Öppnande och stängande av dörrar. En rörelse, åt inget särskilt håll. Ljus och mörker. Ett barn vars blick vi inte får möta, vars ansikte betyder döden. Hon förföljer oss, sprakar bakom stängda dörrar. Vi undviker henne, skyr henne, räds henne och samtidigt, när hon förgörs, blir aska, känner jag en stor ömhet för henne. Sedan återuppstår hon och vi måste sky henne igen. Och dessa hästar, ständigt dessa hästar som kommer till mig i så gott som alla drömmar, ett så starkt och tydligt totemdjur som springer med mig och för mig, som bär mig till världs ände.
Den vakna världen bjuder på regn och huvudvärk. Godmorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar