Förlossningstema, del 4: Förlossningen på Fortet

Kommer ni ihåg det här?

Javisst, det är ju Fångarna på fortet!

SKYNDA, SKYNDA, SJUNDE NYCKELN!

Sumo! Alain! Didier! Gunde och Agneta!

Så unga. Så oförstörda.

Father Foras!

Var är kråkan som äter ur Fader Foras öra då?

Monique och tigrarna!

Rawr!

Och nu till den vansinniga nyheten ATT DETTA PROGRAM FORTFARANDE EXISTERAR! DET BETYDER ATT DE GÖR NYA AVSNITT! TITTAR FOLK FORTFARANDE PÅ DETTA, JAG TRODDE ATT DET VAR ETT UTDÖTT NITTIOTALSFENOMEN!? OKEJ, NU SKA JAG SLUTA SKRIVA I CAPS LOCK.

Nu ska vi ta och leka en liknande tävlingslek: Förlossningen på Fortet!

Fort Förlossning!

Upplägget är ungefär samma, fast inte riktigt. De tre olika tävlingsfaserna följer de tre faserna i en förlossning. Vi börjar som ett lag, ett gäng förlossningssugna, gravida kvinnor och våra partners. Alla redo!? Sumo, slå på gonggongen!

BOIIIING!

Vi börjar med nyckelinsamlingen. Den sammanfaller med inledningsskedet, så här är alla relativt pigga och peppade. Vi kvinnor stönar och pustar och måste luta oss mot väggar och partners ibland, men det reder sig. Agneta, som ju är bästis med Depaak Chopra, viskar visdomsord i våra öron när kamerorna inte ser. Gunde leder oss runt bland cellerna. (Alain och Didier, som egentligen heter något annat, har fått ledigt idag.) Våra partners får hoppa in i cellerna med de fysiska utmaningarna. De springer på rullande cylindrar, binder ihop rep för att hala upp nycklar som någon slängt i vattnet utanför cellfönstret, de lyfter tunga grejer och hittar nycklar under. Johan är förstås jättebra på detta och tar alla nycklar i cellerna han får gå in i. Vi gravida får svärandes pga foglossning vagga oss upp till tornet för att klura med Fader Foras och så tar vi de celler som det är mer pill med, men där man inte måste lyfta så tungt eller så. Jag får gräva i burkar med fågelspindlar och lägga pussel för att få loss mina nycklar. Det är upp till den andra i paret att se till att den som är i cellen kommer ut i tid, så förutom att de gravida ylar till i smärta ibland hörs ett evigt bankande. KOM UT, KOM UT! Gunde hjälper också till att skrika och banka, men ibland fastnar någon i en cell och det är ju tråkigt, särskilt om det är den gravida, som då får fortsätta sitt värkarbete i fängelset. Nåja, så är spelets regler. SJUNDE NYCKELN!, skriker Gunde. Nu är vi klara för äventyr!

När äventyren inleds har de gravida kommit till öppningsskedet och är inte alls sugna på att gå på lina eller åka gummibåt, vi vill bara sitta på pilatesbollar och bada badkar. Några skriker efter lustgas. Våra partners har svårt att koncentrera sig och även om en del hellre vill åka gummibåt asfort än att hålla sin arga, gravida kvinna i handen när hon har en värk, så blir det inget med det. Den här delen faller lite platt alltså. Det slutar med att Gunde och Agneta får köra alla äventyren själva för att få loss ledtrådarna till skattkammarens lösenord, men det har de ingenting emot. Gunde har alltid velat gå på lina och Agneta kan köra gummibåt jätte, jättefort.

Nu är det dags för skattkammaren! Med hjälp av ledtrådarna ställer laget upp sig på det gissade lösenordet. Nu har krystskedet börjat, så vi gravida måste släpas, bäras och baxas in. Det skriks väldigt mycket. Tur att Monique har hunnit ta ut tigrarna, för de har blivit nervösa av allt ståhej. Johan får lägga mig på bokstaven K och sedan väntar vi spänt. Ja, vi har gissat rätt! Lösenordet är KVADDLAR! Skatten rasslar ner och från och med detta ögonblick är laget ett minne blott. Nu är det varje par för sig som gäller. Med näbbar och klor och svettiga handflator får vi se till att få så mycket av guldpengarna som möjligt. Pengarna byts nämligen in mot förlossningsfördelar. Man kan välja mellan allt möjligt, som barnmorska, eda och akupunktur. Om man har otur och får för lite pengar får man nöja sig med Gunde eller en av tigrarna som hjälp. Inte alls lika bra, alltså.

Johan, som vanligtvis är en fredlig människa, visar sig nu från sin allra råaste urmanssida, den som han ärvt ner ända från stenåldern, den där kukstinna mannen som bara vill försvara sin kvinna och sin avkomma. Ja, ni fattar. Han kastar undan de andra männen och samlar skatt överallt; i munnen, i öronen, i näsan. Sedan plockar han upp mig hur lätt som helst, trots att jag väger typ nittio pannor, och så använder han mig som skål att samla mer pengar i. Det går tämligen asdåligt, eftersom min mage är i vägen, men vi lyckas i alla fall få så mycket pengar att vi kan köpa en barnmorska, lite lustgas och ett par handdukar.

SKYNDA, SKYNDA, NU ÄR DET BRÅTTOM! Huvudet syns ju på vårt barn! Jag lägger mig på bokstaven Q och krystar för kung och fosterland och DÄR slår Sumo på gonggongen och DÄR släpper Monique in tigrarna igen och DÄR kommer vårt barn ut! Hurra! Det är fortfarande lite rörigt med alla mynt och par och krystanden och vrålanden och tigrar och Gunde, men jag och Johan har bara ögon för vårt nyfödda barn. En av tigrarna äter upp moderkakan, Johan bär ut mig och barnet till en väntande gummibåt - där sitter ju Alain och Didier, som egentligen heter något annat! och väntar på oss - och vi åker in till land och alla är så glada och jag får en rejäl sup från Alain/Didiers fickplunta.

Tack för supen, Alain-Didier!

Fotnot: Jag vet att jag har varit usel på det här med andras bilder i den här bloggen och jag ska skärpa mig från och med nu. Jag erkänner att jag har rätt dålig koll på upphovsrättstjofräsit vad gäller bilder, men bilderna som är med i det här blogginlägget har jag i alla fall lånat från följande ställen:
Bildkälla Gunde och Agneta, Bildkälla Father Foras, Bildkälla Fortet, Bildkälla Monique, Bildkälla Sumo, Bildkälla André Bouchet

Förlossningstema, del 3: Den naturliga förlossningen

Var det någon mer än jag som tittade på programmet Pregnant in heels (på svenska Gravid i höga klackar) när det gick på SVT i våras? Kortfattat är det en dokusåpa som handlar om Rosie Pope, som är en slags gravidkonsult som bortskämda, rika, excentriska (och påfallande ofta korkade och djävligt osympatiska (ja, jag dömer för fulla muggar här)) människor som bor i (mestadels) New York och vill ha hjälp med olika saker under graviditet och förlossning. Det kunde vara allt från att hitta fina gravidkläder till att, som ett par ville ha hjälp med, få en "flexibel" bebis.

Rosie Pope: (något förvirrad) "Flexibel som i... Vig?"

Paret: "Nej, flexibel som i flexibel. Vi vill att barnet ska anpassa sig till vår livsstil. Vi vill inte behöva ändra på något i vårt liv bara för att vi får barn."

Jamen HAHAHAHAHA! (Pope, som visade sig vara en relativt vettig person, lät paret åka på utflykt till en vingård med en sådan där låtsasbebis. Efter det var de lite mer möra och samarbetsvilliga, om vi säger så.)

Ett par som Pope tog sig an var Christina och Fritz. (Här kan du se bilder på dem och deras bebis.) De arbetade som typ performanceartister i New York och väntade sitt första barn. De ville ha en hemmaförlossning och behövde hjälp att hitta en barnmorska till detta. Det var viktigt för dem att det skulle vara en naturlig förlossning, det vill säga att Christina inte skulle få någon smärtlindring överhuvudtaget. För Christina var det också viktigt att få äta upp sin moderkaka efter förlossningen. För Fritz var det väldigt, väldigt viktigt att förlossningen var naturlig. Faktiskt var det så viktigt för honom att han först inte kunde lyssna på sin kvinna, när det visade sig att hon var orolig över det här med smärta. Kvinnor har ju fött barn i alla tider, tyckte Fritz. Varför kan vi inte bara gå ut i naturen och hålla om ett träd, liksom? Det här med att prata om smärtan och rädslan inför den ansåg han vara "negativ inställning". 

Fritz, alla kvinnors älskling, med Christina.

När jag gick föräldrautbildningen på min lokala MVC visade de en förlossningsfilm. Där var det med en kvinna som berättade om sin förlossningsupplevelse. Hon hade minsann bestämt att hon inte skulle ha någon smärtlindring utan ha en natuuuuuurlig förlossning. Hon beskrev sina krystvärkar inte som värkar utan som "ett fyrverkeri". 

Min spontana reaktion på människor som pratar om natuuuuurliga förlossningar utan smärtlindring, där man kallar värkar för vad som helst annat än värkar och vägrar prata om smärta är att jag vill slå dem på käften. HÅLL KÄFTEN DJÄVLA RÖVHIPPIE, känner jag bara. JAG HOPPAS DU SÄTTER DIN VETEGRÄSJOS I HALSEN OCH KVÄVS. (Och då räknar jag mig ändå som en medelklasshippie själv.)

Men nåväl, jag kan väl vara en öppen person då. Ponera att hippieröven i förlossningsfilmen och Fritzröven har rätt. Klart att vi ska ha en naturlig förlossning, enligt dessa enkla principer:

1. Smärta är bara negativ inställning. (Lite som "Pain is weakness leaving the body", som man kan läsa på valfri träningsblogg, skrivet över ett foto på en halvnaken, deffad kropp i motljus, med ett fint typsnitt.)

2. Vi pratar alltså inte ens om smärta eller värkar, utan benämner dem som vad som helst annat. Gärna något naturligt, typ vindpustar eller vågor eller ljusglimtar eller så.

3. Vi föder hemma. Helst utomhus. I närheten av ett träd.

4. Vi slänger in lite valfritt New Age-jox. Såklart. För det är väldigt naturligt och bra.

Så när det är dags, när jag börjar sköljas över av vågor och ljus går jag och Johan bara helt sonika ut utomhus. Grabbar tag om närmsta träd. Det går ju jättebra, för vi bor skitnära massor med träd. Vi väljer ett som verkar ha en gammal själ. Sedan står jag där och liksom kramar trädet och mediterar på barken eller så, medan Johan dansar runt mig för att ge mig styrka och kraft och liksom fira min kvinnlighet som gör att jag kan pressa ut ett huvud stort som en melon genom min för detta ändamål tämligen underdimensionerade fitty.

Trädet, krama trädet!

Kanske har vi med oss en samisk schaman som trummar och joikar lite, det är säkert bra. Eventuellt har vi med oss en liten, liten barnpool där jag får sitta och plaska ibland, för man får använda vatten i en naturlig förlossning, det är godkänt tror jag. Ju mer löv som faller, alltså sådana förlossningslöv som faller inuti en när barnet är på väg ut, inte sådana som faller från det faktiska trädet alltså, ju vildare dansar Johan för att stödja mig. Någon spelar digeridoo. Det är säkert också godkänt. 

Tutelitut!

Ju närmare vi kommer krystvärk... kryst... blommorna, desto mer kramar jag i trädet. Johan erbjuder sig att torka min panna, men jag avböjer, jag vill inte att någonting ska bedöva min upplevelse! När barnet börjar titta ut är Johan genast framme med aurakameran och tar en bild på barnet och dess aura, så att vi genast vet vilka energier det har med sig ut i världen. Jag ger upp ett vrål, inte av smärta, utan av glädje och naturlig kvinnlighet och sedan kommer barnet ut och plaskar glatt ner i poolen och inga komplikationer uppstår och jag spricker ingenting och blöder ingenting för min kropp är faktiskt gjord för just det här. Johan klipper av navelsträngen och begraver den i marken, för att ge åter till jorden, liksom. 

Såhär fint ritar Johan med kritor över navelsträngens begravningsplats.

Sedan tutar vi en liten fanfar i digeridoon och jag klämmer ut placentan, som Johan genast gör ett långkok på och så äter vi den tillsammans. Jag får inte en rejäl sup, för jag vill fortfarande inte bedöva mig, men Johan ger mig örtte och en shot med vetegräsjos.

SÅ HIMLA HÄRLIGT OCH NATURLIGT ALLTIHOP ALLTSÅ.

Vill ni veta hur det gick för Christina och Fritz? När han började svamla om "negativ inställning" kan man säga att det blev lite dålig stämning i rummet. Både Pope och barnmorskan som var med upplyste Fritz om att det faktiskt gör ont att föda barn och att det är viktigt att få prata om det. Att han kanske skulle visa lite förståelse för sin kvinna, som ju skulle göra allt det hårda arbetet. Han fattade... Typ. Förlossningen skedde i hemmet, Christina tog aldrig någon smärtlindring. När bebisen var ute fick Pope, som var närvarande, ställa sig i köket och göra smoothie med placenta, som Christina sedan glatt hällde i sig. Slutet gott, allting gott.

Förlossningstema, del 2: Den uppkopplade förlossningen

Nuförtiden är det privata offentligt. Det är typ förbjudet att ha ett privatliv som inte delas med alla i hela världen hela tiden. Det är faktiskt i allmänhetens intresse att veta när jag ser en solupp/nedgång, när jag promenerar i motljus, när jag ska äta/har ätit något, när jag ligger i min säng, att jag har en man/katt/krukväxt som är bäst och finast och unikast i hela världen samt vad det är för konsistens på mitt bajs. (I alla fall så är det asviktigt för alla andra hipstermedelklassvitingar som har fina telefoner och tusen olika konton i sociala medier, och lets fejs it, det är ju vi som räknas.) 

Har du en sådan här? Tur för dig!

Jag är ju som bekant alldeles för dålig på att visa upp mitt liv för omvärlden och det gör ju att mitt liv inte är lika mycket på riktigt som det kunde vara om jag bara statusuppdaterade det mer frekvent (läs: hela djävla tiden). Vi vill ju såklart att vårt barns liv ska bli bättre än vårt, lyckligare och mer på riktigt. Det är ju illa nog att jag inte har instagrammat hela min graviditet, komplett med bristningar och spyor i motljus, men det ska vi nog kunna råda bot på.

Vi ska ha en uppkopplad förlossning. 

Hej världen! Vi ska ha en bebis!

Vi börjar på en gång, genom att ladda upp. Vi ser till att finnas på alla sociala medier. Såklart har vi den här bloggen, men konton ska även uppföras på Instagram, Twitter, Facebook, Google+, YouTube, Flickr och ööööh, LinkedIn och alla andra sociala medier i hela världen! 

Några av våra blivande följare.

Här är en tant som redovisar var man kan följa oss.

För att ingenting ska gå förlorat mellan raderna, så att säga, så turas jag och Johan om att vara konstant uppkopplade. Skitsamma om det har hunnit hända något eller inte. ALLT måste ju dokumenteras i minsta detalj.

När värkarbetet sätter igång på allvar kommer det såklart många suddiga bilder i motljus. Jag lutad över bordet, stönandes av smärta, i motljus. Utsikten från bilen när vi kör till förlossningen, i motljus. Johan framför kaffeautomaten, i motljus. Anestesiologen när hen sätter epidural, i motljus. När jag bajsar på mig, i motljus.

Vi bloggar hela händelseförloppet också.

"Än gör det inte så farligt ont. Det känns mest i ryggen faktiskt, som att jag är lite stel. Hoppas att det inte ska ta allt för lång tid! Hälsningar, pappa Johan"

"Undrar om de har milkshakes på förlossningen? Barnmorskan på föräldrautbildningen sa det. Hoppas att det stämmer! Hälsningar, mamma Susanna"

Vi varvar detta med statusuppdateringar med käcka hashtags, så att ni följare lätt ska kunna förstå och kategorisera.

Jag: AAAAAAAAAAAAARGH! AAAAAAAJ! NAAAAAAJ! SÖDLFKS GNERTIUEVJOJFB!!!! #envarkiminuten

Johan: Det var då ett jädra gnäll härinne! ;) #varkarbete-schmarkarbete #kvaddlar #forlossning

Barnmorskan: Jag ser huvudet på Conahentas nu. Tror jag. Hoppas jag. #babyconahentas

Det är förstås bra om ni engagerar er också. Postar svar, uppmuntrande meddelanden eller bilder. Det är viktigt att vara interaktiv nuförtiden. Hänga med i rådande trender, så att säga.

Den bästa bilden i motljus är förstås när barnets huvud tränger fram ur min fitty.

Jag: Tadaaa! #krystarsomfan

Med skakig handkamera och dåligt ljud kan man se små snuttar av förlossningen på YouTube. Fast det bästa vore förstås om vi kunde livestreama alltihop!

Så fort barnet är ute kommer det att ta över och börja instagramma det också. Barn kan sådant omedelbart nuförtiden. Det är typ en reflex, eller instinkt, ungefär lika stark som viljan att suga tutte. Alla i hela världen är jätteglada och delaktiga och jag får en rejäl sup från en flaska läkarsprit.

Såhär ser bilden på min sup ut!

Jag: Gött é dé! #skalforfan

Förlossningstema, del 1: Födelsedagskalasförlossning

Som vi alla vet är födelsedagen den dag då man är född. En dag som brukar högtidhållas världen över medelst olika sorters födelsedagskalas. Vanligtvis brukar man bli firad första gången då man fyller ett år. Men ens första födelsedag är ju faktiskt dagen då man faktiskt blir född, så varför i hela fridens dag vänta ett helt år för att fira födelsedag? Rimligen borde man ju få sin allra första, ursprungliga födelsedag firad! Detta tar vi fasta på i förlossningstemas första del: vi kör en födelsedagskalasförlossning!

På födelsedagskalasförlossningen är det inte bara jag och Johan som är bjudna. Vi har även samlat barnets blivande släkt och eventuella blivande vänner tillsammans med deras föräldrar. Det blir en smula trångt och svettigt i förlossningsrummet, men alla måste faktiskt inte vara där inne samtidigt utan kan lösa av varandra. Johan är ganska upptagen med att klappa mig på ryggen och badda min panna med en kall handduk och jag är ju också lite upptagen om vi säger så, varför de praktiska bestyren får skötas av gäster och personal på förlossningen.

Medan jag svettas, badar badkar och guppar på pilatesboll förbereds kalaset. Någon tar på sig att koka korv till korv med bröd. Först testas det att kokas korv i autoklaveringen (stället där sjukhusets olika instrument desinficeras medelst jättevarm vattenånga), men korven löses upp bland skalpeller och tänger och det blir tillfälligt lite dålig stämning. Sedan kommer någon på att det ju finns ett kök på förlossningen och således ockuperas det. Där sitter några barnmorskor och tar igen sig, men de får faktiskt hjälpa till att blåsa ballonger och serpentiner, men det gör de så gärna, de har inget bättre för sig faktiskt.

Inget födelsedagskalas utan clown! Ej heller en födelsedagskalasförlossning utan clown!

Wanna balloon?

Det finns sjukhusclowner, men de är upptagna med att mima för barn med cancer, så anestesiologen får hoppa in. Han kan inte göra ballongdjur, men kan en massa andra tricks. Till exempel gör han tricket "floppy arm" på sig själv, genom att injicera sig med muskelavslappnande. Armen hänger och dinglar och alla barn och föräldrar hurrar. Sedan gör anestesiologen "floppy face" på en av barnens mammor och det blir temporärt lite dålig stämning i förlossningssalen. Men då kommer barnmorskorna in med korven och så är alla glada igen, utom jag som vrålar i en värk så att folk sprätter till av förskräckelse och spiller senap och ketchup på golvet.

Det verkar som att det kan ta lite tid innan själva födelsedagsbarnet kommer, så gästerna roar sig med olika lekar. I korridorerna kör de "Ett, två, tre, rött ljus!" och vanlig hederlig kurragömma, det finns ju så många olika rum och förråd att gömma sig i. Några barn leker mumie och lindar in varandra i gasbinda. Sedan upptäcks att ett barn har gjort en helgipsning av ett annat barn och då blir det lite dålig stämning igen. Men då kommer en pediatriker in med tårtan och alla hurrar igen, för tårtan är ju fantastisk!

Grattis och välkommen!

I ena änden av förlossningssalen har ett presentbord inrättats, där alla gäster har fått lägga bebisens födelsedagspresenter. De har fått gissa ordentligt vad bebisen kan tänkas önska sig på sin första födelsedag! Där finns allt en bebis kan tänkas vilja ha och behöva!

Jag mår vid det här laget lite dåligt, främst för att några av papporna har lagt beslag på lustgasen och sitter och suger i sig av den för glatta livet. Ett barn nappar till sig sprutorna med koksaltslösning och sätter rask några kvaddlar på ett annat barn, som börjar gråta. Stämningen blir återigen lite dålig, men då kommer en undersköterska in och kör fiskdamm bakom ett draperi. Förutom godis finns det lite olika skojiga tabletter i påsarna!

Jag har vid det här laget börjat få krystvärkar och gästerna börjar samla ihop sig för att vara förberedda på födelsedagssången. Det blir en smula otåligt i församligen, eftersom själva krystskedet tar längre tid än vad de hade väntat sig. En del ler tålmodigt, medan andra inget gör för att dölja sin irritation, tittar på klockan och suckar. Jag vrålar och ylar och svär och rätt vad det är tittar bebisen ut och då sjunger alla "Ja må hen leva!". Sedan blir det presentation av bebisen och presentöppning och jag får en rejäl sup från en flaska läkarsprit.

Teaser: Förlossningstema!

Jag är fortfarande gravid, nu i miljonte veckan (38+2). Bebisen kan komma allt mellan när som helst och om max tre och en halv vecka. (Om ungen vägrat komma ut då blir jag igångsatt). 

Att vara såhär gravid kan rent fysiskt liknas vid att bära omkring på ett medeltungt bowlingklot fyllt med slingrande ormar, som man alltså med nöd och näppe klämt in under huden på magen. Förutom huden är det bäckenet och urinblåsan som bär upp tyngden. Rent psykiskt är ens huvud fyllt av någonslags gravidgröt (Har jag sagt att jag hatar hormoner? Jag HATAR hormoner.) som gör att ens attention span är på ungefär ooooh, kolla, en fågel.

Den som är lite påläst vet att innan de blivande föräldrarna får sitt barn så ska de genomgå något som kallas "förlossning". Tydligen är detta ett sorts obligatoriskt moment. Man kan alltså inte bara få barnet utlämnat när det är klart, utan först ska alltså denna "förlossning" till. "Förlossning" går kortfattat till så att mamman pressar ut sagda slingrande bowlingklot genom fitty. Om detta av någon anledning inte går skärs mamman upp och sagda bowlingklot dras ut genom ett litet hål i magen. Oavsett vilken av varianterna som sker, gör det djävligt ont på mamman. Efter detta är bebisen ute och föräldrarna är föräldrar och alla är glada och det är fred på jorden och mamman får sig en rejäl sup.

Den uppmärksamma bloggläsaren vet att när det händer något stort i mitt liv så vill jag gärna att detta stortslagna ska få ha ett tema. Alla minns väl förra årets bloggsuccé Bröllopstema? I år kör vi såklart förlossningstema. För att så att säga hetta upp det hela lite!

Det här inlägget fungerar alltså på samma sätt som en filmtrailer. Fast du får själv föreställa dig pang-pang, dramatisk musik, skrik, tårar och nakenhet. Och bebis, naturligtvis.

Nu kör vi! ÄR DU REDO?