måndag 10 februari 2014

Låt mitt barn ha och uttrycka alla sina känslor!

Av förklarliga skäl tänker jag mycket på barn och synen på barn i vårt samhälle. Nu när Kerstin inte längre "bara" är en bebis, utan tydligare en person med karaktär som ger uttryck för känslor, har jag kommit att tänka på hur vi ofta bemöter känslor hos barn. Det här inlägget beskriver något jag tror mycket starkt på och med detta vill jag förmedla en önskan om hur mitt barn ska bli bemött, både av människor som kommer att ha mer ytliga relationer till henne och främst förstås ni som kommer att vara henne nära. Jag vill också understryka att jag inte skriver detta för att någon ska känna sig träffad, vi har alla gjort oss "skyldiga" till de beteenden jag kommer att behandla. Med all välmening dessutom. Jag hoppas dock att du inte ska göra om det med mitt barn. Om du gör det när jag är med kommer jag att säga ifrån.

Såhär tänker jag om människor: jag tror att alla människor i grunden är goda. Vi gör alla alltid så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Alla är vi kapabla till att göra både bra och dåliga handlingar, beroende på hur våra förutsättningar ser ut. Jag tror att vår grundinställning är glädje och nyfikenhet inför livet. Vi reagerar på det som händer med oss och i oss med olika känslor: vi blir till exempel glada, ledsna, rädda, arga, frustrerade. 

Såhär tänker jag om känslor: I vårt samhälle har vi bestämt att vissa känslor är bra och andra är dåliga, oklart varför. De bra får synas och finnas, de andra ska helst tryckas undan. Jag tror att känslor bara är och att de alla fyller en funktion och därför har existensberättigande. Vi behöver få uttrycka alla våra känslor. Att förneka dem eller trycka undan dem skadar oss. Vi som vuxna kan "spara" en känsla. Vi kanske inte börjar storgråta på spårvagnen, vi sparar det tills vi kommit hem. (Klassikern att skälla ut sin sambo, någon?) Vi har blivit lärda att inte alltid visa känslor när de kommer. Barn har inte lärt sig detta, de reagerar omedelbart. Tills vi vuxna lär dem att det inte är okej.

Nu till mitt lilla barn. Hon är snart ett halvår. Hennes dagar består av att upptäcka världen, sig själv och andra. Världen är stor och själv är hon visst ganska liten. Världen är rolig! Världen är spännande! Världen är läskig! Andra människor är roliga! Andra människor är spännande! Andra människor är läskiga! 

Glädje är en känsla vi har bestämt är bra. Man får gärna känna och visa glädje. (Fast man får inte skratta för högt, för då anses man kanske som galen.) Så även mitt lilla barn. Det är underbart när hon är glad. När hon skrattar smälter alla hjärtan inom höravstånd, det blir fred på jorden och regnbågar och enhörningar. Ja, ni fattar. Man vill att hon ska skratta. Jag vill det. Alla som känner henne vill det. Om hon ler eller skrattar mot en så känner man ju sig som en lite bättre människa själv! Så det ligger nära till hands att försöka få henne att skratta. 
Och det är helt okej att flamsa och skoja med henne om det inte blir väldigt forcerat. Ibland ler och skrattar hon, ibland inte. Om hon inte ler eller skrattar åt dig och du känner någon slags besvikelse över det, så är inte det något du får låta gå ut över henne. Och det gör du, om du säger saker som: "Jaså, får man inget leende idag?", eller: "Kan man inte få höra ett litet skratt då? Då blir jag ju så glad.", eller: "Tycker du att jag är så tråkig?", eller något annat i samma stil. Hon är inte här för att behaga dig eller bekräfta ditt ego. Hon ler eller skrattar inte på kommando, ety hon inte är en djävla cirkusponny, helt frankt. Om du känner dig lite sämre för att hon inte skrattade åt ditt spex, så är det faktiskt ditt problem, inte hennes. Så hon skrattade inte. Big deal. Det är högst troligt inte personligt. 
Fundera på vad det är för signaler du skickar till henne. Måste hon prestera något så att du ska bli nöjd när ni träffas? Hon har ju olika humör, precis som du. Får hon inte ha det? Barn är så otroligt känsliga för vad vuxna förväntar sig av dem, de vill så gärna behaga oss för de vill att vi ska älska och acceptera dem. Min tös ska inte behöva växa upp och bli en duktig, ständigt leende flicka. Tänk dig in i den omvända situationen. Hur skulle du känna inför någon i din närhet som hela tiden uttryckte besvikelse om du inte var på gott humör och ständigt skrattade åt deras skämt? Personligen skulle jag göra slut på den relationen.

Andra känslor som små barn ofta hindras att uttrycka är när de blir rädda eller ledsna, till exempel när någon råkar skrämma dem eller när de ramlar och slår sig. Jag tror att anledningen till detta är någon slags bakvänd omtanke. Vi lever i en villfarelse om att om vi hindrar uttrycket för känslan, om vi stoppar den, så stoppar vi också själva känslan. Jag tror att det är precis tvärtom. 
Exempel: När jag var nitton år var jag barnflicka till en härlig unge strax under året. En dag ramlade hon ner från soffan. Hon reagerade som alla barn: drog efter andan och började gråta högljutt. Vad gjorde jag? Jag tog upp henne, rusade in på toan och tutade glatt i en tom toarulle. Ungen blev perplex och slutade gråta. Hade detta hänt idag, hade jag låtit henne gråta. 
Barnet blev rädd, slog sig kanske och fick ont. Detta vill hon kommunicera till mig. Jag ramlade! Jag slog mig! Det gjorde ont! Jag blev rädd! När jag avleder så hindrar jag hennes reaktion. Det gör jag också genom glada tillrop av typen: "Seså, upp igen! Det var inte så farligt!" (Jag hatar för övrigt "Det var inte så farligt!". Vad fan liksom, det bestämmer väl inte du vad som känns farligt eller inte för någon annan?) Vad jag säger i det läget är: Detta som du har upplevt får du inte visa upp. Vad säger det i sin tur? Att det som hände antagligen var väldigt farligt! Att uttryck för rädsla och smärta, att bli ledsen, inte är okej.
Detta handlar förstås inte om att låta ungen vråla utan att trösta, eller att uppmuntra gråten. Det är lika illa att överdriva åt andra hållet: "Åh, herregud! Åh, stackars dig, vad hemskt!" med orolig röst signalerar ju också att det som hände var asfarligt. Vad det handlar om är att se och bekräfta: "Ja, du slog dig, du blev rädd, jag såg det, jag är här, jag tar hand om dig." Att krama och trösta utan att värdera känslan. 
Om det är du som har råkat skrämma eller varit oaktsam så att barnet ramlat, kanske du skäms och därför försöker släta över känslan. Återigen, ditt problem. Så du skrämde barnet. Big deal. Barnet förlåter dig. Föräldrarna förlåter dig. 
En del tycks också tro att man måste begränsa barns gråt för att de inte kan göra det själva. Att om man inte hindrar dem så gråter de ihjäl sig, typ. Det stämmer inte. Ett barn som får gråta färdigt när det ramlat gråter inte någon längre stund, om det inte är väldigt trött och/eller sjukt. Det tar tvärtom längre tid om man hindrar, då barnet ofta försöker uttrycka sig i gråt igen - det fick ju inte sagt vad det ville första gången! När Kerstin ramlade ur sängen häromveckan hade hon för länge sedan slutat gråta och somnat om medan jag fortfarande satt med tårarna trillande, eftersom jag är blödigheten själv. 
Och det där om att känslan försvinner om man stoppar uttrycket av den, det är fel. Tänk dig själv om du blivit ledsen för något och fick höra: "Det var inte så farligt! Titta här på min roliga telefon! Seså, nu går vi och dricker kaffe!". Hur skulle det kännas? Knappast bättre, eller?

Sammanfattningsvis: Jag vill att mitt barn ska få växa upp till en självsäker, känslomässigt kapabel person. Att hon ska få behålla sin livsglädje och sin nyfikenhet. Att hon ska få känna att hon alltid är välkommen, att hon får vara den hon är och känna det hon känner. Det är nu vi lägger grunden för detta. Ju mer vi bekräftar henne och hennes känslor, utan att favorisera eller hindra, desto troligare är det att hon blir säker, trygg och stark. Något jag är övertygad att vi alla önskar henne.

Inga kommentarer: