Jag tänker mig att det snart kommer att kännas lite mer rajtan-tajtan.

BLÄ, säger jag om den här måndagen, för jag fick migrän igårkväll. Migränskrället följde med in i natten, så jag vaknade av den där envisa smärtan bakom ögat och fick stappla upp och blöta en handduk med iskallt vatten och lägga på pannan ala åttotalet och ligga där och stöna och stånka tills jag äntligen somnade. Jag hade migrän redan som barn, kanske för att vi bytte dagmamma hela tiden och så hade jag i alla fall en som jag tyckte väldigt illa om. Hennes dotter lärde mig att peta ut mina kråkor ur näsan och äta upp dem. Bara en sådan sak. Dagmamman var dessutom tydligt snällare mot sina egna barn än oss stackars dagbarn, det fattade till och med jag trots att jag bara var fem år. En dag fick jag migrän hos dagmamman och det gjorde så ont i huvudet att jag började gråta. Sedan började jag må illa och kräktes ner hela dagmamman och några plastleksaker som råkade vara där. Det var en fin liten hämnd. In your face, dagmamman! På åttiotalet hade man inga ordentliga migränmediciner utan fick bara djävla Alvedon som är rent trams mot migrän. Triptaner ska det vara, tabletter och nässprej och om det är riktigt illa kan du få rövpiller och sprutor av doktorn och kanske antiillamående också. Men inatt alltså, då ville det sig inte så då fick jag lägga handduk på pannan precis som mamma alltid gjorde när jag var liten och huvudet bankade.

Varför skriver du så djävlans lite nuförtiden, Martelinskan? undrar ni kanske. Eller kanske en person undrar det, min endaste följare. Jag vill ju att den här bloggen ska vara populär och ha tusenmiljoner läsare och följare och kommentarer och GLAMOUR och att folk ska skicka gratis saker till mig. Eller ja. Jag har ju mest skrivit om saker som gjort mig arg och förbannad och saker som jag vill prata om och diskutera som är fan viktiga. Om jag ska få saker skickade till mig måste jag nog skriva mer om nagellack. Det har ju blivit lite min gimmick, tänker jag mig, att jag skriver så himla genomtänkt och smart och allvarligt hela tiden. Javisst. Men på sistone så har jag varit så nedrans trött på allt allvarligt och på världen och kriserna så jag vill bara säga upp mig från allting. Jag orkar inte läsa om elände och jag orkar inte uppröra mig om elände och jag orkar inte skriva om elände. Och inte har jag skrivit om mitt skrivande heller för det är liksom lite i limbo just nu. Allt är lite limbo faktiskt fortfarande, på det dåliga sättet (om det finns ett bra sätt att vara i limbo på, jag vet inte). Det har liksom inte hänt så mycket, samtidigt som det har hänt jättemycket och jag ska skriva om det någon gång när jag är lite mer i farten, så att säga.

Tills dess kanske jag skriver om nagellack. Eller katter. Eller inte alls. JAG LOVAR INGENTING.

Men liksom, ni får gärna fortsätta att titta in här och kanske följa mig och kommentera och skicka saker till mig. 

Vi avslutar dagens inlägg med en sång från Cartman: