fredag 26 februari 2016

Guld som glimmar


För några år sedan såg jag och J en dokumentär om jättebläckfiskar. Ett team med erfarna forskare hade gett sig ut på en expedition i Stilla Havet för att se om de kunde hitta ett exemplar av detta minst sagt mytomspunna djur. Med sig hade de en liten undervattensfarkost som kunde ta sig ner på mycket djupa djup, utrustad med kamera och fäste för lockbete. Förhoppningen var att hitta en livs levande jättebläckfisk, ett djur som ingen människa tidigare sett levande, och filma den i dess naturliga habitat. Teamet dök ner i djupet. Hoppfulla satt de där, gång på gång, i sin specialutrustade u-båt, men aldrig fick de se ens en endaste liten skymt av någon jättebläckfisk.

Förrän en dag, då den plötsligt var där.

Framför dem i de mörka vattenmassorna framträdde en magnifik varelse. De följde den, längre och längre ner i havet.

I den trånga u-båten satt en japansk forskare som ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt att studera jättebläckfiskar. Hans lycka var total. Inte nog med att han nu var en av de första människorna någonsin som fick se en levande jättebläckfisk i sin naturliga miljö, en jättebläckfisk som nu jagade och åt framför honom, allt medan kameran rullade. Nej, inte nog med det.

Bläckfisken var gyllene.

I ljuset från farkostens strålkastare sågs bläckfiskens skinn först skimra i guld, sedan i silver, sedan guld igen. Den var fantastisk.

Den japanska forskaren kunde kröna sin karriär med att vara en av de första människorna som någonsin sett en levande jättebläckfisk. Man förstod att det hade varit värt det. Detta var hans pris för åratal av kämpande.

Jag har alltid berättat. Redan innan jag knäckt koden och lärt mig alfabetet hittade jag på historier. Jag berättade dem för mina vänner, som ville höra dem igen och igen. Det var svårt att hålla ordning på berättelserna, de rörde på sig, skiftade lite från gång till gång. Sedan kunde jag binda dem med bläck och blyerts, häfta dem vid papper. De lektioner när vi äntligen fick skriva vad vi ville (jag skrev länge "uppsats" innan jag förstod att det egentligen var noveller jag författade) hastade jag mig genom skrivböckerna. Det fanns aldrig tillräckligt med tid och aldrig tillräckligt med papper för det jag ville ha sagt.

När jag var tretton upptäckte jag poesi och versformen fri vers. Jag skrev mängder med dikter under högstadietiden, flammande tonårsdramatik, fulla av hormoner och språklekar. Sällan har så många metaforer trängts på så liten yta. Fjorton år gammal blev jag publicerad för första gången. I min skola tog de in en tidskrift för ungdomar som hette Glöd (Någon annan som minns den?). I den fanns en insändardel som hette 'Pennan glöder', dit vem som helst kunde skicka dikter och dylikt. Jag skickade in ett helt tjog dikter, varav de valde en. Jag blev helt berusad av publiceringen. Omedelbar hybris! Jag skrev under åren som följde flera diktsamlingar och skickade dem glatt till olika förlag. Endast refuseringar (något jag idag är innerligt tacksam för, då jag inte tror att diktsamlingen Vargar och änglar hade stått sig särskilt bra).

Flera av refuseringarna var väldigt trevligt formulerade brev. En av dem tipsade mig om tävlingen Lilla Augustpriset. Något år senare blev jag igen påmind om den, då jag såg en annons för tävlingen i en gratistidning som fanns på mitt gymnasie. Den där ska jag vinna, tänkte jag. Jag skrev nu mer prosa än poesi, hade återgått till novellerna. (Jag minns särskilt en gång, då min svensklärare tog mig åt sidan. "Den här novellen du har skrivit", sa hon. "Den är lite för bra. Så jag måste fråga, du har väl inte kopierat det här någonstans ifrån?" Det var förolämpning och komplimang i ett, men jag blev bara glad.)

Jag skrev en novell och skickade in. Och vann. Året var 1998 och jag gick andra ring i gymnasiet. Lilla Aktuellt kom till skolan och påstod att de ville intervjua oss om EMU eller något liknande, men det var bara en täckmantel för att få gratulera mig. (Jag gick teaterlinjen, så det blev bra tv. Ni kan ju själva tänka er, tjugo entusiastiska skådespelartonåringar.) Sedan följde galamiddag på Cirkus i Stockholm. Jag blev intervjuad av Aftonbladet tillsammans med det årets vinnare i Augustprisets skönlitterära klass, Göran Tunström. Reportern frågade mig om han hade några tips till min kommande författarkarriär. "Nej!", sa Göran. "Hon klarar sig nog bra ändå! Får vi äta nu?" Novellen jag vann med hamnade i en antologi tillsammans med de andra bidragen. Det var fantastiskt att se sin text i tryck, i en bok man kunde bläddra i.

Året då jag skulle fylla tjugoett läste jag litteraturvetenskap, termin två. Vi skrev vad som då kallades för b-uppsats (jag skrev något blaskigt om Coleridges 'Kubla Khan') och under tiden hann jag bli antagen till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. (Skrivarlinjen är tyvärr nedlagd nu.) Min examinator, en härlig gubbe med skägg och stickad kofta som luktade surt, mottog nyheterna med glädje. "Vad bra!", sa han. "Det märks ju att det är i språket du ska vara." Det är en komplimang som fortfarande värmer, femton år senare.

Sedan var jag i språket i två år. Bodde på internat ett år, träffade vänner för livet (Hej katten!), låg med fler idioter än jag orkar minnas, men framförallt: var i språket. Experimenterade. Förfinade. Fridhem lärde mig allt, lade en riktigt stadig grund för mitt fortsatta författande. Så tack Anne, Palle, Rauli och alla ni andra lärare. Tack alla medstudenter, som läste och skrev. Vad hade jag varit utan er hjälp?

Efter skrivarlinjen följde många år då jag ömsom försökte skriva, ömsom försökte låta bli att skriva. Jag deltog i en del tävlingar, kom med i några tidskrifter och antologier. Jag ville så gärna skriva roman, men jag visste inte hur. Andra året på Fridhem ägnades åt ett eget, längre projekt, men jag bara skrev och skrev och hade inte den blekaste aning om vad det handlade om eller vad i helvete jag höll på med. Skrivandet kändes ofta som en utopi och jag vet inte vad jag var mest rädd för: att inte kunna skriva alls eller att inte kunna skriva tillräckligt bra. Folk i min omgivning var också väldigt duktiga på att tala om för mig hur svårt det är att skriva, hur få det är som faktiskt blir utgivna, som faktiskt kan leva på sitt skrivande. Det var av omtanke förstås, menat som en tröst, men det gjorde mig oftast bara mer modfälld.

Hur det nu var så återkom jag alltid till att skriva, efter perioder av tystnad. Jag kunde inte låta bli, helt enkelt. Jag ville ju berätta, som jag alltid gjort. Jag ville vara i språket. Under de här åren trevade jag kring romanförfattandet, tassade runt det som om det vore ett farligt djur. Läste några skrivhandledningar och försökte göra precis som Stephen King och Elisabeth George. Men det ville sig inte riktigt. Utkasten kom av sig. Somnade i mappar och lådor.

Det var inte förrän jag hade börjat läsa vid Kulturverkstan som jag kom igång och började skriva roman på riktigt. Det var några komponenter som sammanföll; jag hade fått bättre självförtroende, jag hade insett att jag behövde hitta ett sätt som fungerade för mig (det gick inte att komma runt trial and error, alltså), men det viktigaste av allt var att jag verkligen hade bestämt mig. Jag minns inte vem som sa det eller hur jag hörde det, men i den här vevan etsade sig ett citat fast hos mig. Det kan ha sett annorlunda ut från början, handlat om att förverkliga en annan sorts dröm, men för mig blev det:
Vill du vara en person som vill skriva en roman? Eller vill du vara en person som skriver en roman?

Helvete, tänkte jag. Jag vill skriva. Nu skriver jag.

Så jag skrev en roman. Exakt hur det gick till får bli ett eget inlägg.

Snabbspolning till för några veckor sedan, då Det Där Samtalet kom. Från förlaget jag väntat svar från.
"Ditt manus är väldigt bra. Jag tycker att vi ska ge ut det."

Jämförelsen med den japanska forskaren och hans jättebläckfisk kan tyckas långsökt. Förlaget är inte gyllene. Inte heller förläggarna, eller ens kontraktet. Men det sken ändå, det där kontraktet, liksom välkomnandet jag har fått. "Vi hoppas att du ska skriva många fler bra böcker." Jag är inte i slutet av min karriär. Det är tvärtom nu det börjar.

Som jag har kämpat. Önskat, drömt och kämpat. Länge kändes det som att mitt skrivande var ett enda mörkt vatten och att en antagning var lika svårfångad som ett djuphavsodjur, ett vackert, glimrande vidunder från sagorna, endast för ett par få utvalda. Så sällsynt att de flesta aldrig ens får syn på det.

Vilken skatt. Vilket pris. Jag skulle säga det till Susanna, sju år, som sitter och rafsar i sina skolhäften. Till Susanna, fjorton år, som skriver dikter och samlar i pärm. Till Susanna, några och tjugo, som så gärna vill, men som tvivlar så på sin förmåga.

Kör på!

Det kommer att vara värt det.


Inga kommentarer: