Minns ni det här inlägget? INTE JAG HELLER! Men det skrevs i alla fall någon gång 1746, ungefär samtidigt som general Plösenhös korsade gränsen till Värmland medelst Gotlandsruss (hej, det kunde ha hänt) och som den uppmärksamme läsaren uppmärksammar så står det i titeln "del 1". Det implicerar att det skulle komma minst ett inlägg till på samma tema. Det gjorde det ju förstås inte, förrän nu! Nu! Nu händer det!
Här vill jag kasta in en handduk i form av en brasklapp. Den här bloggen läses av diverse släkt, vänner och bekanta och en och annan obekant. Om någon av er känner att ni inte vill läsa om anekdoter rörande min fitta och röv funktioner av mer intim art, sluta nu. Om inte: skyll er själva.
Om detta skola vi tala: den nyblivna mamman.
En gång sammanfattade jag förlossning på följande vis: "Fan, det verkar ju skitfarligt att föda barn. Fittan ramlar ner och röven ramlar ut." Jag har sällan haft mer rätt. Vi borde kanske stanna vid det citatet. Ja, antagligen. Men nej, jag tänkte att vi skulle fortsätta på temat nybliven mamma. Verkligen grotta ner oss i hela hormonella härligheten, den vandrande hormonella katastrof (nåja) som du och din kropp är den första tiden efter förlossningen.
Nu kör vi. Först en allmän introduktion.
Syndafloden aint got nothin' on me
Nu har du blivit mamma. Den lilla kringlan som ålat, boxat och krafsat inuti dig i nio månader visade sig vara ett alldeles riktigt barn och nu är det barnet här. Du har både längtat och bävat och nu är det verklighet. Kanske är du så överrumplad att du inte vet vad du ska känna. Kanske är du lycklig intill bristningsgränsen. Äntligen får du vara med ditt älskade barn, äntligen är ditt liv komplett. Du kan inte titta dig mätt på det lilla knytet, vågar knappt tro att det är sant att detta är ditt barn, som du får ta med dig hem. Eller kanske är du djupt ute till havs, kämpandes mot en förlossningsdepression som hotar sluka dig.
Oavsett vad, så gråter du. Du gråter så att Noa och hans ark när som helst kunde komma inseglandes genom fönstret, du snorar och hulkar och torkar tårar och kråkor på kilometervis med papper, handdukar, tröjor, möbler, partner, husdjur, bebis eller vad helst annat du för tillfället råkar ha i närheten. Baby blues brukar det benämnas som, det där som kanske varar ett par dagar om du har tur, veckor eller månader om du har otur. Du har helt enkelt ett enormt hormonellt påslag av... hormoner. Vad som helst är en anledning att gråta. Du gråter för att barnet gråter, för att du ammar, för att du inte ammar, för att du är trött, för att du är glad, för att det inte är marmelad på mackan, för att din partner fes, för att det är kattungar på Youtube. Du gråter för att du har glömt varför du gråter. Huden i ansiktet torkar ut av allt salt, ögonen blir röda och svullna. Du ser dig i spegeln och gråter lite till. Du trodde att du kände till fulgråt innan, men du hade fel. DETTA är the original fulgråt. Du gör av med ett oförsvarligt antal hektar skog medelst den enorma mängd näsdukar du förbrukar. Du gråter över att du nu också är miljöbov.
Av lök skall du stinka
Förutom gråt så tycker din kropp att det är en bra idé att också producera enorma mängder svett. Nu pratar vi inte snällsvett som kommer efter träning och som lätt duschas bort, utan vi talar om elakartad löksvett, som likt senapsgas tränger upp ur dina porer och omedelbart börjar stinka och sticka i ögonen på folk. Minsta lilla ansträngning, det räcker med att du skiftar ställning i soffan, så börjar det att flöda under armarna och i alla veck på din stackars förlossningsdegiga lekamen. Inga deodoranter i världen biter på detta, så det är ingen idé att ens försöka. Det hjälper inte att byta kläder, svetten äter textilier som koalor äter eukalyptus. (Fast snabbare. Koalor är ju sjukt slappa ändå.) Det hjälper inte att försöka hålla sig stilla, för då svettas du av den ansträngningen. Det är bara att gilla läget, hur nu det ska gå till.
Härliga hemorrojder
Förutom att ditt underliv släpar i backen efter förlossningen (plus att du kanske dessutom är bukopererad, det vill säga snittad) så ska nu också tarmar och inre organ hitta tillbaka till sina ursprungliga platser i buken. Tarmarna famlar omkring därinne i det stora hålrum som blivit efter barnet, ovana vid så mycket plats, de hälsar yrvaket på lever och mjälte medan de försöker skramla på plats. Många nyförlösta beskriver att de dagarna efter förlossningen varit övertygade om att det funnits ett till barn därinne, men det är alltså bara tarmverksamhet. På grund av den skitstorm (no phun intended) av hormoner som du befinner dig i som nybliven mamma, så är det inte ovanligt att de kära tarmarna så att säga ballar ur. För en del sker det redan under graviditeten. Lägg sedan till att efter förlossningen utmattat sitta och ligga timmar i sträck, med liten bebis vid bröstet. Hård i magen är liksom inte ens förnamnet på den episka förstoppning en kan råka ut för. Och det är nu det sker, om du inte hinner lösa det i tid: röven ramlar ut. Hej hemorrojd! Jag säger bara: fibrer. Och om det inte hjälper stavas lösningen (bokstavligt talat) Movicol. Du vill även ha Xyloproctsalva att smörja på röven. Movicol och Xyloproct. Lägg det på minnet, pojkar och flickor.
Förutom att ditt underliv släpar i backen efter förlossningen (plus att du kanske dessutom är bukopererad, det vill säga snittad) så ska nu också tarmar och inre organ hitta tillbaka till sina ursprungliga platser i buken. Tarmarna famlar omkring därinne i det stora hålrum som blivit efter barnet, ovana vid så mycket plats, de hälsar yrvaket på lever och mjälte medan de försöker skramla på plats. Många nyförlösta beskriver att de dagarna efter förlossningen varit övertygade om att det funnits ett till barn därinne, men det är alltså bara tarmverksamhet. På grund av den skitstorm (no phun intended) av hormoner som du befinner dig i som nybliven mamma, så är det inte ovanligt att de kära tarmarna så att säga ballar ur. För en del sker det redan under graviditeten. Lägg sedan till att efter förlossningen utmattat sitta och ligga timmar i sträck, med liten bebis vid bröstet. Hård i magen är liksom inte ens förnamnet på den episka förstoppning en kan råka ut för. Och det är nu det sker, om du inte hinner lösa det i tid: röven ramlar ut. Hej hemorrojd! Jag säger bara: fibrer. Och om det inte hjälper stavas lösningen (bokstavligt talat) Movicol. Du vill även ha Xyloproctsalva att smörja på röven. Movicol och Xyloproct. Lägg det på minnet, pojkar och flickor.
Avslaget
Avslaget. Smaka på det ordet.
Efter att moderkakan lossnat från livmoderväggen bildas ett sår som blöder. Det är detta som kallas avslaget. Det är som mens, fast gånger ungefär tiotusen. Du blöder i sisådär sex till åtta veckor. Du blöder mycket. MYCKET. Avslaget är bara förnamnet.
På BB får du bindor i storlek vuxenblöja, att sätta fast med jättetrosor i någon form av spandex. Sedan vaggar du fram, likt en ostadig anka.
"Det är som att det krupit upp ett djur och dött därinne.", som min vän L beskrev det. Kunde inte sagt det bättre själv. För denna megamens stinker förruttnelse och död. Det är bara att gilla läget och be en bön för att partner, barn, husdjur och andra varelser på denna jord som andas helt enkelt har dåligt luktsinne alternativt stort överseende. Vilket de borde ha. Du har ju för fan fött barn.
Avslaget. Smaka på det ordet.
Efter att moderkakan lossnat från livmoderväggen bildas ett sår som blöder. Det är detta som kallas avslaget. Det är som mens, fast gånger ungefär tiotusen. Du blöder i sisådär sex till åtta veckor. Du blöder mycket. MYCKET. Avslaget är bara förnamnet.
På BB får du bindor i storlek vuxenblöja, att sätta fast med jättetrosor i någon form av spandex. Sedan vaggar du fram, likt en ostadig anka.
"Det är som att det krupit upp ett djur och dött därinne.", som min vän L beskrev det. Kunde inte sagt det bättre själv. För denna megamens stinker förruttnelse och död. Det är bara att gilla läget och be en bön för att partner, barn, husdjur och andra varelser på denna jord som andas helt enkelt har dåligt luktsinne alternativt stort överseende. Vilket de borde ha. Du har ju för fan fött barn.
Men hintade jag inte i början på detta inlägg att vi skulle komma att tala om mitt underbara underliv? Jo, visst gjorde jag det.
Såhär var det:
Den skälvande första veckan efter att vi fått komma hem från BB var det fortfarande het augustisommar. Jag var minst sagt ett vrak. Vad som helst utlöste en flodvåg av gråt och svett, men framförallt grät jag när jag skulle lägga an K till bröstet och det krånglade (ni minns kanske den där förbannade amningsnappen) och varje gång hon grät så gick jag sönder och grät jag också. Jag satt i soffan på dagen och i sängen på natten och ammade K. Till en början åt och drack jag för lite, med yrsel och huvudvärk till följd, innan J och jag fattade att han var tvungen att se till att jag fick i mig tillräckligt. Jag kunde bara, bara fokusera på K. Jag bortprioriterade allt annat, åt och drack i soffan, duschade i räserfart och rörde egentligen bara på mig den där kvarten på eftermiddagen då jag rastade mig själv medels hasning runt kvarteret, med mobilen i högsta hugg ifall J skulle ringa och säga att K höll på att svälta ihjäl. Jag bortprioriterade också att sitta länge och trycka på toa, något jag verkligen hade behövt göra, då mina tarmar var minst sagt långsamma. Men så fort jag hörde K gny så kröp bajset tillbaka upp i tarmen och torkade ut ytterligare. Förstoppningen var ett faktum och så tittade röven ut. Hej, hej hemorrojd.
Till råga på allt fick vi slut på bindor och J tog sig till affären för att köpa fler. Han kom hem med inkontinensskydd. I minsta storleken. Det vill säga storlek frimärke, även kända som trosskydd. Detta var alltså samma man som varit med mig på BB och sett mig rulta runt med en binda i storlek madrass mellan benen, men till hans försvar kan sägas att han kanske inte var helt med i leken han heller. Det blev alltså tvunget att jag skulle gå till affären för att styra upp detta och för att införskaffa rövproppslösare. Vi försökte gå allihop, men K började gråta för att hon inte ville ligga i vagnen. Jag började gråta.
"JAG KLARAR INTE AV ATT VARA FÖRÄLDER.", hulkade jag.
"Det är du redan.", sa J, till föga tröst.
Efter att ha ammat barnet fick jag sedan själv medels hasning ta mig till apoteket, med sisådär fyrtio trosfrimärken mellan benen och löksvetten rinnande under armarna. Där stod jag sedan rödgråten och stinkande mellan hyllorna på apoteket, med inköpslistan i högsta hugg och stirrande blick tills ett apoteksbiträde förbarmade sig över mig. Kunde hon på något sätt hjälpa mig?
"JAG VILL HA DE STÖRSTA BINDORNA NI HAR.", sa jag med bruten stämma.
"Ska det vara med eller utan vingar?" Hon närmade sig försiktigt, cirklade långsamt runt mig som man gör med vilda, oberäkneliga djur.
"DET SPELAR INGEN ROLL, BARA DET ÄR DE STÖRSTA NI HAR."
"Det är nog dehär... Nattbindorna." Varsamt sträckte hon fram paketet.
Jag inspekterade dem. De var stora nog för ett barn att sova på. Ja, de skulle nog räcka.
"Behöver du något annat?" Kvinnan bligade vänligt på mig, lite modigare nu.
"MOVICOL.", brölade jag. "I STORPACK. OCH EN TUB XYLOPROCT."
Sedan hasade jag hem, bytte blöja (på mig själv) samt smorde tarm och röv.
Det finns de som säger att många kvinnor tror att barnet ska komma genom röven, när barnets huvudet har trängt ner helt. Jag kan säga att när proppen väl gick på mig så födde jag genom röven, för då tryckte jag ut den största bajskorv världen någonsin har skådat.
Halleluja!
På flera BB runt om i landet får de nyblivna föräldrarna ett sponsrat startkit med diverse barnartiklar från multinationella kapitalistutsugarföretag. Det finns dock inga startkit för nyblivna mammor, trots att det VERKLIGEN finns en marknad för detta. En påse innehållandes antiperspirant, bindblöjor, tarmsmörj och rövsalva, samt storpack näsdukar. Tänk vad mycket det skulle underlätta för de nya föräldrarna! Seså, läkemedelsföretag, här finns kosing att tjäna! Jag bjuder på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar