Du blir bara belönad om du är duktig och lyckad, eller: hur sfi-bonusen fungerar i praktiken.

Igår kunde man i DN läsa artikeln Vem kan vilja att folk som bor här inte lär sig svenska?, vilken delades flitigt i mitt Facebookflöde. I artikeln berättas om regeringens nya utredning om sfi, svenska för invandrare, "Tid för snabb och flexibel inlärning", som kortfattat innebär att förkorta tiden för svenskundervisningen, eftersom man tycker att det tar för lång tid och kostar för mycket pengar. Två år räcker, enligt utredningen. Oavsett vem du är, hur din bakgrund och dina förutsättningar ser ut.

För mig som arbetar på en skola som håller sfi kommer inte detta som en överraskning. Vi har vetat ett tag att det är en reform för sfi på gång som ska träda i kraft nästa år. Tongångarna är inte nya för oss. Vi har dessutom sedan ett tag tillbaka haft sfi-bonus.

Aldrig hört talas om sfi-bonus? Inte så konstigt. Det gick allmänheten helt förbi när det infördes. 

Vi börjar med en crash course i hur sfi för vuxna är uppbyggt. Det finns fyra kurser: A, B, C och D. För att krångla till det hela ytterligare finns det tre spår: 1, 2 och 3. Mycket kortfattat kan man säga att spåren bestämmer takt och till viss del innehåll för kursen. De används för att dela in eleverna beroende på tidigare erfarenheter av skola och kunskaper i språk och alfabet, för att nämna några aspekter. Såhär ser indelningen av kurser ut på de olika spåren: 1; A och B, 2; B och C, 3; C och D. Kurs B och C finns som synes i två spår, vilket innebär att man kan läsa till exempel kurs B i snabbare eller långsammare tempo. Jag skulle våga påstå att spåren är mer eller mindre integrerade i upplägget beroende på vilken skola man befinner sig på. Analfabeterna hamnar i kurs A, nybörjare utan några svenskkunskaper hamnar i grupp B och arbetar sig uppåt. När man har klarat D-kursen får man fortsätta att läsa svenska på grundskolenivå, för att sedan gå vidare till gymnasiekursen, om man vill (och kan).

Är alla med så långt?

Då går vi vidare till sfi-bonusen.

Underlaget till sfi-bonusen finns i regeringspropositionen 2009/10-88, inlämningsdatum 25 mars 2010, med Maud Olofssons och Nyamko Sabunis namn överst. Propositionen i sin helhet finns på Skolverkets hemsida. I inledningen står att läsa:

I propositionen föreslås en ny lag om prestationsbaserad stimulansersättning inom svenskundervisning för invandrare (sfi-bonus) och en ändring i inkomstskattelagen (1999:1229). Förslagen syftar till att få fler nyanlända invandrare att snabbare lära sig svenska och därmed förbättra sina möjligheter att få ett arbete.

Sfi-bonus är alltså ett statsbidrag som sfi-elever kan söka via kommunen de är folkbokförda i. Det finns en hel förteckning över vilken typ av klassificering sagda elever får ha för att vara behöriga, men den lämnar vi därhän. Om någon intresserar sig för den finns den också att hitta hos Skolverket. 

För att kunna ansöka om sfi-bonus krävs att eleven ska ha fått minst G (betygen G eller VG ges på sfi-kurser) i någon av följande kurser: 1B, 2C eller 3D. Summorna som delas ut är som följer: 1B - 6000 kr, 2C - 8000 kr, 3D 12000 kr. Eleven ska ha fått betyget senast 12 månader efter att hen börjat på sfi, dessutom ska hen ha fått betyget senast 15 månader efter att hen blivit folkbokförd i Sverige för första gången. Eleven ska vara mellan 18 och 64 år. En elev kan få bonus flera gånger, men tidigare utbetalda belopp dras då av från det nya beloppet. Maxbeloppet är 12000 kr. Notera att den som läser kurs A inte är behörig att ansöka om sfi-bonus. Notera även att bonusen har en stigande skala: ju svårare kurs, desto mer pengar.

Sfi-bonus går alltså ut på att den som lär sig svenska snabbt blir medelst pengar belönad för detta.

Att ingen hade tänkt på detta tidigare. Att det kunde vara så enkelt. Bara man viftar med pengar framför näsan på dem, så lär de sig snabbare. Fan, i så fall borde vi ju kunna få andra krångliga typer att lära sig snabbare i skolan också. Om vi bara lovar pengar så kommer de skoltrötta, de mobbade, de förståndshandikappade och de med neuropsykiatriska handikapp (till exempel dyslexi, asperger eller ADHD) som genom magi att ta sig genom skolan i samma takt som alla andra NORMALA människor. Så att alla, oavsett förutsättningar, kunde lära sig i exakt samma takt.

För det var dem vi ville hjälpa, eller? De som verkligen behöver hjälp.

Eller?

Sfi-lärarna protesterade från början mot bonusen. Detta, sa de, skulle inte bli bra. Detta skulle bli snedvridet, orättvist. Givetvis var det ingen som lyssnade på dem.

På vilket sätt blir det orättvist då?
Jag kan komma på ett par anledningar till att bonusen blir precis så snedvriden som lärarna förutspådde.

Utbildningsbakgrund

Det finns två saker som är grundläggande för hur snabbt du ska kunna lära dig något i skolan: att du kan läsa och skriva och att du vet hur du ska ta till dig ny information och bearbeta den. Det är mycket enkelt: ju mer du går i skolan, desto bättre blir du på att studera. En akademiker med tjugo års skolerfarenhet kommer självklart att lära sig svenska snabbare än en analfabet som aldrig satt sin fot i en skolbyggnad. Försök minnas hur det var när du lärde dig att läsa och skriva. Du var runt sju år då, din hjärna var fortfarande som en svamp och du lärde dig att läsa och skriva på ditt eget språk. Föreställ dig nu att du är vuxen och analfabet. Du ska lära dig att läsa och skriva på ett annat språk än ditt eget. Hur lång tid tror du att det tar? Klarar du det på ett år? Femton månader?

Lingvistiska förutsättningar
Svenska är ett indoeuropeiskt germanskt språk. Det är således mest likt språk i samma familj, till exempel de nordiska språken, engelska, holländska och tyska. Arabiska är ett afroasiatiskt semitiskt språk. Kinesiska är ett sniotibetanskt språk. Utan att snöa in för mycket på lingvistiskt lingo, kan det hela sammanfattas såhär: arabiska och svenska har inte så djävla mycket gemensamt. Ur ett rent lingvistiskt perspektiv kommer det ALLTID att vara svårare för till exempel en arabisktalande eller kinesisktalande att lära sig svenska än för till exempel en engelsktalande eller tysktalande. För en arabisktalande innebär svenskan ett nytt alfabet, nya vokaler, ny grammatik och ny syntax, för att nämna några aspekter. För en tysktalande innebär svenskan en grammatiskt enklare version än modersmålet. Vem lär sig snabbast? Den som tycker att jag raljerar kan ta en kurs i kinesiska eller arabiska och sedan återkomma till mig och berätta hur lätt det var.

Kontakter
Integration, detta infekterade uttryck, har två sidor. Visst kommer det an på individen att anstränga sig för att komma in i det nya samhället, men det går åt andra hållet också. Jag har själv varit i situationer när jag har försökt ta mig in i andra samhällen, i andra länder. Det är inte så djävla lätt ska jag be att få tala om. Jag är dessutom vit, vilket ju alltid är lättare än att vara svart i vår rasistiskt uppbyggda värld. Jag kan bara tänka mig hur det är att vara svart i Sverige, ett land där folkvalda sverigedemokrater sitter i riksdagen. Här gör vi skillnad på folk och folk. Så vem blir insläppt? Vem får någon att prata svenska med? Den högbetalda konsulten, han har ett arbete att gå till, kollegor att träffa. Han vet hur samhället fungerar och kan ta för sig. Den somaliska, beslöjade kvinnan däremot, vart ska hon gå? Vem anställer henne? Vem ska hon prata svenska med?

Psykisk hälsa
Vad skulle det krävas för att du skulle lämna ditt hem? Lämna allt du äger och har, vänner och släkt, för att bege dig till ett annat, okänt land? Något ganska exceptionellt, tänker jag mig. Människor som lämnar allt de har kommer från fruktansvärda förhållanden: svält, krig, förföljelse, tortyr, våldtäkt, mord på närstående som de i värsta fall har bevittnat. Saker som sliter sönder en människa, som gör henne sjuk. Lämnar henne sömnlös, psykotisk eller med posttraumatisk stress. Om man någonsin kan läka kräver det mycket tid och mycket professionell hjälp. Ett trasigt sinne kan inte lära sig ett nytt språk. Det finns inte plats för det, hur många piskor eller morötter man än tar fram. Fråga vilken läkare som helst.

Förutom dessa faktorer skapar sfi-bonusen dålig stämning i undervisningsgrupperna. De som inte är behöriga eller har möjlighet att söka blir besvikna och nedstämda. Eftersom ett problem sällan kommer självt, så är det väldigt vanligt att elever (surprise, surprise) lider av samtliga ovanstående fenomen. Jag kan förstå att de blir ledsna när andra elever blir belönade och inte de.

För vem är det egentligen som får sfi-bonus?

Svaret är enkelt: de framgångsrika. De som talar engelska, tyska, isländska. De som har fått jobb. Den ryska ingenjören, den holländske konsulten, den spansktalande akademikern med dubbla examina.Det är dem vi belönar medelst statliga pengar. De som hade klarat sig bra ändå.

Nu förstår ni kanske varför jag inte är förvånad över regeringens nya förslag. Det går hand i hand med en politik som redan drivs. En politik där en högbetald konsult får 12000 kr för att lära sig svenska medan en krigsskadad analfabet kommer att bli utslängd ur skolan innan hen hunnit lära sig att skriva ordentligt. En politik som har plats för somliga, men inte för andra.

Det rör sig inte om några enorma summor i sfi-bonusen, men budskapet kan ingen ta miste på. Vi gynnar de redan gynnade. De sämre bemedlade får skylla sig själva. Det finns ingen plats för dem här.