Bonjour tristesse!

Arbetslösheten. Ett svart, slukande hål. Kanske det närmaste du kommer en parallell verklighet.

Att vara arbetslös. Något jag inte är bra på. Men vem är nu det? 

Det är plötsligt som att livet sker en liten bit ifrån mig, som att skeenden inte längre angår mig i lika stor utsträckning. Vips är jag utanför ekorrhjulet. En av de där som samhället ser på med oblida ögon. En fuskare, en latmask, en parasit. Som att jag på något sätt var orsak till att min förra arbetsgivare inte kunde hålla ordning på ekonomin. Som att det är mitt eget fel att jag är arbetslös. Vi som inte har en heltidsysselsättning hamnar automatiskt utanför. Alla andra gör saker som är bra för samhället; arbetar, studerar, föder barn. Vad gör jag? Jag försöker bringa ordning i ingentinget. Det skulle antagligen kännas lättare om samhället inte var så intensivt inställt på att alla ska heltidsarbeta, till varje pris. Om jag inte ansågs vara mindre värd utan ett arbete. Ja, antagligen.

Fast det är inte bara det förstås. Jag har, precis som de flesta, behov av ett socialt sammanhang, av att träffa andra människor, få intellektuell stimulans och rutiner. Det är svårt att skapa rutiner i en vardag som innehåller så lite. Det finns inte så mycket jag måste göra. Jag måste söka jobb, för att så småningom få ett nytt och för att under tiden jag söker göra skäl för min a-kassa. För min mentala hälsas skull låter jag bli att göra det till en heltidssysselsättning att söka jobb (även om Arbetsförmedlingen älskar att tala om för oss att det är precis det, en heltidssysselsättning). Jag vill inte bli galen. Och det finns inte ett obegränsat antal tjänster att söka.

Det är svårt att skapa rutiner när allt känns lika viktigt, eller lika oviktigt. Timmarna går, dagarna, och man förstår inte hur det gick till. Hur kan timmar som innehåller så lite gå så fort? Jag vet inte längre hur många dagar, veckor jag har varit arbetslös. Jag måste titta i kalendern och räkna efter.

Förra veckan funderade jag på om jag var deprimerad. Inte deprimerad som i "deppig, lite nere", utan deprimerad som i den kliniska betydelsen av ordet. Jag kände mig apatisk, hopplös, jag stirrade in i skärmen på Arbetsförmedlingens hemsida, oförmögen att ta mig till något alls, jag började gråta när jag inte kunde bestämma vad jag skulle äta till middag, grät länge utan uppenbar anledning. Det är lite bättre nu. Jag tar beslut, gör saker. Om det inte går tvingar jag mig att ta beslut, att göra saker. Jag påminner mig om att det inte är farligt att ha tråkigt. Det är bara tråkigt. Jag tränar, bakar, träffar vänner, läser, försöker planera för ett nytt skrivprojekt. 

Men mest är jag ensam och har tråkigt. Det är svårt att komma runt det.

Resumé.

Jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, fick besked om att jag inte fick förlängt på jobbet, skrev klart den senaste versionen av romanen och skickade in den till förlag, tog körkort och slutade på jobbet. Detta skedde inom loppet av sju veckor.

Nedan följer en liten resumé under respektive händelse.

Bröllopet och bröllopsresan

Jag har ju redan skrivit om bröllopet, och det var ju som bekant maxat. Resan som följde var också helt fantastisk. Det var min första riktiga resa i England, om man inte räknar språkresan till Hastings 1995 (och det gör man inte). Vi bodde i London, Bath och Totnes på diverse mysiga B&B's. Vi försökte gå till alla sevärdheter i London, kom försent till föreställningen Fantomen på Operan, åt äckliga fish and chips och gav upp och tog tunnelbanan. Vi körde på vänster sida av vägen. Mestadels. Vi tittade på Stonehenge. Vi tog afternoon tea på Jayne Austeen-museet, träffade en livs levande karaktär från Little Britain, besökte de romerska baden och gick på spa. Vi åt god mat, shoppade lite, strosade på gatorna, åt på en kändisrestaurang, besökte en vingård och gick på vinprovning (vinerna blev hela tiden bättre och bättre) och red i full galopp (i alla fall somliga av oss) över Dartmoorheden. Jag åker gärna dit igen. Kanske kommer det några försenade vykort från vår resa hit till bloggen. Man vet aldrig.

Romanen

Den senaste versionen av manuset är inskickat och jag väntar på besked (och får samtidigt möjlighet att ytterligare öva upp mitt tålamod). Jag är stolt över att jag lyckades få ihop det den här gången, för livet i övrigt passade på att vara riktigt hysteriskt under tiden. För några dagar sedan gick jag igenom gamla anteckningar och utskrifter av tidigare manusversioner och det slog mig hur mycket tid och arbete jag faktiskt har lagt ner på den här berättelsen. Jag har slipat länge på det här manuset och nu känner jag att det börjar komma någon vart, det börjar bli riktigt bra. Dessutom har jag testat mig fram såpass mycket i arbetsprocessen att jag vet hur jag ska göra i framtiden. Hjulet är uppfunnet. Jag tror på den här romanen. Jag tror på min förmåga att berätta. Jag känner mig redo för att ta nästa steg framåt mot utgivning. Oerhört redo.

Körkortet

Jag vet inte hur många timmar, tårar och kronor jag lagt på att ta mitt körkort och jag tänker inte räkna ut det heller. Herregud så jag har kämpat. Tre teoriprov (jag klarade dem alla gångerna, men de är endast giltiga två månader nuförtiden, förstår ni) och fem uppkörningar senare fick jag äntligen godkänt. "Du har lagt ner så mycket energi på det här.", sa min lärare Anki till mig. "Du behöver få ditt körkort nu." Dagen för uppkörningen vaknade jag och tänkte: idag tar jag det. Det var precis som i en amerikansk collegefilm, jag svär. Min instruktör var en välsminkad dam som gav intrycket av att hon verkligen ville att jag skulle klara uppkörningen. I baksätet satt Anki och lyckades hålla både tyst och god min trots att jag slaktade min backning och gjorde precis allt det vi övat på att jag inte skulle göra. Men jag fick ändå mitt körkort. Sedan dess har jag faktiskt bara kört bil själv en gång, alla de andra gångerna har det varit andra (främst Johan) med i bilen. Jag har lyckats paja höger sidospegel, men det är tydligen sådant man får räkna med. Jag är fortfarande en relativt ovillig bilist. Jag har inte kört varenda dag som en del gör när de får sitt körkort, dels för att jag inte hittar någonstans och tycker att det är läskigt, dels för att det är fullständigt miljövidrigt och dels för att vår bil inte mår helt bra. Vi kommer antagligen att behöva byta bromsar. Skaffa inte bil. Det är en förlustaffär. Cykla istället. Men om du känner dig i behov av ett körkort och befinner dig i Göteborgstrakten kan jag med varm hand rekommendera Akademiens trafikcenter. Du får köra med världens trevligaste och mest pedagogiska lärare, Anki och Louise. Du får köra i Korsvägen. Bara en sådan sak.

Sluta på jobbet

I somras lät det på min chef som att mitt kontrakt skulle förlängas, men sedan var det plötsligt inte alls aktuellt längre. Jag har inte fått sparken, mitt kontrakt har bara inte förlängts efter sista datum, eftersom ekonomin tydligen inte tillåter det. På mina tidigare anställningar har det alltid varit jag som bestämt när jag skulle sluta och även om jag inte fick sparken från det här jobbet så måste jag säga att luften gick ur mig där ett tag. Man vill ju välja själv, liksom. Så kom i alla fall sista dagen på jobbet och jag fick blommor, champagne, örhängen, tacktal och oändligt många kramar. Känns fint att veta att man varit omtyckt och alla tyckte att det var fruktansvärt tråkigt att jag inte fick vara kvar. Nu har jag varit arbetslös en vecka. Jag kände att jag behövde landa en smula, så jag har mest tittat på Project Runway om dagarna. (Ja, Storebror, jag har sökt en del jobb också.) Jag är nu arbetssökande i en sämre ekonomi, i ett bra mycket hårdare arbetspolitiskt klimat och på en annan arbetsmarknad än för två år sedan då jag var arbetslös sist. Det oroar mig. Något annat kan jag inte säga. Det oroar mig verkligen.

Idag är nog en dag då jag får äta Ben&Jerry's, typ hur mycket jag vill faktiskt.

Egentligen skulle det vara ett annat inlägg här idag, men så blir det inte. För jag har just fått veta att min anställning upphör den 26 oktober. Och jag har väldigt ont i käken. Googlar man på "ont i käken" får man reda på att det kan vara ett tecken på hjärtinfarkt. Vilket är lite upplyftande och överraskande, eftersom alla symptom man googlar på alltid brukar vara tecken på HIV. 

Jag är okej. (Förutom den där hjärtinfarkten då.) Det känns mest sådär som det gör när man är i ett dåligt förhållande. Och den djäveln gör slut. Och man har lust att skrika: "NÄ! FÖR JAG GÖR FAKTISKT SLUT MED DIG!" Men det gör man förstås inte. För man vill ju gärna få fina vitsord.

Det finns helt enkelt inte pengar till att jag ska få vara fortsatt anställd. Man kan tycka vad man vill om det. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker just nu. Mer än att jag tycker att jag borde få gå hem tidigt. Utan att det blir minus på flexen.

Motivationen. Tålamodet.

Det känns som att jag aldrig riktigt kommer ikapp. Som att det alltid är något jag inte hinner göra, någon jag inte hinner träffa (infoga ditt namn här). Allt känns hela tiden lite halvdant. Det får mig att hata vuxenlivet, hata att jobba så förbannat mycket hela tiden. Det är inte värt det, det är aldrig värt det. På nätterna drömmer jag vilda drömmar, om dagarna rör sig kroppen för långsamt, medan allt jag har i huvudet blir till en enda smet. Jag vill inte ha något som väntar på mig, väntar på att bli gjort.

Jag vill att alla ska få vara friska. Jag vill inte att någon jag bryr mig om ska behöva fara illa. Jag vill inte att vi ska behöva oroa oss mer.

Jag vill bara ligga på bryggan och slumra, titta på brännmaneterna, havets drömmande nebulosor, som sakta driver förbi.

Wassup?

Just nu gör jag följande: jobbar, skriver, övningskör och läser teori.

Det blir inte så mycket tid över till annat, egentligen, men jag lyckas ändå fylla veckorna till bristningsgränsen. Jag har kul, men jag är väldigt trött också.

På cyklistens "Kom ihåg"-lista.

När du tror att du har packat allt, men ändå har en känsla av att du glömt något så är det vattenflaskan du är ute efter.

Du har med dig ett litet verktygskit med en liten, liten cykelpump, visst. Det betyder INTE att du INTE ska ha med dig din stora cykelpump, så har för fan med den. Alltid.

När du har fått katastrofpunka mitt ute i ett industriområde i ingenstans, försökt pumpa cykeln med din lilla, lilla cykelpump, förbannat dig själv för att du inte tagit med den stora cykelpumpen, din pojkvän för att han sa att det fanns en cykelpump i verktygskitet, samt den lilla, lilla cykelpumpen själv (som du tänker bara är duglig till att köra upp i röven på människan på Biltema som tyckte att den var käck att ha i ett verktygskit), är det ingen idé att gå in på en St1-mack för att fråga om de har en cykelpump. Tjejen bakom kassan kommer bara att titta på dig med stora ögon och säga: "Näää."

Det här med att lära sig att fixa punka och ha med sig en extra slang, det är bra att ha ordnat INNAN man börjar cykelpendla 2 mil enkel väg.

Se till att du har fina kollegor. De kommer nämligen att erbjuda sig att hämta dig och sedan självklart hjälpa dig att frakta cykeln från den otrygga cykelparkeringen till närmsta cykelverkstad, där Roy och Roger med van och oljig hand tar hand om stackars cykeln. Tack Anette och Maggan!

Kevlardäck, säger du till Roy, eller om det är Roger.

JA! NEJ! VAD?

Nu orkar jag snart inte mer. Sluta fråga mig saker!

Jag tror att jag skulle behöva ta ut min hjärna och skicka den på spa, eller åtminstone ge den ett skumbad med tända ljus.

Too school for cool.

Veckorna runt skolstart är generellt sett helt hysteriska. Som receptionist är det mitt jobb att peka med hela armen; du ska dit, det här är dina lektioner, här står det vilka böcker du ska ha, ja, du måste skaffa alla böckerna, nej, du kan inte träffa studievägledaren precis nu, där är toaletten, såhär läser du schemat. Om schemat stämmer? Ja. Eller nej, förresten, de ändrade nu igen.

Det är även mitt jobb att hålla mig lugn, så att jag kan lugna de andra. De är så nervösa, stackarna. Det är stort att gå i skolan för många, kanske speciellt för de som kommer tillbaka till skolan som vuxna.

Det är väldigt roligt, men jösses vad trött man blir. Människor är det bästa jag vet, men de tar så mycket kraft. Efter en arbetsdag när man haft folk omkring sig HELA TIDEN känner man sig ungefär som om man blivit omkullsprungen av en hord upprörda elefanter och som att någon stoppat ens hjärna i en mixer och tryckt på pulse. Will it blend? Oh, yes.

Hur var det, kunde man få varannan vecka semester eller...? Nej?