Det känns som att jag aldrig riktigt kommer ikapp. Som att det alltid är något jag inte hinner göra, någon jag inte hinner träffa (infoga ditt namn här). Allt känns hela tiden lite halvdant. Det får mig att hata vuxenlivet, hata att jobba så förbannat mycket hela tiden. Det är inte värt det, det är aldrig värt det. På nätterna drömmer jag vilda drömmar, om dagarna rör sig kroppen för långsamt, medan allt jag har i huvudet blir till en enda smet. Jag vill inte ha något som väntar på mig, väntar på att bli gjort.
Jag vill att alla ska få vara friska. Jag vill inte att någon jag bryr mig om ska behöva fara illa. Jag vill inte att vi ska behöva oroa oss mer.
Jag vill bara ligga på bryggan och slumra, titta på brännmaneterna, havets drömmande nebulosor, som sakta driver förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar