Annas bröllopssjal

Min rödhårigaste svåger Gill gifte sig för några veckor sedan med sin Anna. Tänk att jag har äran att ha två så fantastiska människor i den knasiga, härliga skock som jag kallar familj. Jag hade dessutom äran att få sticka en sjal som kom att ingå i Annas bröllopsutstyrsel.

Vi kan enas om att detta är den vackraste sjal jag hittills stickat, eller hur?



 

 

Det är svårt att fokusera på sjalen i de här bilderna, men vi gör ett försök att bortse från det sjukt snygga brudparet och den kärlek som liksom sprutar ur dessa bilder. Åh, ni är så fina, Anna och Gill! <3

 

 

Kärleken! Ett så maxat bröllop det var!

 

 

Redan förra sommaren frågade jag Anna om hon ville ha en sjal. Det pratades en del om bröllop då och jag nämnde att jag kunde sticka en sjal som hon kunde ha på sin stora dag, om hon ville. Det ville hon. En svart sjal, ville hon ha. Sedan pratade vi inte mer om det, men jag köpte två härvor svart silke från Sjöalyckans silke i färgen korpsvart. Jag hittade designern Boo Knits på Ravelry och skickade sidan till Gill med frågan: vilka av de här sjalarna tror du att Anna skulle gilla? Han gav mig ett par förslag, och av dem valde jag mönstret Morticia, som jag tyckte var vackrast och pampigast. (Det var ju en BRÖLLOPSJAL för böfvelen - go big or go home är liksom givet.) Sjalen är stickad på 3,5 mm, 4 mm och 4,5 mm stickor. Avmaskningen är gjord med 4 mm stickor och 3,5 mm virknål. Pärlorna är krackelerade glaspärlor från Panduro.

 

Här ser en typ pärlorna, som är eldfärgade i rött och orange.


Det tog ett par månader att bli klar med sjalen, mest för att jag inte har så mycket tid att sticka på. Själva stickandet i sig gick ganska snabbt, snabbare än jag trodde då jag fått för mig att detta skulle vara en komplicerad sjal. Det är det väl på så sätt att en måste räkna och lära sig rapporter utantill, och en del rapporter var djävligt långa, men tekniskt sett tyckte jag inte att det var svårt. Bara öka och minska på olika vis. Och trehundra miljoner omslag, give or take. Mönstret är otroligt välskrivet och jag kommer definitivt att sticka mer av Boo Knits. Morticia var väldigt rolig att sticka, till och med picotavmaskningen var rolig och jag fick en lätt poststickprojektsdepp när sjalen var klar. Det gick dock snabbt över när jag fick ge sjalen till Anna, som inte visste att jag hade gjort den. Åh, vad jag älskar att överaska folk! Att hon sedan valde att ha den på sig på bröllopet och att den passade så bra till hennes vackra klänning, ja det är bara bonus alltihop!

 

En liten parentes: en oblockad spetssjal är en halv spetssjal. Se bara! Första bilden visar en oblockad sjal, den andra då sjalen är under utspänning.

 

Vad är det här för en skrynklig flärp?

 

Jahaaa.

Fotnot: För en gångs skull har jag bra foton. Det är givetvis inte jag som tagit dem, utan det är eminenta fotografen Frida Selvén och det är hon som äger rättigheterna till dem. Förutom de sista tre tafsiga mobilbilderna, dem har jag förstås tagit och det är lite skitsamma med upphovsrätt vad gäller dem.

 

 

Color Affection till svärmor

I somras stickade jag en sjal till min svärmor. Hon är inte mycket för spets och dylikt, hon är alldeles för praktisk och rejäl för det. Däremot tycker hon om färger, till exempel orange, blått och grått. Och så tycker hon om naturmaterial, som ull. Med detta i åtanke stickade jag henne en Color Affection i Magasin Duetts Supersoft.

Här modellar jag sjalen i all hast en varm dag ute på ön, strax innan vi ska hoppa på båten hem. 

Som synes har jag gjort en egen randning. Jag har hittills bara sett sjalar som följt mönstret; först en färg, sedan en till, sedan ytterligare en. Jag blandade till det, för att jag ville få med mycket orange som är svärmors bästa favoritfärg, plus att jag ville få fram kontrasterna ordentligt. Det var väldigt roligt och det blev väldigt bra, tycker jag själv. Färgerna jag använt är Indigo, Pebble och Burnt Orange. Som vanligt vet jag inte hur mycket jag har gjort av med. Jag stickade fingering weight-versionen och har hur mycket som helst kvar av det grå och det blå garnet, medan det orangea nästan tog slut. (Det är jag nöjd med, för orange är verkligen inte min färg, även om jag tycker att den är fin. Det blå och det grå kan jag nog få användning för dock.) Jag har stickat på 3,5 mm. Om jag skulle göra om det skulle jag sticka det enfärgade partiet i en storlek och sedan gå ner en halv storlek, eftersom ränderna blev lösare. Konstigt nog blev den sista enfärgade randen jättelös. Det var som att jag stickade lösare och lösare hela tiden. What's up with that, erfarna stickerskor? Sedan maskade jag av med något som hade kunnat vara Jeny's surprisingly stretchy bind off, om det inte vore för att jag vände på omslagen. Nåja. Man kan inte alltid ha rätt! Vi ska inte heller titta för noga på hur jag har blockat den, eftersom det (som vanligt i framtiden) skedde i all hast, eftersom jag (som vanligt i framtiden) ville ge bort sjalen GENAST och då fick det bli hetsblockning. Orka tålamod liksom!

Jag gillar det här mönstret mycket. Det var roligt att sticka och enkelt utan att bli tråkigt. Jag lärde mig att göra förkortade varv (en version av dem i alla fall) och det är ju ett himlans fiffigt påhitt. Jag gillar garnet mycket också, det är härligt rivigt att sticka med och färgerna är fantastiska. Däremot fattar jag inte riktigt hypen med det. I bloggosfären skriver alla att det blir så mjukt, så mjukt, efter tvätt. Ren magi, låter det som. Och alltså, det blir mjukare efter tvätt. Men det är fortfarande ullsträvt, tycker jag i alla fall. Det är kanske jag som inte har så mycket erfarenhet av dylika ullgarn, men efter att ha läst alla hyllningskörer så förväntade jag mig att det skulle bli typ angorasmörigt efter tvätt. Ja, ni fattar.

Color Affection har varit något av ett fenomen i stickvärlden, både i Sverige och stora världen. ALLA stickade den här sjalen ett tag. Och det har gnällts en del om att överkanten blir hård. Det är många som försökt sig på varianter för att förhindra detta. Själv körde jag på enligt mönstret. Och ja, det är en stenhård, kort kant. Och jag gillar det. Sjalen får en Tim Burtonsk knorrböj av det och det kan man väl inte tycka illa om. Ligger fint gör den också, både om halsen och axlarna. Jag kommer helt klart att sticka fler i framtiden.