På ett torg i Madrid, senhöst 2003. Jag har glömt vilket torg, det där stora som är omringat av hus, kanske palats? Jag minns inte, jag är så dålig på platser. Fullt av folk och det var jag och Piraten och de andra svenskorna. En spansk barnfamilj i vår närhet, en mamma och en pappa och två små pojkar. De kan ha varit sådär sex och tre kanske, pojkarna. De hade varsin ballong i snöre. Röda, vill jag minnas att de var, ballongerna. De lekte och stojade, skrattade och sprang runt med ballongerna skuttandes i sina snören efter sig. Kanske sa pappan till dem att de skulle lugna sig. Rätt vad det var tyckte han i alla fall att det var nog, pappan. Ville kanske visa pojkarna vem som var man i huset, vem det var som bestämde, vem det var som verkligen hade makten. Han fräste något om att det banne mig fick räcka nu, ryckte snörena ur pojkarnas händer och hade sönder ballongerna. Pojkarna stannade upp. Den lilla pojken började gråta, högt och hjärtskärande. Den stora grät inte. Han stod alldeles stilla och stirrade framför sig, hans ansikte så allvarligt, tillintetgjort. Ingen förvarning och inga tröstande ord. Allt jag ville var att gå fram och fråga den där djävla pappan vad i helvete han höll på med, varför hans fina barn inte fick leka ifred, varför han ville förstöra för dem på. Förstöra dem. Jag gjorde inte det. Istället började jag storgråta. Svenskorna tittade på mig och sedan på varandra; vad är det med henne? Kanske hade de inte sett. Piraten tog mig i famn, för hon hade sett och var den enda som förstod, den enda som förstod mig och den bottenlösa maktlösheten som drabbade mig i den stunden. Jag svamlade något om att man inte får göra sådär mot barn och Piraten strök mig över ryggen och sa att nej, det får man inte.
Vi gick därifrån. Det var blött på marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar