Bröllopstema, del 4: New Age

I år är det drakens år och vi är mitt i The Age of Aquarius, precis som i sången.

I dessa tider av instabilitet inom finanssektorn, vad passar då bättre än att frigöra sin kroppsliga kropp och sitt sinnliga sinne från den världsliga världen? Vad passar bättre än att förvandla en ceremoni för att sammanföra två själar till en resa som börjar i det yttre och slutar i det inre?

Jag talar förstås om att förvandla mitt och Johans bröllop till en tillställning i sann New Age-anda.

Kanske ser min och Johans gemensamma planet ut lite såhär.

Vi håller till i en grotta där vi är nära jordens energier, eller i ett luftslott där vi är nära universum. Alla får ha på sig kaftaner för att komma samman med Kosmos. (Thomas Di Leva har nämligen sagt att det är så det funkar och vi vet ju alla att han vet vad han talar om.)

Det är Deepak Chopra som håller i själva vigseln. Först pratar han lite om att det är viktigt att känna sig själv och sådär.

Typ som Tupac, fast inte alls.

Eller så är det en delfin som håller i vigseln.

Chirp, chirp, chirp! (Vilket betyder: Jag förklarar er man och hustru!)

Deepak eller delfinen, (eller kanske är de en och samma!?) leder oss i meditation mot vår inre, gemensamma planet. Istället för en brudbukett håller jag en jättestor bergskristall i händerna. Den hjälper våra energier att hitta rätt (lite som en sambandscentral alltså). Tillsammans schantar vi ett ohm och ställer oss i Fiskens position:

En fisk!

Och då hittar våra energier varandra och slingrar sig om varandra som ormar i en ormgrop.

(Vänta lite nu, hade våra energier precis sex med varandra?)

Vi fortsätter att hålla kontakten med vår gemensamma planet när vi bjuder in sällskapet att dansa runt jordens kärna för att få vår moder Gaias välsignelse. En schaman trummar taktfast.

Så går vi runt kring en enebärabuske. Eller ja, ett litet hus då.

När alla dansat sig svettiga bjuds det på mumsiga vetegroddsdrinkar!

Åh, vad gott!

Bröllopsfesten är lite som en stationsövning, där man går runt till olika aktiviteter. Du kan få akupunktur, bli spådd i runor eller änglakort, få en karta till själavandring, komma i kontakt med ditt skyddsdjur, få dina chackran i balans via kristallterapi, bli tallad på av en healer, fotografera din astralkropp eller bygga din aura i choklad. Under hela tiden spelar vi valsång.

Placera kristallerna här, här, här, här, här, här och här.

Efter detta får alla örtmedicin av en homeopat och små, små piller som smakar PRECIS som socker, men som kan bota vad som helst, till och med cancer!

Kvällens magiker trollar fram våra rätta inre jag. Häpp!

Till sist river Enya av sina bästa låtar. (Eller om det är samma låt, det är svårt att säga.)

Spela någon som alla kan!

Jag och Johan har det så bra på vår gemensamma planet. Innan vi skiljs åt från gästerna så ler vi mot våra inre barn och påminner varandra om att det är vi själva som skapar vår egen verklighet. Personliga erfarenheter väger tyngre än vetenskap, faktiskt! Glöm inte det!

Fuck you, vetenskapen!

Detta blir sannerligen en tillställning att skriva in i sin Mayakalender.

Bröllopstema, del 3: Arty-farty

Första gången jag kom i kontakt med begreppet arty-farty var när jag gick Kulturverkstan. Enligt min tolkning beskriver termen riktigt skitnödig finkonst. Ni vet den där konsten som ingen egentligen begriper, men som alla låtsas att de förstår så att ingen ska tro att de är dumma och konstnärligt obildade. Upphovsmakarna själva brukar inte vilja beskriva sina verk, de vill inte ”rama in” eller ”fånga”, då blir det ”förminskat”. (Fast min tolkning är att den där vagheten används för att betraktarna inte ska märka att konstnärerna inte heller vet vad fan de håller på med.)

Konstkännarna uttalar sig genast om vad de sett eller varit med om, de kastar ur sig fraser åt höger och vänster för att vara den som tycker först, för att visa att de verkligen har FÖRSTÅTT, de snubblar på orden i sin iver.

”Man ser ju tydligt hur han har inspirerats av poststrukturalismen här.”

”Det här är spleen.”

”Focault skulle ha räknat det som konstruktivism, det är jag övertygad om.”

(När Johan läste filosofi på universitetet var det en av föreläsarna som sammanfattade Focault med ett ord: ”Tjôta!”)

Foca... Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

I alla konstformer kan man hitta verk som kan sorteras in under arty-farty, men det finns en genre som är särskilt ofta (alltid) förekommande: performance.

Och det är här, mina vänner, som bröllopet kommer in i bilden. För vad kan vara bättre än att förvandla sin vigselakt till ett enda stort performance-uppträdande?

Jag väljer att kalla verket för ”Akten”.

Akten kommer att äga rum på Göteborgs Operan. Go big or go home, liksom.

Vem ska då vägleda oss genom Akten (vigselförrättare kallad i den riktiga världen)? Man hade ju kunnat tänka sig att vår kulturminister hade passat för uppdraget. Hon gillar ju dylika tillställningar, att delta direkt i konsten så att säga, plus att hon ju har övat på att skära upp tårtor (en sådan ska vi förstås ha även i Akten).

Menatteeeh… Nä.

Blubby - nej tack!

Istället tar vi Kristina Kappelin. Hon har en suggestiv röst som fungerar för mässande.

Lundaskånska - ja tack!

Jag och Johan räknas från och med nu som tredje person plural i Akten: Makarna.

Makarna kommer till Operan genom att krypa på alla fyra över Göta älv-bron, samtidigt som de mässar We Shall Overcome, taktfast och väsande. Vid brofästet på fastlandet väntar en gris. Makarna målar grisen blå och leder den sedan i koppel till Operans dörr. Där sätts grisen fast i en giljotin. De väntande gästerna kan välja att halshugga grisen genom att dra i ett snöre. Om de vill, alltså. Själva vigselakten i Akten sker på Operans stora scen. Kristina Kappelin läser hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det tar ungefär fyra månader. Under tiden blir de väntande gästerna så hungriga att de slaktar grisen och steker den hel nere vid kajen. Allt detta filmas och streamas på en sida på Internet som heter The Act (det måste vara internationellt så att alla förstår).

När Kristina är färdig med Proust (och har fått dricka ett glas vatten för att fukta strupen) så viger hon Makarna genom att skrika: ”Tager du? Tager jag? Levande charader!”

Och Makarna skanderar: ”Levande charader! Levande charader!”

Och Kristina säger: ”Det är fullbordat.”

(Föreställ er detta sagt på Lundaskånska. Det är mäktigt alltså.)

Efter det… Okej, nu får vi tillfälligt skilja lite på Johan och mig, annars blir det svårt att förklara vad som sker härnäst. Jag äter upp min brudbukett och lindar in mig i en rulle toalettpapper. Johan dansar baklänges och kastar ägg på publiken/gästerna. Sedan hoppar han ner i den enorma tårtan (som föreställer ett Ballerinakex), hoppar upp igen och skriker: "Jag är regnbågen!" Vi smörjer in varandra i fårfett. Publiken får varsitt Kinderägg. 

Johan.

Alla går ut och ner på kajen. Tusentals duvor fästs med snören till Makarna, lyfter och flyger dem till Madagaskar. (Från början tänkte vi att min bröllopsklänning kunde fungera som en luftballong, att man liksom blåste upp den med varmluft, men sedan kom jag på att jag nog faktiskt inte ville ha en svetslåga rakt upp i fitty.)

På Madagaskar odlar Makarna vanilj som de sedan skickar tillbaka med duvorna. Av vaniljen bygger Makarna en Leif Loket Olsson i miniatyr och ställer ut på Konstmuséet. 

Loket, typ.

Då är det fullbordat.

Man vill ju inte "rama in" för mycket, men det är ju väldigt poststrukturalistiskt, om jag får säga det själv.

Bröllopstema, del 2: Nittiotalet

Nittiotalet pågick som vi vet i tio år. Rent tidsmässigt. Ur ett sociokulturellt perspektiv skulle man kunna säga att de första åren av nittiotalet egentligen tillhörde åttiotalet, eftersom åttiotalet pågick en bit in i nittiotalet. (Sedan kom grungen och då började det ordna upp sig.) Därför kunde man klä sig ungefär såhär på sin bröllopsdag på den tiden.

Jojomensan.

Nittiotalet var både fantastiskt och förskräckligt och passar därför utmärkt som bröllopstema. Det var ett omvälvande årtionde med ett dynamiskt musikklimat och det är vad som utgör grunden i vårt nittiotalsbröllop. Jag skulle kunna namedroppa hela eftermiddagen, men vi vet ju alla vad det var som verkligen spelade (Såg ni vad jag gjorde där? Såg ni ordvitsen? Gjorde ni?) roll.

Johan försökte, i en oväntat svag argumentation, hävda att så inte var fallet.

Johan: ”Det hände faktiskt andra saker på nittiotalet!”

Jag: ”Nej, det gjorde det inte.”

Johan: ”Jo!”

Jag: ”Som vaddå?”

Johan: ”Andra saker…”

Ni vet alla vad jag talar om. Just det.

 

Johan ville hellre vara någon av de tuffa killarna i Red Hot Chili Peppers eller Pearl Jam, men det blir inget med det. Han får vara Baby Spice, så är jag Ginger.

Johan

Susanna

Vårt nittiotalsbröllop sker ute i skärgården, precis som i en ölreklam. Dr Alban är vigselförrättare. Det är stabilt. Om inte han kan just den dagen, så kan säkert Stakka Bo. Here we gogogogosommalobbadobbasumtschon, liksom. (Jo, det är så han säger i låten.)

”Vill ni gifta er? Det är stabilt!”, säger Dr Alban. (Eller så låter det: ”Here we go! Here we go! Here we go!” om det är Stakka Bo.)

Och då säger jag och Johan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja” tills osäkerheten verkligen har spridit sig i församlingen. Vad menas egentligen? Tidigare sagda komplimanger och kommentarer börjar ifrågasättas.

Johan Rehnborg, i rollen som Percy Nilegård, tar tag om Henrik Schyfferts munkjacka och vrålar: ”Vad fan, TYCKER du att min tröja är snygg eller inte, vad menar du?” och alla skruvar osäkert på sig, för ingen vet längre om de faktiskt är på ett bröllop eller om alltihop bara är ett ironiskt skämt. 

Sedan lugnar det ner sig och alla applåderar. Baby och Ginger, dvs Johan och Susanna, fick ju varandra till slut. Killinggänget kör några sköna sketcher. Kent spelar gamla hits blandat med tolkningar av Boyzone, Backstreet Boys och E-type. Bröllopsmiddagen består av Pops och annan alkoläsk och gästerna blir fulla och hånglar i buskarna. Per Hagman läser ett stycke ur ”Volt”. Det känns lite vilset och desorienterat, men då spelar Kent ledmotivet från Beverly Hills och allt känns genast mycket bättre. Efter det tar Dr Alban mikrofonen ifrån Jocke Berg och river av ”No Coke”. Och då dansar ALLA.

Efter bröllopet rymmer jag och Johan på bröllopsresa till någon grekisk ö. Vi går på stranden och jag har på mig blommiga klänningar och kängor och brisen sprider doften av mitt hår som luktar Respons. Kanske har vi badkläder på oss ibland och ser ut lite såhär.

Johan på stranden.

Susanna på stranden.

Sedan äter vi så mycket grekisk sallad vi orkar!

Det här kan väl absolut bli en härlig ceremoni, eller vad tror ni? Förskräckligt och fantastiskt. Precis som  nittiotalet självt.

Bröllopstema, del 1: Allt av allt

Less is not moore, moore is moore, som en klok person någon gång har sagt. När man gör något ska man göra det ordentligt och det finns väl inget bättre tillfälle att kräma på rejält än ett bröllop? Varför nöja sig med en brudklänning, när man kan få en klänning gjord av ALLT TYG I HELA VÄRLDEN!? Varför nöja sig med en tårta när man kan få EN SKYSKRAPA AV GRÄDDE OCH HALLONKRÄM!? Varför nöja sig med en futtig diamant när man kan få en CUBIK ZICONIA STOR SOM EN FOTBOLL!? Det ska glittra, det ska blinka, det ska spraka. Det ska vara rejält tilltaget. Om gästerna inte går in i psykos orsakat av för många synintryck så har man misslyckats. Hela bröllopet ska vara som om en smaskig prinsessaga exploderat på uppfarten, en rosa, fluffig orgie full av satäng, tiaror och enhörningar.

Någon som använt sig av detta tema till sitt bröllop är Peter Andre och Katie Price.

Jag är mållös!

 De fick låna Askungens vagn att åka i.

Himla hyggligt av Askungen alltså, att låna ut pumpan.

Det enda de inte tänkte på var enhörningarna.

Kommer ni förresten ihåg Peter Andres hit från mitten av nittiotalet?

Nej, det trodde jag inte heller. Kanske minns ni hans magrutor. De måste vara de mest symmetriska magrutor jag sett i hela mitt liv. Misstänker starkt att Peter Andre är släkt med Barbies man Ken.

Det här konceptet skulle absolut kunna fungera för mig och Johan. Vi kommer inridandes till vigseln på varsin My Little Pony. Jag har på mig en klänning som är som en bakelse som är som en dröm som är som en klänning. Jag tänker mig ett släp av ungefär fyrtio meter rosa tyll. Det ska gå runt kvarteret minst. Johan har en rosa frack som matchar draperierna som hänger från väggarna. Kungen kanske skulle kunna vara vigselförrättare, om hovet går med på att släppa ut honom. Michael Bolton och Celine Dion sjunger en härlig ballad med mycket inlevelse. Björn Ranelid läster dikter om kärleken. Vi bjuder på chokladfondue, alla får doppa sina små spett i den enorma chokladfontänen som tar upp halva rummet. Och så tänker jag mig att jag och Johan ska glittra, ända in i själen, ända inpå skinnet. Speciellt Johan. Jag tänker mig att han kan göra en Edward Cullen, alltså ta av sig skjortan och blända församlingen ända in i nästa vecka, (vilket för övrigt är Edward Cullens enda förlåtande egenskap, detta att han blänker som en porslinshund i motljus).

"Hej, det är jag som är Drama Boy."

Det har dock visat sig att Johan, HELT OVÄNTAT, inte är särskilt imponerad av det här temat. Jag hittade ett papper jag tänkte att vi hade kunnat använda till inbjudningarna. Det var vitt med ett lätt guldskimmer. Skimmer, alltså, inte glitter, utan skimmer. Stor skillnad. När jag föreslog det här för Johan så tittade han allvarligt på mig och sa: ”Jag lägger in veto emot.” Utan att ens ha sett pappret. Så hur jag ska få honom att gå med på att doppas i kattguld återstår att se.