Klockan är nästan halv åtta, jag har jobbat sent. November är ful och grinig, det regnar och blåser. I kuren vid spårvagnshållplatsen befinner sig av allt att döma två generationers alkoholister. En yngre man, i min ålder kanske, ropar mamma till en kvinna.
”Mamma! Mamma!”
De är flera stycken, pratar och gestikulerar, alkoholens skräniga, sladdriga röst och vida, slängande rörelser. Mamman, en kvinna så sliten att hennes ålder är omöjlig att avgöra, blir hela tiden omfamnad av en man. Han är mycket längre än hon, hennes fötter lyfter ofta från marken. Gruppen diskuterar, i alkoholens alldeles egna logik. De gamla sorgerna lyfts. De letar efter upprättelse, respekt.
”Lyssna på mig! Jag skulle fan ha slagit han på käften om det var jag.”
”Det var som när barnen var små.”
”Vad stolt jag är över dig! Åh, vad duktig du är!”
Vi andra, de lyckade, håller oss på avstånd. Vi står för oss själva och trycker i blåsten, tittar bort, låtsas som att allt är normalt.
Och jag hatar det, jag hatar det här avståndet, den här vallgraven runt oss, hur vi hela tiden tar ett steg ifrån, ytterligare ett steg ifrån.
2 kommentarer:
Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att "de lyckade" ofta också är "de ensamma och tysta" i de här situationerna. Säga vad man vill om "utanförskapet" (hatade ord och fenomen) men det för människor samman... ibland.
Jag tror att de förs samman för att de inte har något annat val. Det är antingen vara utlämnad och ensam eller utlämnad tillsammans med andra utlämnade. Några andra alternativ finns ju inte riktigt, så länge vi andra står där bortanför vallgraven och låtsas som det regnar.
Skicka en kommentar