Hem ljuva hem

Vad är ett hem? Är det ett hus? 

Min barndom utspelade sig i ett radhus. Det fanns i en förort ganska långt ut på Hisingen, den sista utposten innan landet tog vid, som jag brukade tänka. Där låg det mitt i en länga, som i sin tur låg mitt bland en massa andra likadana längor. En av mina klasskamrater påpekade hur fula de där husen var. Kaninlådor, kallade hon dem. Djur i bur. Ett fuskbygge, sa min pappa. Väggen i hallen på övervåningen var så sned att det fanns en halvmeter luft mellan den och garderoberna framför. Fasaden ruttnade. Det må vara hänt att det var ett illa byggt, fult radhus från sextiotalet, men jag älskade det. Det var min fasta punkt i tillvaron, det enda hem jag kände. Jag kunde alla skrymslen och vrår av det där huset utantill och varje skrymsle och vrå hade ett namn. På somrarna åt vi frukost på framsidan, för det var sol där då. Tittade på sommarlovsmorgon i vardagsrummet på den uråldriga tvn. Efter det spenderade jag ändlösa dagar på lekplatsen utanför, lekandes med någon av de dussintals barn som bodde i vårt skyddade område. På kvällarna grillade vi på baksidan, satt under körsbärsträdet som blossade i skärt varje vår när blommorna slog ut. Fläskkotletter åt vi, med mammas hemodlade fäskpotatis till. Till sovdags låg jag med dörren öppen ut mot vädringsbalkongen och lyssnade på tågen vars ljud slog eko och tog sig flera kilometer från spåren fram till mitt rum. Innan jag la mig i sängen stod jag ofta på balkongen och tittade på lönnarna som stod i gräsmattan kring lekplatsen. De brann varje höst, gult, orange, rött, brunt, som inga andra träd jag kände till. 

Vägg i vägg med mitt sovrum hade L sitt sovrum. Min bästa vän. Hon var ett år yngre än jag och vi hade lekt ihop sedan vi var blöjbarn. Hade en särskild knackning i väggen när vi ville varandra något., sedan gick vi ut på våra balkonger, hängde på räcket för att prata. Om den andra inte var där när det knackades, förmedlades budskapet av en familjemedlem. "L har knackat." Vi följdes åt genom uppväxten, från barndom in i de första tonåren, som var magiska för mig. Tjuvrökte tillsammans på den stora lekplatsen, den som låg en bit bort från våra radhus. Gick på promenader i timmar bakom garagelängorna, med varsin hörlur i örat, ett blandband i freestylen med låtar som vi spelat in från radio Energy. Trots att vi sågs så ofta talade vi även i telefon med varandra. Så mycket hade vi att säga varandra. Ofta satt jag i köket med den gamla, gula väggtelefonens lur tryckt mot örat tills det blev varmt och klibbigt där emellan. Satt på golvet nedanför eller på den lilla pallen som stod i köket. Den lilla pallen, som var en central möbel hela min barndom. Den jag satt på för att ta på eller av skor, den jag stod på för att nå till översta hyllan i skåpet.

Det lilla radhuset rymde alla trötta morgnar framför köksbordet innan lekis, dagmamma, skola. Skinn på chokladen, som mamma hade gjort från grunden. Inga halvfabrikat i vårt hus. Alla högtider och deras traditioner fanns där, inramat i huset. Alla våra jular. Var vi någonsin mer familj än då, efter att klapparna var öppnade och julmiddagen äten, när vi satt i soffan och begrundade våra nya ting, lyssnade på musik och spelade spel? Sista julen vi firade i det där huset var jag sexton år. Det här blir den sista riktiga julen, minns jag att jag tänkte. Jag vet inte hur jag visste det. Det var samma år som jag förlorade oskulden i mellandagarna. Åh, vad kär jag var. Lämnade inte huset ifall han skulle ringa. Han drog över mig och försvann sedan. Jag sörjde det aset i över ett år. Fick klamydia på köpet. God jul, Susanna.

Allt jag lekt i det där huset. Allt jag drömt. Allt jag upplevt. Jag tror inte att något annat hus kommer att vara ett hem som det huset var mitt hem. Det är en del av mig, inflätad i det liv jag levde där. I mina drömmar återvänder jag ständigt dit. Om och om igen.

Sedan gick mina föräldrar isär och huset såldes. Alla dagar vi levt tillsammans som familj var förbi, mitt hem var förbi, liksom min barndom. All den där magin som funnits, som jag levt och känt, bara försvann. Jag och mamma flyttade in i en lägenhet. Den var aldrig ett hem. Den var bara en plats. Platsen där vår relation blev sämre, platsen där hon blev sämre. Platsen där hon dog.

Vi städade ur hennes lägenhet, jag, min pappa och min syster. Gick igenom hennes underkläder, hittade hennes dagböcker. Hon hade tagit med sig pallen. Den lilla pallen från radhusköket. Min syster och jag grät och hade pappa att slänga den, bära ner den i soprummet. För det var den sista möbel hon rört vid. Den var sammankopplad med hennes död. Vi kunde inte med att se den.

Idag ångrar jag det. Jag önskar att någon hittade pallen, tog hand om den. Den var värd det. 

Eller kanske var det min barndom som var värd det.

Vad är ett hem? Är det ett sammanhang?

När jag var tjugoett år blev jag antagen till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Lilla skånska Svalöv, med elvatusen invånare, sex pizzerior och fem frisörsalonger. Jag kom att bo i korridor med fyra andra unga kvinnor. (Och en kille, men han blev en parentes i sammanhanget.) Nordhem grön 2:21, det var korridoren framför andra. Det var där vi fann varandra jag och A och A och C och M. Fyra olika och lika unga kvinnor. Korridorskatterna. Efter lektionerna var det i korridoren vi helst hängde och varje gång vi öppnade dörren in dit jamade vi som hälsningsfras. De som redan var hemma jamade tillbaka. Det där spred sig och snart jamade även andra besökande sina särskilda mjaun när de kom till oss. Vi var korridoren som alla andra var avundsjuka på, för vi hade ju det så roligt där. Aldrig har jag skrattat så. Aldrig tidigare tillhört som då. Vi lärde oss av varandra, om varandra. Gick in och ut ur varandras rum, vars dörrar jämt stod öppna. Åt av varandras mat och fick arga meddelanden av städpersonalen för att köket var så snuskigt. M klippte sitt hår själv och färgade det i en ny bjärt färg minst en gång i månaden. Hon knullade med en kille i sitt rum till Gun's and Roses på maxvolym en gång och fick aldrig höra slutet av det. Liksom C, som fick ihop det med en av snyggkillarna på musiklinjen. Som vi retades med henne. A:s rum luktade av hennes parfym. Green Tea. Hon skrev texter så invecklade att jag aldrig riktigt förstod dem. Och andra A, hon sov genom kriget. Vi fick turas som att väcka henne om morgnarna, genom att banka på hennes dörr och vråla hennes namn, för att sedan backa till behörigt avstånd, för hon hade ett gräsligt morgonhumör Hon hade packat med sig allt hon ägde och hade och klämde in pinalerna i sitt lilla rum. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss när vi hittade hennes flickrumsplanscher, en skatt bestående av den ena lättklädda muskelknutten efter den andra och tapetserade sedan hela korridoren med dem. Vi fick ta bort planschen vi satt upp på toaletten. Parenteskillen kunde inte kissa med den där. 

Den andra A. Hon som bjöd mig på en cigarett på balkongen första dagen och tänkte om mig att jag var en riktig bitch som hon absolut inte skulle komma överens med. Men det var ju jag och A som verkligen fann varandra. Vi som snart refererade till varandra som "min fru", eftersom vi betedde oss som ett gift gammalt par. Stod på Ica Kvantum och grälade om vad vi skulle äta till middag. Vi som kom varandra så nära, vars relation var så intensiv att den inte kunde liknas vid annat än en förälskelse. "Jag är så kär i dig.", sa vi till varandra. A och jag, som pratade så bara vi begrep, skrattade så vi kiknade åt våra skämt och sov i varandras sängar när ångesten var stark.

Det var i lilla Svalöv jag var självständig för första gången. Reste själv. Norra Skåne flöt samman, vi åkte än till Helsingborg, än till Lund, än till Malmö, än till Landskrona. En gång åkte vi sex tjejer i en bil för att gå på haket Tivoli i Helsingborg. På vägen hem blev vi stoppade av polisen - hur kunde han inte se mig som låg och hukade över de andra i baksätet? Det var på folkhögskolan jag blev politisk. Jag med min tråkiga, omedvetna medelklassbakgrund. Var med och bildade en feministisk diskussionsgrupp. Blev medveten om sex och min relation till män. Blev vegetarian. Upptäckte andra uttryck; lyssnade och samlade musik som låg långt från hitlistorna.

Det var i skrivarklassen, denna unga, glödande grupp självcentrerade, underbara, fåniga, härliga individer (som alla fick skrivkramp samtidigt, ovana vid att umgås med andra som också kunde skriva) som jag la grunden för mitt fortsatta skrivande. Jag visste det inte då, men det var där jag lärde mig allt jag behövde. Det var där jag fann mitt uttryck, mitt språk och min skrivna röst.

Efter att året förflutit var kursen slut. Dags att bryta upp. Packa sakerna, tömma korridorsrummet, stoppa allt i skåpbilen mina föräldrar hyrt och kommit ner i. Jag grät när jag såg dem, jag grät för att jag visste att det var slut på korridorslivet, slut på det sammanhang jag ingått i. När allt var packat och alla tårdrypande kramar utdelade och jag var på väg till bilen tillsammans med mina föräldrar, gick M ut på balkongen och skrek efter mig: "Vi älskar dig, Susanna!" och det fick sammanfatta och avsluta det fantastiska hem jag haft hos dem.

Vad är ett hem? Vad blir kvar när huset är sålt, sammanhanget upplöst?

Människor. Människor blir förhoppningsvis kvar.

Vad är ett hem? Det måste vara människorna. Människorna från huset. Min syster, som kan vara på andra sidan jordklotet och ändå mitt i mitt hjärta. Hon är mitt hem. Min pappa, vars hand jag höll på stan ända tills jag fyllde fjorton. Han är mitt hem. L, min barndomsvän. Hon som varit med mig genom allt, min syster bortom blodet. Hon som bjöd sina släktingar på sitt bröllop, och så mig; "För du är min familj, Sanna." Ja. Hon är mitt hem. Från folkhögskolekorridoren har jag A. Min katt, min fru, som jag efter tolv år fortfarande är lika intensivt förälskad i. Hon är mitt hem.

Nuförtiden har jag en egen liten familj. J, min livspartner. Han som är den första man jag valt som velat ha mig förbehållningslöst redan från början, han som är allt jag alltid sagt att jag ville ha. Han är mitt hem. Min dotter. Lilla, underbara, ljuvliga K. Hon som kräver allt av mig om dagarna, sover tätt, tätt intill mig om nätterna, som suger sig fast i min kropp och äter av mig, som ler när hon hör min röst. Hon är mitt hem. Mitt och Johans gemensamma hem. Och alla ni andra brokiga, tokiga, krokiga, briljanta, fantastiska människor som älskar mig. Alla ni som är kärleken. Ni är mitt hem.