Tolv år senare

Idag är det tolv år sedan mamma dog. Det är så otroligt länge sedan och samtidigt alldeles nyss. Sådär som det är med tid. Egentligen var det kanske tolv år sedan igår. Vi vet ju faktiskt inte exakt när hon dog. Jag frågar mig själv om det spelar någon roll. Jag vet inte. Nu är det hur som helst alldeles för sent för att få reda på sådana detaljer och den 1 april kommer för alltid att vara dagen jag förknippar med min mors död.

Jag var tjugotre när mamma dog, skulle fylla tjugofyra. Tolv år är hälften av tjugofyra. Det slog mig häromdagen att någon gång kommer (förhoppningsvis, tyvärr) dagarna jag levt utan min mor att vara fler än dagarna med henne. Sorgematematik, det är sådant vi ägnar oss åt, vi efterlevande.

Det är vår och varmt. Solen skiner. Utanför fönstret ser jag älven och på andra sidan berget, ön. Längre ut på ön finns en kyrkogård där det finns en sten med min mors namn på. Under den stenen ligger stoftet efter henne och berikar jorden så att våren och allt det växande kan spira. Det blir inte vår utan dig, mamma, om jag tänker så. En tanke jag tror att du hade tyckt om.

Den här blomman är inte till mig och inte heller till mamma. Den köpte jag till min efterträdare i växeln, vars mamma gick bort i helgen. Min efterträdare är sjuttio år. Hennes mamma var över nittio, var senil och i ganska dåligt skick. Hon var helt enkelt gammal. Hade levt ett långt liv. Tänk ändå att få ha sin mamma kvar ända tills en fyller sjuttio. Tänk att ha en mamma som fått leva hela sitt liv klart.

Allt sådant spelar dock ingen roll när mamma dör, för det finns ingen som mamma. Det vet jag, så därför tog jag initiativet till att vi, kollegorna, skulle ge henne den där blomman. För att den som förlorar sin mamma är ett barn, sjuttio eller tjugotre på det tjugofjärde eller vilken annan ålder som helst. Som Göran Tunström sa:

När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

Sorgen sätter sig i kroppen. Med tiden lär en sig att leva med den. Den skaver och kliar ibland, blossar upp ibland, smärtar oerhört ibland. Ett eksem, ett sår, en kärlkramp. För det mesta ligger den dock latent. Stilla, liksom väntande. Men alltid närvarande. Vem vet. Kanske är den del av mitt stoft nu, kanske följer den med när jag en gång ska ner i jorden, kanske kan den då få berika och ge näring. Vem vet, mamma. Kanske blir det så.

En omöjlig längtan

"Jag vill ha min mamma."

Orden är mitt barns, men idag har jag insett att de lika gärna kunde vara mina. Jag vill också ha min mamma.

Jag vill också få vara en mammas barn. Min mammas barn.

Jag behöver inte längre ropa efter henne när jag vaknar på natten, när jag slår mig, är trött eller hungrig eller blyg eller osäker.

Men jag vill ropa efter henne när jag är rädd. Jag vill ha ett telefonnummer att ringa, där hon ska svara. Jag kan hennes sista telefonnummer utantill fortfarande, trots att det var länge sedan det gick till hennes hem.

Mamma, jag är rädd. Världen brinner. Barn dör. Allting hårdnar. När jag vaknar på natten tror jag att kriget ska komma. Att vår trygghet är på väg att raseras, att hatet kommer att vinna också här. Att det då inte skulle finnas någonstans att ta vägen där det skulle vara bättre. Jag vill hjälpa de som drabbas, de som förlorat allt. Jag vill kämpa emot. Jag vill säga något bra. Men jag är så trött, mamma, jag känner mig nästan förlamad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag försöker föreställa mig vad du skulle säga om det som händer idag. Jag försöker höra dina kloka ord i huvudet, men meningarna blir ofullständiga.

Jag vill att du ska trösta mig, mamma. Jag vill att du ska vara här. Jag vet inte hur jag ska orka vara vuxen när jag inte får vara ditt barn.

En tio år gammal dröm

För några dagar sedan lekte K i våra stökiga och överbelamrade bokhyllor. Ur röran drog hon plötsligt fram ett av mina gamla skrivblock. Jag tog det ifrån henne innan hon hann förvandla det till konfetti och bläddrade i det.

Då hittade jag en anteckning:

20 juli 2005

Såhär drömmer jag: Att vi är i huset, förstås. Att hon för en gångs skull varit den som varit ute och rest. I linneskåpet har hon gömt mina presenter, men jag har givetvis redan varit där och smygtittat på dem. När jag går ner för trappan möter hon mig, min vackra mor, med ett fat kakor i handen. Hon ler sådär som hon bara gjorde mot oss. Det är när vi går upp för trappan och hon hämtar sakerna i skåpet som jag inser att något är fel. Hon är ju död. Och jag tänker hoppfullt, kanske kan hon bara vara död om nätterna, men ändå vara här om dagarna? Men sedan minns jag att död innebär att man inte är här alls. Det är som om jag alltid måste börja om från den här punkten. Jag vaknar, tung och snopen. Och saknar henne, saknar henne.

När jag drömde det här hade hon varit död i ett år, tre månader och tjugo dagar. Jag hade inte ens fyllt tjugofem. Som jag minns det var sommaren ganska fin det året, men sorgen var stark och jag började i samtal igen. Det är nästan tio år sedan nu.

Idag har hon varit död i elva år. Elva år! Det är en evighet. Ibland har jag tänkt att det känns som om jag inte känner henne längre, men jag har insett att det handlar om att hon inte känner mig. Jag är inte samma person som jag var för elva år sedan och hon har ingen aning om det.

Fortfarande kan det hända att jag drömmer, både i vaket och sovande tillstånd, om att döden ska sluta vara så obändlig. För hur mycket tid som än går så är det faktum att döden är obeveklig, oåterkallelig så svårt att verkligen ta till sig. Det fortsätter att drabba mig, om än inte med samma intensitet längre. Vilket är en sorg i sig. Att livet skiter i döden, kör på i alla fall.

Jag saknar dig, mamma.

Tio år utan mamma.

Den 1 april 2004 satt jag i Hs gamla sunkiga soffa i trean i Biskopsgården. Jag i mitten, H på min vänstra sida, J på min högra. Framför mig på bordet satt K. Hon hade en röd stickad tröja på sig. Hon berättade för mig att min mamma var död. 

Jag kan fortfarande i detalj beskriva den kvällen och dagarna som följde.

I år är det tio år sedan. Ett decennium.

Jag försöker sammanfatta det som inte låter sig sammanfattas: allt det hon missat. Alla våra födelsedagar; tjugo stycken. Alla tio jularna. Alla lediga dagar, somrar, salta och bräckta bad. Alla resor, alla skratt och alla tårar. Alla pojkarna och männen. Orden jag skrivit. De tre barnbarnen. 

Hela mitt vuxna liv. Hela mitt vuxna liv har du varit borta, mamma.

Det finns fortfarande små saker jag tänker på. Hennes vackra händer, naglarna. Det grå håret med slingan i luggen som hon lät färga lila. Skrattet som trängde genom alla väggar.

Kärleken till henne kan fortfarande drabba mig plötsligt. Jag känner en doft eller hör en sång, ser en gråhårig kvinnonacke på stan. Minns vårt starka band. Hur jag älskade henne och hur hon älskade mig.

Men det andra gör sig också påmint. Svärtan som läckte ur henne, la sig som en kladdig hinna på allt hon var nära. Gjorde allting omöjligt. Mina motstridiga känslor. Dels allt det varma, fina, men också allt som skaver så. Jag förlät dig för att du dog mamma, men jag är fortfarande så djävla arg på dig för att du dog. Hur kunde du?

Idag åkte vi till graven. Jag är inte där så ofta längre. Mossan hade tagit över. Jag grävde loss den, satte lök och iris och pensé, en sådan där liten Viola med lila lugg precis som hon.

Min familj var med, min man och min dotter. Jag som blev mamma utan min mamma, utan henne att fråga och rådgöra med. Jag som döpte min dotter efter min mamma. 

Hoppas hon får några av dina goda egenskaper, mamma. Ditt rättvisepatos. Dina gröna fingrar. Din humor.

Men inte det andra.

"Ibland tänker jag att jag har förbannat henne för att jag har döpt henne efter mamma.", sa jag. "Jag vet att det är helt orimligt, men jag tänker så ibland i alla fall."

"Nä.", sa J. "Sådan makt har du inte. Det spelar ingen roll vad vi gör så kommer hon ändå att bli sin egen person."

Jag känner mig nästan tvungen att avsluta det här inlägget med något positivt. Men vi kan kanske stanna där. Vid graven, de nyplanterade blommorna, min otåliga dotter som vill göra något annat. Solen i ögonen, en gammal gråt i halsen.

Det tar ju ändå inte slut här. Livet pulserar, obönhörligt vidare, vidare, med eller utan oss. Sorgen  ligger där under sin tunna skorpa, blöder då och då.

Ett litet requiem över en stor person

Anna,

du och jag kände inte varandra särskilt väl. Vi träffades i arbetet. För den där trycksakens skull, när det skulle tas nya foton, på rasterna i personalrummet eller i korridorerna. Ganska ytliga möten, egentligen. 

Men du gjorde intryck på mig. Det klickade ljudet som förekom dig när du kom hoppandes i korridorerna gjorde mig alltid glad. Det var kapplöpning om att få köpa dina ägg och jag återberättar fortfarande anekdoten om hur du döpte alla dina vita hönor till Höna-Pöna, eftersom det var omöjligt att se skillnad på dem. Jag var nyfiken på att få höra om ditt senaste projekt. Hur hade det egentligen gått med de där kycklingarna som kläcktes i maskinen på självaste midsommarafton, var hästen frisk igen, var fotoprojektet avslutat? Du tycktes ha ett outslitligt djävlaranamma och du tog till dig andra på ett sätt jag sällan upplevt. Allt var helt enkelt roligare när du var med.

Du lärde mig någonting. Om livskraft och envishet och skaparglädje och fördomar - mina egna och andras - och om hur lätt det kan vara att skrapa bort dem. 

Du var en av dem som var här på lånad tid, en av dem som inte fick stanna. Din kropp var för liten för dig, för den person du var, för det liv jag tror att du hade velat leva. Din sjukdom för stor.

Jag fick en ond aning redan när jag första gången fick höra att du var sjuk. Alla de där tumörerna, som utkastat grus i ditt inre. Hur skulle det ha kunnat få en ljus utgång? Jag ville ha fel, förstås.

Om du var tvungen att lida så är det åtminstone över. Världen är en tråkigare plats utan dig.

Sov gott, stora lilla Anna.

Åtta år.

Mamma.

Det första ord många barn lär sig att säga. Först kallar de alla människor för mamma, sedan alla kvinnor, sedan endast sin verkliga mamma. För mamma är Människan, den första människan, den första kärleken.

Flera av mina vänner och bekanta har blivit eller ska snart bli mammor. Jag vill också bli mamma en dag. Vara på andra sidan om kärleken.

En del har flera mammor. Jag hade en. Den endaste enda.

På hennes dödsdag skriver tidningarna tramsiga artiklar som ska vara skojiga. April, april.

Sorg är en ständigt pågående process. Man blir aldrig färdig, alltid har man den med sig. En kronisk sjukdom. Länge kan den ligga tyst i kroppen för att sedan plötsligt blossa upp. En sår som aldrig läker, en skorpa så tunn att den aldrig skyddar helt, en skorpa som hela tiden skavs av.

Det är åtta år sedan hon dog. Det är olika varje gång. Just idag: känslan av att vi inte känner varandra längre. Under hela mitt vuxna liv har hon varit borta. Ibland tror jag att allt hände efter att hon dog. Jag är någon annan nu och hon känner mig inte sådan. Jag får minnas åt oss båda, den jag var när hon var kvar och henne, jag måste minnas allt om henne. Det blir en ensidig konversation, allt jag har att säga åker rakt ut i luften.

Vad skulle det ha varit om hon var kvar? Så avundsjuk jag är på de andra. De har sina mammor. De är friska och glada. Allt jag önskade åt henne, åt oss.

Sista gången vi pratade grälade vi. Jag var arg på henne. Sedan dog hon.

Hon har gett mig saker jag inte ville ha. Svårmodet, jag ser att det är från henne. Jag kan inte ge det tillbaka.

Samtidigt är det ingen annan som får mig att känna att jag är skyldig dem allt. Som att hela världens existens hade varit omöjlig utan henne. 

Ingen har gett mig allt det hon gav mig. Ingen har älskat mig så. Ingen har jag älskat så.