. Eleven ska ha fått betyget senast 12 månader efter att hen börjat på sfi, dessutom ska hen ha fått betyget senast 15 månader efter att hen blivit folkbokförd i Sverige för första gången. Eleven ska vara mellan 18 och 64 år. En elev kan få bonus flera gånger, men tidigare utbetalda belopp dras då av från det nya beloppet. Maxbeloppet är 12000 kr. Notera att den som läser kurs A inte är behörig att ansöka om sfi-bonus. Notera även att bonusen har en stigande skala: ju svårare kurs, desto mer pengar.

Sfi-bonus går alltså ut på att den som lär sig svenska snabbt blir medelst pengar belönad för detta.

Att ingen hade tänkt på detta tidigare. Att det kunde vara så enkelt. Bara man viftar med pengar framför näsan på dem, så lär de sig snabbare. Fan, i så fall borde vi ju kunna få andra krångliga typer att lära sig snabbare i skolan också. Om vi bara lovar pengar så kommer de skoltrötta, de mobbade, de förståndshandikappade och de med neuropsykiatriska handikapp (till exempel dyslexi, asperger eller ADHD) som genom magi att ta sig genom skolan i samma takt som alla andra NORMALA människor. Så att alla, oavsett förutsättningar, kunde lära sig i exakt samma takt.

För det var dem vi ville hjälpa, eller? De som verkligen behöver hjälp.

Eller?

Sfi-lärarna protesterade från början mot bonusen. Detta, sa de, skulle inte bli bra. Detta skulle bli snedvridet, orättvist. Givetvis var det ingen som lyssnade på dem.

På vilket sätt blir det orättvist då?
Jag kan komma på ett par anledningar till att bonusen blir precis så snedvriden som lärarna förutspådde.

Utbildningsbakgrund

Det finns två saker som är grundläggande för hur snabbt du ska kunna lära dig något i skolan: att du kan läsa och skriva och att du vet hur du ska ta till dig ny information och bearbeta den. Det är mycket enkelt: ju mer du går i skolan, desto bättre blir du på att studera. En akademiker med tjugo års skolerfarenhet kommer självklart att lära sig svenska snabbare än en analfabet som aldrig satt sin fot i en skolbyggnad. Försök minnas hur det var när du lärde dig att läsa och skriva. Du var runt sju år då, din hjärna var fortfarande som en svamp och du lärde dig att läsa och skriva på ditt eget språk. Föreställ dig nu att du är vuxen och analfabet. Du ska lära dig att läsa och skriva på ett annat språk än ditt eget. Hur lång tid tror du att det tar? Klarar du det på ett år? Femton månader?

Lingvistiska förutsättningar
Svenska är ett indoeuropeiskt germanskt språk. Det är således mest likt språk i samma familj, till exempel de nordiska språken, engelska, holländska och tyska. Arabiska är ett afroasiatiskt semitiskt språk. Kinesiska är ett sniotibetanskt språk. Utan att snöa in för mycket på lingvistiskt lingo, kan det hela sammanfattas såhär: arabiska och svenska har inte så djävla mycket gemensamt. Ur ett rent lingvistiskt perspektiv kommer det ALLTID att vara svårare för till exempel en arabisktalande eller kinesisktalande att lära sig svenska än för till exempel en engelsktalande eller tysktalande. För en arabisktalande innebär svenskan ett nytt alfabet, nya vokaler, ny grammatik och ny syntax, för att nämna några aspekter. För en tysktalande innebär svenskan en grammatiskt enklare version än modersmålet. Vem lär sig snabbast? Den som tycker att jag raljerar kan ta en kurs i kinesiska eller arabiska och sedan återkomma till mig och berätta hur lätt det var.

Kontakter
Integration, detta infekterade uttryck, har två sidor. Visst kommer det an på individen att anstränga sig för att komma in i det nya samhället, men det går åt andra hållet också. Jag har själv varit i situationer när jag har försökt ta mig in i andra samhällen, i andra länder. Det är inte så djävla lätt ska jag be att få tala om. Jag är dessutom vit, vilket ju alltid är lättare än att vara svart i vår rasistiskt uppbyggda värld. Jag kan bara tänka mig hur det är att vara svart i Sverige, ett land där folkvalda sverigedemokrater sitter i riksdagen. Här gör vi skillnad på folk och folk. Så vem blir insläppt? Vem får någon att prata svenska med? Den högbetalda konsulten, han har ett arbete att gå till, kollegor att träffa. Han vet hur samhället fungerar och kan ta för sig. Den somaliska, beslöjade kvinnan däremot, vart ska hon gå? Vem anställer henne? Vem ska hon prata svenska med?

Psykisk hälsa
Vad skulle det krävas för att du skulle lämna ditt hem? Lämna allt du äger och har, vänner och släkt, för att bege dig till ett annat, okänt land? Något ganska exceptionellt, tänker jag mig. Människor som lämnar allt de har kommer från fruktansvärda förhållanden: svält, krig, förföljelse, tortyr, våldtäkt, mord på närstående som de i värsta fall har bevittnat. Saker som sliter sönder en människa, som gör henne sjuk. Lämnar henne sömnlös, psykotisk eller med posttraumatisk stress. Om man någonsin kan läka kräver det mycket tid och mycket professionell hjälp. Ett trasigt sinne kan inte lära sig ett nytt språk. Det finns inte plats för det, hur många piskor eller morötter man än tar fram. Fråga vilken läkare som helst.

Förutom dessa faktorer skapar sfi-bonusen dålig stämning i undervisningsgrupperna. De som inte är behöriga eller har möjlighet att söka blir besvikna och nedstämda. Eftersom ett problem sällan kommer självt, så är det väldigt vanligt att elever (surprise, surprise) lider av samtliga ovanstående fenomen. Jag kan förstå att de blir ledsna när andra elever blir belönade och inte de.

För vem är det egentligen som får sfi-bonus?

Svaret är enkelt: de framgångsrika. De som talar engelska, tyska, isländska. De som har fått jobb. Den ryska ingenjören, den holländske konsulten, den spansktalande akademikern med dubbla examina.Det är dem vi belönar medelst statliga pengar. De som hade klarat sig bra ändå.

Nu förstår ni kanske varför jag inte är förvånad över regeringens nya förslag. Det går hand i hand med en politik som redan drivs. En politik där en högbetald konsult får 12000 kr för att lära sig svenska medan en krigsskadad analfabet kommer att bli utslängd ur skolan innan hen hunnit lära sig att skriva ordentligt. En politik som har plats för somliga, men inte för andra.

Det rör sig inte om några enorma summor i sfi-bonusen, men budskapet kan ingen ta miste på. Vi gynnar de redan gynnade. De sämre bemedlade får skylla sig själva. Det finns ingen plats för dem här.

Bröllopstema, del 4: New Age

I år är det drakens år och vi är mitt i The Age of Aquarius, precis som i sången.

I dessa tider av instabilitet inom finanssektorn, vad passar då bättre än att frigöra sin kroppsliga kropp och sitt sinnliga sinne från den världsliga världen? Vad passar bättre än att förvandla en ceremoni för att sammanföra två själar till en resa som börjar i det yttre och slutar i det inre?

Jag talar förstås om att förvandla mitt och Johans bröllop till en tillställning i sann New Age-anda.

Kanske ser min och Johans gemensamma planet ut lite såhär.

Vi håller till i en grotta där vi är nära jordens energier, eller i ett luftslott där vi är nära universum. Alla får ha på sig kaftaner för att komma samman med Kosmos. (Thomas Di Leva har nämligen sagt att det är så det funkar och vi vet ju alla att han vet vad han talar om.)

Det är Deepak Chopra som håller i själva vigseln. Först pratar han lite om att det är viktigt att känna sig själv och sådär.

Typ som Tupac, fast inte alls.

Eller så är det en delfin som håller i vigseln.

Chirp, chirp, chirp! (Vilket betyder: Jag förklarar er man och hustru!)

Deepak eller delfinen, (eller kanske är de en och samma!?) leder oss i meditation mot vår inre, gemensamma planet. Istället för en brudbukett håller jag en jättestor bergskristall i händerna. Den hjälper våra energier att hitta rätt (lite som en sambandscentral alltså). Tillsammans schantar vi ett ohm och ställer oss i Fiskens position:

En fisk!

Och då hittar våra energier varandra och slingrar sig om varandra som ormar i en ormgrop.

(Vänta lite nu, hade våra energier precis sex med varandra?)

Vi fortsätter att hålla kontakten med vår gemensamma planet när vi bjuder in sällskapet att dansa runt jordens kärna för att få vår moder Gaias välsignelse. En schaman trummar taktfast.

Så går vi runt kring en enebärabuske. Eller ja, ett litet hus då.

När alla dansat sig svettiga bjuds det på mumsiga vetegroddsdrinkar!

Åh, vad gott!

Bröllopsfesten är lite som en stationsövning, där man går runt till olika aktiviteter. Du kan få akupunktur, bli spådd i runor eller änglakort, få en karta till själavandring, komma i kontakt med ditt skyddsdjur, få dina chackran i balans via kristallterapi, bli tallad på av en healer, fotografera din astralkropp eller bygga din aura i choklad. Under hela tiden spelar vi valsång.

Placera kristallerna här, här, här, här, här, här och här.

Efter detta får alla örtmedicin av en homeopat och små, små piller som smakar PRECIS som socker, men som kan bota vad som helst, till och med cancer!

Kvällens magiker trollar fram våra rätta inre jag. Häpp!

Till sist river Enya av sina bästa låtar. (Eller om det är samma låt, det är svårt att säga.)

Spela någon som alla kan!

Jag och Johan har det så bra på vår gemensamma planet. Innan vi skiljs åt från gästerna så ler vi mot våra inre barn och påminner varandra om att det är vi själva som skapar vår egen verklighet. Personliga erfarenheter väger tyngre än vetenskap, faktiskt! Glöm inte det!

Fuck you, vetenskapen!

Detta blir sannerligen en tillställning att skriva in i sin Mayakalender.

Ivanhoe-tofflan.

Jag har stickat och tovat tofflor. De är jättesköna och varma. De ser inte ut som på bilden till mönstret, eftersom de formar sig efter fötterna. Och mina fötter är lite... Speciella.

Tut-tutelituteli-tutelitut-tuteli-tuteli-tuteli-tuuut!

Jag måste sjunga på ledmotivet från Ivanhoe varje gång jag tar på mig dem. Jag tänker mig att Ivanhoe-tofflan kunde varit 1300-talets motsvarighet till Foppa-tofflan. Fast bättre. (Och nu får man väl högljudda protester från soon to be ingifta lajvsläktingar, som säger att det minsann är 1250-tal vi pratar om. WHATEVS.)

Nu behöver jag bara en häst, en lans och en snitsig hjälm så kan slaget börja.

Alltså, det är inte samma film, fast det är typ samma film, fattar du?

Obs! Spoileralert! Om du inte har sett Prometheus och tänker göra det ska du sluta läsa nu.

Igår var jag och Johan på bio. Det gick till ungefär såhär, fast lite längre:

Jag gillar den här typen av film, ett storslaget, episkt äventyr med mycket dån, slams, maskiner och monster. Jag gillar när det finns en tanke bakom, men om jag är på rätt humör så kan jag gilla det även när det inte finns en tanke bakom. Så jag borde gilla det här. Vilket jag gör också. Typ.

Johan sa efter filmen att den gjorde honom illa till mods. Mig också. Vilket jag gillar. Det är bra om det känns. Det är bara så svårt att sätta fingret på vad det är som gör en illa till mods, för berättelsen faller ganska platt. Visst, det är otäckt med trånga utrymmen och muterande varelser och kanske mest varelser som är människolika och vill utrota mänskligheten. Samtidigt är det bara så tamt och ofärdigt. Jaha, liksom? Utveckla? Varför uppfann de oss för att sedan vilja utrota oss? Vad har David för agenda? Vad innehåller de här chipsen egentligen?

Jag gillar Ridley Scott. Han har gjort Blade Runner och den fantastiska åttitotalsfantasyrullen Legend, som jag verkligen, genuint uppskattar (trots att den innehåller Tom Cruise som trädpojke i spandex och oslipade tänder), något jag kanske är ensam om i hela världen. (Sedan har han gjort sjuttioelva rullar med Russel Crowe gapandes och springandes/ridandes med ett svärd. De är väl lite sådär.) Scott jobbar med olika, återkommande teman. Det är också bra, konst får gärna arbeta med samma saker om och om igen, tugga, svälja, spotta upp igen. Han jobbar med monster, med ärbara män, med kvinnor i lite kläder som rantar runt på ett rymdskeppsdäck, med abort av typen "TA UT DEN DÄR UTOMJORDINGEN UR MIG FÖR HELVETE" (Freud, tänker jag mig, skulle gnugga händerna av förtjusning åt just det här.), med metamorfos och vad som egentligen är mänskligt. Han jobbar med filmens motsvarighet till intertextualitet. Vad kan det heta? Intercinearitet? Vi kör på det.

Det är väl okej att göra en film som refererar till en annan film. Det är väl okej att göra en film som refererar till en annan film som man själv gjort. Men jag vet inte om jag tycker att det är okej att göra en film, sedan göra en ny film och låtsas att den inte är den första filmen. Är ni med? För Prometheus ÄR typ Alien. (Fast sämre, för Alien är ju verkligen bra.) Samma sorts monster. Samma sorts rymdskepp. Samma sorts blod och slams och "graviditet" och "abort". Samma sorts droid. Michael Fassbender må vara den största behållningen med filmen, men när han ligger med avslitet huvud och dreglar samma vita dregel och pratar med samma mekaniska ton i rösten som droiden i Alien, då blir jag faktiskt lite trött. Visst, enligt Scott delar de två filmerna "samma dna". Enligt samma källa var hans avsikt att "samla ihop lösa trådar" från Alien, men Prometheus utvecklades till något mer självständigt. Joråsåatteeeh.

Mitt hopp tändes i en liten sprakande låga i filmens slutminuter. Skulle den faktiskt få väl godkänt i Bechdeltestet?* Två av de kvinnliga karaktärerna, Shaw och Vicker är de enda (människorna) kvar på planeten. De borde prata med varandra, samarbeta för att överleva. Prata om något annat än någon av de män som är med i filmen. Ja, så måste det vara, tänkte jag. Men nej. Istället blir Vicker mosad av ett rymdskepp. Håhåja.

Fem spänn på att Scott kommer att göra en uppföljare? Som är en ny film. Typ.

*Shaw och Vicker pratar i ett par meningar om en maskin som finns ombord på rymdskeppet, vilket kan räknas som att filmen får godkänt, med extremt liten marginal.