Ett angeläget anrop

På senare tid har jag mer än någonsin tyckt att vi helt enkelt borde lägga ner Internet. Människan som varelse klarar uppenbarligen inte av mediet (se valfritt kommentarsfält).

 

På Internet får de strukturella förtycken fullt spelrum. Där glöms, om och om igen, att mottagaren, den man anser sig ha rätt att trycka ner, smäda, kränka, hota, också är människa. Där låter vi som inte aktivt deltar i debatten detta att ske, vi låter människor glömma att andra också är människor, om och om igen.

 

Jag brukar tänka att människan som varelse är dåligt rustad för det samhälle hon har skapat åt sig. Aldrig blir det så tydligt som på Internet. Där målas världen svart och vit, om och om igen, medan verkligheten snarare är ett enormt spektra i grått. Det är ju bara det att Internet inte längre är en parallell verklighet, det som sker där är oupplösligt med resten av våra liv. Det som sker där sker i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. De strukturella förtrycken befästs och cementeras, i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. Mitt framför våra ögon.

 

Samtidigt som det sker försöker vi bagatellisera det, bortförklara, skyla över. De som drabbas och som inte håller käften om det, får förutom hot och trakasserier också motta både tystnad och medgivande. Från oss, vi som inte drabbas, vi som står bredvid. Det var nog inte så farligt. Du vet ju hur det är på Internet. Strunta i det, det är ingen idé att diskutera med dem.

 

Ibland får de också beröm: Vad duktig du är, som orkar hålla på. Jag skulle aldrig orka kämpa som du.

 

Men om det är någon som borde kämpa, om det är någon som borde orka, så är det ju just du och jag. Vi som inte är drabbade.

 

Det går inte att blunda för det orimliga i att låta de som är utsatta själva stå och skrika. Hur ska de orka de? Hur kan vi förvänta oss det? Hur kan vi tro att det inte faller på oss?

 

Så detta är ett anrop som gäller dig, jo, just dig. Du som är vit, du som är man, du som är hetero, du som tillhör de välbärgade sociala klasserna, du som har en kropp som är psykiskt och fysiskt funktionsnormativ, du som är frisk, du som på något sätt passar inom normen. Du som (för tillfället, många av oss befinner oss på bägge sidor) inte är drabbad. Det är du som ska dundra in med hela kavalleriet i komentarsfälten. Stopp! Rör inte min kompis! Du har fel. Såhär ligger det till egentligen. Det är ditt ansvar att informera dig, att vara påläst. Det är ditt ansvar att säga ifrån när normaliseringen av rasismen, kvinnoförtrycket, homofobin och så vidare, tar sig ut från kommentarsfälten och in i våra fysiska rum. Ditt ansvar att säga emot kollegan, grannen, främlingen på bussen. Du som vet att det inte handlar om enskilda individer. De strukturella förtrycken är så mycket större än individer, men vi individer måste gå in och plocka isär dem. Och vi måste, måste, måste alltid minnas att den på andra sidan också är människa. Det är när vi fortsätter att glömma, att avhumanisera varandra som det verkligen går åt helvete.

 

En gång sa en klok människa till mig att samhället går bara framåt när människor samarbetar. Det är en enkel sanning, men tydligen svår att praktisera. Vi måste samarbeta med alla människor. Inte ett fåtal utvalda. Alla. Samhället fungerar på samma sätt som ett klassrum. De som inte anses passa i klassrummet ska inte flyttas ut. All forskning tyder på att det inte bara är bättre för individen som inte anses platsa om hen får vara kvar i gruppen, det är bättre för hela gruppen.

 

Särskilt viktigt är det att vi minns varandras mänsklighet just nu. Att vi samarbetar, allesammans. Nu när vi står inför verkligt stora hot. En global miljö- och klimatkris som skenar fram. En global finanskris, som somliga menar kommer att få 1920-talets kris att se ut som en skit i havet. En global arbetstlöshet, delvis knuten till finanskrisen, men också beroende på en ökad automatisering av olika arbeten. Många och stora väpnade konflikter i världen, också de i många fall knutna till tidigare nämnda kriser, med ett enormt mänskligt lidande som följd.

 

Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Var ska vi leva? Vad ska vi göra? Hur ska vårt samhälle se ut?

Ju mer vi etiketterar och exkluderar varandra, desto mindre chans till en hållbar framtid.

 

Tillbaka till Internet. Här, en inspirerande historia. Ibland händer det att trollet blir påmint om att offret är människa. Att offret får se att också trollet är människa.  För skribenten Lindy West, som skriver feministiska inlägg om bland annat fat acceptance, blev hot och trakasserier vardagsmat, men en man lyckades verkligen göra henne psykiskt illa. Trots det lyckades de samtala och lyssna på varandra. Det går att lyssna på det här.

 

Vi är alla människor. Våra andra identiteter är onödiga. Vi behöver kämpa för att komma dit, där inget annat än vår mänsklighet spelar roll. Där vi aldrig någonsin tillåter eller tillåts att glömma att våra medmänniskor är just människor.

Den vita snålheten.

I landet Sverige (ni vet, landet där alla är fullkomligt jämställda och jämlika och där inga fattiga människor finns, inga utsatta, inga utstötta), del av det rika, industrialiserade väst, är det vissa saker vi inte är beredda att göra. Vi är inte beredda att erkänna rasismen som ett strukturellt förtryck. Vi är inte beredda att se att den rasistiska strukturen inte är något som rör några få frivilliga, utan är något som vi alla är del av, som vi alla på ett eller annat sätt är med om att upprätthålla. Vi är inte beredda att granska vårt postkoloniala arv i sömmarna. Vi är inte beredda att medge att vi kanske inte lever i en postkolonial värld, utan att världen faktiskt fortfarande är kolonial. Vi är inte beredda att medge att den skam och skuld vi känner inför allt detta lägger sig som smog i våra sinnen och hindrar oss att tänka fritt.

Vi är däremot beredda att kämpa för våra vita, priviligerade barn. Vi är beredda att slåss för deras självklara plats i normen. Hur liten sak det än gäller. Ingenting ska få komma i vägen för vår överlägsenhet. Ingenting ska få hindra vår framfart, vår bländande, goda vithet.

Även om det är på bekostnad av en annan människa. Även om det är på bekostnad av en annan människas barn.

Vi är inte rasister, men... Vad ni gnäller! Måste ni gnälla så förbannat? Det blir ju så svårt att komma överens då. Om ni inte tycker att det är bra här, ja då får ni väl åka hem. Vi är inte beredda att offra någonting. Vi och våra barn har rätt att göra vad vi vill och säga vad vi vill. Det är vår obevekliga rätt att säga negerboll. Det är våra barns obevekliga rätt att få vara pepparkakor i luciatåget. Ja, det är rent av våra mänskliga rättigheter.

Vi är inte beredda att offra någonting. Bara dom andra. Dom kan vi offra.

Vi vägrar se helheten. Vi vägrar lyfta perspektivet. Vi vägrar inse att det som presenteras för oss är stickprov på en verklighet där somliga anses sämre än andra. Att serieboken, barnbion, luciatåget är exempel på fenomen, platser, situationer där det ickevita barnets ickevithet ska lyftas fram, pekas ut, nötas in. "Du som är brun kan väl vara pepparkaka?" Vi ser din ickevithet, ickevita barn. Du kommer aldrig någonsin att bli normal. Det vill vi att du ska minnas.

Vi vägrar erkänna de små sakerna som något av vikt. Men även små, små droppar urholkar stenen. De små sakerna kan vara avgörande. De kan få en människa att känna sig lite mindre som människa.

Vi kan vara lugna. Vi kan sova gott om natten. Våra vita, priviligerade barn är helt normala. Och inte för att vara sådan, men den där ungen har ju faktiskt samma färg som en pepparkaka! Vad är det för fel med att säga det? Dessutom måste den där beskrivningen vara en överdrift. Så illa kan det faktiskt inte ha varit. 

Eller?

Eller så är det så att vi, du och jag, i vår vita självgodhet behöver lära oss att vara lite djävla generösa. 

Vi kan börja omgående. Det är ju trots allt snart jul.