Det här börjar bra

Jomensåatteeeh. Blogginlägg på torsdag var det. Till mitt försvar vill jag säga att ett inlägg är på väg, jag hann helt enkelt inte skriva klart det. Min skrivtid fick bli reducerad idag, för jag gick på ansiktsbehandling och fikade med kompis J som jag inte sett sedan Westfaliska freden. Välbehövliga avbrott i vardagen. Hav tålamod så kommer det riktiga inlägget snart.

Allt får plats

Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skrivs det väldigt sporadiskt på den här bloggen. Så har det varit sedan urminnes tider, ja faktiskt ungefär ända sedan bloggen uppstod anno 2011. Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skriver jag med jämna mellanrum ett inlägg om att jag sällan skriver inlägg, då jag är lite skamsen eller bekymrad eller har någon annan lämplig känsla. Ungefär som det här inlägget. Circle of life, alltså.

Den här gången tänkte jag att jag skulle redogöra för anledningarna till att den här bloggens inkonsekvens, varför dess existens mest påminner om en rejäl förkylning: dess häftiga uppblossande, febriga aktivitet som sedan alltid dalar mynnar ut i en lång, seg tystnad. (Jo, det är så förkylningar fungerar. Exakt så, faktiskt.)

För det första så håller jag som de flesta andra på med att lägga livspussel, en aktivitet en om inte förr börjar med efter trettio/när en skaffat barn. Jag försöker få ihop arbete med en vilja att skapa (skriva roman till exempel) och framförallt med familjelivet. I mitt hemman har jag nuförtiden en viljestark, tämligen hyperaktiv trettonochenhalvmånading, som sprider Duplo och böcker över hela världen, som kan göra smulor och pappersmassa av vad som helst och som nästan aldrig håller käften. Jag älskar henne så mycket att det växte ut ett till hjärta på mig när hon föddes, enkom för henne. Men att umgås med henne är som att bli överkörd av en ångvält, gång på gång på gång. På det bra sättet förstås, av en mycket liten och bredvaggande, halvspringande ångvält som gärna drar upp tröjan och visar magen eller pekar ut lampan åt dig, men ändock en ångvält. På kvällarna är vi TRÖTTA. Jag brukar mest vilja sitta i soffan, själv. Hämta andan. Sticka några varv. Glo på en serie. Ofta tänker jag på min stackars blogg och att jag borde skriva på den, men jag orkar sällan. Om det finns lite tid och kraft över lägger jag hellre den på att försöka hålla en intelligent konversation eller ligga med min man.

Ovanpå detta är jag en djävligt Duktig Flicka. Jag är självkritisk och har sjukt höga krav på mig själv. Allt jag gör måste vara perfekt, annars är det bäst för mig att jag låter bli. Det har blivit bättre med åren, men det är fortfarande något jag måste tampas med dagligen. Så när jag ska göra något, skriva blogginlägg i det här fallet, så måste det bli PER-DJÄVLA-FEKT. Det Bästa Inlägget I Internets Historia. Annars är det bäst att jag låter bli. Här kommer också som ett brev på posten mitt postmoderna arv in, det aset, då jag tänker i banor att allt redan är gjort. Varför ska just jag skriva om just detta? Vem fan bryr sig om det? Plus att det säkert redan är någon annan som gjort det, bättre dessutom.

Sedan har vi det här med att profilera sig. Om en ska lyckas i bloggosfären (och det vill en ju, ety en är perfektionist enligt ovan) är det viktigt att ens blogg har en tydlig profil för att nå framgång, tusentals läsare och en fet deal med ett gäng betalande kapitalistutsugarannonsörer. En blogg ska vara tydlig. Lätt att sammanfatta. Handla främst om EN sak. Inredning, feminism, mode eller krukväxter. Vad handlar den här bloggen om? Jag har hittills avhandlat stickning, odling, romanskrivande, arga politiska inlägg, glada politiska inlägg, vitsiga följetonger om äktenskap och graviditet, svajande inlägg om att få barn samt inlägg om ungefär ingenting särskilt. Och säkert tusen saker till. Är det något jag inte skrivit om? Jag ställer mig tveksam till detta. Jag har inte landat ett fett sponsorkontrakt, så kan vi ju säga. Det dröjer innan jag kan leva på den här bloggen, så kan vi ju säga.

Och som om inte detta var nog så ställer jag mig skeptisk till mitt och andras (miss)bruk av Internet och hur vi delar och pådyvlar varandra våra liv och leverne. Vill jag ens ha en blogg? Ganska ofta inte. Jag räknar mig som en ganska privat person. Det är kanske i värsta fall inte sant, i bästa fall relativt. Jag har inga behov av att skriva inlägg om vad jag har ätit i motljus.

Eller?

Så varför har jag den här bloggen överhuvudtaget? Och vad fan handlar den om egentligen? 

Ja, säg det.

Summa summarum: Trots all min prestationsångest så brukar jag minnas att jag är bra på att skriva, och att jag för det mesta tycker att det är roligt. Att jag gillar när folk läser det jag skriver. Och att jag skriver om det jag skriver om för att jag tycker att det är intressant. Om någon annan också gör det så är det en bonus. Det blir nog inga sponsorkontrakt eller en stark profilering, kanske blir det inte någon bot och bättring vad gäller uppdateringstakten här heller. Men det får vara okej. Den här bloggen kan få finnas, i all sin spretighet.

Och här är en bild på en gris, för VARFÖR INTE, liksom?

I denna ljuva sommartid

En av Gröningarna på Ön. Säkert heter den här vackra skalbaggen något annat, men vi kallar den för Gröning.

Jag har velat skriva här, men sommaren kom i mellan. Vi åkte till Amerikatt och var borta en hel månad. Vi vi var vid havet på Ön och flämtade i hettan. Vi hängde på kolonin, grävde och odlade grönsaker. Jag har stickat. Redigerat romanen. Kanske kommer jag att skriva en del om det här, kanske inte. Det här lilla trevande inlägget är i alla fall ett sätt att komma tillbaka till den här plattformen.

Jag funderar ofta på om jag ska ha en blogg eller inte. Jag är inte en person som delar vad som helst med alla och just nu funderar jag mycket på mitt eget Internetbrukande, eller missbrukande. Samtidigt älskar jag att skriva och jag älskar att bli läst och just nu är det den här platsen i etern som är enbart min för det ändamålet.

Det var en gång en blogg. Eh, typ.

Kära eftersatta blogg!

Hej på dig.

God jul och gott nytt år och glad påsk kanske när vi ändå håller på. Här blir inga inlägg skrivna och inte så mycket annat gjort heller. Fast idag har jag lyckats klippa och fila (nästan) alla mina naglar. Seriöst så fattar jag inte hur jag någonsin ska hinna göra något annat igen. Något annat än att ta hand om mitt barn, alltså. Ibland emellanåt hinner jag laga lite mat eller duscha, gå och dra med vagnen medan bebisen sover eller kanske till och med bajsa. Jag har hört ryktas att det finns människor med TVÅ eller till och med FLER ÄN TVÅ barn. Nuförtiden anser jag dem vara i samma kategori som superhjältar. HUR GÖR NI!?!? K är vissterligen bara dryga fyra månader (vilket samtidigt är eoner av tid, hon kom ju för hundratals år sedan, samtidigt som det är ingen tid alls, jag födde ju henne förra veckan) och har just börjat sova lite längre pass om dagarna, så kanske någon gång. Att jag hinner sticka några maskor, ta en fika, skriva några romaner. Jag som när en fåfäng dröm att jag ska bli en av de däringa bloggerskorna som får betalt för att tjöta på sina bloggar. Jag är ju faktiskt så bra att jag skulle förtjäna det. OM JAG FÅR SÄGA DET SJÄLV. Men då måste jag nog uppdatera oftare än ungefär en gång i halvåret.

Eller vad tror ni? Är ni ens kvar? Kanske pratar jag för mig själv.

I'm back! En intervju om mig själv, med mig själv, av mig själv.

Susanna: Känns inte det här väldigt mycket som en dålig sketch?
Susanna: Vilket då? Att intervjua sig själv?
Susanna: Ja.
Susanna: Absolut.
Susanna: Eller hur.
Susanna: Med skillnaden att jag faktiskt är rolig. I alla fall ibland.
Susanna: Om jag får säga det själv.
Susanna: Och det får jag ju.
Susanna: Välkommen tillbaka!
Susanna: Tack så mycket!
Susanna: Hur känns det?
Susanna: Jomen, det är bra. Omvälvande, men bra.
Susanna: Berätta för läsarna vad som har hänt.
Susanna: Vi fick ju barn här för ett tag sedan. Nio veckor sedan, närmare bestämt. Och i samband med det gick den här bloggen och dog lite.
Susanna: En dotter.
Susanna: Kerstin, aka Kringlan, aka Lilla Kanin, aka Mjölkmonstret, aka Sångvalen, aka Winston.
Susanna: Winston?
Susanna: Winston. Som i Winston Churchill.
Susanna: Do explain.
Susanna: Som när hon sitter i sin babysitter, eller ja, det är ju hennes moster som äger babysittern egentligen, och huvudet sitter ju direkt på axlarna på de här små och så blir hon liksom lite hoptryckt och kinderna ser ännu tjockare ut och så har hon en lite bister min liksom, påminner helt enkelt om Churchill.
Susanna: ...
Susanna: En mycket gulligare variant av Churchill förstås.
Susanna: ...
Susanna: Nevermind.
Susanna: Så hur är det att vara förälder?
Susanna: Det är fint. Känslosamt. Jobbigt ibland. Omvälvande, som sagt. Och kladdigt.
Susanna: Är jag tillbaka nu?
Susanna: Hjälpligt. Jag har kommit ur den värsta mjölkdimman.
Susanna: Så, ska jag börja skriva roliga inlägg om barn nu?
Susanna: Precis som en av mina svågrar frågade.
Susanna: Hur många svågrar har jag?
Susanna: Fyra, totalt.
Susanna: Det är inte så dåligt.
Susanna: Inte alls. Tre av dem lajvar och den fjärde kan kampsport.
Susanna: Praktiskt.
Susanna: Säkert.
Susanna: Tänker jag skriva roliga inlägg om barn då?
Susanna: Jag vet inte. Ja? Nej?
Susanna: Utveckla.
Susanna: Alltså, det finns ju redan flera bloggar som skriver rolig om barn, som Meekatten, Fredrik och Hemorrojderna. Jag vet inte om jag kan tillföra något i denna fantastiska skara. Å andra sidan har jag ungefär noll input av något annat just nu, så om jag skriver om något så blir det antagligen om hur det är att vara mamma till Kerstin. Jag tycker förstås att det är asintressant, men jag vet inte om någon annan tycker det. Å tredje sidan är min hjärnkapacitet på ungefär "Ehrmn, ööööh, dörp?"-nivå just nu, så jag vet inte om jag är kapabel att skriva något med substans överhuvudtaget.
Susanna: Det är lite dubbelt, helt enkelt.
Susanna: Dubbelt var ordet, sa Bull.
Susanna: Men jag är ju rolig ibland.
Susanna: Som sagt.
Susanna: Bloggen är död.
Susanna: Länge leve bloggen.
Susanna: Fast nu är den ju inte död längre.
Susanna: Touché.

Midsommarmönster

Till midsommar åker vi ut till ön. Vi förväntar oss ett stort oväder, allt talar för det, väderleksrapporten, den kvava, stillastående luften, den påträngande, tunga hettan. Vi badar i havet. Vattnet är blankt, klart ända ner till botten. Kylan som träffar mig när jag plumsar i min klumpiga kropp får mig att andas än ytligare och snabbare. Mina hopträngda lungor klarar inte hastiga omställningar. Jag måste gå i långsamt från stegen, som en gammal tant. Håret blir vilt av saltet, vildare för var dag som går. Givetvis börjar jag tänka helt tvärtom från hur jag tänkt i flera år, glömmer besväret: jag borde inte ha klippt av det, jag borde spara ut det igen. Jag undrar om det är en sorts störning jag har. Hårmani.

Jag läser en ny bok. Margaret Atwood, äntligen. Fantastisk också på svenska. Minns återigen varför läsandet på det egna språket är så viktigt för skrivandet. Luften och husen är fulla av flugor och andra kräk. Myggen är stora, liknar flugorna, biter mig som vanligt genom kläderna. Benen är fulla av bett,  också händerna, fötterna.

Ovädret är mest regn. Vi tror alla att vi kanske hör åska, men vi är inte säkra. Vi blir faktiskt lite snopna, besvikna rent av. Segelduken vi spänt upp som skydd släpper igenom vatten. Det finns potatis i landen, små raringar med skärt skal. Morfar blir full och glad, skrålar sig med skärande gammelröst genom snappsvisorna. Vi äter för mycket. J och jag gör det sista av tårtan. Jag säger att det räcker med  jordgubbar, men han placerar hela tiden dit fler. Jordgubbarna halkar i grädden, tårtan är hela tiden mycket nära sin kollaps. Men vad spelar det för roll? När mörkret kommer skiner lyktorna och ljusen från husen på andra sidan vattnet. Det är äntligen svalare. Trycket lättar.

Jag sover sämre om nätterna. Vaknar varje gång jag vänder mig. Händerna somnar, huden under brösten somnar. Fötterna hettar. Kanske vaknar jag av smärtan i ligamenten. Övar på min andning och oroar mig: jag lyckas inte riktigt nu, hur ska det då gå under förlossningen? Andas ändå. Pustar och suckar. Mjölkfläckarna på sovtröjan blir hela tiden fler. Allt är bara kropp och kropp och det finns något oerhört starkt och samtidigt oerhört tröttsamt i det. Barnet rör sig hela tiden strax efter mig, följer mig i mina vändningar.

Sedan ett par veckor tillbaka är tankarna någon annanstans. Det är ovant för mig, detta att inte kunna fokusera. Att vilja, men ändå inte riktigt kunna. Jag tänker att jag ska ta tag i min blogg. För hundrade, tusende gången tänker jag det. Att jag ska skriva något. Något roligt, något fyndigt, något viktigt, något vackert. Men jag ids inte. Jag tänker att jag ska ta tag i romanen, som legat stilla sedan i våras då Jessica läste den och sa att den kändes färdig. Att historien tätnat. Precis som jag själv känt. Bara att göra de där sista ändringarna, köpa kuvert och skicka ut den igen. Men jag ids inte. Något rastlöst smyger sig in. Tankarna är hala som såpa. Jag sitter i soffan, stickar och lyssnar på radiodokumentärer istället.

På midsommardagen är jag orolig. Jag är det ibland nuförtiden, opåkallat. Jag börjar gråta för ingenting. Tänker att vi kanske slarvat bort bilden vi fick med oss från ultraljudet. Vi borde ha ramat in den. Tänk om den är borta. Men den är väl hemma någonstans, tror J. Jag borde ha skrivit i dagboken. Vad ska du skriva där då? Saker. Om graviditeten. Måste du? Nej, men. J fäller mig bakåt i sängen, lutar sig över mig. Du är fånig, säger han vänligt, snälla ögon. Men jag älskar dig.

Barnet slingrar sig ständigt i sitt trånga gryt, runt, runt. Spjärnar och spänner mot huden. Sträcker sig, fäktar och sparkar. Rörelserna är stora och svepande eller korta och häftiga. Ibland när jag ligger på sidan mullrar barnet likt åskan.

Vi klämmer och trycker mot huden. Gissar kroppsdelar. En rumpa. En fot, kanske ett knä eller en arm. Vi buffar mot magen, skrattar när barnet buffar tillbaka. J lägger huvudet mot, letar med örat efter barnets hjärta. Ropar med munnen nära: Kringlan, vad gör du Kringlan?

Vi räknar ner, vecka för vecka. Det är inte långt kvar nu.

Jag tänker mig att det snart kommer att kännas lite mer rajtan-tajtan.

BLÄ, säger jag om den här måndagen, för jag fick migrän igårkväll. Migränskrället följde med in i natten, så jag vaknade av den där envisa smärtan bakom ögat och fick stappla upp och blöta en handduk med iskallt vatten och lägga på pannan ala åttotalet och ligga där och stöna och stånka tills jag äntligen somnade. Jag hade migrän redan som barn, kanske för att vi bytte dagmamma hela tiden och så hade jag i alla fall en som jag tyckte väldigt illa om. Hennes dotter lärde mig att peta ut mina kråkor ur näsan och äta upp dem. Bara en sådan sak. Dagmamman var dessutom tydligt snällare mot sina egna barn än oss stackars dagbarn, det fattade till och med jag trots att jag bara var fem år. En dag fick jag migrän hos dagmamman och det gjorde så ont i huvudet att jag började gråta. Sedan började jag må illa och kräktes ner hela dagmamman och några plastleksaker som råkade vara där. Det var en fin liten hämnd. In your face, dagmamman! På åttiotalet hade man inga ordentliga migränmediciner utan fick bara djävla Alvedon som är rent trams mot migrän. Triptaner ska det vara, tabletter och nässprej och om det är riktigt illa kan du få rövpiller och sprutor av doktorn och kanske antiillamående också. Men inatt alltså, då ville det sig inte så då fick jag lägga handduk på pannan precis som mamma alltid gjorde när jag var liten och huvudet bankade.

Varför skriver du så djävlans lite nuförtiden, Martelinskan? undrar ni kanske. Eller kanske en person undrar det, min endaste följare. Jag vill ju att den här bloggen ska vara populär och ha tusenmiljoner läsare och följare och kommentarer och GLAMOUR och att folk ska skicka gratis saker till mig. Eller ja. Jag har ju mest skrivit om saker som gjort mig arg och förbannad och saker som jag vill prata om och diskutera som är fan viktiga. Om jag ska få saker skickade till mig måste jag nog skriva mer om nagellack. Det har ju blivit lite min gimmick, tänker jag mig, att jag skriver så himla genomtänkt och smart och allvarligt hela tiden. Javisst. Men på sistone så har jag varit så nedrans trött på allt allvarligt och på världen och kriserna så jag vill bara säga upp mig från allting. Jag orkar inte läsa om elände och jag orkar inte uppröra mig om elände och jag orkar inte skriva om elände. Och inte har jag skrivit om mitt skrivande heller för det är liksom lite i limbo just nu. Allt är lite limbo faktiskt fortfarande, på det dåliga sättet (om det finns ett bra sätt att vara i limbo på, jag vet inte). Det har liksom inte hänt så mycket, samtidigt som det har hänt jättemycket och jag ska skriva om det någon gång när jag är lite mer i farten, så att säga.

Tills dess kanske jag skriver om nagellack. Eller katter. Eller inte alls. JAG LOVAR INGENTING.

Men liksom, ni får gärna fortsätta att titta in här och kanske följa mig och kommentera och skicka saker till mig. 

Vi avslutar dagens inlägg med en sång från Cartman:

Note to self

Du är inte direkt på topp just nu, men det är okej. Du måste inte vara företagsam och handlingskraftig precis hela tiden.

Försök att göra en sak i taget. Försök att tänka på en sak i taget.

Du gillar ju Bokmässan. I framtiden kanske du ska planera för att kunna vara där ett par dagar. Du vet, pengar och ledighet och sådär.

Det är också okej att inte gå på Bokmässan. Du är rätt stressad, kanske är nya intryck inte riktigt vad du behöver just nu.

Blogga gärna. Du gillar ju att blogga. Dina läsare gillar när du bloggar.

Det är också okej att inte blogga. Du vet, det där med att du inte behöver vara företagsam och handlingskraftig hela tiden.

Skriv om du vill. Skriv inte om du inte vill.

Gör det du tycker verkar roligast först.

Kom ihåg att det är gott om tid.

Träna allsidigt. Allt blir bättre av träning.

Ät mer frukt och grönsaker.

Andas. Vila.

Ta det lugnt. Allt ordnar sig.

Mot framtiden!

Okej alla, jag har skaffat Twitter! Alla måste följa mig, okej? Det är obligatoriskt. Ni hittar mig på @Susannanstans.

För er som inte vet är Twitter lite som att skicka sms, fast till vilt främmande människor på Internet. Lite som att stalka sig själv, typ.

Vi ses i framtiden!

Jag är ungefär som du, eller: vad handlar den här bloggen om egentligen?

Jag har ofta fått höra att jag är "politiskt korrekt" och "pretentiös". Jag tycker inte att det är skitkul att bli kallad för det, men okej då. "Pretentiös" kan jag utan problem ta, jag förstår att det jag skriver kan uppfattas så. "Politiskt korrekt" tycker jag är en olycklig term, den underminerar. Jag tycker faktiskt det jag säger och skriver, det är inget jag häver ur mig för att vinna poäng hos någon. 

Ibland blir jag kallad "rolig" och "djävla hippie" och då blir jag sprallande glad, för så vill jag gärna uppfattas. Det stämmer bra på mig tycker jag.

Det skulle vara lätt för mig att bara skriva flamsiga, roliga inlägg här. Jag får mycket uppskattning för det. Folk kommenterar, skrattar och ger mig komplimanger.

Mer sällan får jag kommentarer på de allvarligare inläggen, även om det händer. Det beror säkert på flera saker, som att folk faktiskt inte är intresserade, inte håller med, inte är så insatta eller tycker att ämnet är jobbigt och helst vill strunta i det.

Kanske känner sig någon lite utpekad när jag går loss. Jag hoppas verkligen inte det. Min intention är aldrig att sätta dit gemene man.

Jag tror inte att jag är bättre än någon annan. Jag köper kläder på H&M, jag äter kött och dricker Coca Cola, jag åker bil och flyger och gör sådant som vi alla i Väst mer eller mindre ägnar oss åt. Vi är ganska lika på den biten.

Däremot önskar jag mig något annat. Jag när en stark, nej, faktiskt en desperat längtan efter något annat, efter att ändra på tingens ordning. Att världen ska se annorlunda ut, både för mig och andra. Det är kanske pretentiöst och politiskt korrekt. Då får det vara så. Dessutom kan det ju hända att det faktiskt är roligt också. Och framförallt: jag tror inte att jag är ensam om min önskan.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte exakt. Det här känns en smula svamligt, men jag tror att jag har lyckats få fram några poänger ändå.

Jag vill att folk ska läsa det jag skriver. Jag vill att folk ska tycka att det jag skriver är bra. Jag vill att DU ska tycka det.

Jag sticker inte under stol med att jag delvis skriver för att få uppmärksamhet. Jag älskar kommentarer. Om man vill vinna billiga poäng hos mig ska man kommentera.

Jag skriver också för att jag tror att jag har något att säga. Jag tror att det allvarliga är lika viktigt som det roliga, jag hoppas att de två kan få väga lika tungt. Jag hoppas att du också tycker det.