Jag har för första gången i mitt liv skrivit ett färdigt utkast till en roman. Uttrycket ”färdigt” är i sammanhanget relativt: jag har skrivit en historia från början till slut, vilket inte betyder att manuset är helt färdigarbetat. Inte alls, faktiskt.
Att skriva sin första roman innebär att göra allt för första gången. Att bestämma sig för att börja. Skriva det första trevande kapitlet. Skriva sjuttio sidor och inse att manuset inte är på väg någonstans. Börja om från början. Testa olika metoder för att lyriskt hitta en som fungerar. Få fart. Skriva intensivt och metodiskt, ett synopsis för varje kapitel, ett kapitel i taget. Skriva varje dag. Skriva alla planerade kapitel. Sätta ihop. Redigera första vändan. Redigera andra vändan.
Sedan kommer man till punkten då man släpper in andra på allvar. Mitt manus har förvisso blivit läst under arbetets gång. Först läste min vän Sara, när jag skrev det där första utkastet som aldrig blev klart. Det andra har min pojkvän läst. Trots det blir det en annan sak när det första färdiga manuset sätts i händerna på läsare. Min pappa, syster och pojkvän har hittills läst. Min vän Sara sagt att hon också ska läsa. (Sara är för övrigt typ världens bästa poet. Köp hennes böcker till exempel här eller här!)
Min pojkvän var helt övertygad om att jag drog ut på att avsluta manuset för att jag tyckte att det var läskigt att bli ”färdig” och släppa in andra. Jag var helt övertygad om att han hade fel. Jag har minsann gått på skrivarkurs i två år och fått och gett textkritik under hela tiden. Man är väl tålig, liksom. Dessutom var det ju inte så mycket arbete kvar. Jag bah: ”Man kan skicka in det kanske imorgon. Yaaay!” Hej, jag är en rookie, typ.
Det är faktiskt en annan sak att få kritik på noveller och dikter som man skrev nya nästan varje vecka, än att få kritik på den allra första romanen. Det är också givetvis otroligt lurigt när människor man älskar och är väldigt nära ska läsa det man har skrivit. Jag vill ju bara att de ska vara svårt imponerade och tycka att allt är fantastiskt och perfekt och klart att skicka till förlag. De tycker att det i alla fall är lite fantastiskt, men de tycker en del annat också. Att det är bra skrivet, men inte färdigt, skulle man kunna sammanfatta det. Att historien behöver fyllas ut på något sätt. Sedan sa de väl det med några fler ord än det där, men hur som helst. Okej. Det var inte helt perfekt från början. Big deal. VILKEN djävla författare skriver ett klockrent manus på första försöket? (Möjligen Joyce Carol Oates, men jag är rätt övertygad om att hon är utomjording.) Jag har fått väldigt bra kritik från alla tre, på ett utförligt och engagerat sätt. Dessutom har de rätt. Det är något som saknas, jag har också känt det. Och jag visste ju att jag var tvungen att återvända till mitt manus, på ett eller annat sätt.
Det är bara det att det är så mycket känslor inblandade. Så STORT. Make it or brake it tänker jag hela tiden och jag har försökt att tagga ner och tänka på det på ett lite mer avslappnat sätt, men jag kan inte. Alltså var jag tydligen tvungen att sätta mig och böla vid köksbordet igår kväll. Pojkvännen fick sitta bredvid och hålla handen och trösta. (Man har ju en känsla för dramatik, liksom.)
Jag (med en skälvande röst tjock av gråt och lätt uppskruvat tonfall, det enda som fattades var handen över pannan): ”Jag är så trött på att känna mig kass hela tiden.”
Han (uppenbart förvånad): ”Men varför i hela friden känner du dig kass!?”
Det kan man väl fråga sig, och det är antagligen ett helt eget blogginlägg i sig (eller en egen roman för den delen). Jag är bara så förbannat rädd för att misslyckas. Ibland vet jag inte ens vad jag menar med att vara rädd för att misslyckas, vad misslyckandet i så fall skulle innebära, men jag är det i alla fall. Det finns flera olika typer av potentiella misslyckanden i det här fallet:
1. Att jag aldrig kommer till punkten då manuset är så färdigt att jag kan skicka in det, för att jag egentligen inte kan skriva. *infoga valfri dramatisk gest*
2. Att jag skickar in och skickar in, skriver om och skriver om, men ändå aldrig får det utgivet.
3. Att jag får det utgivet och att det är en total flopp. Recensenterna hatar det och ingen vill läsa det.
4. Att jag får det utgivet och att folk inte kunde bry sig mindre. Ljumma recensioner och knapp försäljning. Gäsp, typ.
I alla ovanstående fall tjänar jag inga som helst pengar på mitt skrivande, något som är i stort sett omöjligt även om man faktiskt ger ut böcker som säljer. I alla ovanstående fall är jag en sugig skribent.
Det är djävligt svårt att skriva en roman, det kan jag tala om för alla som inte vet. Påfallande ofta möts man av: ”Jaha, du skriver. Jag har också tänkt att jag ska skriva en roman.”, vilket sägs med samma tonfall som: ”Nä, om man skulle ta sig en kopp kaffe?”. Jag brukar alltid reagera väldigt moget när folk säger sådär, bita ihop och le och fråga intresserat, samtidigt som jag inombords skriker: ”Jamen skriiiv en roman då, GÖÖÖR det.” (Man är ju storsint, trots allt.)
Nog gnällt nu. Jag skulle lika gärna kunna ge upp, för det är ju inte precis ett tvång utifrån, det här, utan helt självvalt. Men man är väl ingen vekling. Jag tänker inte nöja mig med mindre än att alla är svårt imponerade och tycker att allt är fantastiskt och perfekt och klart att skicka till förlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar