Jag skickade in mitt manus till förlag.

- Ett skepp kommer lastat!
- Med vadå?
- Med en hög manus!

 

Efter år av hårt arbete, tårar av glädje och frustration, utslitna hårstrån, febril aktivitet och upplevelser liknande uppenbarelser, kände jag till sist att det var dags. Jag skickade iväg mitt manus, alldeles ensamt ut i den stora förlagsvärlden. Jag hade fantiserat länge om detta, givetvis. Om hur det skulle kännas, (FANTASTISKT! STORSLAGET!), vad andra skulle göra (APPLÅDER! HURRAROP! ALLMÄN BEUNDRAN!) samt hur jag skulle fira (POMPA OCH STÅT! CHAMPAGNE!). Det blev typ så, fast kanske inte riktigt ändå.

Ett fett brev. Fett med brev.

Jag hasade mitt förkylda arsle ner till postkontoret (Coop, nuförtiden) i fredags (i fredags alltså, och jag bloggar om det först nu) för att skicka manuset (ett manus, flera kopior) som rekommenderade brev. Killen i kassan tittade förvirrat upp när han skulle registrera brevet jag skickade till mig själv.
Han: "Men..."
Jag: "Ja, det är till mig själv."
Han: "Jag har aldrig varit med om att någon skickar ett rekommenderat brev till sig själv!"
Jag: "Nä..."
Han: "Systemet har inte heller varit med om det tidigare!"
Jag: "Det är så när man skickar manus, det är en rättighetsgrej."
Han: "Är du författare?"
Jag: "Jag hoppas det."
När jag gick log han och önskade lycka till. Sedan gick jag hem och skålade med Johan och Anneli, som väntade där, i kaffe och läsk. Dagen efter vaknade jag skräckslagen med tanken att jag säkert hade skrivit fel någonstans och att jag därför aldrig skulle bli utgiven. Sedan tänkte jag att det kanske skulle ordna sig i alla fall.

Hur det än blir så är det ju inte färdigt ännu, men det blir spännande att se vad som ska hända nu. Alla kan väl hålla en liten tumme i alla fall?