Jag gillar yoga. Det är än så länge den enda träningsform jag njuter av att utföra under tiden jag utför den. Jag tycker speciellt mycket om att ägna mig åt yoga under vinterhalvåret, det känns mysigt med tända ljus och porlande indiskt vatten, eller vad det nu bjuds på för musik, och sköna rörelser i mysbyxor. Jag får av någon anledning mer ont i ryggen under vinterhalvåret och yoga är bra för att dra ut stela muskler.
Igår var jag på höstens första yogapass och kom osökt att tänka på en konversation jag och Johan hade för ett tag sedan, appropå yogainstruktörer. Johan påstår att det är många som går på yoga för showens skull. Jag tror att vi alla fattar vad han menar med detta. För liksom, herredjävlar. Grejerna som kommer ur munnen på yogainstruktörerna skulle ju göra Björn Ranelin grön (istället för orangebrun) av avundsjuka.
(En rolig parentes är att Johan också har varit yogainstruktör på ett gym en gång i tiden. Han bjöd inte på så mycket show, utan körde stenhård ashtanga tills alla flåsade och svettades på sina mattor.)
Jag går på yoga på mitt lokala gym och har där mött ett par olika instruktörer. De bjuder på mer eller mindre stor show.
Ta till exempel det här med instruktionerna kring hur ställningar och rörelser ska genomföras.
Yogainstruktör M, gårdagens instruktör, är svår att citera, eftersom jag verkligen inte förstod vad i helvete hon pratade om. Det var sträcka ut hit, släpp ner där och dra in svanskotan samtidigt som du putar med rumpan.
"Bränn på ordentligt i benen och samla dig kring din styrka, det du har byggt upp.", lät det.
Joråsåatteh.
Yogainstruktör A gillar övningar som involverar bäckenområdet:
"Öppna upp i rumpan."
Är detta verkligen, frågar jag mig, en bra idé? Är det verkligen vad vi vill göra? (Johan föreslog att jag skulle släppa en ljudlig brakare om hon någonsin skulle säga det igen. Min man är full av bra idéer.)
A har även sagt att: "Se till att skaka loss i höfterna. Det samlas ofta mycket ilska i höfterna."
Själv har jag alltid trott att det var kanelbullarna som gick rakt till höfterna, men vad vet jag.
Tillsammans med A gjorde vi också ställningen "Fisken". Den går till som så att man lyfter sig på armbågarna samtidigt som man leker att någon har huggit av en huvudet. A gick runt och justerade oss och hävde med entusiasm ur sig: "Det ser vackert ut!"
Det här är alltså "Fisken":
 | |||
| Vackert, alltså. |
Och apropå kanelbullar, instruktör T är mycket förtjust i dem. Vi gjorde någonslags handstående, minns inte vilken, kanelyasana kanske, då man ska sträcka upp fötterna.
"Sträck ordentligt på fötterna, som om de luktade på något gott - kanelbullar kanske!"
Det är så det går till, förstår ni. När fötterna känner doften av nybakt, då sträcker de på sig som aldrig förr.
Instruktör T är en av dem som bjuder på mest show. Hon pratar mycket yogateori och kan således komma in på vad som helst. Som den gången då hon pratade om vad människan består av, det var något om inre och yttre tror jag, och någonslags själ. Eller så. Som enligt teorin bestod av glädje. Instruktör T tittade förtjust på oss och utbrast:
"Består du av fullkomlig glädje? *fniss*"
Det gör jag kanske. När mitt inre barn får komma ut i ljuset och lukta på den inre kanelbullen. Eller jag vet inte.
Priset tog ändå instruktör X, vars namn har gått mig förlorat. Jag gick bara på ett av hennes pass. Under avslappningsminuterna ville instruktör X hjälpa oss att hitta till hennes meditationsskog, eller vart det nu var hon försökte leda oss. Det pratades om gläntor och fält och jag vet inte allt.
"Och när du står där... Så ser du kanske ett rådjur komma fram. Du betraktar rådjuret, när det dricker ur källan..."
Nä. Det gör jag faktiskt inte.
Du kanske också går på yogashow. Du får gärna dela med dig av din instruktörs bästa citat i kommentarsfältet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar