Bröllopstema, del 1: Allt av allt

Less is not moore, moore is moore, som en klok person någon gång har sagt. När man gör något ska man göra det ordentligt och det finns väl inget bättre tillfälle att kräma på rejält än ett bröllop? Varför nöja sig med en brudklänning, när man kan få en klänning gjord av ALLT TYG I HELA VÄRLDEN!? Varför nöja sig med en tårta när man kan få EN SKYSKRAPA AV GRÄDDE OCH HALLONKRÄM!? Varför nöja sig med en futtig diamant när man kan få en CUBIK ZICONIA STOR SOM EN FOTBOLL!? Det ska glittra, det ska blinka, det ska spraka. Det ska vara rejält tilltaget. Om gästerna inte går in i psykos orsakat av för många synintryck så har man misslyckats. Hela bröllopet ska vara som om en smaskig prinsessaga exploderat på uppfarten, en rosa, fluffig orgie full av satäng, tiaror och enhörningar.

Någon som använt sig av detta tema till sitt bröllop är Peter Andre och Katie Price.

Jag är mållös!

 De fick låna Askungens vagn att åka i.

Himla hyggligt av Askungen alltså, att låna ut pumpan.

Det enda de inte tänkte på var enhörningarna.

Kommer ni förresten ihåg Peter Andres hit från mitten av nittiotalet?

Nej, det trodde jag inte heller. Kanske minns ni hans magrutor. De måste vara de mest symmetriska magrutor jag sett i hela mitt liv. Misstänker starkt att Peter Andre är släkt med Barbies man Ken.

Det här konceptet skulle absolut kunna fungera för mig och Johan. Vi kommer inridandes till vigseln på varsin My Little Pony. Jag har på mig en klänning som är som en bakelse som är som en dröm som är som en klänning. Jag tänker mig ett släp av ungefär fyrtio meter rosa tyll. Det ska gå runt kvarteret minst. Johan har en rosa frack som matchar draperierna som hänger från väggarna. Kungen kanske skulle kunna vara vigselförrättare, om hovet går med på att släppa ut honom. Michael Bolton och Celine Dion sjunger en härlig ballad med mycket inlevelse. Björn Ranelid läster dikter om kärleken. Vi bjuder på chokladfondue, alla får doppa sina små spett i den enorma chokladfontänen som tar upp halva rummet. Och så tänker jag mig att jag och Johan ska glittra, ända in i själen, ända inpå skinnet. Speciellt Johan. Jag tänker mig att han kan göra en Edward Cullen, alltså ta av sig skjortan och blända församlingen ända in i nästa vecka, (vilket för övrigt är Edward Cullens enda förlåtande egenskap, detta att han blänker som en porslinshund i motljus).

"Hej, det är jag som är Drama Boy."

Det har dock visat sig att Johan, HELT OVÄNTAT, inte är särskilt imponerad av det här temat. Jag hittade ett papper jag tänkte att vi hade kunnat använda till inbjudningarna. Det var vitt med ett lätt guldskimmer. Skimmer, alltså, inte glitter, utan skimmer. Stor skillnad. När jag föreslog det här för Johan så tittade han allvarligt på mig och sa: ”Jag lägger in veto emot.” Utan att ens ha sett pappret. Så hur jag ska få honom att gå med på att doppas i kattguld återstår att se.