Man ska aldrig prata om när eller hur saker kan tänkas hända. Eller överhuvudtaget.
Jag har blivit refuserad! Precis på det sätt som Pål varnade mig för: via mejl, en fredagseftermiddag. Utan motivering. Jag ska fan aldrig skriva med min mejladress i ett följebrev ever igen.
Och som varje sansad och förnuftig medborgare så bloggar jag givetvis genast om det. FÖR JAG ÄR BITTER.
"Grattis, nu har du ju blivit av med refuseringsoskulden!", tänker du kanske. Men se, den blev jag av med redan som fjortonåring. När jag var tonåring skrev jag nämligen dikter som världen aldrig hade skådat tidigare och skickade manus högt och lågt. Idag måste jag ju säga att det är helt okej att Bonniers inte antog manuset Vargar och änglar (ja, på sant). Det är mer än okej, det otroligt skönt faktiskt, att det aldrig gick i tryck. Men det här manuset, det är bra. Det är fan bra. Det är inte okej att det blir refuserat.
Och jag VET att de flesta manus blir refuserade för all framtid eller åtminstone sjuttio gånger, jag VET att alla författare blir refuserade en miljon gånger, jag VET att det bara är ett förlag i mängden, jag VETatt jag inte borde ta åt mig, utan bara borsta av det, jag VET att jag borde ha räknat med detta. Jag VET, jag VET, jag VET.
Men som Anja sa, det hjälper faktiskt inte att man vet. Det blir inte bättre av det.
Och jag tänkte faktiskt att manuset nog inte skulle bli antaget den här vändan, men jag hade hoppats på en motivering i alla fall. Ingen motivering känns inte hoppfullt.
Nu har jag en existensiell kris. Det har slagit mig att jag kanske aldrig blir publicerad. Och då vet jag inte vad jag ska göra. På riktigt.
Nu måste jag kanske dricka mig full och lägga mig i fosterställning eller skaffa ett kreditkort och shoppa kläder för hundratusen. Då kan jag ju åtminstone vara med i Lyxfällan sedan.
Jag har blivit refuserad! Precis på det sätt som Pål varnade mig för: via mejl, en fredagseftermiddag. Utan motivering. Jag ska fan aldrig skriva med min mejladress i ett följebrev ever igen.
Och som varje sansad och förnuftig medborgare så bloggar jag givetvis genast om det. FÖR JAG ÄR BITTER.
"Grattis, nu har du ju blivit av med refuseringsoskulden!", tänker du kanske. Men se, den blev jag av med redan som fjortonåring. När jag var tonåring skrev jag nämligen dikter som världen aldrig hade skådat tidigare och skickade manus högt och lågt. Idag måste jag ju säga att det är helt okej att Bonniers inte antog manuset Vargar och änglar (ja, på sant). Det är mer än okej, det otroligt skönt faktiskt, att det aldrig gick i tryck. Men det här manuset, det är bra. Det är fan bra. Det är inte okej att det blir refuserat.
Och jag VET att de flesta manus blir refuserade för all framtid eller åtminstone sjuttio gånger, jag VET att alla författare blir refuserade en miljon gånger, jag VET att det bara är ett förlag i mängden, jag VETatt jag inte borde ta åt mig, utan bara borsta av det, jag VET att jag borde ha räknat med detta. Jag VET, jag VET, jag VET.
Men som Anja sa, det hjälper faktiskt inte att man vet. Det blir inte bättre av det.
Och jag tänkte faktiskt att manuset nog inte skulle bli antaget den här vändan, men jag hade hoppats på en motivering i alla fall. Ingen motivering känns inte hoppfullt.
Nu har jag en existensiell kris. Det har slagit mig att jag kanske aldrig blir publicerad. Och då vet jag inte vad jag ska göra. På riktigt.
Nu måste jag kanske dricka mig full och lägga mig i fosterställning eller skaffa ett kreditkort och shoppa kläder för hundratusen. Då kan jag ju åtminstone vara med i Lyxfällan sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar