Stickning gör mig bättre på matte

I helgen har jag stickat på en mössa.

Den här, närmare bestämt:

Mossmössa.

Det var dags för mig att börja göra minskningar för att så småningom maska av och bli klar. Först var jag full eller förvirrad (det vill säga det senare eftersom jag i princip aldrig dricker starkt längre) och trodde att jag hade 110 maskor på stickorna. I mönstret stod att jag skulle minska 30 maskor, från 110 till 90. De måste ha skrivit fel i mönstret, tänkte jag. Typiskt Drops alltså, de korrläser ju aldrig. De måste ju mena att jag ska minska tjugo maskor. 110 delat med 20 blir 5,5. Minska jämnt fördelat över varvet, stod det i mönstret. Hur i helvete då?, tänkte jag.

"Du får väl minska hälften på var femte och hälften på var sjätte maska då.", sa svärmor (som också stickar) och tog nästan blicken från tremilen.

Det gjorde jag. Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna. Jag repade upp.

Kanske om jag minskar hälften på var fjärde och hälften på var femte maska, tänkte jag. 10x4=40 och 10x5=50 och lägger man ihop det så blir det ju 90. Det måste stämma!

Jag stickade. Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna. Jag repade upp.

Här läste jag mönstret en extra gång och kom på att jag ju inte hade 110 maskor, utan 120 på stickorna. Hoppsan då. Jag skulle alltså minska 30 maskor i alla fall. Var visst inte Drops utan jag som inte läser så noggrant.

"Det var ju bra.", sa J (som inte stickar, men är bra på matte). "120 delat på 30 blir jämnt och bra."

4, närmare bestämt. Jag skulle minska på var fjärde maska alltså.

Jag minskade på var fjärde maska. Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna.

Jag repade upp. Här började jag bli irriterad.

"Du måste ha räknat fel.", sa J. 

Så jag repade upp och minskade på var fjärde maska en andra gång. Räknade högt under tiden: "En, två, tre, två tillsammans. En, två, tre, två tillsammans".

Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna.

Jamen KUK SKIT och även RÖV.

Jag repade upp. 

"VARFÖR stämmer det inte?", sa jag. "VAD är det jag inte fattar? Det stämmer ju inte, trots att jag har räknat."

Vid det här laget hade jag engagerat samtliga närvarande (utom K, som hittade gamla chips på golvet). Tremilen var slut och svärmor hade tillgång till alla sina hjärnhalvor samtidigt.

"Du ska alltså ta bort var fjärde maska.", sa svärmor.

"Ja.", sa jag.

"Då ska du sticka ihop den tredje maskan med den fjärde.", sa hon.

Jag stickade ihop den tredje maskan med den fjärde. Det blev 90 maskor kvar på stickorna. Jubel, klang och high five i största allmänhet!

De som inte stickar undrar kanske vad i hela fridens dar det var jag just förklarade. De som tycker att det är lätt med matte undrar kanske ungefär samma. Vad var det nu som var så svårt med de där uträkningarna? Vad handlar det här om egentligen?

Det handlar om att jag har jättesvårt för siffror. Det började redan när jag var liten. Jag minns min första mattebok och hur svårt det var att få ihop (eller ta isär) de där talen. Att man fick måla en teckning med olika siffror när man var klar med ett kapitel. Det tyckte jag om. Resten tyckte jag illa om. Frökens röda penna i boken. Att göra läxan med pappa. För pappa är det ett lustigt minne, hur han sitter och tragglar matte med mig.

"Vad blir fyra plus fyra?", frågar pappa.

Jag tänker, länge och intensivt. 

"Tjugo.", säger jag sedan. 

Eller något annat lika osannolikt. Jag gissade ju bara.

Under alla mina år i skolan var det ingen som lyckades motivera mig eller förklara så att jag begrep. Vad var det vi skulle göra egentligen? Hur? Varför? Vad skulle man använda den där formeln till?

"Du ska inte fråga varför.", sa min högstadielärare. "Du får bara räkna."

Visst lärde jag mig att räkna hjälpligt, men mer än så blev det aldrig. Det där har följt med sedan dess. Den där liksom luddiga känslan som kommer i huvudet när jag ska göra uträkningar, som gör att tankarna bara glider över siffrorna. J brukar säga samma sak som min pappa: "Du gissar ju bara." Och det är helt sant, jag gissar bara, för jag blir nervös och tom i skallen och det känns som att det inte ens är idé att försöka.

Det enda som faktiskt i vuxen ålder motiverar mig och hjälper mig att räkna, är att sticka. Om man stickar efter ett mönster måste man ibland räkna för att det ska bli rätt. Så då räknar jag. Jag kan tänka på siffrorna. De blir konkreta när det handlar om maskor, garn som ska bli ett plagg. Det blir inte alltid rätt (se ovan).

"Men du fortsätter i alla fall.", sa J till mig igår. "Du ger dig inte."

Nej, jag ger mig inte. Då skulle ju inget bli stickat.

110, 120, 90 - där satt den!