En omöjlig längtan

"Jag vill ha min mamma."

Orden är mitt barns, men idag har jag insett att de lika gärna kunde vara mina. Jag vill också ha min mamma.

Jag vill också få vara en mammas barn. Min mammas barn.

Jag behöver inte längre ropa efter henne när jag vaknar på natten, när jag slår mig, är trött eller hungrig eller blyg eller osäker.

Men jag vill ropa efter henne när jag är rädd. Jag vill ha ett telefonnummer att ringa, där hon ska svara. Jag kan hennes sista telefonnummer utantill fortfarande, trots att det var länge sedan det gick till hennes hem.

Mamma, jag är rädd. Världen brinner. Barn dör. Allting hårdnar. När jag vaknar på natten tror jag att kriget ska komma. Att vår trygghet är på väg att raseras, att hatet kommer att vinna också här. Att det då inte skulle finnas någonstans att ta vägen där det skulle vara bättre. Jag vill hjälpa de som drabbas, de som förlorat allt. Jag vill kämpa emot. Jag vill säga något bra. Men jag är så trött, mamma, jag känner mig nästan förlamad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag försöker föreställa mig vad du skulle säga om det som händer idag. Jag försöker höra dina kloka ord i huvudet, men meningarna blir ofullständiga.

Jag vill att du ska trösta mig, mamma. Jag vill att du ska vara här. Jag vet inte hur jag ska orka vara vuxen när jag inte får vara ditt barn.

Ett angeläget anrop

På senare tid har jag mer än någonsin tyckt att vi helt enkelt borde lägga ner Internet. Människan som varelse klarar uppenbarligen inte av mediet (se valfritt kommentarsfält).

 

På Internet får de strukturella förtycken fullt spelrum. Där glöms, om och om igen, att mottagaren, den man anser sig ha rätt att trycka ner, smäda, kränka, hota, också är människa. Där låter vi som inte aktivt deltar i debatten detta att ske, vi låter människor glömma att andra också är människor, om och om igen.

 

Jag brukar tänka att människan som varelse är dåligt rustad för det samhälle hon har skapat åt sig. Aldrig blir det så tydligt som på Internet. Där målas världen svart och vit, om och om igen, medan verkligheten snarare är ett enormt spektra i grått. Det är ju bara det att Internet inte längre är en parallell verklighet, det som sker där är oupplösligt med resten av våra liv. Det som sker där sker i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. De strukturella förtrycken befästs och cementeras, i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. Mitt framför våra ögon.

 

Samtidigt som det sker försöker vi bagatellisera det, bortförklara, skyla över. De som drabbas och som inte håller käften om det, får förutom hot och trakasserier också motta både tystnad och medgivande. Från oss, vi som inte drabbas, vi som står bredvid. Det var nog inte så farligt. Du vet ju hur det är på Internet. Strunta i det, det är ingen idé att diskutera med dem.

 

Ibland får de också beröm: Vad duktig du är, som orkar hålla på. Jag skulle aldrig orka kämpa som du.

 

Men om det är någon som borde kämpa, om det är någon som borde orka, så är det ju just du och jag. Vi som inte är drabbade.

 

Det går inte att blunda för det orimliga i att låta de som är utsatta själva stå och skrika. Hur ska de orka de? Hur kan vi förvänta oss det? Hur kan vi tro att det inte faller på oss?

 

Så detta är ett anrop som gäller dig, jo, just dig. Du som är vit, du som är man, du som är hetero, du som tillhör de välbärgade sociala klasserna, du som har en kropp som är psykiskt och fysiskt funktionsnormativ, du som är frisk, du som på något sätt passar inom normen. Du som (för tillfället, många av oss befinner oss på bägge sidor) inte är drabbad. Det är du som ska dundra in med hela kavalleriet i komentarsfälten. Stopp! Rör inte min kompis! Du har fel. Såhär ligger det till egentligen. Det är ditt ansvar att informera dig, att vara påläst. Det är ditt ansvar att säga ifrån när normaliseringen av rasismen, kvinnoförtrycket, homofobin och så vidare, tar sig ut från kommentarsfälten och in i våra fysiska rum. Ditt ansvar att säga emot kollegan, grannen, främlingen på bussen. Du som vet att det inte handlar om enskilda individer. De strukturella förtrycken är så mycket större än individer, men vi individer måste gå in och plocka isär dem. Och vi måste, måste, måste alltid minnas att den på andra sidan också är människa. Det är när vi fortsätter att glömma, att avhumanisera varandra som det verkligen går åt helvete.

 

En gång sa en klok människa till mig att samhället går bara framåt när människor samarbetar. Det är en enkel sanning, men tydligen svår att praktisera. Vi måste samarbeta med alla människor. Inte ett fåtal utvalda. Alla. Samhället fungerar på samma sätt som ett klassrum. De som inte anses passa i klassrummet ska inte flyttas ut. All forskning tyder på att det inte bara är bättre för individen som inte anses platsa om hen får vara kvar i gruppen, det är bättre för hela gruppen.

 

Särskilt viktigt är det att vi minns varandras mänsklighet just nu. Att vi samarbetar, allesammans. Nu när vi står inför verkligt stora hot. En global miljö- och klimatkris som skenar fram. En global finanskris, som somliga menar kommer att få 1920-talets kris att se ut som en skit i havet. En global arbetstlöshet, delvis knuten till finanskrisen, men också beroende på en ökad automatisering av olika arbeten. Många och stora väpnade konflikter i världen, också de i många fall knutna till tidigare nämnda kriser, med ett enormt mänskligt lidande som följd.

 

Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Var ska vi leva? Vad ska vi göra? Hur ska vårt samhälle se ut?

Ju mer vi etiketterar och exkluderar varandra, desto mindre chans till en hållbar framtid.

 

Tillbaka till Internet. Här, en inspirerande historia. Ibland händer det att trollet blir påmint om att offret är människa. Att offret får se att också trollet är människa.  För skribenten Lindy West, som skriver feministiska inlägg om bland annat fat acceptance, blev hot och trakasserier vardagsmat, men en man lyckades verkligen göra henne psykiskt illa. Trots det lyckades de samtala och lyssna på varandra. Det går att lyssna på det här.

 

Vi är alla människor. Våra andra identiteter är onödiga. Vi behöver kämpa för att komma dit, där inget annat än vår mänsklighet spelar roll. Där vi aldrig någonsin tillåter eller tillåts att glömma att våra medmänniskor är just människor.

Alltings meningar

"Vad är egentligen meningen med allt?", vill du veta.

Du är trött, men frågan är uppmanande. Du undrar verkligen. Allt har tappat sin smak. Du har glömt vad det är som gör livet värt att leva.

Jag vill rida ut och möta draken som plågar dig så, som bränner dig om och om igen. Jag vill dräpa den, nej, jag vill sticka handen i din historia och krossa ägget innan monstret hinner kläckas.

Jag vill göra ogjort det som har skadat dig. Jag vill hela dig, jag vill ge dig ljuset tillbaka i dina ögon, jag vill få dig att skratta, jag vill trösta dig och sova i din säng som förr i världen. Jag vill göra allt för dig och mer därtill.

Istället hörs vi och ses alldeles för sällan. Ibland känner jag mig maktlös inför din svärta.

Vad kan jag göra för dig? Jag kan ge dig mina ord. Jag kan ge dem till dig om och om igen, så många gånger som det behövs. Jag kan försöka svara på din fråga.

Jag tror inte att det finns en mening med livet. Livet är så länge det är, sa alltid min mamma. Livet bara är. Samtidigt är livet alltför komplext för att kunna förklaras med en enda orsak. Och alldeles för värdefullt.

För vad är livet? Det är en räcka av ögonblick som staplas på varandra. Det är nu och nu och nu och förstås också förut. Men mest nu. Och nu.

De små ögonblicken som betyder så mycket. Morgonkaffe. Ett dopp i havet en varm dag, salt och svalt. Årets första jordgubbe. Julaftons morgon. En god bok. Att komma hem efter en dag borta. Köra bil med hög musik. En bra film. Skratta åt ett fånigt skämt tills du kiknar. Ett sms från en vän. En katt på Youtube. Ditt favoritgodis. Somna i solen. Glass på en bänk. Barnskratt.

Ganska ofta har vi också ganska tråkigt, här i livet. Det gör inte så mycket.

De stora ögonblicken. De himlastormande, vansinniga, underbara och fruktansvärda ögonblicken. Den första kyssen. En resa till en helt ny plats. Att äntligen få jobbet du drömt om så länge eller komma in på den där eftertraktade utbildningen. Köpa ett hus. Skaffa hund. Säga upp dig för att äntligen följa dina drömmar. Skriva en bok. Ett barn som föds och ser världens ljus för första gången.

Samma ljus som slocknar i någon annans ögon. Besvikelse. Förlust. Smärta Död. Det hör också till, men du vet det, just nu vet du inget annat, så vi behöver inte prata om det.

Vi behöver prata om kärleken. Den som består, den som härdar ut, den som till sist vinner över allt det svarta. Hjärtan som sväller och helas. Förälskelser, vänskap, blodsband. Att möta sitt livs kärlek, flera gånger om, i olika former och relationer. Att ha en familj; att en familj är så mycket mer och så många fler än de som råkar vara släkt. Att få ha en bästa vän. Så otroligt mycket kärlek, så livsomvälvande och livsavgörande. Som att träffa dig, för så många år sedan nu, på den där balkongen.

Livet är alla de här ögonblicken och de här händelserna. Det är fullt av pärlor, även om det för dig just nu ser ut som sten. Du kommer att se att de blänker, du kommer att se det igen.

Du är stark. Du känner det inte själv, du är för trött och svart i blicken, men vi andra, vi ser din styrka. Du klarar det här. Du är inte ensam. Vi är många som står bakom dig. Vi är många som försöker smida din rustning, av ljus och hjärtan och Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Vi är många som går bakom dig med en stöttande hand på din axel. Vi är många som far ut i strid med dig, om och om igen, så länge det behövs. Ett nu i taget tar du dig framåt. Precis just nu kommer inget hemskt att hända. Precis just nu är du trygg. Precis just nu är du omhändertagen. 

Det är inte för sent. Du kommer att vinna över draken. Bakom den glimrar den vackraste av skatter: återstoden av ditt liv. Helt intakt, fullt av allt det som ett liv är fullt av. Alla glädjeämnen, alla sorger, allt stort, allt smått. Ett liv där allt du ser att allt du önskar dig är möjligt. Ett liv fullt med smak och skimmer, ett liv där du vaknar och minns alltings meningar.

Jag sitter en stund hos de kantstötta

Det är inte det att jag inte har något att berätta. Det är bara att de berättelser jag tänker på just nu inte ska berättas här. De fastnar på andra platser. I fladdriga, bläddriga block och i små anteckningsböcker med hårda pärmar. Ibland på kvitton eller post it-lappar om det är bråttom. Det är somligt som är nästan färdigt, somligt som tar tid och måste tuggas länge på och somligt där proppen tycks ha gått och det plötsligt forsar fram.

Jag försöker förstås hinna med alldeles för mycket på mina torsdagar, men förr eller senare hamnar jag här. På Stadsbiblioteket, det nya, stora, ombyggda. Här flyter jag ut vid de stora fönstren, där det är lagom tyst och lagom mycket att titta upp och glo på ibland. Bekväma ytor, gratis internet och alla, alla böcker. Biblioteket alltså. Vilken briljant djävla uppfinning.

I kafeterian finns något för alla. Jag tänker att jag borde äta nyttigare och köper någonslags supertaljboll för människor. Tänker sedan fuck it och ångrar att jag inte köpte chokladbollen med riktigt mycket smör.

I kafeterian samsas fikaföräldrar, gurglande bebisar och spralliga barn, de intellektuella och kulturella (eller de som önskar vara det), hipsters med surdegsskägg, pensionärer och studenter med tygkassar. De äter dyra mackor och dricker smoothies och te och kaffe och chokladmjölk.

En bit in, strax bakom, lite halvskymt, stöter man på de kantstötta. De som pratar för högt eller mumlar för tyst. De vars kläder inte riktigt passar. De som inte tvättat sig på ett tag. De som smyger nervöst med sina plastpåsar. De misstänksamma och kontaktsökande. De trötta och slitna. De bortknuffade och förbisedda. De får också vara här. De får vara ifred här. 

Jag tar ett bord i deras hörn och sätter mig hos de kantstötta. Gnager stillsamt på min boll. Tänker att det är så sällan alla dessa människor möts, vi som är lika och olika, mer eller mindre hela, rena, nya eller gamla. Att det är just det som behövs, lite oftare, lite mer. Att ta ett bord i någon annans hörna. Svårare än så är det ju inte.

Intima främlingar

Det första som händer är att hon rör vid mina läppar. Jag har lagt mig till rätta på britsen och slutit ögonen. Behandlingen ska börja och jag tänker mig att hon ska inleda med att tvätta mitt ansikte. Istället lägger hon sitt finger mycket lätt mot mina läppar och cirklar över dem, runt dem, fuktar dem med olja. Sedan samma sak med huden runt ögonen. Långsamma, mjuka cirklar med fingertopparna. Senare i behandlingen, efter att jag somnat och vaknat under tiden hon masserat mitt ansikte, tar hon hand om mina händer och underarmar. När hon masserar underarmarna vilar min handflata mot hennes mage. Vid ett tillfälle tycker jag mig känna barnet som växer därinne röra sig under mina fingrar.

Jag är på en yogaklass och hela passet igenom väntar jag på detta som jag vet ska komma. När vi ligger i vila och hon som leder oss går runt och med tumme och pekfinger stryker apelsinolja mellan våra ögon och på våra bröstben. Hela passet längtar jag efter dessa få sekunder, denna korta, nästan magiska beröring från en människa som egentligen är mig helt främmande.

På spårvagnen mot Bergsjön en het sommardag. Vagnen är full, det är trångt mellan kropparna. Plötsligt någon som tar tag i min arm. Jag vänder mig om och möter ett leende ansikte, en nickande hälsning. Kvinnan som inte når till räcket håller i mig istället, för att inte ramla när vagnen gungar. Håller kvar i mig tills hon går av.

Någon sorts omvänd situation: Piraten åker buss i Madrid. När den kränger tappar hon balansen och vacklar. Tre personer, främlingar för varandra och för henne, sträcker unisont ut händerna och tar tag i henne för att hon inte ska ramla.

I Argentina hälsar vi varandra med pussar. Både de vi känner och de vi inte känner. När vi går och när vi kommer, när vi ser varandra igen om morgnarna. 

I Buenos Aires myllrar det av britter och irländare "travelling the world" och de tycks fullständigt tagna av detta att man får pussas - att man får pussa tjejer! På kinden! - så de pussar oss överdrivet och utstuderat och med tydlig iver. 

När vi ska pussa Marcos italienska pappa, som knappt pratar och röker hela tiden, uppstår problem. Han pussar vänster-höger medan vi pussar endast höger på argentinskt vis. När vi har lärt oss hur han brukar göra, har han i sin tur anpassat sig till den argentinska seden, och så fortsätter vi att krocka näsor.

Pojken på tunnelbanan i Prag, jag ser honom och hans suddiga blick, armen som sträcks ut för att ta. Jag tar tag i A-K och flyttar på henne, för att hon ska komma undan det där greppet, varpå jag drabbas själv istället. De där vassa, hårda fingrarna som grabbar tag i brösten, nyper flera gånger och jag hinner inte stoppa, knappt ens värja mig. 

Samma sak på den där äckliga nattklubben i Göteborg. Killen som verkar full men ofarlig, en vanlig kille bara. Han som först konverserar och så plötsligt, mitt i en mening: "Fan vad snygg kropp du har, tränar du?" - och så ut med handen och ett stadigt tag om min ena skinka. 

Hur de där greppen alltid sitter kvar efteråt, långt efter att den äckliga handen har släppt.

Era djävla as.

Men stopp, det här är ju övergrepp, inte intimitet.

De främmande som kommer och går i förlossningssalen. I brevet till dem har jag skrivit att jag tycker om massage och strykningar, men när värkarna kommer får ingen ta på mig. Inget djävla klappande eller knådande. På sin höjd en hand som stöttar, ett stadigt grepp så jag inte ramlar. Men annars stilla, inte störa mig när kroppen arbetar.

Jag får värkstimulerande och håller plötsligt på att drunkna. Värkarna kastar sig över mig, våg efter våg och jag glömmer hur man andas, jag skriker och fäktar och håller på att dö. 

Då lutar hon sig över mig.

Hon heter Jessica.

Hennes ögon är gröna. Turkosa, som en stilla lagun.

Hon lägger ett finger mellan mina ögonbryn. Klappar försiktigt rynkan som bildats där. Nu ska du slappna av här, säger hon. Inte spänna dig så. Hon stryker min panna. Hon andas med mig och jag bottnar igen, där i hennes ögon, hon tar mig tillbaka till stranden och jag dör inte.

Lite drygt tre år tidigare: jag och J på vår första dejt. Vi sitter på Notting Hill och dricker öl och ingen av oss vill gå hem. J ska gå på toaletten och på vägen stryker han med handen över min rygg, en självklar beröring, så självklar att han senare inte minns den, en förtrolig gest mellan två människor som nyss träffats men som redan vet att de tycker om varandra, och det är då jag vet att han är min.

Adjöken adjö! Jag unfriendar dig på Facebook.

Inspirerad av Maria gjorde jag och J varsin rejäl städning bland våra respektive Fejsbörkivänner i helgen. Raskt gick jag från att ha i runda slängar 120 vänner till att nu ha 85.

Jag har aldrig varit en person som haft tusen vänner på Facebook. Jag vägrade länge Facebook och gick motvilligt med 2008, då det plötsligt blev svårt att vara utan eftersom alla (många) på utbildningen jag gick då använde sig av Facebook och jag ville inte råka missa något som de andra hakade på. Sedan dess har mitt bruk och missbruk av sociala medier exploderat och Facebook är en av portalerna som tagit över mycket av min fritid. Jag funderar fortfarande mycket på hur jag använder sociala medier och varför och det enda jag har kommit fram till är att jag måste minska mitt användande.

Det händer sällan något av vikt på Facebook. Trots detta kollar jag Facebook ungefär en miljon gånger om dagen. Ser en miljon bilder på folks husdjur i olika vinklar, videoklipp som per automatik spelas upp och visar fler djur som gör något som ska vara gulligt eller människor som ägnar sig åt mer eller mindre meningslösa aktiviteter. Sponsrade inlägg vill få mig att köpa balsam som ska göra mitt hår längre. Alla de till vänster länkar senaste artikeln om något de anser är viktigt. Alla till höger länkar till senaste artikeln om något de anser är viktigt. Folk håller med varandra och dunkar rygg. Å vad duktiga vi är som i detta medie framfört det någon annan framfört i ett annat medie. Ibland blir det kommentarsbråk. Folk är sjukt otrevliga mot varandra, eftersom hey, Internet. Go wild. Jag ser det mina vänners vänner lägger ut, trots att jag inte vill. Ibland kommer det riktiga skitsidor i flödet, sådant som bara gör mig frustrerad, ledsen och arg, får mig att må dåligt. En del av detta kan jag säkert sålla bort, men jag har inte gjort det. Istället scrollar jag upp och ner, trollbunden.

Har jag inget bättre för mig? Jo. Så dags för förändring alltså.

Jag har med oregelbunden regelbundenhet rensat bland mina kontakter, då jag alltid varit privat på min Facebooksida och därmed inte bekväm med att dela vad som helst med vem som helst. Men det är lätt att glömma och lätt att lägga till folk och plötsligt består ens flöde av människor man aldrig pratar med utanför nätet, folk man inte ens pratar med på nätet. Så inspirerad av Maria gjorde jag en större rensning. Tog bort människor jag inte pratat med på ett, fem, tio år. Tog bort dem vars inlägg bara gjorde mig irriterad. Tog bort dem jag inte egentligen har några beröringspunkter med alls. Människor som faktiskt är främlingar för mig, även om jag vet vilka det är.

Kanske borde jag göra Facebook till ett helt igenom privat forum, där jag bara har mina allra närmaste. Kanske borde jag ta bort Facebook ur mobilen. Kanske borde jag helt och hållet lägga ner Facebook. Jag har inte bestämt mig än.

Till dess så har jag kanske unfriendat dig på Facebook. Det är inget personligt. (Utom när det är det.)



Ett litet tillägg: Det är flera av mina tidigare kollegor eller människor som jag träffat i arbetssammanhang som vill lägga till mig på Facebook. Som ni kanske förstår kommer jag inte att acceptera i första taget. Om man vill nå mig i egenskap av producent för friteater kan man med fördel mejla mig på: producent.susannamartelin@gmail.com

La herida roja

På ett torg i Madrid, senhöst 2003. Jag har glömt vilket torg, det där stora som är omringat av hus, kanske palats? Jag minns inte, jag är så dålig på platser. Fullt av folk och det var jag och Piraten och de andra svenskorna. En spansk barnfamilj i vår närhet, en mamma och en pappa och två små pojkar. De kan ha varit sådär sex och tre kanske, pojkarna. De hade varsin ballong i snöre. Röda, vill jag minnas att de var, ballongerna. De lekte och stojade, skrattade och sprang runt med ballongerna skuttandes i sina snören efter sig. Kanske sa pappan till dem att de skulle lugna sig. Rätt vad det var tyckte han i alla fall att det var nog, pappan. Ville kanske visa pojkarna vem som var man i huset, vem det var som bestämde, vem det var som verkligen hade makten. Han fräste något om att det banne mig fick räcka nu, ryckte snörena ur pojkarnas händer och hade sönder ballongerna. Pojkarna stannade upp. Den lilla pojken började gråta, högt och hjärtskärande. Den stora grät inte. Han stod alldeles stilla och stirrade framför sig, hans ansikte så allvarligt, tillintetgjort. Ingen förvarning och inga tröstande ord. Allt jag ville var att gå fram och fråga den där djävla pappan vad i helvete han höll på med, varför hans fina barn inte fick leka ifred, varför han ville förstöra för dem på. Förstöra dem. Jag gjorde inte det. Istället började jag storgråta. Svenskorna tittade på mig och sedan på varandra; vad är det med henne? Kanske hade de inte sett. Piraten tog mig i famn, för hon hade sett och var den enda som förstod, den enda som förstod mig och den bottenlösa maktlösheten som drabbade mig i den stunden. Jag svamlade något om att man inte får göra sådär mot barn och Piraten strök mig över ryggen och sa att nej, det får man inte. 

Vi gick därifrån. Det var blött på marken.

Låt mitt barn ha och uttrycka alla sina känslor!

Av förklarliga skäl tänker jag mycket på barn och synen på barn i vårt samhälle. Nu när Kerstin inte längre "bara" är en bebis, utan tydligare en person med karaktär som ger uttryck för känslor, har jag kommit att tänka på hur vi ofta bemöter känslor hos barn. Det här inlägget beskriver något jag tror mycket starkt på och med detta vill jag förmedla en önskan om hur mitt barn ska bli bemött, både av människor som kommer att ha mer ytliga relationer till henne och främst förstås ni som kommer att vara henne nära. Jag vill också understryka att jag inte skriver detta för att någon ska känna sig träffad, vi har alla gjort oss "skyldiga" till de beteenden jag kommer att behandla. Med all välmening dessutom. Jag hoppas dock att du inte ska göra om det med mitt barn. Om du gör det när jag är med kommer jag att säga ifrån.

Såhär tänker jag om människor: jag tror att alla människor i grunden är goda. Vi gör alla alltid så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Alla är vi kapabla till att göra både bra och dåliga handlingar, beroende på hur våra förutsättningar ser ut. Jag tror att vår grundinställning är glädje och nyfikenhet inför livet. Vi reagerar på det som händer med oss och i oss med olika känslor: vi blir till exempel glada, ledsna, rädda, arga, frustrerade. 

Såhär tänker jag om känslor: I vårt samhälle har vi bestämt att vissa känslor är bra och andra är dåliga, oklart varför. De bra får synas och finnas, de andra ska helst tryckas undan. Jag tror att känslor bara är och att de alla fyller en funktion och därför har existensberättigande. Vi behöver få uttrycka alla våra känslor. Att förneka dem eller trycka undan dem skadar oss. Vi som vuxna kan "spara" en känsla. Vi kanske inte börjar storgråta på spårvagnen, vi sparar det tills vi kommit hem. (Klassikern att skälla ut sin sambo, någon?) Vi har blivit lärda att inte alltid visa känslor när de kommer. Barn har inte lärt sig detta, de reagerar omedelbart. Tills vi vuxna lär dem att det inte är okej.

Nu till mitt lilla barn. Hon är snart ett halvår. Hennes dagar består av att upptäcka världen, sig själv och andra. Världen är stor och själv är hon visst ganska liten. Världen är rolig! Världen är spännande! Världen är läskig! Andra människor är roliga! Andra människor är spännande! Andra människor är läskiga! 

Glädje är en känsla vi har bestämt är bra. Man får gärna känna och visa glädje. (Fast man får inte skratta för högt, för då anses man kanske som galen.) Så även mitt lilla barn. Det är underbart när hon är glad. När hon skrattar smälter alla hjärtan inom höravstånd, det blir fred på jorden och regnbågar och enhörningar. Ja, ni fattar. Man vill att hon ska skratta. Jag vill det. Alla som känner henne vill det. Om hon ler eller skrattar mot en så känner man ju sig som en lite bättre människa själv! Så det ligger nära till hands att försöka få henne att skratta. 

Och det är helt okej att flamsa och skoja med henne om det inte blir väldigt forcerat. Ibland ler och skrattar hon, ibland inte. Om hon inte ler eller skrattar åt dig och du känner någon slags besvikelse över det, så är inte det något du får låta gå ut över henne. Och det gör du, om du säger saker som: "Jaså, får man inget leende idag?", eller: "Kan man inte få höra ett litet skratt då? Då blir jag ju så glad.", eller: "Tycker du att jag är så tråkig?", eller något annat i samma stil. Hon är inte här för att behaga dig eller bekräfta ditt ego. Hon ler eller skrattar inte på kommando, ety hon inte är en djävla cirkusponny, helt frankt. Om du känner dig lite sämre för att hon inte skrattade åt ditt spex, så är det faktiskt ditt problem, inte hennes. Så hon skrattade inte. Big deal. Det är högst troligt inte personligt. 

Fundera på vad det är för signaler du skickar till henne. Måste hon prestera något så att du ska bli nöjd när ni träffas? Hon har ju olika humör, precis som du. Får hon inte ha det? Barn är så otroligt känsliga för vad vuxna förväntar sig av dem, de vill så gärna behaga oss för de vill att vi ska älska och acceptera dem. Min tös ska inte behöva växa upp och bli en duktig, ständigt leende flicka. Tänk dig in i den omvända situationen. Hur skulle du känna inför någon i din närhet som hela tiden uttryckte besvikelse om du inte var på gott humör och ständigt skrattade åt deras skämt? Personligen skulle jag göra slut på den relationen.

Andra känslor som små barn ofta hindras att uttrycka är när de blir rädda eller ledsna, till exempel när någon råkar skrämma dem eller när de ramlar och slår sig. Jag tror att anledningen till detta är någon slags bakvänd omtanke. Vi lever i en villfarelse om att om vi hindrar uttrycket för känslan, om vi stoppar den, så stoppar vi också själva känslan. Jag tror att det är precis tvärtom. 

Exempel: När jag var nitton år var jag barnflicka till en härlig unge strax under året. En dag ramlade hon ner från soffan. Hon reagerade som alla barn: drog efter andan och började gråta högljutt. Vad gjorde jag? Jag tog upp henne, rusade in på toan och tutade glatt i en tom toarulle. Ungen blev perplex och slutade gråta. Hade detta hänt idag, hade jag låtit henne gråta. 

Barnet blev rädd, slog sig kanske och fick ont. Detta vill hon kommunicera till mig. Jag ramlade! Jag slog mig! Det gjorde ont! Jag blev rädd! När jag avleder så hindrar jag hennes reaktion. Det gör jag också genom glada tillrop av typen: "Seså, upp igen! Det var inte så farligt!" (Jag hatar för övrigt "Det var inte så farligt!". Vad fan liksom, det bestämmer väl inte du vad som känns farligt eller inte för någon annan?) Vad jag säger i det läget är: Detta som du har upplevt får du inte visa upp. Vad säger det i sin tur? Att det som hände antagligen var väldigt farligt! Att uttryck för rädsla och smärta, att bli ledsen, inte är okej.

Detta handlar förstås inte om att låta ungen vråla utan att trösta, eller att uppmuntra gråten. Det är lika illa att överdriva åt andra hållet: "Åh, herregud! Åh, stackars dig, vad hemskt!" med orolig röst signalerar ju också att det som hände var asfarligt. Vad det handlar om är att se och bekräfta: "Ja, du slog dig, du blev rädd, jag såg det, jag är här, jag tar hand om dig." Att krama och trösta utan att värdera känslan. 

Om det är du som har råkat skrämma eller varit oaktsam så att barnet ramlat, kanske du skäms och därför försöker släta över känslan. Återigen, ditt problem. Så du skrämde barnet. Big deal. Barnet förlåter dig. Föräldrarna förlåter dig. 

En del tycks också tro att man måste begränsa barns gråt för att de inte kan göra det själva. Att om man inte hindrar dem så gråter de ihjäl sig, typ. Det stämmer inte. Ett barn som får gråta färdigt när det ramlat gråter inte någon längre stund, om det inte är väldigt trött och/eller sjukt. Det tar tvärtom längre tid om man hindrar, då barnet ofta försöker uttrycka sig i gråt igen - det fick ju inte sagt vad det ville första gången! När Kerstin ramlade ur sängen häromveckan hade hon för länge sedan slutat gråta och somnat om medan jag fortfarande satt med tårarna trillande, eftersom jag är blödigheten själv. 

Och det där om att känslan försvinner om man stoppar uttrycket av den, det är fel. Tänk dig själv om du blivit ledsen för något och fick höra: "Det var inte så farligt! Titta här på min roliga telefon! Seså, nu går vi och dricker kaffe!". Hur skulle det kännas? Knappast bättre, eller?

Sammanfattningsvis: Jag vill att mitt barn ska få växa upp till en självsäker, känslomässigt kapabel person. Att hon ska få behålla sin livsglädje och sin nyfikenhet. Att hon ska få känna att hon alltid är välkommen, att hon får vara den hon är och känna det hon känner. Det är nu vi lägger grunden för detta. Ju mer vi bekräftar henne och hennes känslor, utan att favorisera eller hindra, desto troligare är det att hon blir säker, trygg och stark. Något jag är övertygad att vi alla önskar henne.

Ett litet requiem över en stor person

Anna,

du och jag kände inte varandra särskilt väl. Vi träffades i arbetet. För den där trycksakens skull, när det skulle tas nya foton, på rasterna i personalrummet eller i korridorerna. Ganska ytliga möten, egentligen. 

Men du gjorde intryck på mig. Det klickade ljudet som förekom dig när du kom hoppandes i korridorerna gjorde mig alltid glad. Det var kapplöpning om att få köpa dina ägg och jag återberättar fortfarande anekdoten om hur du döpte alla dina vita hönor till Höna-Pöna, eftersom det var omöjligt att se skillnad på dem. Jag var nyfiken på att få höra om ditt senaste projekt. Hur hade det egentligen gått med de där kycklingarna som kläcktes i maskinen på självaste midsommarafton, var hästen frisk igen, var fotoprojektet avslutat? Du tycktes ha ett outslitligt djävlaranamma och du tog till dig andra på ett sätt jag sällan upplevt. Allt var helt enkelt roligare när du var med.

Du lärde mig någonting. Om livskraft och envishet och skaparglädje och fördomar - mina egna och andras - och om hur lätt det kan vara att skrapa bort dem. 

Du var en av dem som var här på lånad tid, en av dem som inte fick stanna. Din kropp var för liten för dig, för den person du var, för det liv jag tror att du hade velat leva. Din sjukdom för stor.

Jag fick en ond aning redan när jag första gången fick höra att du var sjuk. Alla de där tumörerna, som utkastat grus i ditt inre. Hur skulle det ha kunnat få en ljus utgång? Jag ville ha fel, förstås.

Om du var tvungen att lida så är det åtminstone över. Världen är en tråkigare plats utan dig.

Sov gott, stora lilla Anna.

Motivationen. Tålamodet.

Det känns som att jag aldrig riktigt kommer ikapp. Som att det alltid är något jag inte hinner göra, någon jag inte hinner träffa (infoga ditt namn här). Allt känns hela tiden lite halvdant. Det får mig att hata vuxenlivet, hata att jobba så förbannat mycket hela tiden. Det är inte värt det, det är aldrig värt det. På nätterna drömmer jag vilda drömmar, om dagarna rör sig kroppen för långsamt, medan allt jag har i huvudet blir till en enda smet. Jag vill inte ha något som väntar på mig, väntar på att bli gjort.

Jag vill att alla ska få vara friska. Jag vill inte att någon jag bryr mig om ska behöva fara illa. Jag vill inte att vi ska behöva oroa oss mer.

Jag vill bara ligga på bryggan och slumra, titta på brännmaneterna, havets drömmande nebulosor, som sakta driver förbi.

Bräckligheten.

Jag står med ryggen till, så jag ser inte när han ramlar, men jag hör dunsen. När jag vänder mig om ligger han platt på rygg, armarna öppna i en stor gest. Jag hinner tänka att det kanske är missbruk, att han bara är för full och nog kvicknar till snart, sedan går jag fram. Det är jag som är först framme hos honom. På bänken bredvid sitter två skrämda tonårsflickor med uppspärrade ögon. 

"Såg ni när han ramlade?", frågar jag.

De nickar. "Han bara föll ihop."

Jag trycker vid mannens handled. Han har puls. Jag ropar "hallå", ruskar lite försiktigt, knäpper med fingrarna framför hans stirrande ögon. Ingen reaktion. 

Han får ett grand mal. Kroppen skakar, ögonen stirrar, tungan ut genom munnen. 

"Ska jag ringa?", frågar jag tonårsflickorna. Jag vet inte riktigt varför jag frågar.

De nickar igen.

Medan jag pratar med larmoperatören på 112 bryts förtrollningen. De andra vågar sig fram, flera stycken på en gång, en ung kvinna lägger sin halsduk under hans huvud, hennes pojkvän och en annan kvinna diskuterar vad det kan vara; epilepsi eller droger kanske. Ingen har sett honom förut. En man kommer fram och hojtar: "Lägg honom i framstupa sidoläge!" - och efteråt tänker jag: lägg honom själv istället för att gasta! Men mannen tittar på en stund (medan det unga paret vänder den sjuke), sedan går han och sätter sig igen. 

Jag tar en noggrannare titt på den sjuke. Han kan inte vara så mycket äldre än jag. Det är svårt att avgöra om han är sjuk för att han har en sjukdom eller om han är sjuk för att han missbrukar, vare sig han eller kläderna ser särskilt slitna eller smutsiga ut. De tio minuter det tar för ambulansen att komma varar en evighet. Under tiden är mannen i princip helt okontaktbar. Vid ett tillfälle kvicknar han till, kramar om bröstet och stönar, visar tecken på att han har ont, sedan börjar kramperna igen. Ambulansen kommer äntligen, en rejäl kvinna och en butter man. De tar över och sakta skingras folksamlingen. 

De arbetar med den sjuke i bilen. Genom de öppna dörrarna ser jag ambulanssjukvårdarna stå böjda över honom på båren. Hans ben skakar igen.

Bredvid den struliga flickan står en pojke med  koncentrationen begravd i en Metro. Det är flickan som vill prata med mig och vi pratar, men bakom vår konversation konstaterar hjärnan att jag träffat pojken förut. Jag vill säga pojke, fast han kanske är en man. Jag undrar om han känner igen mig också och minns vårt första möte, när han var så otrevlig mot mig att jag helst av allt ville slå honom på käften, fast istället gick jag därifrån och grät och var arg för att en liten skit som han kunde få mig att känna så mycket. Flickan ropar och springer efter en annan personal och pojken visar mig sin Metro, vad det är han har gjort så omsorgsfullt. På uppslaget ser jag den där norrmannen, den där mannen i Malmö och den där mannen som härjade i Stockholm på nittiotalet. 

Med blått bläck har pojken ritat mustasch och skägg på dem.

"Ser de inte bättre ut sådär?", säger han.

Jag ser på honom, möter hans blick, de där stora, uttrycksfulla ögonen och jag tänker vad ska han tänka om dessa rasistiska terrorister? Vad ska han tänka om dem, vad ska han känna inför dem, inför sig själv? Han räknas inte som vit, som normal, han kommer aldrig att räknas dit. Han vet det, jag vet det, jag tror att han vet att jag vet det.

Jag finner mig inte för att fråga honom varför han har målat sådär på dem, vad han vill säga med det, men jag är glad över att han har kommit.

Jag är glad och jag är tacksam - ja, faktiskt tacksam, för att de hjälper mig att minnas att de är människor, individer, de där jag sällan orkar möta. Tacksam över att jag har det så ofantligt, svindlande bra, när jag vet hur godtyckligt det är: vem som är med eller inte, vem som knäcks eller inte.

Resumé av julhelgen.

Det här årets extremt korta julledighet skulle förstås fyllas med massor av saker. Jag skulle, förutom att slappa, umgås, äta och pippa, även hinna skriva på romanen. Säkert hinna skriva klart den, ja kanske rent av hinna skriva en till roman! Vi skulle även måla om i köket. Fem lediga dagar är trots allt HELT OÄNDLIGA.

Det blev inte riktigt så. Man skulle kunna säga att det gick från topp till dal. Om man har en förkärlek för dramatik, så kan man rent av säga att det var lite dramatiskt.

På julafton gick jag och Johan på promenad och då friade han till mig. Det var fantastiskt väder med den förvirrade vårsolen som stod högt på himlen trots att det var december och Johan frågade helt enkelt om jag ville gifta mig med honom och jag sa självklart ja.Vi blev stående på vägen en stund, en kyss eller flera, och pratade om varför vi älskar varandra. Det var enkelt, självklart och helt perfekt, precis som det alltid är med honom.

Johan hade funderat på om han skulle köpa en riktig förlovningsring till mig, men bestämde sig för ett substitut. Vi köper de riktiga ringarna ihop istället.

Den ställföreträdande ringen. Katten Lumi bestämmer sig i sista stund för att delta i fotografiet.

När vi kom tillbaka till julfirandet, som i år hölls hos syster och svåger, berättade vi för familjen. Stämningen blev genast uppsluppen. Alla kramades och var rörda och sedan åkte spriten fram och så skålade vi i OP. Resten av dagen förlöpte i mer traditionell julanda, med mat, mer mat, alkohol och julklappsöppning med familjens enda lilla barn, systersonen, vars jul toppades med en Spindelmannendräkt (som han vägrade att ta av sig och sonika sov i). Det var på det hela världens bästa julafton.

Det varade ända in på natten. Då blev jag magsjuk. Såatteeeh.

Det var ju romantiskt och trevligt och mysigt, för alla inblandade. Jag låg i flera timmar i kramp på en madrass framför badrummet. Det enda som livade upp var att höra systersonen leka med sin yngsta farbror och dennes flickvän på nedrevåningen. Det värmer ett kräkigt mosterhjärta när barnet om och om igen säger: "Jag har saknat er!" till farbror och farbrors flickvän. Underbara treåring. Johan åkte iväg för att jobba, men började må illa och vände hem. Jag blev bättre på eftermiddagen och pappa kunde köra hem mig. Johan verkar ha klarat sig med blotta förskräckelsen, men för mig blev det en lång väg tillbaka, med dålig mage, feber och migrän. Till sist var jag någorlunda i form igen, och då var ledigheten slut.

Livet, alltså. Toppar och dalar, toppar och dalar, gott folk.

Men vi lyckades måla om köket ändå. Det ni.

Mellanrum.

Klockan är nästan halv åtta, jag har jobbat sent. November är ful och grinig, det regnar och blåser. I kuren vid spårvagnshållplatsen befinner sig av allt att döma två generationers alkoholister. En yngre man, i min ålder kanske, ropar mamma till en kvinna.

”Mamma! Mamma!”

De är flera stycken, pratar och gestikulerar, alkoholens skräniga, sladdriga röst och vida, slängande rörelser. Mamman, en kvinna så sliten att hennes ålder är omöjlig att avgöra, blir hela tiden omfamnad av en man. Han är mycket längre än hon, hennes fötter lyfter ofta från marken. Gruppen diskuterar, i alkoholens alldeles egna logik. De gamla sorgerna lyfts. De letar efter upprättelse, respekt.

”Lyssna på mig! Jag skulle fan ha slagit han på käften om det var jag.”

”Det var som när barnen var små.”

”Vad stolt jag är över dig! Åh, vad duktig du är!”

Vi andra, de lyckade, håller oss på avstånd. Vi står för oss själva och trycker i blåsten, tittar bort, låtsas som att allt är normalt.

Och jag hatar det, jag hatar det här avståndet, den här vallgraven runt oss, hur vi hela tiden tar ett steg ifrån, ytterligare ett steg ifrån.

De bra sakerna.

Jag är en person som är duktig på att inte vara nöjd. Jag fokuserar gärna på de dåliga sakerna. Om någon säger att glaset är halvfullt, säger jag att glaset är fult. Precis som mitt hår. Jag har en kris ungefär lika ofta som andra är förkylda.

Faktisk konversation som då och då hålls av mig och min syster:
Hon: "Hur är det?"
Jag: "Sådär. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt hår./Jag känner mig värdelös för att jag inte skriver./ Jag känner mig värdelös i största allmänhet./Vad ska man göra med sitt liv?, o s v, o s v.
Hon: "Ja, ja, men förutom det?"
Tidigare brukade hon säga: "Men du har ju alltid en kris.", men vi har gått vidare från det nu, för vi vet båda om det.

Jag vill inte vara en missnöjd person. Jag vill vara en glad och positiv person, som tycker att livet är kul. Jag är ju sådan, egentligen. Jag jobbar på det. Så för att motverka ältandet av det jag av olika anledningar inte är så nöjd med, så tänkte jag fokusera på det som faktiskt är bra. Riktigt bra.

Jag är ihop med en man som är helt fantastisk på alla vis, som älskar mig och som jag älskar, som stöttar mig i allt och som jag har roligt med. Vi värderar samma saker i livet och jobbar på att få allt det. Jag har aldrig haft det så bra med någon i hela mitt liv. Jackpot, bingo, herueka, o s v.

Jag är frisk och de jag älskar är friska. Jag har bra relationer till mina familjemedlemmar och fina, intressanta, kärleksfulla vänner. Jag är bra på relationer i allmänhet och känner mig omtyckt.

Jag har ett jobb. Det är inte mitt drömjobb, det är inte världens roligaste jobb, men det är ett helt okej jobb. Jag trivs med mina kollegor och får okej betalt. Jobbet bidrar också till att jag kan ägna mig åt det jag verkligen vill göra. Jag är tacksam över att jag överhuvudtaget har ett jobb. Det är inte en självklarhet i dagens ekonomi.

Jag gör det jag vill göra och jag ger inte upp när det krånglar till sig. Jag skriver, för att jag vill det. "Du har ju gjort det mesta av jobbet.", sa min syster till mig idag. "Du har ju skrivit en roman." Nu är jag en person som har skrivit en roman, till skillnad från en person som vill skriva en roman, men inte gör det. Oavsett hur det går med romanen i framtiden, så är den skriven. Det är inte så illa pinkat, för fan.

Det jag vill ha är inte omöjligt att få. Jag vill ha några barn med Johan, ett hus med trädgård och växthus som vi kan odla mat i, jag vill läsa och lära mig mer om saker, jag vill fortsätta att ha bra relationer med människor, jag vill jobba mindre, skriva och så småningom göra det på heltid och få det jag skriver utgivet. Allt detta är fullt möjligt.

Möte

Pappa har läst mitt manus tre gånger. Vi går igenom alla stav- och slarvfel (de är inte så många). Pappa har skrivit kommentarer till nästan varje kapitel. Bra, skriver han ibland, eller: för mycket hästar. Det är utförligt och noggrant genomförd kritik och jag tänker att han aldrig har gett mig så mycket respons på en text tidigare. Men så har jag ju aldrig skrivit en roman tidigare heller.
"Du har verkligen en stor talang.", säger pappa, och det gör mig så glad att jag nästan slår en kullerbytta där jag sitter i soffan.

Alla möten i mitt arbete stannar kvar i kroppen, jag går runt med en envis stress. Vaknar tidigt på morgonen och kan inte somna om. Axlarna är spända, nervositeten inte befogad; det finns ingenting att oroa sig för, egentligen.
"Slappna av, Susanna!", uppmanar min sekundära bilskolelärare, (jag råkar ha två), tar tag i min axel och trycker varligt ner mig i sätet. "Ser du vad bra det går när du slappnar av? Ser du, Susanna!" Och så skrattar han. Det går bra, jag förstår inte vad det är jag är så rädd för. Misslyckandet igen, kanske. Men jag kan ju köra.
Vi kör över ett tågspår som knackar genom bilens tunna golv.

Sara har tre myggbett i följd på halsen. Orions bälte, säger hon. Jag föreslår en tretandad vampyr. Hon är inte så sugen på staden, säger hon, kanske inte på hösten heller. Men det är kanske okej att inte vara entusiastisk inför allt jämt? Hon har varit på Hallands Väderö i en vecka, bott i fyrvaktarbostad och delat platsen med bara några människor, mest djur; hästar, kor och flera hundra får. Jag räcker henne mitt manus över bordet och hon bläddrar förtjust. Hon säger att jag kanske kommer att få hennes och Vanjas barnbok i födelsedagspresent.
Jag följer med henne för att leta böcker inne på biblioteket. Jag bläddrar i hyllorna, känner en slags ovilja inför all litteratur, all tillrättalagd text, en liten paradox i all min längtan. Platsen renar mig ändå, och mötet, jag känner mig så lugn när jag och Sara skiljs åt, slänger en kyss åt henne och hennes cykel.

Åker hem. Johan lagar mat. Tomaterna mognar på balkongen och jag behöver inte tänka på något särskilt precis just nu.