Ett manus blir läst (och sedermera också redigerat)

För två veckor sedan fick jag mitt livs första förläggarläsning. För den oinvigde (som jag, för några veckor sedan) kan jag berätta att när ens roman blir antagen till ett förlag, så får en först en så kallad förläggarläsning, innan redaktören tar över. En sådan läsning innebär kommentarer på själva berättelsen, form och innehåll etc, medan redaktören går in på språkligt finlir. Jag tänker mig att det kan bli några vändor fram och tillbaka mellan mig och min förläggare, innan manuset är färdigt för att tas över av redaktören. Det är jag som bestämmer över manuset, men jag VILL ju få förläggarens och förlagets åsikter. Det är ju halva grejen med att ha ett förlag, tänker jag. Om jag inte ville få hjälp att förbättra manuset hade jag ju kunnat ge ut det själv, precis som det var.

Jag har väntat på min förläggarläsning som ett barn väntar på julafton och för två veckor sedan var det äntligen dags. Jag har fått det här manuset läst ett antal gånger tidigare av eminenta författare som jag råkar ha turen att känna (Sara Hallström och Jessica Schiefauer), men det här är annorlunda. Det här är en människa som får betalt för att tycka saker om mitt manus. Vi pratade i telefon en hel timme och det var väldigt givande och inspirerande. Och roligt. Och lite jobbigt. 

Sammanfattningsvis kan man säga att min förläggare sa såhär:

Det här blir bra, MEN. Du vet alla de där svåra sakerna som du har låtit bli att tänka på och skriva fram? Jag tycker att du ska tänka på och skriva fram det nu.

Eller ja. Det var inte alls så hon sa faktiskt. Men det var vad det hon sa betydde.

Fokusera på de här bitarna först, sa min förläggare. Det är viktigast. Låt det andra vara så länge.

Okej, sa jag och började omedelbart att redigera hela manuset.

Vad kan jag säga. Jag är nybörjare.

Hur det nu var så tog jag ett steg tillbaka. Jag behöver fundera över mina karaktärer. Varför de gör som de gör och vad de egentligen känner och tycker. Så idag satte jag mig med en av mina favorithandböcker i romanskrivande: Skriv på! (Write Away) av Elizabeth George.

Stor tillgång.

Åh, jag älskar den boken. Hon är så djävla strukturerad och organiserad och vi tänker så lika och det känns så peppande för hon har ju skrivit en miljon bra böcker. 

Vilka är era favorithandböcker?

Idag har jag gjort personbeskrivningar på mina huvudkaraktärer och lärt mig en hel del nytt om dem. Tänk ändå, att jag fortfarande kommer på nya saker trots att det här manuset har skrivits om så många gånger att jag inte minns hur många gånger det är (Sju? Åtta? Tio? Vem vet?) och under så många år. Det vill säga sju år...

Det är roligt att redigera. Och utmanande och svårt och ganska stressigt. Jag har inte jättelång tid på mig och den tid jag kan lägga på skrivandet är minst sagt begränsad. Därför har jag tagit semester från mitt (mer) betalande jobb på Statlig Myndighet idag och imorgon. Vi har åkt ut till Ön, jag och K och J och Js föräldrar. Det här är vår utsikt.

Jag klagar inte.

Det blir bra. Så småningom. Jag vet ju det, även om jag när jag är mitt i det ibland undrar hur i helvete jag ska få till det. Hur går det till? Är det magi? Nej, det är det förstås inte. Det är hårt arbete. Om och om igen. Jag tidspanikar ändå med jämna mellanrum nu, för det här är ju liksom, ja. Grundläggande. Stora saker. Svåra saker. Som jag har undvikt att tänka på för att de är svåra! Och... svåra! Och jag har inte så mycket tid! Gah!

Mitt fantastiska underbara barn vill vara med mig hela tiden, helst. "Mamma, jag vill att du ska leka med ponnyhästarna. Mamma, jag vill att du ska ha Pinky Pie*. Mamma, jag vill inte att du ska skriva." Åh, älskade lilla. Mamma måste få skriva också. Hur gör ni andra småbarnsföräldrar? Låser ni in er på dass? Flyr hemmet och tar in på hotell? 

Imorgon ska jag gömma mig i lillstugan och tänka mer med hjärnan. Vänta ni bara, karaktärer. Snart blir det åka av.

*Pinky Pie är egentligen Twilight Sparkle. Jag bara säger.