Precis när jag blev gravid tänkte jag lite glatt att vad skönt, nu kommer jag inte ha mens på ett tag. Ingen mensvärk, yay!
Jamen HA HA HA, säger jag om det idag.
Jag har precis gått in i vecka 28. Nu är det de tre sista månaderna kvar. Slutspurten. Från och med nu lägger bebisen på sig mellan hundra och tvåhundra gram i veckan. Det känns, kan jag tala om. Strax ovanför ljumskarna sitter ligament som håller hela livmoderspaketet uppe. De håller på och töjer sig, vad det verkar. Föreställ dig att du i din kropp har ett gummiband som sitter fast mellan nedre delen av buken och ljumskarna. Föreställ dig nu att det gummibandet är för kort. Så har jag känt mest hela tiden den senaste veckan.
Ibland drar det lite extra i de där ligamenten. Det liksom krampar i dem. Och det, mina damer och herrar, gör ont. Mensvärk has nothing on this. Mensvärk är en djävla promenad i parken. (Utan för korta ligament i ljumskarna som bidrar till stel, långsam ankgång.) Det är samma sorts smärta som mensvärk, men gör ungefär tusen gånger ondare än den värsta mensvärk jag någonsin har haft.
Tur för mig att jag var på profylaxkurs i fredags. Nu kan jag öva på det där fåniga flåsandet.
Jag ser framför mig att jag kommer att skriva ett nytt inlägg i frågan smärta á la mensvärk någon gång i slutet på augusti/början på september. Efter förlossningen.
Jamen HA HA HA, antar jag att jag kommer att säga om det här inlägget då.
(Min enda tröst är att jag kan spara de här inläggen och ta fram dem när jag om femton år behöver guilt-trippa min tonåring. "TITTA HÄR VAD MAMMA HAR GENOMLEVT FÖR DIN SKULL!", ska jag säga och darra på läppen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar