Ett angeläget anrop

På senare tid har jag mer än någonsin tyckt att vi helt enkelt borde lägga ner Internet. Människan som varelse klarar uppenbarligen inte av mediet (se valfritt kommentarsfält).

 

På Internet får de strukturella förtycken fullt spelrum. Där glöms, om och om igen, att mottagaren, den man anser sig ha rätt att trycka ner, smäda, kränka, hota, också är människa. Där låter vi som inte aktivt deltar i debatten detta att ske, vi låter människor glömma att andra också är människor, om och om igen.

 

Jag brukar tänka att människan som varelse är dåligt rustad för det samhälle hon har skapat åt sig. Aldrig blir det så tydligt som på Internet. Där målas världen svart och vit, om och om igen, medan verkligheten snarare är ett enormt spektra i grått. Det är ju bara det att Internet inte längre är en parallell verklighet, det som sker där är oupplösligt med resten av våra liv. Det som sker där sker i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. De strukturella förtrycken befästs och cementeras, i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. Mitt framför våra ögon.

 

Samtidigt som det sker försöker vi bagatellisera det, bortförklara, skyla över. De som drabbas och som inte håller käften om det, får förutom hot och trakasserier också motta både tystnad och medgivande. Från oss, vi som inte drabbas, vi som står bredvid. Det var nog inte så farligt. Du vet ju hur det är på Internet. Strunta i det, det är ingen idé att diskutera med dem.

 

Ibland får de också beröm: Vad duktig du är, som orkar hålla på. Jag skulle aldrig orka kämpa som du.

 

Men om det är någon som borde kämpa, om det är någon som borde orka, så är det ju just du och jag. Vi som inte är drabbade.

 

Det går inte att blunda för det orimliga i att låta de som är utsatta själva stå och skrika. Hur ska de orka de? Hur kan vi förvänta oss det? Hur kan vi tro att det inte faller på oss?

 

Så detta är ett anrop som gäller dig, jo, just dig. Du som är vit, du som är man, du som är hetero, du som tillhör de välbärgade sociala klasserna, du som har en kropp som är psykiskt och fysiskt funktionsnormativ, du som är frisk, du som på något sätt passar inom normen. Du som (för tillfället, många av oss befinner oss på bägge sidor) inte är drabbad. Det är du som ska dundra in med hela kavalleriet i komentarsfälten. Stopp! Rör inte min kompis! Du har fel. Såhär ligger det till egentligen. Det är ditt ansvar att informera dig, att vara påläst. Det är ditt ansvar att säga ifrån när normaliseringen av rasismen, kvinnoförtrycket, homofobin och så vidare, tar sig ut från kommentarsfälten och in i våra fysiska rum. Ditt ansvar att säga emot kollegan, grannen, främlingen på bussen. Du som vet att det inte handlar om enskilda individer. De strukturella förtrycken är så mycket större än individer, men vi individer måste gå in och plocka isär dem. Och vi måste, måste, måste alltid minnas att den på andra sidan också är människa. Det är när vi fortsätter att glömma, att avhumanisera varandra som det verkligen går åt helvete.

 

En gång sa en klok människa till mig att samhället går bara framåt när människor samarbetar. Det är en enkel sanning, men tydligen svår att praktisera. Vi måste samarbeta med alla människor. Inte ett fåtal utvalda. Alla. Samhället fungerar på samma sätt som ett klassrum. De som inte anses passa i klassrummet ska inte flyttas ut. All forskning tyder på att det inte bara är bättre för individen som inte anses platsa om hen får vara kvar i gruppen, det är bättre för hela gruppen.

 

Särskilt viktigt är det att vi minns varandras mänsklighet just nu. Att vi samarbetar, allesammans. Nu när vi står inför verkligt stora hot. En global miljö- och klimatkris som skenar fram. En global finanskris, som somliga menar kommer att få 1920-talets kris att se ut som en skit i havet. En global arbetstlöshet, delvis knuten till finanskrisen, men också beroende på en ökad automatisering av olika arbeten. Många och stora väpnade konflikter i världen, också de i många fall knutna till tidigare nämnda kriser, med ett enormt mänskligt lidande som följd.

 

Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Var ska vi leva? Vad ska vi göra? Hur ska vårt samhälle se ut?

Ju mer vi etiketterar och exkluderar varandra, desto mindre chans till en hållbar framtid.

 

Tillbaka till Internet. Här, en inspirerande historia. Ibland händer det att trollet blir påmint om att offret är människa. Att offret får se att också trollet är människa.  För skribenten Lindy West, som skriver feministiska inlägg om bland annat fat acceptance, blev hot och trakasserier vardagsmat, men en man lyckades verkligen göra henne psykiskt illa. Trots det lyckades de samtala och lyssna på varandra. Det går att lyssna på det här.

 

Vi är alla människor. Våra andra identiteter är onödiga. Vi behöver kämpa för att komma dit, där inget annat än vår mänsklighet spelar roll. Där vi aldrig någonsin tillåter eller tillåts att glömma att våra medmänniskor är just människor.

För att jag älskar starka tjejer.

Ja, jag gör det. Jag älskar starka tjejer. Jag blir varm och sprallande glad av att se tjejer springa ihop i löpspåret, jag känner lika delar frustration och beundran inför brudarna som står framför mig på dans/step/whatever-passet på gymmet och som kan koreografin bättre än instruktören, jag tycker att alla idrottskvinnor är så djävla grymma, vare sig de springer, hoppar, skidar, dansar, rider, lyfter, kastar eller vad det nu är och jag drömmer om att vara lika djävla fit som vilken som helst av tjejerna i Gladiatorerna. (Ja, jag tittar på Gladiatorerna. Det är mitt andra skämskuddeprogram, mitt första är Lyxfällan.)

Jag har själv alltid drömt om att vara stark. Stark och snabb. Kunna lyfta tunga saker och bära omkring på dem. Kunna springa snabbt och långt. Det ligger en frihet i att vara fysiskt stark. En självständighet. Alla tjejer borde uppmuntras att röra på sig och träna, precis som killar uppmuntras till det. Tyvärr ser det ju inte riktigt ut så.

Jag har aldrig varit särskilt fysiskt aktiv. Träna började jag göra i vuxen ålder, för några år sedan. Jag led av svår gymskräck och vågade mig aldrig på aktiviteter jag inte hade testat förr, eftersom jag hade den märkliga uppfattningen att jag var tvungen att kunna det genast och vara typ bäst på det.

En sak som har påverkat mitt förhållande till min kropp och dess kapacitet var skolgymnastiken.

Jag tycker att ämnet gymnastik ska gå ut på två saker:

1. Att alla barn ska få ha roligt.

2. Att alla barn ska få röra på sig.

Jag tycker att det ska finnas ett starkt genustänk i skolgymnastiken. Alla sorters sporter och aktiviteter är lika bra, oavsett vem som utövar dem. Jag tycker också att tävling och elittänk ska vara förbjudet i skolgymnastiken. Barnen ska inte behöva prestera ett enda dugg. De ska bara uppmuntras till att röra sig, utifrån sina egna förmågor, för att det är roligt och härligt och nyttigt att röra på kroppen.

Tyvärr ser det ju inte riktigt ut så.

När jag började i mellanstadiet fick vi en ny gymnastiklärare. En man i medelåldern. Han gjorde ingen hemlighet av att han särbehandlade oss. Han kallade oss tjejer för "höns". Gjorde klart för oss att "tjejsporter", som gymnastik med redskap, inte var lika viktiga som det som killarna ville göra. Talade om för mig med förakt i rösten att jag ägnade mig åt "överklassporten 'åka häst'" och visade på så sätt att han aldrig satt sin sexistiska fot i ett stall. (Ja, jag rider. Jag är elva år och kontrollerar ett djur på ungefär sexhundrakilo. Det är ju precis som att åka ett fordon.) Så i gymnastiken spelades det alltså bandy och fotboll nio gånger av tio. Killarna fick också fritt spelrum att odla sitt förakt för oss tjejer, som var ena veka, kassa typer. De kom undan med att behandla oss hur som helst. Själv blev jag tacklad så hårt i en bandymatch att jag när jag träffade golvet för ett ögonblick inte kom ihåg var jag var eller vad jag höll på med. Inga repressalier. Killarna var ju de starka, de bra. Vi var ju "hönsen". 

En dag fick vi tjejer nog. Vi snackade ihop oss. Vi, elva år gamla, tog saken i egna händer. Något vi naturligtvis inte skulle ha behövt göra. (Om min dotter kom hem och sa att hennes gymnastiklärare kallade henne för "höns" så hade jag djävlarimig startat krig.) På något sätt var vi ändå medvetna om orättvisan och vi påtalade den. Startade ett samtal på nästa gymnastiklektion. Jag var den som pratade först, med kontentan: Vi tycker inte att du behandlar oss väl. Några av killarna började skratta, men vår gymnastiklärare skickade ut dem. Lyssnade på oss. Tog oss på allvar för första gången. Det blev inte bra efter det, men det blev bättre. Och jag är förbannat stolt över de där elvaåringarna som krävde sin rätt.

Gud förbjude att en kvinna skulle glömma sin svaghet. Att hennes veka kropp egentligen borde hålla sig stilla och gärna ha på sig kläder som försvårar rörelse, som tajta kjolar och höga klackar. Ett gammalt ideal som fortfarande lever kvar. Kvinnors styrka, smidighet och snabbhet ska alltid jämföras med männens. Männen, de som har den normala, riktiga, verkligt starka kroppen. Det pratas om damhockey och damfotboll och tjejmilen och tjejkampen och tjej-jag-vet-inte-vad eftersom kvinnokroppen ju är ett undantag och killar ÄR ju faktiskt starkare än tjejer, de HAR mer muskelmassa och kvinnor KAN INTE bli lika snabba/starka/whatever OCH DET SKITER VÄL JAG I HÅLL KÄFTEN! Jag skiter väl fullständigt i hur starka karlarna är. Nu pratar vi om kvinnorna och hur starka de är. Jag vill veta hur stark jag kan bli. Sluta jämföra oss, för i helvete. Det är helt ointressant. Och dessutom inte applicerbart på individnivå.

Vi kan bli hur starka som helst. Särskilt om folk slutade tala om för oss att vi inte kan det.

Därför avslutar vi med en tjej som kan lyfta mer än sin egen kroppsvikt. För att jag älskar starka tjejer.

Det är så djävla fräscht och nytt att knarka och utnyttja småtjejer! Eller: Martelin lär ut lite djävla moral.

Som vanligt i framtiden får en äkta sexist komma till tals i media. Författaren Stig Larsson har nyligen kommit ut med en självbiografi, När det känns att det håller på att ta slut, på Albert Bonniers förlag. Stig Larsson kanske är en bra författare, vad vet jag, det enda jag vet om honom är att han gillar att knulla småflickor och sedan skriva om det. Så också i den senaste boken, där han beskriver sitt amfetaminmissbruk och hur han har sadomasochistiskt sex med unga kvinnor. I boken beskrivs hur en av kvinnorna börjar gråta efter att Larsson bindit, smiskat och haft analsex med henne. I intervjun med Sydsvenskan tas scenen upp. Larssons reaktion är att det hade kunnat gå riktigt illa. Tänk om hon hade anmält honom! På frågan om han inte tyckte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen, svarar Larsson: "Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat." I intervjun pratar Larsson också om att kvinnor borde vara kvinnor och att män borde vara män. *

Jag har inte någon tv, så jag kan inte verifiera detta, men enligt ett flertal inlägg på Twitter har Larsson idag suttit hos Malou på TV4 och pratat om unga kvinnors PH-värde i underlivet och att det avgör om de smakar gott eller inte. Tydligen är yngre godare, eftersom de inte har surnat, om jag har förstått det hela rätt.

Så jag frågar mig igen: varför är vi så intresserade av låta den här typen av berättelser få plats? Varför säger vi att vi är emot övergrepp, men när ett övergrepp kommer upp till ytan benämner vi det som något annat? Varför får dessa män komma till tals om och om igen? Varför försvarar vi dem?

Enligt pr-ansvarig på Albert Bonniers förlag, Anna-Karin Korpi, har förlaget inte "varit inne och petat i innehållet". Hon tycker också att det handlar om vad tidningarna väljer att fokusera på och menar att förnedringssexet är en del av boken.** Skitsnack, säger jag. Klart att förlaget kan påverka vad som ska stå i en bok. Klart att förlaget kan ha åsikter om vad som ska stå i en bok, det är väl snarare regel än undantag. Vad jag har hört är Albert Bonniers generellt sett väldigt bra på att ha åsikter om vad som står i deras böcker.

Men tydligen är allt det här väldigt svårt. Så därför kommer här en liten bit undervisning, i sex och etik skulle vi kunna säga, eller kanske rent av SEXUALMORAL, detta ord som många tycks tro är en oxymoron. This one goes out to all Stig Larssons out there och alla andra som av någon anledning vägrar fatta djävligt grundläggande saker.

1. Kvinnor är människor.

2. När man har sex med sadomasochistiska inslag, är det alltid den som är underordnad som har makten. Det är hen som beslutar vad som får göras, hur det får göras, samt när det är stopp. När den som är överordnad är den som har makten, när det är hen som beslutar vad som får göras, hur det får göras samt när det är stopp, handlar det inte längre om sex. Det är ett övergrepp. Ett övergrepp ser inte alltid exakt likadant ut, varför det är extremt viktigt att göra upp väldigt tydliga regler och överenskommelser vid sadomasochistiskt sex. Det vet alla seriösa, vettiga och friska personer som har den här typen av sex.

3. Kvinnor har inte samma sexualitet. Kvinnor har inte samma sexuella preferenser. Kvinnor har inte samma sexuella erfarenheter. Varför? För att kvinnor inte är en unison grupp. Vi är individer. Vi har olika sexualitet, erfarenheter och preferenser. Generella, svepande uttalanden av typen: "Det vet man ju vad kvinnor egentligen vill!" kommer aldrig någonsin att bli argument. Ingen man kan tala om för mig vad jag "egentligen vill". Det finns ingenting som kvinnor "egentligen vill".

Hör och häpna gäller detta även för män.

4. Mina sexuella erfarenheter och preferenser ligger inte till grund för hur starkt mitt nej är. Alla kvinnor kan utsättas för sexuella övergrepp, det finns ingen som är immun mot det. Oavsett vad jag har gillat eller gjort tidigare, misskrediterar inte det mig. Oavsett om mitt sexliv har innehållit maktspel och/eller våld tidigare gör inte det att jag har förtjänat ett övergrepp. Igår kanske jag hade stenhårt analsex och imorgon kanske jag är sugen på en orgie med smisk. Om jag säger nej idag är mitt nej fortfarande lika starkt.

5. Kvinnor har inte ansvar för mäns handlingar. Oavsett vad jag säger, gör eller har på mig, så är det du och bara du som har ansvar för ditt beteende. Oavsett vad någon kvinna säger, gör eller har på sig så kommer det aldrig att ursäkta någonting du gör. Du kommer alltid att vara ytterst ansvarig för dina handlingar.

* Källa: Sydsvenskan

** Källa: GP

Free your mind and the rest will follow

Jag tittar på programmet Ett annat sätt att leva, som visas på SVT. Vanligtvis har jag svårt för översättningar, men programmets engelska titel; Tribal Wives, får tillsammans med den något smöriga vinjetten en stereotyp och exotifierad ton som jag inte tycker om. Den svenska titeln beskriver bättre vad programmet handlar om: kvinnor från det västerländska samhället spenderar ett par veckor tillsammans med kvinnor vars sätt att leva skiljer sig från vårt. I det senaste avsnittet åkte Jackie från Bristol för att vara med karenfolket i norra Thailand. Kvinnorna som tog in henne i sitt hem var vänliga och kärleksfulla, samtidigt bestämda och tydliga. Jackie togs väl emot och deltog i arbetet i byn tillsammans med de andra. (Den som vill se avsnittet får skynda sig, SVT har bara rätt att visa programmet under en vecka efter sändningstid.)

En kväll förde Jackie videodagbok. Kamerans ljusinställningar gjorde henne grön i mörkret.

"Det här är det enda stället jag varit på i hela mitt liv där jag inte känner mig annorlunda på grund av min hudfärg."

Jackie är svart. Hennes jamaicanska föräldrar har alltid sagt till henne att hon måste arbeta dubbelt så hårt som alla andra för att komma dit hon vill.

Att hon nu slipper att ständigt bli påmind om sin hudfärg gör att hon känner sig fri. Hon är fri i tanken.Det finns rum i hennes sinne för de verkligt viktiga sakerna.

När jag ser detta är det något i mig som vaknar och sätter sig raklångt upp. 

Jag är inte svart, jag är vit. Jag kommer alltid att anses vara vit och så länge vi har ett samhälle där en hudfärg är mer värd än en annan, kommer jag att få alla fördelar det innebär att vara vit. Jag är också kvinna. Jag kommer alltid att vara kvinna och så länge vi har ett samhälle där det ena könet anses mer värt än det andra, kommer jag alltid att få möta det förtryck det innebär att tillhöra det sämre ansedda könet. Jag blir ständigt påmind om att jag är kvinna och att det är sämre. Förtrycket har varit så starkt att det är helt internaliserat hos mig. Mina tankar uppfylls av att jag är kvinna.

Känns det igen?

Detta att ständigt fundera över hur jag ser ut, ständigt fundera över om jag är snygg nog (det vill säga bra nog), hur jag uppfattas av andra, om min kropp blir studerad av andra, om det är något jag måste ändra på, lägga till eller ta bort. Om jag lägger ihop all tid jag ägnar åt att tänka på och vara medveten om mig själv, ja, jag vill faktiskt inte tänka på det.

 Det känns som en utopi att kunna ha ett sinne helt fritt från detta, ett stort och rymligt sinne där vad som helst får plats, som kan fyllas med de viktiga sakerna, eller hållas helt tomt och stilla.

 Samtidigt tror jag att det är just precis det vi måste försöka arbeta med om den här världen någonsin ska bli ett bättre ställe.

Men det är ju för att våra kroppar är så himla olika ju! Åh, vad olika de är!

I DN kan vi läsa om hur manliga basketspelare fick åka förstaklass medan damerna fick åka ekonomi.

Jag förstår inte varför folk blir så djävla upprörda över det. Alla vet ju att i förstaklass så finns det en liten bricka med kudde där mannen kan lägga sin kukapenis. Tjejer har ju ingen kukapenis utan en såndärvahettere... Grej. Ja, en grej, har de. En konstig grej, mellan benen. Det kanske typ är en ut-och-invänd kukapenis som damerna har på insidan kroppen. Jättekonstigt. I alla fall, så behöver de ju inte den där brickan att lägga könet på. Alltså behöver de inte åka förstaklass, oavsett om de är bättre på basket än killarna eller inte. Faktiskt.

Sexism: It's a EU Thing!

Dear scientific people of the European Comission,

Thank you so very much for making this videosnutt. I have always tänkt that there are some things I just can't do, for exempel run fast like a man, drive a car or think about komplicerade things. Since I have a pair of very large boobs and a pussy vagina, I alltid thought that it just won't be possible for me. But now I know I was wrong! Science is spelled with a lipstift in the middle! To work in the scientific område is like being a model and all girls and women who have pussy vaginas are so good at being modeller! The laboratorium is really a cat walk, only with dna-strängar, hydrogen, smoke, läppstick and nagelpolish and sexy säkerhetsgoggles! And all the hot forskare will be so glad to se me they will look up from their strobostetoskop! Now I will go forska on the lifeforms in puder.

Many kind hälsningar, 

Susanna "Scientific Sexkitten" Martelin

Stå på dig, kompis!

Hårgate. Ingen har väl missat det.

Det handlar om att kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar. Att kvinnokroppen är en allmän arena som alla får tycka till om. Det handlar om konformism. Att du som kvinna måste följa de uppsatta reglerna. Du ska se ut som du blir tillsagd. Du ska göra som du bli tillsagd. Du ska inte ifrågasätta det. Du ska inte tänka själv.

För då djävlar.

Det går inte att föra en diskussion med någon som går till personangrepp. Jag vill prata om ett strukturellt förtryck och vad det gör med oss alla – till svar får jag att jag ska hålla käften, att jag är äcklig, att jag är en fitta, en hora. Jag vill prata om min rätt till min egen kropp, att den är min ensak, ingen annans – till svar får jag att jag ska dö.

Diskussionen dör ofta på grund detta. Varför? För att vi kvinnor vet att det är sant. Vi lever ständigt med medvetenheten om hoten, om våldet, om döden. Vi lever med hoten, med våldet, med döden. Jag känner sex kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp, två som har levt med män som spöat dem. Åtta kvinnor, som jag känner till. Det skulle inte förvåna mig om det fanns ett mörkertal i min bekantskapskrets. Alla kvinnor jag känner har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Alla. Jag själv inkluderat. Och det är egentligen bara en sak, om man tittar på det rent statistiskt, som gör att jag inte har blivit slagen, våldtagen eller till och med mördad: tur. Tur. Ingenting annat. För våldet kan drabba vilken kvinna som helst, när som helst. Det behövs inga sakargument från den andra sidan, och de vet det. Det räcker med att hota, så ska väl de djävla feministerna lära sig att hålla käft någon gång.

Vi fortsätter ändå. Vi ger oss inte. Och det är helt riktigt. Vi måste orka fortsätta föra diskussionen, fortsätta kräva rätten till det som redan är vårt. Fortsätta anmäla alla hot, fortsätta föra fram sakargumenten.

För det är precis det de inte vill. Att sakargumenten ska höras. Så just därför vill jag uppmana alla att orka lite till. För fram sakargumenten, igen och igen och igen. Låt inte diskussionen handla om personangrepp, håll dig över ytan, sjunk inte till den nivån. Hjälp varandra. Stötta, peppa. Jag håller dig om ryggen, kompis, och jag hoppas att du håller min.

Jag vill att vi avskaffar Internationella Kvinnodagen.

Det är egentligen mycket enkelt.

Jag vill ha lika lön för lika arbete. Jag vill ha mer lön för arbetet jag utför. För i helvete.

Jag vill inte bli förnedrad, förlöjligad eller hotad. Jag vill inte bli slagen. Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte leva med hotet om att det kan hända.

Jag vill inte bli utsatt för sexuella trakasserier. Jag vill inte bli tafsad på. Jag vill inte höra kvinnoförnedrande skämt på min arbetsplats. Jag vill inte få dem på mejl. Jag vill inte få höra att jag är "känslig" när jag säger ifrån.

Jag vill inte att man lägger över ansvaret på mig för ett förtryck som jag är utsatt för.

Jag vill inte höra att det inte fanns kompetenta kvinnor till den där posten, för att "vi hittade inga" eller "killarna helt enkelt var bättre". Jag vill inte hela tiden bli jämförd med män och förstå att jag anses vara sämre.

Jag vill inte att idéer för att göra vårt samhälle mer jämställt ska bli utdömda innan vi har prövat dem.

Jag vill inte att allt ska delas in i "manligt" eller "kvinnligt" som två absoluta variabler där inga mellanting finns och där "manligt" alltid är bättre än "kvinnligt". 

Jag vill inte att mannen jag lever med, om han får bli pappa till våra barn en dag, ska få höra att han "passar" våra barn och att det är "gulligt". Jag vill inte att han ska kunna sätta upp föräldraskapet i sitt CV som en positiv erfarenhet, medan det ur ett karriäristiskt perspektiv för mig bara innebär sämre löneutveckling och kass pension. Om jag får bli mamma till våra barn en dag vill jag få respekt för att jag är personen som faktiskt sett till att barnen kommit till livet, genom att föda dem och mata dem ur min egen kropp.

Jag vill inte komma på mig själv med att hela tiden jämföra mig med och tävla med andra kvinnor. Jag vill inte snacka skit om dem. Jag vill inte bli baktalad av dem.

Jag vill inte behöva bli mött av en nästan naken kvinna på planscher större än jag själv när jag går ut. Jag vill inte möta nakna kvinnor på tv.

Jag vill inte bli reducerad till ett sexuellt objekt. Jag vill inte själv vara så bra på att reducera mig själv till ett sexuellt objekt. Jag vill inte vara så förbannat fixerad vid hur jag ser ut.

Jag vill få möjlighet att lära om. Jag vill att vi alla ska ha möjlighet att lära om.

Jag vill att min personlighet, mina kunskaper och erfarenheter, mitt samlade intellekt, ska få väga tyngre och vara mer intressant än mitt utseende.

Jag vill anses vara lika mycket människa som en man.

Jag vill inte bli gratulerad på Internationella Kvinnodagen. Om något vill jag att du liksom jag ska beklaga att den ska behöva finnas.