Jag har semester. Det vill säga jag varvar romanredigering med att göra geggamoja och leka med färgglada ponnys och julgransutsmyckningar med min dotter. Utöver det äter jag typ hela tiden. Det är på det hela gött, förutom de stunder då jag tidspanikar. Manuset ska vara inne 8 augusti och då ska jag ha redigerat hela. Helst såpass bra att jag inte behöver göra ytterligare ett storgrepp liknande det jag gör nu.
Jag har haft några helt suveräna skrivdagar. Idag hade jag en ganska seg dag, som sedermera blev ganska bra. Imorse tvivlade jag dock och var tvungen att googla "what to do on a bad day as a writer".
Topp tre författarpapp! Hittade detta och detta och detta. Det hjälpte lite. Länkar här ifall det även kan hjälpa någon annan.
Utöver det jobbade jag med floskler. Topp fem på floskellistan:
Gör det ändå!
Bit ihop och kom igen!
En sak i taget.
Det finns ingen gräns för hur många gånger man får misslyckas.
Måste älska floskler ändå.
Har återupptäckt magin att skriva till musik. Kör tre låtar om och om igen, via Youtube och ett knackigt Internet eftersom vi är på Ön. Topp tre på redigeringshitlistan:
Hayden Calnin - For My Help
Volcano Choir - Byegone
Ben Howard - Promise
Den uppmärksamme uppmärksammar att samtliga dessa verk återfinns som musik till första säsongen av The 100. Det är en tv-serie som kortfattat är som Lord of the Flies på springbreak. Så många logiska glapp. Men den är underhållande och lite sexig (tyckte i alla fall undertecknad tant) och de som har sett mer än säsong 1 säger att den liksom tar sig. Och skitbra musik, som synes. Själv kom jag aldrig igenom ens första säsongen och det skyller jag på mitt barn. Min tv-tid har gått ner med flera tusen procent sedan jag blev förälder.
Tänk att jag har skrivit på den här berättelsen sedan 2009. Inte hela tiden givetvis, men ändå. Trots det känns det som att det är först nu jag verkligen har fattat vad den handlar om. Det väsentliga. Känns som att den aldrig kommer att bli färdig, som att jag kommer att redigera och redigera i evigheters evighet. Samtidigt vet jag att det kommer att bli en bok av det här. Och utanför dörren står det andra karaktärer från helt nya berättelser och vill ha uppmärksamhet.
Men som floskeln säger: En sak i taget. Som vi vet har ju floskeln aldrig fel. Följ floskeln!
Jag har huvudet fullt av min roman. Jag vill vara i den hela tiden.
I fyra dagar satt jag och grottade ner mig med mina karaktärer. Tecknade dem, från grunden. Det var värt varenda sekund, för nu plötsligt har jag stenkoll på dem. Jag vet exakt vad de känner i varje situation, hur de reagerar, vad de gör och varför. Till nästa roman ska jag göra det här mycket, mycket, mycket tidigare. (Jag har redan hunnit börja på den, men den vilar nu. När jag väcker den igen ska jag bygga karaktärer innan jag gör något annat.) Elizabeth George har rätt i att berättelsen består av karaktärerna. Jag kan inte nog rekommendera hennes handbok i att skriva roman. Ta också gärna en titt på var Simona Ahrnstedt säger om karaktärsbygge. Jag ställde en fråga på hennes blogg om hur hon brukar tänka när hon gör karaktärer och hon hedrade mig genom att svara i ett helt inlägg.
Åh, mina älskade karaktärer. Mina tankebarn. Det känns som att min historia får en helt annan tyngd nu. Det känns som att det kommer att bli så djävla bra! Ja, när det inte känns som att det kanske i själva verket blir dåligt. Och när det känns så, då kan jag mejla min förläggare och så svarar hon mig. SÅ SJUKT LYXIGT.
Inatt drömde jag att Göteborgs Posten recenserade romanen. De hade av någon anledning fått en tidigare, mycket sämre version av manuset. I flera uppslag (J sjöng glatt "Hyyybriiis!" när jag berättade den delen av drömmen för honom.) ondgjorde de sig sedan över mina nybörjarmisstag. Det var helikopterperspektiv hela tiden, så typiskt nybörjare. Sedan var det sådana stereotypa skildringar av personer från forna Jugoslavien och det här med att poliserna var i stallet i Tvååker hela tiden, det var ju bara inte trovärdigt. Logik eller samröre med verkligheten what so ever var inte den här drömmens starkaste sida, så kan vi ju säga.
Sedan vaknade jag av att min dotter utropade: "Blä! Äckit!", med emfas.
Efter det satte hon sig upp, ungefär en millimeter ifrån mig (vi samsover än) och brölade: "Mamma? MAMMA?"
Och jag bara: "Eh, precis bakom dig."
Nu känner jag att jag kommer att överleva vilken eventuell verklig recension som helst.
Och kanske, kanske kommer jag att hinna skriva klart allt det nya till min deadline om två veckor.
För två veckor sedan fick jag mitt livs första förläggarläsning. För den oinvigde (som jag, för några veckor sedan) kan jag berätta att när ens roman blir antagen till ett förlag, så får en först en så kallad förläggarläsning, innan redaktören tar över. En sådan läsning innebär kommentarer på själva berättelsen, form och innehåll etc, medan redaktören går in på språkligt finlir. Jag tänker mig att det kan bli några vändor fram och tillbaka mellan mig och min förläggare, innan manuset är färdigt för att tas över av redaktören. Det är jag som bestämmer över manuset, men jag VILL ju få förläggarens och förlagets åsikter. Det är ju halva grejen med att ha ett förlag, tänker jag. Om jag inte ville få hjälp att förbättra manuset hade jag ju kunnat ge ut det själv, precis som det var.
Jag har väntat på min förläggarläsning som ett barn väntar på julafton och för två veckor sedan var det äntligen dags. Jag har fått det här manuset läst ett antal gånger tidigare av eminenta författare som jag råkar ha turen att känna (Sara Hallström och Jessica Schiefauer), men det här är annorlunda. Det här är en människa som får betalt för att tycka saker om mitt manus. Vi pratade i telefon en hel timme och det var väldigt givande och inspirerande. Och roligt. Och lite jobbigt.
Sammanfattningsvis kan man säga att min förläggare sa såhär:
Det här blir bra, MEN. Du vet alla de där svåra sakerna som du har låtit bli att tänka på och skriva fram? Jag tycker att du ska tänka på och skriva fram det nu.
Eller ja. Det var inte alls så hon sa faktiskt. Men det var vad det hon sa betydde.
Fokusera på de här bitarna först, sa min förläggare. Det är viktigast. Låt det andra vara så länge.
Okej, sa jag och började omedelbart att redigera hela manuset.
Vad kan jag säga. Jag är nybörjare.
Hur det nu var så tog jag ett steg tillbaka. Jag behöver fundera över mina karaktärer. Varför de gör som de gör och vad de egentligen känner och tycker. Så idag satte jag mig med en av mina favorithandböcker i romanskrivande: Skriv på! (Write Away) av Elizabeth George.
Stor tillgång.
Åh, jag älskar den boken. Hon är så djävla strukturerad och organiserad och vi tänker så lika och det känns så peppande för hon har ju skrivit en miljon bra böcker.
Vilka är era favorithandböcker?
Idag har jag gjort personbeskrivningar på mina huvudkaraktärer och lärt mig en hel del nytt om dem. Tänk ändå, att jag fortfarande kommer på nya saker trots att det här manuset har skrivits om så många gånger att jag inte minns hur många gånger det är (Sju? Åtta? Tio? Vem vet?) och under så många år. Det vill säga sju år...
Det är roligt att redigera. Och utmanande och svårt och ganska stressigt. Jag har inte jättelång tid på mig och den tid jag kan lägga på skrivandet är minst sagt begränsad. Därför har jag tagit semester från mitt (mer) betalande jobb på Statlig Myndighet idag och imorgon. Vi har åkt ut till Ön, jag och K och J och Js föräldrar. Det här är vår utsikt.
Jag klagar inte.
Det blir bra. Så småningom. Jag vet ju det, även om jag när jag är mitt i det ibland undrar hur i helvete jag ska få till det. Hur går det till? Är det magi? Nej, det är det förstås inte. Det är hårt arbete. Om och om igen. Jag tidspanikar ändå med jämna mellanrum nu, för det här är ju liksom, ja. Grundläggande. Stora saker. Svåra saker. Som jag har undvikt att tänka på för att de är svåra! Och... svåra! Och jag har inte så mycket tid! Gah!
Mitt fantastiska underbara barn vill vara med mig hela tiden, helst. "Mamma, jag vill att du ska leka med ponnyhästarna. Mamma, jag vill att du ska ha Pinky Pie*. Mamma, jag vill inte att du ska skriva." Åh, älskade lilla. Mamma måste få skriva också. Hur gör ni andra småbarnsföräldrar? Låser ni in er på dass? Flyr hemmet och tar in på hotell?
Imorgon ska jag gömma mig i lillstugan och tänka mer med hjärnan. Vänta ni bara, karaktärer. Snart blir det åka av.
*Pinky Pie är egentligen Twilight Sparkle. Jag bara säger.
Häromdagen ställde Simona Ahrnstedt en fråga om research på sin blogg. Jag som vurmar för allt vad planering heter när det gäller skrivande (För att jag i själ och hjärta är en äkta administratör? Jag vet inte. Antagligen.) kunde förstås inte nöja mig med att bara skriva en kommentar på hennes inlägg. Nej, istället ville jag raskt författa en egen text om hur jag jobbar vad gäller research. Jag tycker att sådant här är väldigt intressant, både att definiera för mig själv hur jag gör och sedan berätta om det, men även att läsa om hur andra gör och diskutera olika metoder. Herregud, kan inte någon bara bjuda mig till ett seminarie om skrivande snart så att jag verkligen kan få gå loss på det här. HINT HINT.
Hur som helst och i alla fall.
Jag lägger mycket tid på research och jag gör det under hela min skrivprocess, på idéstadiet, under skrivandets gång, under redigering. Det finns författare som skriver först och gör research senare, och liksom fyller i luckorna. Jag är mäkta imponerad av författare som gör så, för mig funkar inte det. Jag vill veta och jag vill veta genast. Jag är noga med att det ska bli så rätt som möjligt (Det tror jag förstås att alla seriösa författare är, oavsett hur de jobbar.). Har jag en fråga i skallen så vill jag få den besvarad så att jag kan gå vidare sedan. En risk är annars att jag skriver något som är felaktigt och som ger en snöbollseffekt, då flera stycken/kapitel måste ändras eller helt enkelt tas bort för att faktan är felaktig. Usch, hemska tanke.
Dessutom är research intimt förknippat med den kreativa processen för mig, precis som all annan planering jag gör i mitt skrivande. Jag kan helt enkelt inte skilja på att skriva min text och administrera den, eftersom administrationen är en stor del av HUR jag skriver. När jag gör research förankrar jag min historia och den fakta jag får fram ger mig uppslag. Ibland kommer hela kapitel till på det sättet.
Min favoritmetod för att göra research är att göra intervjuer. Det mesta går förstås att läsa sig till, men jag är otålig och brukar dessutom ha väldigt specifika, detaljerade frågor, vars svar i sin tur brukar generera än fler frågor. Därför tycker jag att det är oslagbart att diskutera med sakkunniga. Min erfarenhet är att många människor tycker att det är jätteroligt att få hjälpa till och att få chansen att prata om sådant de är bra på. Jag har flera gånger blivit erbjuden mer hjälp, som att personen i fråga tar fram material eller erbjuder sig att faktagranska min text.
En sak som jag inte riktigt kommit underfund med än är hur jag ska organisera den fakta jag samlar in. Till min förra roman hade jag en massa olika dokument, vilket fungerade okej, eftersom jag intervjuade en mängd olika personer. För egen del tycker jag dock att det är långt ifrån optimalt att ha en massa dokument en måste fladdra runt i. Man kunde ju tycka att jag borde ha kommit på ett bra sätt att organisera det här, men det har jag inte. I mitt nya projekt intervjuar jag för närvarande en person, men om många olika saker och på väldigt detaljerad nivå. För någon vecka sedan laddade jag hem det (typ) legendariska programmet Scrivener. Där kan jag fästa den olika faktan jag samlar in till olika kapitel och det fungerar bra i det här projektet, då faktan ofta är kapitelspecifik. Om det är någon som sitter på en riktigt bra system för att organisera research, hör av dig. Jag är, till synes, mycket, mycket intresserad.
Nu låter det kanske som att jag har skrivit roman i tjugo år och det har jag ju verkligen inte. Än så länge har jag bara skrivit en, och som sagt påbörjat en andra. Men eftersom jag skrev på den första under så lång tid hann jag lära mig en hel del och vet därför (i alla fall till stor del) vad som funkar och inte funkar för mig. Det kommer säkert att ändra sig under tidens gång och det kommer förstås an på vad det är för typ av berättelse jag jobbar med. Ibland funderar jag på hur jag skulle jobba om jag skrev på något som var mer fantasi än verklighet, som fantasy eller sci-fi. Kanske skulle min process se helt annorlunda ut då. Fast antagligen inte. Jag skulle högst troligt komma på en massa olika saker att researcha då också.
Här är några anledningar till att det inte blir så mycket text som jag önskar:
- Jag är perfektionist. Jag vill att allt ska vara FANTASTISKT, annars kan det vara. Helst också genast, vilket kanske är en egen punkt, det vill säga att jag är rätt otålig. Jag vill att det ska vara FANTASTISKT GENAST.
- Jag brottas periodvis med passivitet. Det tar jähähähähättelång tid för mig att få tummen ur arslet och faktiskt göra det jag vill/måste göra.
Jag vet, det är en usel kombination.
Sedan har vi den där lilla detaljen med Resten Av Livet, som också ska levas.
Så en livsuppdatering.
De senaste månaderna har det hänt många roliga och spännande saker. Förutom att min roman blev antagen har vi sålt min lägenhet, flyttat in i ett hus och för några veckor sedan fick jag en ny tjänst.
I höstas hade jag två halva skrivdagar, sedan i januari har jag haft måndagar och torsdagar 8-15 som skrivtid. Det har dock blivit mindre skrivtid än vad jag hade önskat. Det tar så mycket tid att städa och renovera och ställa orkidéer och kryddväxter och plädar och jag vet inte allt överallt. (Detta stajlande som ska till när en säljer en bostad. Jisses.)
Jag hade tänkt att de där dagarna skulle utnyttjas bättre när vi nu har kommit i ordning litegrann och lägenheten äntligen är såld (för andra gången!). Då fick jag ny tjänst. Jag jobbar som en del av er vet på Statlig Myndighet (tm) och där har jag nu levlat upp från växeltelefonist till ekonomiadministratör. En del av er skrattar antagligen högt nu, eftersom jag typ är rädd för siffror och närmast får psykos varje gång jag försöker räkna ut något, men den här tjänsten handlar inte om att räkna utan om att kontrollera. Det är jag bra på, för jag är noggrann. Hittills är det som att leka kontor ungefär, fast utan de roliga stämplarna. Bytet av tjänst innebär en välkommen löneökning (med några få undantag av projektkaraktär har jag stått still i lön sedan 2010) men också ökning i sysselsättningsgrad. Nu jobbar jag 70% fram till och med maj. Så mycket har jag inte jobbat sedan 2012 då jag arbetade heltid på skolan i Kungälv. Detta är dock tillfälligt, då jag tänker gå ner till 50% igen framöver, när introduktionsmånaderna är över. Inte bara för skrivandet, utan för mitt barns skull också.
Sagda barn vill leka hela eftermiddagarna, skriker så att trumhinnorna lossnar så fort hon inte får som hon vill och somnar efter i snitt tre sagor och fem sånger klockan nio om vi har tur, klockan senare om vi inte har lika mycket tur. Oftast vaknar hon till efter en dryg timme och behöver sövas om. Ja, det är jag som nattar och som söver om, om jag är hemma (och det är jag ju oftast). Det är inte optimalt, men det så det är just nu. Det är inte sällan jag också somnar vid nattningen. Det är ofta jag somnar vid nattningen. Jag brukar stappla upp efter en stund, men det blir inte så mycket gjort om kvällarna.
Om helgerna vill jag mest umgås. Jag fattar inte hur människor som arbetar heltid medan deras barn är små bär sig åt. Jag tycker att jag aldrig ser mitt barn när jag jobbar 70% och har konstant dåligt samvete för att jag inte är mer med henne. (Kanske kvinnofälla. Nåväl.) En halvtimme här och där blir det kanske lite skrivet om helgerna, men mer än så blir det vanligtvis inte.
Ja, just det, jag har börjat träna CrossFit ett par gånger i veckan också. Så djävla kul. Så djävla tungt.
"Jag har blivit en sådan där jobbig människa som går upp klockan sex och går och tränar innan jobbet.", sa jag till Frida i helgen.
"Men Sanna!", sa Frida med emfas. "Nu mår jag faktiskt lite illa."
"Jag ber om ursäkt.", sa jag.
Kvar är måndagar. Då har jag egentid 8-15, då lillpimpan är hos sin dagmamma. Planeringen inför de dagarna brukar vara episka. På måndag. Då djävlar. Jag ska tvätta, städa hela lägenheten, rensa bland barnets leksaker, rensa i våra garderober, handla och laga mat, lägga ansiktsmask, måla naglarna, raka benen, göra inpackning till håret, googla tusen saker till research, skriva planering på alla viktiga karaktärer i mitt nya romanprojekt, skriva synopsis på ett eller ett par kapitel, skriva ett eller ett par kapitel, planera ett episkt blogginlägg, skriva det, publicera det och ta emot publikens jubel, sedan ska jag sy och sticka ett antal klädesplagg och kanske se en bra film. Inga problem att hinna detta på sju timmar, som egentligen är sex timmar, då jag kör K till och från dagmamman som bor i stadsdelen vi bodde i tidigare.
Såhär brukar måndagarna bli: Jag kommer tillbaka från att ha lämnat av K, tar en titt på lägenheten och min milslånga Att Göra-lista, får hjärnöverslag och tittar på sjuttio avsnitt av House of Cards, medan jag halvhjärtat skriver idéer till mitt nya romanprojekt.
Det finns säkert många som tycker att jag är en gnällig knäppgök. Sex timmar att skriva på, det är ju jättemycket tid! Jag vet att jag skulle kunna få mycket mer gjort om jag tänkte annorlunda. Jag borde ha färre saker på den där Att Göra-listan. Planera de få sakerna bättre. Komma ihåg att göra en sak i taget, att det går bra att göra lite i taget, att så småningom har det lilla i taget tillsammans blivit mycket. Inte stressa. Inte hoppa så mycket mellan uppgifter. Det är okej att det inte blir fantastiskt omedelbart. Jag vet att skrivande innebär att skriva om tusen miljarder och en gång till. Jag har ju gjort precis det. Det är okej att vara perfektionist. Det är okej att vara passiv ibland. Förr eller senare gör jag det jag ska. Och snart kommer jag ha mer tid igen.
För några år sedan såg jag och J en dokumentär om jättebläckfiskar. Ett team med erfarna forskare hade gett sig ut på en expedition i Stilla Havet för att se om de kunde hitta ett exemplar av detta minst sagt mytomspunna djur. Med sig hade de en liten undervattensfarkost som kunde ta sig ner på mycket djupa djup, utrustad med kamera och fäste för lockbete. Förhoppningen var att hitta en livs levande jättebläckfisk, ett djur som ingen människa tidigare sett levande, och filma den i dess naturliga habitat. Teamet dök ner i djupet. Hoppfulla satt de där, gång på gång, i sin specialutrustade u-båt, men aldrig fick de se ens en endaste liten skymt av någon jättebläckfisk.
Förrän en dag, då den plötsligt var där.
Framför dem i de mörka vattenmassorna framträdde en magnifik varelse. De följde den, längre och längre ner i havet.
I den trånga u-båten satt en japansk forskare som ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt att studera jättebläckfiskar. Hans lycka var total. Inte nog med att han nu var en av de första människorna någonsin som fick se en levande jättebläckfisk i sin naturliga miljö, en jättebläckfisk som nu jagade och åt framför honom, allt medan kameran rullade. Nej, inte nog med det.
Bläckfisken var gyllene.
I ljuset från farkostens strålkastare sågs bläckfiskens skinn först skimra i guld, sedan i silver, sedan guld igen. Den var fantastisk.
Den japanska forskaren kunde kröna sin karriär med att vara en av de första människorna som någonsin sett en levande jättebläckfisk. Man förstod att det hade varit värt det. Detta var hans pris för åratal av kämpande.
Jag har alltid berättat. Redan innan jag knäckt koden och lärt mig alfabetet hittade jag på historier. Jag berättade dem för mina vänner, som ville höra dem igen och igen. Det var svårt att hålla ordning på berättelserna, de rörde på sig, skiftade lite från gång till gång. Sedan kunde jag binda dem med bläck och blyerts, häfta dem vid papper. De lektioner när vi äntligen fick skriva vad vi ville (jag skrev länge "uppsats" innan jag förstod att det egentligen var noveller jag författade) hastade jag mig genom skrivböckerna. Det fanns aldrig tillräckligt med tid och aldrig tillräckligt med papper för det jag ville ha sagt.
När jag var tretton upptäckte jag poesi och versformen fri vers. Jag skrev mängder med dikter under högstadietiden, flammande tonårsdramatik, fulla av hormoner och språklekar. Sällan har så många metaforer trängts på så liten yta. Fjorton år gammal blev jag publicerad för första gången. I min skola tog de in en tidskrift för ungdomar som hette Glöd (Någon annan som minns den?). I den fanns en insändardel som hette 'Pennan glöder', dit vem som helst kunde skicka dikter och dylikt. Jag skickade in ett helt tjog dikter, varav de valde en. Jag blev helt berusad av publiceringen. Omedelbar hybris! Jag skrev under åren som följde flera diktsamlingar och skickade dem glatt till olika förlag. Endast refuseringar (något jag idag är innerligt tacksam för, då jag inte tror att diktsamlingen Vargar och änglar hade stått sig särskilt bra).
Flera av refuseringarna var väldigt trevligt formulerade brev. En av dem tipsade mig om tävlingen Lilla Augustpriset. Något år senare blev jag igen påmind om den, då jag såg en annons för tävlingen i en gratistidning som fanns på mitt gymnasie. Den där ska jag vinna, tänkte jag. Jag skrev nu mer prosa än poesi, hade återgått till novellerna. (Jag minns särskilt en gång, då min svensklärare tog mig åt sidan. "Den här novellen du har skrivit", sa hon. "Den är lite för bra. Så jag måste fråga, du har väl inte kopierat det här någonstans ifrån?" Det var förolämpning och komplimang i ett, men jag blev bara glad.)
Jag skrev en novell och skickade in. Och vann. Året var 1998 och jag gick andra ring i gymnasiet. Lilla Aktuellt kom till skolan och påstod att de ville intervjua oss om EMU eller något liknande, men det var bara en täckmantel för att få gratulera mig. (Jag gick teaterlinjen, så det blev bra tv. Ni kan ju själva tänka er, tjugo entusiastiska skådespelartonåringar.) Sedan följde galamiddag på Cirkus i Stockholm. Jag blev intervjuad av Aftonbladet tillsammans med det årets vinnare i Augustprisets skönlitterära klass, Göran Tunström. Reportern frågade mig om han hade några tips till min kommande författarkarriär. "Nej!", sa Göran. "Hon klarar sig nog bra ändå! Får vi äta nu?" Novellen jag vann med hamnade i en antologi tillsammans med de andra bidragen. Det var fantastiskt att se sin text i tryck, i en bok man kunde bläddra i.
Året då jag skulle fylla tjugoett läste jag litteraturvetenskap, termin två. Vi skrev vad som då kallades för b-uppsats (jag skrev något blaskigt om Coleridges 'Kubla Khan') och under tiden hann jag bli antagen till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. (Skrivarlinjen är tyvärr nedlagd nu.) Min examinator, en härlig gubbe med skägg och stickad kofta som luktade surt, mottog nyheterna med glädje. "Vad bra!", sa han. "Det märks ju att det är i språket du ska vara." Det är en komplimang som fortfarande värmer, femton år senare.
Sedan var jag i språket i två år. Bodde på internat ett år, träffade vänner för livet (Hej katten!), låg med fler idioter än jag orkar minnas, men framförallt: var i språket. Experimenterade. Förfinade. Fridhem lärde mig allt, lade en riktigt stadig grund för mitt fortsatta författande. Så tack Anne, Palle, Rauli och alla ni andra lärare. Tack alla medstudenter, som läste och skrev. Vad hade jag varit utan er hjälp?
Efter skrivarlinjen följde många år då jag ömsom försökte skriva, ömsom försökte låta bli att skriva. Jag deltog i en del tävlingar, kom med i några tidskrifter och antologier. Jag ville så gärna skriva roman, men jag visste inte hur. Andra året på Fridhem ägnades åt ett eget, längre projekt, men jag bara skrev och skrev och hade inte den blekaste aning om vad det handlade om eller vad i helvete jag höll på med. Skrivandet kändes ofta som en utopi och jag vet inte vad jag var mest rädd för: att inte kunna skriva alls eller att inte kunna skriva tillräckligt bra. Folk i min omgivning var också väldigt duktiga på att tala om för mig hur svårt det är att skriva, hur få det är som faktiskt blir utgivna, som faktiskt kan leva på sitt skrivande. Det var av omtanke förstås, menat som en tröst, men det gjorde mig oftast bara mer modfälld.
Hur det nu var så återkom jag alltid till att skriva, efter perioder av tystnad. Jag kunde inte låta bli, helt enkelt. Jag ville ju berätta, som jag alltid gjort. Jag ville vara i språket. Under de här åren trevade jag kring romanförfattandet, tassade runt det som om det vore ett farligt djur. Läste några skrivhandledningar och försökte göra precis som Stephen King och Elisabeth George. Men det ville sig inte riktigt. Utkasten kom av sig. Somnade i mappar och lådor.
Det var inte förrän jag hade börjat läsa vid Kulturverkstan som jag kom igång och började skriva roman på riktigt. Det var några komponenter som sammanföll; jag hade fått bättre självförtroende, jag hade insett att jag behövde hitta ett sätt som fungerade för mig (det gick inte att komma runt trial and error, alltså), men det viktigaste av allt var att jag verkligen hade bestämt mig. Jag minns inte vem som sa det eller hur jag hörde det, men i den här vevan etsade sig ett citat fast hos mig. Det kan ha sett annorlunda ut från början, handlat om att förverkliga en annan sorts dröm, men för mig blev det: Vill du vara en person som vill skriva en roman? Eller vill du vara en person som skriver en roman?
Helvete, tänkte jag. Jag vill skriva. Nu skriver jag.
Så jag skrev en roman. Exakt hur det gick till får bli ett eget inlägg.
Snabbspolning till för några veckor sedan, då Det Där Samtalet kom. Från förlaget jag väntat svar från.
"Ditt manus är väldigt bra. Jag tycker att vi ska ge ut det."
Jämförelsen med den japanska forskaren och hans jättebläckfisk kan tyckas långsökt. Förlaget är inte gyllene. Inte heller förläggarna, eller ens kontraktet. Men det sken ändå, det där kontraktet, liksom välkomnandet jag har fått. "Vi hoppas att du ska skriva många fler bra böcker." Jag är inte i slutet av min karriär. Det är tvärtom nu det börjar.
Som jag har kämpat. Önskat, drömt och kämpat. Länge kändes det som att mitt skrivande var ett enda mörkt vatten och att en antagning var lika svårfångad som ett djuphavsodjur, ett vackert, glimrande vidunder från sagorna, endast för ett par få utvalda. Så sällsynt att de flesta aldrig ens får syn på det.
Vilken skatt. Vilket pris. Jag skulle säga det till Susanna, sju år, som sitter och rafsar i sina skolhäften. Till Susanna, fjorton år, som skriver dikter och samlar i pärm. Till Susanna, några och tjugo, som så gärna vill, men som tvivlar så på sin förmåga.
För några veckor sedan, en torsdag. Den första dagen då våren ger sig till känna. Jag sitter på en skramlande spårvagn på väg hem. Sol i ögonen, skallrande svängar, en skock ungdomar som går på vid Chalmers, de bubblar och skrattar. Jag med mitt block, jag kan inte lägga det ifrån mig. Jag måste skriva anteckning efter anteckning.
Jag har varit hos min pappa. I flera timmar har vi suttit i hans varma vardagsrum med en kartong mellan oss, full med album, lösa foton, brev och vykort. Vi bläddrar förstrött i den, men låter den sedan ligga. Samtalet får ta över. Eller, det är inte så mycket ett samtal som min pappa som berättar. Som pratar och pratar i timmar, om sin barndom och sin uppväxt. Jag ställer en fråga då och då, leder honom djupare in på vissa spår, knattrar febrilt på tangenterna för att inte missa att få med något. Medan jag sitter där och skriver ner börjar det smyga sig in egna tankar bland anteckningarna. Mina egna idéer.
Och så händer det.
Det går fort!
Plötsligt är det inte längre ett frö till en berättelse. I ett ögonblick har fröet slagit rot och vuxit upp. Det blommar, det knakar, det sprider sig som ogräs, det är en hel skog att gå in i.
Sedan dess har jag den där skogens hos mig. Träden som vajar i ögonvrån. Det milda suset i öronen, en doft om nätterna.
Idag har jag stått i skogen och lyssnat, skrivit och skrivit.
Jag har vetat att den funnits där, bortanför, innanför min pappas historia. Och nu är den här.
Min upprymdhet vet inga gränser.
Här är den. Här är nästa historia jag ska berätta.
Det är inte det att jag inte har något att berätta. Det är bara att de berättelser jag tänker på just nu inte ska berättas här. De fastnar på andra platser. I fladdriga, bläddriga block och i små anteckningsböcker med hårda pärmar. Ibland på kvitton eller post it-lappar om det är bråttom. Det är somligt som är nästan färdigt, somligt som tar tid och måste tuggas länge på och somligt där proppen tycks ha gått och det plötsligt forsar fram.
Jag försöker förstås hinna med alldeles för mycket på mina torsdagar, men förr eller senare hamnar jag här. På Stadsbiblioteket, det nya, stora, ombyggda. Här flyter jag ut vid de stora fönstren, där det är lagom tyst och lagom mycket att titta upp och glo på ibland. Bekväma ytor, gratis internet och alla, alla böcker. Biblioteket alltså. Vilken briljant djävla uppfinning.
I kafeterian finns något för alla. Jag tänker att jag borde äta nyttigare och köper någonslags supertaljboll för människor. Tänker sedan fuck it och ångrar att jag inte köpte chokladbollen med riktigt mycket smör.
I kafeterian samsas fikaföräldrar, gurglande bebisar och spralliga barn, de intellektuella och kulturella (eller de som önskar vara det), hipsters med surdegsskägg, pensionärer och studenter med tygkassar. De äter dyra mackor och dricker smoothies och te och kaffe och chokladmjölk.
En bit in, strax bakom, lite halvskymt, stöter man på de kantstötta. De som pratar för högt eller mumlar för tyst. De vars kläder inte riktigt passar. De som inte tvättat sig på ett tag. De som smyger nervöst med sina plastpåsar. De misstänksamma och kontaktsökande. De trötta och slitna. De bortknuffade och förbisedda. De får också vara här. De får vara ifred här.
Jag tar ett bord i deras hörn och sätter mig hos de kantstötta. Gnager stillsamt på min boll. Tänker att det är så sällan alla dessa människor möts, vi som är lika och olika, mer eller mindre hela, rena, nya eller gamla. Att det är just det som behövs, lite oftare, lite mer. Att ta ett bord i någon annans hörna. Svårare än så är det ju inte.
Jag vill så mycket! Helst av allt
skulle jag sluta lönearbeta (så det vore bra om vi kunde ta och
styra upp det här med basinkomst typ nu). Då kunde jag ohejdat ägna
mig åt att odla på lotten (Alla ytor som man inte absolut måste gå
på ska bli land!), jag skulle sticka de tusen projekt jag har på
min önskelista, jag skulle pyssla och fixa i mitt hem tills det blev
lika välordnat och trevlig som jag verkligen vill ha det, jag skulle
träna varje dag, jag skulle skriva varje dag, umgås med alla jag
gillar och leka med K i tusen timmar.
K leker gärna med mig i tusen timmar.
Det andra är hon dock måttligt intresserad av.
Ni som inte har barn och som klagar
över att ni inte har tid att göra saker, här kommer ett bittert
och överlägset mammaskratt: HAHAHAHA! LILLA vännen. Ho, ho, skrock, skrock. Nedlåtande klapp, klapp
på huvudet. HAHAHAHA!
Ni som inte har barn har all tid i
världen. Ni kan göra precis allt ni vill, nästan precis när ni
vill. Även om ni heltidsarbetar så har ni all tid i världen.
Timmar och åter timmar helt till ert eget förfogande.
Vet ni inte hur? Då ska jag tala om
det för er.
Såhär ska ni göra:
1. Kom hem från ert arbete.
2. Vid behov, ta en tupplur.
3. Ät.
4. Sätt inte på tvn. (Om det inte är så
att ni vill titta väldigt mycket på tv, då sätter ni istället på
den och kör igång.)
5. Gör det ni vill göra. Bara GÖR. Seså!
Nästa dag följer ni listan från
början till slut igen. KLART! GIVEN SUCCÉ!
Om det är något föräldrarollen har
lärt mig så är det att det gäller att smida medan järnet är
varmt. Minsta lilla stund som blir över, minsta microsekund en har
för sig själv, blir aldrig så utnyttjad som av en
småbarnsförälder. För i perioder har en småbarnsförälder
ingen egentid. Och då menar jag verkligen INGEN egentid.
Vi är för
närvarande inne i en sådan period. I höstas hade vi världens
lyxigaste kvällar. K somnade vid sju, åtta och vi hade flera timmar
att göra annat än att bygga lego på. Men i december vände det och
nu går min lilla Duracellkanin till sängs vid tio. Visst kunde jag
och J försöka oss på att umgås och greja efter det, men det orkar
vi aldrig ta oss samman för att göra. Om något ska bli gjort måste vi göra det tillsammans med barnet, skaffa barnvakt eller gå iväg
själv medan den andra föräldern har barnet. Givetvis kan en ju
välja att köra valfri skrik- och förnedringsmetod för att få
ungen att sova i ett annat mönster, men det är ju för att uttrycka
sig milt inte så jag jobbar.
J kan gå ifrån hemma, sätta sig i
ett annat rum och greja en stund. Jag? Not so much. K har nämligen
lärt sig att folk kan komma och gå och framförallt att mamma kan
komma och gå. Om jag är hemma så ska jag vara i närheten av henne
HELA TIDEN. Helst bära henne, ha henne i famnen. Jag är omåttligt stolt varje gång jag lyckas sätta igång en maskin tvätt eller laga mat eller göra andra helt vanliga sysslor när jag är själv med K. För hur GÖR man liksom? Hur gör ni, andra föräldrar? Jag känner mig fortfarande som en N00b i sammanhanget och när K är extra klängig så får jag liksom inget gjort. Igår lyckades jag laga soppa, enbart för att barnet fick stå bredvid mig vid diskbänken och diska morotsskal och stoppa lökbitar i min ficka. Att äta mat ifred
är att glömma – helst vill hon sitta i mitt knä och hugga och
vifta med min gaffel i min mat så att den sprids jämnt över golv
och bord; ”HÄLV! HÄLV!” (själv, övers anm). Att jag går på
toaletten och stänger dörren resulterar i psykbryt a la skrik och
gråt, samt bank på dörren och ropande med desperat stämma:
”Mamma! MAMMAAA!” tills jag öppnar. Väl inne i badrummet får
jag försöka bajsa samtidigt som jag hindrar barnet från att pilla
ner ett Duplodjur bakom mig i toaletten, dra ut toaborsten, strimla
allt toapapper eller köra tvättmaskinen på 90 grader.
Utöver det
har lillan bestämda åsikter om vad som ska göras. Det ska diskas,
badas, byggas, hoppas i sängen, gungas och läsas böcker och
väldigt, väldigt gärna ska det tittas på I drömmarnas trädgård; ”GÄGGÅ!”
(trädgård, övers anm). Som för övrigt är det enda tv-program
jag och J ser klart på nu. Nej. Det är det enda tv-program jag och
J ser på. Punkt.
Vi kan deras introduktionsramsor och danser vid det här laget.
Och jag älskar givetvis att göra allt
detta med mitt lilla barn, givetvis. Men jag älskar också att få
bajsa ifred och ägna mig åt saker som definierar vem jag är.
Förstår ni då hur lyxigt det är att
jag, från och med idag, ska få ha torsdagseftermiddagarna åt mig
själv. J är hemma med K tisdagar och torsdagar och nu behöver inte
jag jobba mer än förmiddagarna på torsdagar. Så nu är torsdag eftermiddag veckans skrivstund. Kanske gör jag något annat någon gång,
men framförallt ska jag skriva. Jag ska skriva roman. Gammal och ny.
Och jag ska skriva blogginlägg. Inlägg med substans, inte bara
inlägg av typen morötter i solnedgång, stickad sjal eller
metainlägg om att jag inte skriver inlägg. (Don't get me wrong, jag gillar morötter i solnedgång lika mycket som vem som helst, men det kan inte bara handla om det.) Utan Viktiga Texter ™
och Roliga Texter ™ och Viktiga OCH Roliga Texter ™. För det är
detta som har skavt när jag har försökt blåsa liv i den här
bloggen: jag vill skriva texter som vill något. Som spelar någon
roll. För att göra det måste jag ha tid. Och nu har jag det. Fyra, fem timmar i veckan. FÖRSTÅ hur mycket tid det är för en hålögd småbarnsmorsa!
Så från och med nu har jag tänkt
uppdatera den här gamla bloggen varje torsdag med något riktigt kick ass. Det ni!
Till midsommar åker vi ut till ön. Vi
förväntar oss ett stort oväder, allt talar för det,
väderleksrapporten, den kvava, stillastående luften, den
påträngande, tunga hettan. Vi badar i havet. Vattnet är blankt,
klart ända ner till botten. Kylan som träffar mig när jag plumsar
i min klumpiga kropp får mig att andas än ytligare och snabbare.
Mina hopträngda lungor klarar inte hastiga omställningar. Jag måste
gå i långsamt från stegen, som en gammal tant. Håret blir vilt av saltet, vildare för var dag som går. Givetvis börjar jag tänka helt tvärtom från hur jag tänkt i flera år, glömmer besväret: jag borde inte ha klippt av det, jag borde spara ut det igen. Jag undrar om det är en sorts störning jag har. Hårmani.
Jag läser en ny bok. Margaret Atwood, äntligen. Fantastisk också på svenska. Minns återigen
varför läsandet på det egna språket är så viktigt för
skrivandet. Luften och husen är fulla av flugor och andra kräk.
Myggen är stora, liknar flugorna, biter mig som vanligt genom kläderna. Benen är
fulla av bett, också händerna, fötterna.
Ovädret är mest regn. Vi tror alla
att vi kanske hör åska, men vi är inte säkra. Vi blir faktiskt
lite snopna, besvikna rent av. Segelduken vi spänt upp som skydd
släpper igenom vatten. Det finns potatis i landen, små raringar med
skärt skal. Morfar blir full och glad, skrålar sig med skärande
gammelröst genom snappsvisorna. Vi äter för mycket. J och jag gör
det sista av tårtan. Jag säger att det räcker med jordgubbar, men han placerar hela tiden dit fler. Jordgubbarna halkar
i grädden, tårtan är hela tiden mycket nära sin kollaps. Men vad
spelar det för roll? När mörkret kommer skiner lyktorna och ljusen
från husen på andra sidan vattnet. Det är äntligen svalare.
Trycket lättar.
Jag sover sämre om nätterna. Vaknar
varje gång jag vänder mig. Händerna somnar, huden under brösten
somnar. Fötterna hettar. Kanske vaknar jag av smärtan i ligamenten.
Övar på min andning och oroar mig: jag lyckas inte riktigt nu, hur
ska det då gå under förlossningen? Andas ändå. Pustar och
suckar. Mjölkfläckarna på sovtröjan blir hela tiden fler. Allt är bara kropp och kropp och det finns något oerhört starkt och samtidigt oerhört tröttsamt i det. Barnet rör sig hela tiden strax efter mig, följer mig i
mina vändningar.
Sedan ett par veckor tillbaka är
tankarna någon annanstans. Det är ovant för mig, detta att inte
kunna fokusera. Att vilja, men ändå inte riktigt kunna. Jag tänker
att jag ska ta tag i min blogg. För hundrade, tusende gången tänker
jag det. Att jag ska skriva något. Något roligt, något fyndigt,
något viktigt, något vackert. Men jag ids inte. Jag tänker att jag
ska ta tag i romanen, som legat stilla sedan i våras då Jessica
läste den och sa att den kändes färdig. Att historien tätnat.
Precis som jag själv känt. Bara att göra de där sista
ändringarna, köpa kuvert och skicka ut den igen. Men jag ids inte.
Något rastlöst smyger sig in. Tankarna är hala som såpa. Jag
sitter i soffan, stickar och lyssnar på radiodokumentärer istället.
På midsommardagen är jag orolig. Jag
är det ibland nuförtiden, opåkallat. Jag börjar gråta för
ingenting. Tänker att vi kanske slarvat bort bilden vi fick med oss
från ultraljudet. Vi borde ha ramat in den. Tänk om den är borta.
Men den är väl hemma någonstans, tror J. Jag borde ha skrivit i
dagboken. Vad ska du skriva där då? Saker. Om graviditeten. Måste
du? Nej, men. J fäller mig bakåt i sängen, lutar sig över mig. Du
är fånig, säger han vänligt, snälla ögon. Men jag älskar dig.
Barnet slingrar sig ständigt i sitt trånga
gryt, runt, runt. Spjärnar och spänner mot huden. Sträcker sig,
fäktar och sparkar. Rörelserna är stora och svepande eller korta
och häftiga. Ibland när jag ligger på sidan mullrar barnet likt
åskan.
Vi klämmer och trycker mot huden.
Gissar kroppsdelar. En rumpa. En fot, kanske ett knä eller en arm. Vi buffar mot magen, skrattar när barnet buffar tillbaka. J
lägger huvudet mot, letar med örat efter barnets hjärta. Ropar med
munnen nära: Kringlan, vad gör du Kringlan?
Vi räknar ner, vecka för vecka. Det är inte
långt kvar nu.
Jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, fick besked om att jag inte fick förlängt på jobbet, skrev klart den senaste versionen av romanen och skickade in den till förlag, tog körkort och slutade på jobbet. Detta skedde inom loppet av sju veckor.
Nedan följer en liten resumé under respektive händelse.
Bröllopet och bröllopsresan
Jag har ju redan skrivit om bröllopet, och det var ju som bekant maxat. Resan som följde var också helt fantastisk. Det var min första riktiga resa i England, om man inte räknar språkresan till Hastings 1995 (och det gör man inte). Vi bodde i London, Bath och Totnes på diverse mysiga B&B's. Vi försökte gå till alla sevärdheter i London, kom försent till föreställningen Fantomen på Operan, åt äckliga fish and chips och gav upp och tog tunnelbanan. Vi körde på vänster sida av vägen. Mestadels. Vi tittade på Stonehenge. Vi tog afternoon tea på Jayne Austeen-museet, träffade en livs levande karaktär från Little Britain, besökte de romerska baden och gick på spa. Vi åt god mat, shoppade lite, strosade på gatorna, åt på en kändisrestaurang, besökte en vingård och gick på vinprovning (vinerna blev hela tiden bättre och bättre) och red i full galopp (i alla fall somliga av oss) över Dartmoorheden. Jag åker gärna dit igen. Kanske kommer det några försenade vykort från vår resa hit till bloggen. Man vet aldrig.
Romanen
Den senaste versionen av manuset är inskickat och jag väntar på besked (och får samtidigt möjlighet att ytterligare öva upp mitt tålamod). Jag är stolt över att jag lyckades få ihop det den här gången, för livet i övrigt passade på att vara riktigt hysteriskt under tiden. För några dagar sedan gick jag igenom gamla anteckningar och utskrifter av tidigare manusversioner och det slog mig hur mycket tid och arbete jag faktiskt har lagt ner på den här berättelsen. Jag har slipat länge på det här manuset och nu känner jag att det börjar komma någon vart, det börjar bli riktigt bra. Dessutom har jag testat mig fram såpass mycket i arbetsprocessen att jag vet hur jag ska göra i framtiden. Hjulet är uppfunnet. Jag tror på den här romanen. Jag tror på min förmåga att berätta. Jag känner mig redo för att ta nästa steg framåt mot utgivning. Oerhört redo.
Körkortet
Jag vet inte hur många timmar, tårar och kronor jag lagt på att ta mitt körkort och jag tänker inte räkna ut det heller. Herregud så jag har kämpat. Tre teoriprov (jag klarade dem alla gångerna, men de är endast giltiga två månader nuförtiden, förstår ni) och fem uppkörningar senare fick jag äntligen godkänt. "Du har lagt ner så mycket energi på det här.", sa min lärare Anki till mig. "Du behöver få ditt körkort nu." Dagen för uppkörningen vaknade jag och tänkte: idag tar jag det. Det var precis som i en amerikansk collegefilm, jag svär. Min instruktör var en välsminkad dam som gav intrycket av att hon verkligen ville att jag skulle klara uppkörningen. I baksätet satt Anki och lyckades hålla både tyst och god min trots att jag slaktade min backning och gjorde precis allt det vi övat på att jag inte skulle göra. Men jag fick ändå mitt körkort. Sedan dess har jag faktiskt bara kört bil själv en gång, alla de andra gångerna har det varit andra (främst Johan) med i bilen. Jag har lyckats paja höger sidospegel, men det är tydligen sådant man får räkna med. Jag är fortfarande en relativt ovillig bilist. Jag har inte kört varenda dag som en del gör när de får sitt körkort, dels för att jag inte hittar någonstans och tycker att det är läskigt, dels för att det är fullständigt miljövidrigt och dels för att vår bil inte mår helt bra. Vi kommer antagligen att behöva byta bromsar. Skaffa inte bil. Det är en förlustaffär. Cykla istället. Men om du känner dig i behov av ett körkort och befinner dig i Göteborgstrakten kan jag med varm hand rekommendera Akademiens trafikcenter. Du får köra med världens trevligaste och mest pedagogiska lärare, Anki och Louise. Du får köra i Korsvägen. Bara en sådan sak.
Sluta på jobbet
I somras lät det på min chef som att mitt kontrakt skulle förlängas, men sedan var det plötsligt inte alls aktuellt längre. Jag har inte fått sparken, mitt kontrakt har bara inte förlängts efter sista datum, eftersom ekonomin tydligen inte tillåter det. På mina tidigare anställningar har det alltid varit jag som bestämt när jag skulle sluta och även om jag inte fick sparken från det här jobbet så måste jag säga att luften gick ur mig där ett tag. Man vill ju välja själv, liksom. Så kom i alla fall sista dagen på jobbet och jag fick blommor, champagne, örhängen, tacktal och oändligt många kramar. Känns fint att veta att man varit omtyckt och alla tyckte att det var fruktansvärt tråkigt att jag inte fick vara kvar. Nu har jag varit arbetslös en vecka. Jag kände att jag behövde landa en smula, så jag har mest tittat på Project Runway om dagarna. (Ja, Storebror, jag har sökt en del jobb också.) Jag är nu arbetssökande i en sämre ekonomi, i ett bra mycket hårdare arbetspolitiskt klimat och på en annan arbetsmarknad än för två år sedan då jag var arbetslös sist. Det oroar mig. Något annat kan jag inte säga. Det oroar mig verkligen.
Jag har inte skrivit så mycket om mitt skrivande på sistone. Jag har inte skrivit så mycket alls här på sistone, vilket har att göra med att mitt liv varit en smula hysteriskt intensivt den senaste tiden.
Jag skriver i alla fall fortfarande på samma roman. Efter att min mentor Jessica läste manuset har jag redigerat det rätt kraftigt och idag blev det färdigt! (För den här gången, alltså, men det är kanske underförstått.) Nu är manuset ute på äventyr igen. Den här gången har jag inga gryniga foton på kuvert, för manuset får åka i den stora vilda sajberrymden i pdf-form. Det är typ som magi, förstår ni.
En av mina vänner trodde att jag hade gett upp på det här manuset. Efter att det blivit refuserat trodde hon att det liksom var kört. Fast alltså, såhär är det: de flesta författare har blivit refuserade ungefär en miljon gånger. Speciellt på debuten. Så kört är det rakt inte, det är bara att fortsätta så länge det behövs. Minst.
Det som skulle bli sagt syntes igenom och det är bara att slipa och slipa fram det. Jag har all anledning att fortsätta och jag minns att det är det här jag ska göra, det har alltid varit det här jag ska göra och jag är fortfarande ung och dagen är ny och luktar regn.
Kommer ni ihåg att jag har skrivit en roman? Ibland glömmer jag det nästan själv, det känns som att det hände för hundra år sedan minst.
Jag skickade romanen till två förlag. De sa båda nej. Medelst mejl. Nuförtiden kan man ju läsa sin mejl var som helst, till exempel på bussen, något jag hade det stora nöjet att göra just i detta fall. Fredag eftermiddag. (Okej, det var kanske bara det ena förlaget som mejlade en fredag, men i alla fall.)
Efter dessa händelser la jag ut dramatiska statusuppdateringar på Facebook, för det är så man hanterar sina motgångar som mogen vuxen. Då erbjöd sig Jessica att läsa mitt manus. Och jag blev så glad att jag nästan kissade på mig, för jag har verkligen velat ha hjälp från någon som själv skriver prosa och något desperat försökt värva en mentor. Jessica är perfekt. Hon har hållit i ungefär hundra miljoner skrivarkurser så det hon inte kan om skrivande behöver man antagligen inte kunna. Hon har skrivit coola och bra böcker som man kan köpa till exempel här. Hon kom inte heller in på Litterär gestaltning. Däremot vann hon Augustpriset förra året. JAG BARA SÄGER.
Jag har inte umgåtts med min roman på ett ganska bra tag, men det har Jessica gjort. För några veckor sedan frågade jag försiktigt (otåligt) om hon hade hunnit läsa än. Jessica sa att hon läste och tänkte.
"Se det som att romanen är på spa hos mig.", sa hon och det är nog bland det finaste någon har sagt till mig.
Nu har Jessica läst klart och vi ska ses och ha ett textsamtal. Jag är sjukt peppad.
Jag har ofta fått höra att jag är "politiskt korrekt" och "pretentiös". Jag tycker inte att det är skitkul att bli kallad för det, men okej då. "Pretentiös" kan jag utan problem ta, jag förstår att det jag skriver kan uppfattas så. "Politiskt korrekt" tycker jag är en olycklig term, den underminerar. Jag tycker faktiskt det jag säger och skriver, det är inget jag häver ur mig för att vinna poäng hos någon.
Ibland blir jag kallad "rolig" och "djävla hippie" och då blir jag sprallande glad, för så vill jag gärna uppfattas. Det stämmer bra på mig tycker jag.
Det skulle vara lätt för mig att bara skriva flamsiga, roliga inlägg här. Jag får mycket uppskattning för det. Folk kommenterar, skrattar och ger mig komplimanger.
Mer sällan får jag kommentarer på de allvarligare inläggen, även om det händer. Det beror säkert på flera saker, som att folk faktiskt inte är intresserade, inte håller med, inte är så insatta eller tycker att ämnet är jobbigt och helst vill strunta i det.
Kanske känner sig någon lite utpekad när jag går loss. Jag hoppas verkligen inte det. Min intention är aldrig att sätta dit gemene man.
Jag tror inte att jag är bättre än någon annan. Jag köper kläder på H&M, jag äter kött och dricker Coca Cola, jag åker bil och flyger och gör sådant som vi alla i Väst mer eller mindre ägnar oss åt. Vi är ganska lika på den biten.
Däremot önskar jag mig något annat. Jag när en stark, nej, faktiskt en desperat längtan efter något annat, efter att ändra på tingens ordning. Att världen ska se annorlunda ut, både för mig och andra. Det är kanske pretentiöst och politiskt korrekt. Då får det vara så. Dessutom kan det ju hända att det faktiskt är roligt också. Och framförallt: jag tror inte att jag är ensam om min önskan.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte exakt. Det här känns en smula svamligt, men jag tror att jag har lyckats få fram några poänger ändå.
Jag vill att folk ska läsa det jag skriver. Jag vill att folk ska tycka att det jag skriver är bra. Jag vill att DU ska tycka det.
Jag sticker inte under stol med att jag delvis skriver för att få uppmärksamhet. Jag älskar kommentarer. Om man vill vinna billiga poäng hos mig ska man kommentera.
Jag skriver också för att jag tror att jag har något att säga. Jag tror att det allvarliga är lika viktigt som det roliga, jag hoppas att de två kan få väga lika tungt. Jag hoppas att du också tycker det.
Jag har blivit refuserad! Precis på det sätt som Pål varnade mig för: via mejl, en fredagseftermiddag. Utan motivering. Jag ska fan aldrig skriva med min mejladress i ett följebrev ever igen.
Och som varje sansad och förnuftig medborgare så bloggar jag givetvis genast om det. FÖR JAG ÄR BITTER.
"Grattis, nu har du ju blivit av med refuseringsoskulden!", tänker du kanske. Men se, den blev jag av med redan som fjortonåring. När jag var tonåring skrev jag nämligen dikter som världen aldrig hade skådat tidigare och skickade manus högt och lågt. Idag måste jag ju säga att det är helt okej att Bonniers inte antog manuset Vargar och änglar (ja, på sant). Det är mer än okej, det otroligt skönt faktiskt, att det aldrig gick i tryck. Men det här manuset, det är bra. Det är fan bra. Det är inte okej att det blir refuserat.
Och jag VET att de flesta manus blir refuserade för all framtid eller åtminstone sjuttio gånger, jag VET att alla författare blir refuserade en miljon gånger, jag VET att det bara är ett förlag i mängden, jag VETatt jag inte borde ta åt mig, utan bara borsta av det, jag VET att jag borde ha räknat med detta. Jag VET, jag VET, jag VET.
Men som Anja sa, det hjälper faktiskt inte att man vet. Det blir inte bättre av det.
Och jag tänkte faktiskt att manuset nog inte skulle bli antaget den här vändan, men jag hade hoppats på en motivering i alla fall. Ingen motivering känns inte hoppfullt.
Nu har jag en existensiell kris. Det har slagit mig att jag kanske aldrig blir publicerad. Och då vet jag inte vad jag ska göra. På riktigt.
Nu måste jag kanske dricka mig full och lägga mig i fosterställning eller skaffa ett kreditkort och shoppa kläder för hundratusen. Då kan jag ju åtminstone vara med i Lyxfällan sedan.
"Har du hört något från förlagen?", frågas det ofta nuförtiden.
Nej.
Jag skrev i följebrevet att de hade en månad på sig att svara, enligt Författarförbundets råd till debutanter. En månad gick och jag hörde inte bu och inte bä. Lite orolig la jag ut en förfrågan om saken på Fejsbok: vad betydde egentligen detta? Betydde det något alls? Bokbranschens källor (d v s Hanna) talade om att det betydde att förlagen skiter i tidsfrister. De har en egen: tre månader. Spännande. Varför rekommenderar Författarförbundet att man ska sätta en tidsfrist om förlagen ändå skiter i den? Ingen vet! (Eller ja, någon i hela världen vet förhoppningsvis.) Jag frågade Hanna om det var någon idé att ringa förlagen. Kanske skulle det rent av vara positivt, precis som samtal till arbetsköpare om en vill komma på intervju hos dem. Nä, sa Hanna. Jag skulle ändå inte få några ordentliga svar. "Manushögarna är höga och lektörerna få.", sa hon. Så nu jobbar jag på det här med is i magen och tååååååålamooooooooood. Tauolamuuuuuuuuurrrrrrrrrrrrrrrrrd, som Ranelid skulle sagt.
I maj kan vi alltså räkna med att veta hur i hela friden det gått för mitt manus.
