måndag 21 mars 2016

Jag hinner faktiskt inte

Herregud vad jag vill skriva hela tiden.

Här är några anledningar till att det inte blir så mycket text som jag önskar:

- Jag är perfektionist. Jag vill att allt ska vara FANTASTISKT, annars kan det vara. Helst också genast, vilket kanske är en egen punkt, det vill säga att jag är rätt otålig. Jag vill att det ska vara FANTASTISKT GENAST.

- Jag brottas periodvis med passivitet. Det tar jähähähähättelång tid för mig att få tummen ur arslet och faktiskt göra det jag vill/måste göra.

Jag vet, det är en usel kombination.

Sedan har vi den där lilla detaljen med Resten Av Livet, som också ska levas.

Så en livsuppdatering. 

De senaste månaderna har det hänt många roliga och spännande saker. Förutom att min roman blev antagen har vi sålt min lägenhet, flyttat in i ett hus och för några veckor sedan fick jag en ny tjänst. 

I höstas hade jag två halva skrivdagar, sedan i januari har jag haft måndagar och torsdagar 8-15 som skrivtid. Det har dock blivit mindre skrivtid än vad jag hade önskat. Det tar så mycket tid att städa och renovera och ställa orkidéer och kryddväxter och plädar och jag vet inte allt överallt. (Detta stajlande som ska till när en säljer en bostad. Jisses.) 

Jag hade tänkt att de där dagarna skulle utnyttjas bättre när vi nu har kommit i ordning litegrann och lägenheten äntligen är såld (för andra gången!). Då fick jag ny tjänst. Jag jobbar som en del av er vet på Statlig Myndighet (tm) och där har jag nu levlat upp från växeltelefonist till ekonomiadministratör. En del av er skrattar antagligen högt nu, eftersom jag typ är rädd för siffror och närmast får psykos varje gång jag försöker räkna ut något, men den här tjänsten handlar inte om att räkna utan om att kontrollera. Det är jag bra på, för jag är noggrann. Hittills är det som att leka kontor ungefär, fast utan de roliga stämplarna. Bytet av tjänst innebär en välkommen löneökning (med några få undantag av projektkaraktär har jag stått still i lön sedan 2010) men också ökning i sysselsättningsgrad. Nu jobbar jag 70% fram till och med maj. Så mycket har jag inte jobbat sedan 2012 då jag arbetade heltid på skolan i Kungälv. Detta är dock tillfälligt, då jag tänker gå ner till 50% igen framöver, när introduktionsmånaderna är över. Inte bara för skrivandet, utan för mitt barns skull också.

Sagda barn vill leka hela eftermiddagarna, skriker så att trumhinnorna lossnar så fort hon inte får som hon vill och somnar efter i snitt tre sagor och fem sånger klockan nio om vi har tur, klockan senare om vi inte har lika mycket tur. Oftast vaknar hon till efter en dryg timme och behöver sövas om. Ja, det är jag som nattar och som söver om, om jag är hemma (och det är jag ju oftast). Det är inte optimalt, men det så det är just nu. Det är inte sällan jag också somnar vid nattningen. Det är ofta jag somnar vid nattningen. Jag brukar stappla upp efter en stund, men det blir inte så mycket gjort om kvällarna. 

Om helgerna vill jag mest umgås. Jag fattar inte hur människor som arbetar heltid medan deras barn är små bär sig åt. Jag tycker att jag aldrig ser mitt barn när jag jobbar 70% och har konstant dåligt samvete för att jag inte är mer med henne. (Kanske kvinnofälla. Nåväl.) En halvtimme här och där blir det kanske lite skrivet om helgerna, men mer än så blir det vanligtvis inte.

Ja, just det, jag har börjat träna CrossFit ett par gånger i veckan också. Så djävla kul. Så djävla tungt. 
"Jag har blivit en sådan där jobbig människa som går upp klockan sex och går och tränar innan jobbet.", sa jag till Frida i helgen.
"Men Sanna!", sa Frida med emfas. "Nu mår jag faktiskt lite illa."
"Jag ber om ursäkt.", sa jag.

Kvar är måndagar. Då har jag egentid 8-15, då lillpimpan är hos sin dagmamma. Planeringen inför de dagarna brukar vara episka. På måndag. Då djävlar. Jag ska tvätta, städa hela lägenheten, rensa bland barnets leksaker, rensa i våra garderober, handla och laga mat, lägga ansiktsmask, måla naglarna, raka benen, göra inpackning till håret, googla tusen saker till research, skriva planering på alla viktiga karaktärer i mitt nya romanprojekt, skriva synopsis på ett eller ett par kapitel, skriva ett eller ett par kapitel, planera ett episkt blogginlägg, skriva det, publicera det och ta emot publikens jubel, sedan ska jag sy och sticka ett antal klädesplagg och kanske se en bra film. Inga problem att hinna detta på sju timmar, som egentligen är sex timmar, då jag kör K till och från dagmamman som bor i stadsdelen vi bodde i tidigare. 

Såhär brukar måndagarna bli: Jag kommer tillbaka från att ha lämnat av K, tar en titt på lägenheten och min milslånga Att Göra-lista, får hjärnöverslag och tittar på sjuttio avsnitt av House of Cards, medan jag halvhjärtat skriver idéer till mitt nya romanprojekt.

Det finns säkert många som tycker att jag är en gnällig knäppgök. Sex timmar att skriva på, det är ju jättemycket tid! Jag vet att jag skulle kunna få mycket mer gjort om jag tänkte annorlunda. Jag borde ha färre saker på den där Att Göra-listan. Planera de få sakerna bättre. Komma ihåg att göra en sak i taget, att det går bra att göra lite i taget, att så småningom har det lilla i taget tillsammans blivit mycket. Inte stressa. Inte hoppa så mycket mellan uppgifter. Det är okej att det inte blir fantastiskt omedelbart. Jag vet att skrivande innebär att skriva om tusen miljarder och en gång till. Jag har ju gjort precis det. Det är okej att vara perfektionist. Det är okej att vara passiv ibland. Förr eller senare gör jag det jag ska. Och snart kommer jag ha mer tid igen.

Inga kommentarer: