Kroppsfunktionernas tid, del 1: Amningen.

Små barn, små bekymmer, brukar man ju säga. Små barn, mycket kropp, skulle jag snarare säga. Här är några exempel på fysiska fenomen som upptagit min vakna (och sovande) tid sedan jag blev förälder.

Direkt efter att du som mamma burit runt och ruvat på och sedan klämt ut/fått utskuret din avkomma, ska du in i nästa stora projekt: amningen.

Det finns mycket att säga om amning. Det här är vare sig det första eller sista inlägget, vare sig från mig eller någon annan.

Amning är något som alla mammor bör oroa sig över och ha dåligt samvete för. Tydligen.

Har barnet rätt grepp? Har du för mycket eller för lite? Har du för mycket kan mjölken komma för fort och då kan barnet sätta i halsen, ha svårt att svälja i det hastiga tempot, bli frustrerat och få ont i magen. Har du för lite får du ett hungrigt och ledset barn som SVÄLTER. Om barnet inte följer sin viktkurva EXAKT propsar BVC på välling och gröt och hotar med att barnet blir sjukt och sinnessvagt, trots att deras kurvor anses förlegade av många och oavsett om barnet i fråga verkar friskt och glatt i övrigt. Vad äter du? Äter du farliga mediciner som kan gå över i bröstmjölken och skada barnet? Äter du mat som gör dig fisig som kan gå över i bröstmjölken och göra att barnet får ont i magen? Vad har du på huden? Är det farliga kemikalier i din deo/hudkräm/hårsprej som kan gå över i bröstmjölken? (Här skulle jag i all vänlighet vilja slå ett slag för VETENSKAPLIG EVIDENS, men det är tydligen ingenting vi jobbar med? "Jag har läst om det i en artikel i Aftonblärket, alltså är det SANT!", typ.) Ammar du en kort period är du självisk ("Hur kan du neka ditt barn bröstmjölk?"), ammar du för länge är du också självisk ("För vems skull ammar du egentligen, det där är ju äckligt!"). Bröstmjölk är det bästa som finns (”Smörj det med bröstmjölk!”, mantrar man på BVC, alldeles oavsett vad det gäller.) och ALLA kan faktiskt amma, utom de som inte kan amma och i så fall är det faktiskt helt okej att ge barnet ersättning, det finns ju jättebra ersättning nuförtiden (men den är bara jättebra om du inte KAN amma alltså).

I detta arv ska man som nybliven skakig och svettig mamma försöka hitta rätt bland alla motsägelsefulla råd, som man får när man ber om dem samt framförallt när man inte ber om dem. 

Jag gjorde inte annat än att amma den första tiden. Satt i soffan i timmar i sträck, som en säck potatis. Man ska ju sitta eller ligga bekvämt, men hur lätt är det när man har att göra med bebis i form av sisådär tre kilo egen vilja? Jag fick mjölkstockning komplett med feber och frossa. Vågade knappt lämna rummet mitt barn var i för att duscha eller bajsa, vilket ledde till alla förstoppningars moder (mer om detta i ett senare inlägg). När jag sedan vågade lämna huset utan mitt barn gick jag (släpade mig, snarare) runt kvarteret tio minuter i taget, med telefonen i högsta hugg, ifall Johan skulle ringa och säga att det var kris! Barnet svälter ihjäl! 

Redan på BB fick jag en amningsnapp, ett hjälpmedel i form av en silikontuta som sätts på bröstvårtan för att hjälpa barnet att få grepp. Den blev vi sedan inte av med, då Kerstin inte fattade hur hon skulle ta bröstet utan och jag var feg och nervös och vågade och visste inte hur jag skulle insistera. Amningsnapp är ett bra hjälpmedel för en kort period. Använder man den en längre tid är den rent ut sagt "ett helvete", som min vän E, som också ammade med napp, beskrev det. Den innebär ett extra moment, du måste fippla på den innan barnet kan docka an, vilket gjorde Kerstin frustrerad och mig stressad och svettig. Den försvårar för barnet, som måste suga längre och hårdare för att äta (också något att ha dåligt samvete över, arma barn, samt att jag är ODUGLIG SOM KVINNA SOM VANLIGT I FRAMTIDEN)) Nappskrället läcker som ett djävla såll. ALLT var marinerat i bröstmjölk den första tiden (BVC hade varit SÅ NÖJDA om de visste!); jag, Kerstin, Johan, alla möbler och textilier och vad helst annat som råkade komma i vår väg. På morgnarna vaknade vi i en pöl av mjölk efter nattmåltiderna. Jag lär ha en hel yoghurtkultur i madrassen vid det här laget. Så fort Kerstin knorrade slängde jag fram tutten. (Det gör jag i och för sig fortfarande, om knorret betyder att hon vill ha just det.)

Och allt det här var antagligen HELT OCH HÅLLET FEL, enligt somliga.

Tyvärr har jag bara varit med om att det är kvinnor som talat om för mig hur jag bör/måste amma. Eventuella pappor är som vanligt helt frånvarande och räknas för övrigt inte, (eftersom det ju är mamma som är den huvudsakliga föräldern (utom när pappan har stuckit, då är mamman plötsligt otillräcklig (eller om det skulle vara TVÅ mammor, Gud förbjude!)).

Hallå tjejer, hur skulle det vara om vi stöttade och peppade varandra istället? Vi är ju faktiskt helt fantastiska allihop på vårt eget vis och gör så gott vi kan utifrån våra egna förutsättningar. Och barnen blir mätta och nöjda, på ett eller annat sätt.

Tur nog för mig och Kerstin så finns det forum där mammor gör just det: stöttar och peppar. Amningshjälpen har både en öppen och en sluten grupp på facebook där man kan ställa frågor och få svar, eller bara be om stöd och få det.

Jag lyckades tack vare stöd och råd från andra mammor sluta med amningsnappen efter att ha varit beroende av den i två månder. Jag, och Kerstin också tror jag, är så glad och tacksam för det. Speciellt vill jag tacka de kvinnor som tog sig tid att utförligt mejla mig sina råd. Tack!

Nu måste jag sluta här, för jag har ett barn att amma.

I'm back! En intervju om mig själv, med mig själv, av mig själv.

Susanna: Känns inte det här väldigt mycket som en dålig sketch?
Susanna: Vilket då? Att intervjua sig själv?
Susanna: Ja.
Susanna: Absolut.
Susanna: Eller hur.
Susanna: Med skillnaden att jag faktiskt är rolig. I alla fall ibland.
Susanna: Om jag får säga det själv.
Susanna: Och det får jag ju.
Susanna: Välkommen tillbaka!
Susanna: Tack så mycket!
Susanna: Hur känns det?
Susanna: Jomen, det är bra. Omvälvande, men bra.
Susanna: Berätta för läsarna vad som har hänt.
Susanna: Vi fick ju barn här för ett tag sedan. Nio veckor sedan, närmare bestämt. Och i samband med det gick den här bloggen och dog lite.
Susanna: En dotter.
Susanna: Kerstin, aka Kringlan, aka Lilla Kanin, aka Mjölkmonstret, aka Sångvalen, aka Winston.
Susanna: Winston?
Susanna: Winston. Som i Winston Churchill.
Susanna: Do explain.
Susanna: Som när hon sitter i sin babysitter, eller ja, det är ju hennes moster som äger babysittern egentligen, och huvudet sitter ju direkt på axlarna på de här små och så blir hon liksom lite hoptryckt och kinderna ser ännu tjockare ut och så har hon en lite bister min liksom, påminner helt enkelt om Churchill.
Susanna: ...
Susanna: En mycket gulligare variant av Churchill förstås.
Susanna: ...
Susanna: Nevermind.
Susanna: Så hur är det att vara förälder?
Susanna: Det är fint. Känslosamt. Jobbigt ibland. Omvälvande, som sagt. Och kladdigt.
Susanna: Är jag tillbaka nu?
Susanna: Hjälpligt. Jag har kommit ur den värsta mjölkdimman.
Susanna: Så, ska jag börja skriva roliga inlägg om barn nu?
Susanna: Precis som en av mina svågrar frågade.
Susanna: Hur många svågrar har jag?
Susanna: Fyra, totalt.
Susanna: Det är inte så dåligt.
Susanna: Inte alls. Tre av dem lajvar och den fjärde kan kampsport.
Susanna: Praktiskt.
Susanna: Säkert.
Susanna: Tänker jag skriva roliga inlägg om barn då?
Susanna: Jag vet inte. Ja? Nej?
Susanna: Utveckla.
Susanna: Alltså, det finns ju redan flera bloggar som skriver rolig om barn, som Meekatten, Fredrik och Hemorrojderna. Jag vet inte om jag kan tillföra något i denna fantastiska skara. Å andra sidan har jag ungefär noll input av något annat just nu, så om jag skriver om något så blir det antagligen om hur det är att vara mamma till Kerstin. Jag tycker förstås att det är asintressant, men jag vet inte om någon annan tycker det. Å tredje sidan är min hjärnkapacitet på ungefär "Ehrmn, ööööh, dörp?"-nivå just nu, så jag vet inte om jag är kapabel att skriva något med substans överhuvudtaget.
Susanna: Det är lite dubbelt, helt enkelt.
Susanna: Dubbelt var ordet, sa Bull.
Susanna: Men jag är ju rolig ibland.
Susanna: Som sagt.
Susanna: Bloggen är död.
Susanna: Länge leve bloggen.
Susanna: Fast nu är den ju inte död längre.
Susanna: Touché.