Bräckligheten.

Jag står med ryggen till, så jag ser inte när han ramlar, men jag hör dunsen. När jag vänder mig om ligger han platt på rygg, armarna öppna i en stor gest. Jag hinner tänka att det kanske är missbruk, att han bara är för full och nog kvicknar till snart, sedan går jag fram. Det är jag som är först framme hos honom. På bänken bredvid sitter två skrämda tonårsflickor med uppspärrade ögon. 

"Såg ni när han ramlade?", frågar jag.

De nickar. "Han bara föll ihop."

Jag trycker vid mannens handled. Han har puls. Jag ropar "hallå", ruskar lite försiktigt, knäpper med fingrarna framför hans stirrande ögon. Ingen reaktion. 

Han får ett grand mal. Kroppen skakar, ögonen stirrar, tungan ut genom munnen. 

"Ska jag ringa?", frågar jag tonårsflickorna. Jag vet inte riktigt varför jag frågar.

De nickar igen.

Medan jag pratar med larmoperatören på 112 bryts förtrollningen. De andra vågar sig fram, flera stycken på en gång, en ung kvinna lägger sin halsduk under hans huvud, hennes pojkvän och en annan kvinna diskuterar vad det kan vara; epilepsi eller droger kanske. Ingen har sett honom förut. En man kommer fram och hojtar: "Lägg honom i framstupa sidoläge!" - och efteråt tänker jag: lägg honom själv istället för att gasta! Men mannen tittar på en stund (medan det unga paret vänder den sjuke), sedan går han och sätter sig igen. 

Jag tar en noggrannare titt på den sjuke. Han kan inte vara så mycket äldre än jag. Det är svårt att avgöra om han är sjuk för att han har en sjukdom eller om han är sjuk för att han missbrukar, vare sig han eller kläderna ser särskilt slitna eller smutsiga ut. De tio minuter det tar för ambulansen att komma varar en evighet. Under tiden är mannen i princip helt okontaktbar. Vid ett tillfälle kvicknar han till, kramar om bröstet och stönar, visar tecken på att han har ont, sedan börjar kramperna igen. Ambulansen kommer äntligen, en rejäl kvinna och en butter man. De tar över och sakta skingras folksamlingen. 

De arbetar med den sjuke i bilen. Genom de öppna dörrarna ser jag ambulanssjukvårdarna stå böjda över honom på båren. Hans ben skakar igen.

Bredvid den struliga flickan står en pojke med  koncentrationen begravd i en Metro. Det är flickan som vill prata med mig och vi pratar, men bakom vår konversation konstaterar hjärnan att jag träffat pojken förut. Jag vill säga pojke, fast han kanske är en man. Jag undrar om han känner igen mig också och minns vårt första möte, när han var så otrevlig mot mig att jag helst av allt ville slå honom på käften, fast istället gick jag därifrån och grät och var arg för att en liten skit som han kunde få mig att känna så mycket. Flickan ropar och springer efter en annan personal och pojken visar mig sin Metro, vad det är han har gjort så omsorgsfullt. På uppslaget ser jag den där norrmannen, den där mannen i Malmö och den där mannen som härjade i Stockholm på nittiotalet. 

Med blått bläck har pojken ritat mustasch och skägg på dem.

"Ser de inte bättre ut sådär?", säger han.

Jag ser på honom, möter hans blick, de där stora, uttrycksfulla ögonen och jag tänker vad ska han tänka om dessa rasistiska terrorister? Vad ska han tänka om dem, vad ska han känna inför dem, inför sig själv? Han räknas inte som vit, som normal, han kommer aldrig att räknas dit. Han vet det, jag vet det, jag tror att han vet att jag vet det.

Jag finner mig inte för att fråga honom varför han har målat sådär på dem, vad han vill säga med det, men jag är glad över att han har kommit.

Jag är glad och jag är tacksam - ja, faktiskt tacksam, för att de hjälper mig att minnas att de är människor, individer, de där jag sällan orkar möta. Tacksam över att jag har det så ofantligt, svindlande bra, när jag vet hur godtyckligt det är: vem som är med eller inte, vem som knäcks eller inte.