Anna,
du och jag kände inte varandra särskilt väl. Vi träffades i arbetet. För den där trycksakens skull, när det skulle tas nya foton, på rasterna i personalrummet eller i korridorerna. Ganska ytliga möten, egentligen.
Men du gjorde intryck på mig. Det klickade ljudet som förekom dig när du kom hoppandes i korridorerna gjorde mig alltid glad. Det var kapplöpning om att få köpa dina ägg och jag återberättar fortfarande anekdoten om hur du döpte alla dina vita hönor till Höna-Pöna, eftersom det var omöjligt att se skillnad på dem. Jag var nyfiken på att få höra om ditt senaste projekt. Hur hade det egentligen gått med de där kycklingarna som kläcktes i maskinen på självaste midsommarafton, var hästen frisk igen, var fotoprojektet avslutat? Du tycktes ha ett outslitligt djävlaranamma och du tog till dig andra på ett sätt jag sällan upplevt. Allt var helt enkelt roligare när du var med.
Du lärde mig någonting. Om livskraft och envishet och skaparglädje och fördomar - mina egna och andras - och om hur lätt det kan vara att skrapa bort dem.
Du var en av dem som var här på lånad tid, en av dem som inte fick stanna. Din kropp var för liten för dig, för den person du var, för det liv jag tror att du hade velat leva. Din sjukdom för stor.
Jag fick en ond aning redan när jag första gången fick höra att du var sjuk. Alla de där tumörerna, som utkastat grus i ditt inre. Hur skulle det ha kunnat få en ljus utgång? Jag ville ha fel, förstås.
Om du var tvungen att lida så är det åtminstone över. Världen är en tråkigare plats utan dig.
Sov gott, stora lilla Anna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar