Jag tänker mig att Fridas liv
är en berättelse som kan komma att uppröra svenska folket. Med rätta, givetvis.
Frida har fått kämpa hela sitt liv. Hon kommer från en rastlös familj som
flyttade ofta, vars sammansättning bestod av en mamma, fem halvsyskon och
pappor som kom och gick. Frida började arbeta när hon var fjorton och har
arbetat flitigt sedan dess. Endast osäkra, tillfälliga anställningar. Frida har
aldrig haft en fast anställning. Ofta ringer de i sista minuten, inte sällan
mitt i natten. Fridas läkare har sagt att hon inte ska ta mer krogjobb nu, för
hennes rygg är redan trasig. Frida är tjugofem år. Hon fortsätter att söka
krogjobb, hon söker och tar alla jobb hon kan. På sista tiden ringer det allt
mer sällan. Frida kan inte betala hyran. Hon får be grannarna om toalettpapper.
Hon har inte råd att köpa mat och rasar i vikt. 170 centimeter lång är hon och
väger 48 kilo. Hon söker socialbidrag. På socialen frågar de om det inte finns
någon som kan hjälpa Frida. Som om hon inte hade tänkt på det själv. Men hennes
mamma är sjuk i
cancer och får socialbidrag. Någon närvarande pappa finns inte. Fridas kompisar
har börjat försvinna, allt de hittar på kostar pengar, så Frida kan aldrig vara
med. På socialen avslår man Fridas ansökan. Frida ringer upp och försäkrar att
hon gör allt hon kan. Hon gråter. Men på socialen menar man att Frida inte har
visat tillräckligt mycket att hon söker jobb, att hon försöker förändra sin
situation. Hon kan inte redovisa alla jobb hon har sökt. Jag gissar att de
flesta av de arbeten Frida söker inte ligger i Arbetsförmedlingens Platsbank.
Jag gissar att de känner till det på socialen i Malmö.
Självklart ska vi uppröra oss
över det enskilda fallet, eftersom Frida är mer än ett enskilt fall, hon är en
människa. Det är fördjävligt att just hon ska ha det såhär. Hon förtjänar
mycket bättre. Men det enskilda fallet är mer än ett enskilt fall, det är en
del av ett utbrett fenomen.
Vi kan prata om det enskilda
fallet och uppröra oss över det, men sedan dör diskussionen ut, nyheten slutar
att vara en nyhet. Inom högern har man inställningen att fattigdom helt enkelt
inte finns. Folk är inte fattiga i Sverige idag och så är det bra med det.
Människor som Frida får rycka upp sig, kanske gå lite hos en coach så att de
blir anställningsbara. Nåde dig om du blir sjuk och ska snylta på systemet. De
där som tigger är äckliga typer som stör stadsbilden och säkert hör till ett
brottssyndikat. De har det egentligen inte alls så dåligt som det verkar. Inom
vänstern pratas det förvisso om trasproletariat och prekariat. På första maj
skanderar man om internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet. Jag
kanske är cynisk, men jag tror att de flesta (notera: inte alla, men de flesta)
som går i vänstertågen på första maj har det ganska bra. Det är därför de har
tid att gå ut och demonstrera. Frida har inte tid till det, hon är fullt
upptagen med att överleva. Andra får sjunga Internationalen.
Efter det kommer det fram en
rumänsk tiggare.
Handen på hjärtat – gav du
henne pengar? Har du någonsin gett henne pengar? Har du ens tittat ordentligt
på henne?
Frida är en människa. Hon är
som du och jag. Du eller jag hade kunnat vara hon. Vi vet det. Vi vill helst
bara inte tänka på det. Vi tänker att det inte gäller oss. Det där händer
faktiskt inte mig. Jag vill faktiskt inte prata om det där. Jag vill hellre
titta på tv. En blaskig serie på en betalkanal, något som inte kräver så mycket
av mig. Sluta tjata om din djävla solidaritet. Jag kan inte göra något åt det
där.
Vem ska göra något åt det då?
En dag kanske du blir av med
jobbet. En dag kanske du blir sjuk. En dag kanske dina aktier rent av faller
(hemska tanke!). I en långtgående lågkonjunktur (läs: kris) kan vad som helst
hända. Och när det händer, då kommer medvetenheten om hur stora maskorna blivit
i det där nätet som ska fånga oss.
Men du är hjärtligt välkommen
i prekariatet. Där finns rum för alla. Så mycket rum finns det nog ingen
annanstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar