Var det någon mer än jag som tittade på programmet Pregnant in heels (på svenska Gravid i höga klackar) när det gick på SVT i våras? Kortfattat är det en dokusåpa som handlar om Rosie Pope, som är en slags gravidkonsult som bortskämda, rika, excentriska (och påfallande ofta korkade och djävligt osympatiska (ja, jag dömer för fulla muggar här)) människor som bor i (mestadels) New York och vill ha hjälp med olika saker under graviditet och förlossning. Det kunde vara allt från att hitta fina gravidkläder till att, som ett par ville ha hjälp med, få en "flexibel" bebis.
Rosie Pope: (något förvirrad) "Flexibel som i... Vig?"
Paret: "Nej, flexibel som i flexibel. Vi vill att barnet ska anpassa sig till vår livsstil. Vi vill inte behöva ändra på något i vårt liv bara för att vi får barn."
Jamen HAHAHAHAHA! (Pope, som visade sig vara en relativt vettig person, lät paret åka på utflykt till en vingård med en sådan där låtsasbebis. Efter det var de lite mer möra och samarbetsvilliga, om vi säger så.)
Ett par som Pope tog sig an var Christina och Fritz. (Här kan du se bilder på dem och deras bebis.) De arbetade som typ performanceartister i New York och väntade sitt första barn. De ville ha en hemmaförlossning och behövde hjälp att hitta en barnmorska till detta. Det var viktigt för dem att det skulle vara en naturlig förlossning, det vill säga att Christina inte skulle få någon smärtlindring överhuvudtaget. För Christina var det också viktigt att få äta upp sin moderkaka efter förlossningen. För Fritz var det väldigt, väldigt viktigt att förlossningen var naturlig. Faktiskt var det så viktigt för honom att han först inte kunde lyssna på sin kvinna, när det visade sig att hon var orolig över det här med smärta. Kvinnor har ju fött barn i alla tider, tyckte Fritz. Varför kan vi inte bara gå ut i naturen och hålla om ett träd, liksom? Det här med att prata om smärtan och rädslan inför den ansåg han vara "negativ inställning".
 |
| Fritz, alla kvinnors älskling, med Christina. |
När jag gick föräldrautbildningen på min lokala MVC visade de en förlossningsfilm. Där var det med en kvinna som berättade om sin förlossningsupplevelse. Hon hade minsann bestämt att hon inte skulle ha någon smärtlindring utan ha en natuuuuuurlig förlossning. Hon beskrev sina krystvärkar inte som värkar utan som "ett fyrverkeri".
Min spontana reaktion på människor som pratar om natuuuuurliga förlossningar utan smärtlindring, där man kallar värkar för vad som helst annat än värkar och vägrar prata om smärta är att jag vill slå dem på käften. HÅLL KÄFTEN DJÄVLA RÖVHIPPIE, känner jag bara. JAG HOPPAS DU SÄTTER DIN VETEGRÄSJOS I HALSEN OCH KVÄVS. (Och då räknar jag mig ändå som en medelklasshippie själv.)
Men nåväl, jag kan väl vara en öppen person då. Ponera att hippieröven i förlossningsfilmen och Fritzröven har rätt. Klart att vi ska ha en naturlig förlossning, enligt dessa enkla principer:
1. Smärta är bara negativ inställning. (Lite som "Pain is weakness leaving the body", som man kan läsa på valfri träningsblogg, skrivet över ett foto på en halvnaken, deffad kropp i motljus, med ett fint typsnitt.)
2. Vi pratar alltså inte ens om smärta eller värkar, utan benämner dem som vad som helst annat. Gärna något naturligt, typ vindpustar eller vågor eller ljusglimtar eller så.
3. Vi föder hemma. Helst utomhus. I närheten av ett träd.
4. Vi slänger in lite valfritt New Age-jox. Såklart. För det är väldigt naturligt och bra.
Så när det är dags, när jag börjar sköljas över av vågor och ljus går jag och Johan bara helt sonika ut utomhus. Grabbar tag om närmsta träd. Det går ju jättebra, för vi bor skitnära massor med träd. Vi väljer ett som verkar ha en gammal själ. Sedan står jag där och liksom kramar trädet och mediterar på barken eller så, medan Johan dansar runt mig för att ge mig styrka och kraft och liksom fira min kvinnlighet som gör att jag kan pressa ut ett huvud stort som en melon genom min för detta ändamål tämligen underdimensionerade fitty.
 |
| Trädet, krama trädet! |
Kanske har vi med oss en samisk schaman som trummar och joikar lite, det är säkert bra. Eventuellt har vi med oss en liten, liten barnpool där jag får sitta och plaska ibland, för man får använda vatten i en naturlig förlossning, det är godkänt tror jag. Ju mer löv som faller, alltså sådana förlossningslöv som faller inuti en när barnet är på väg ut, inte sådana som faller från det faktiska trädet alltså, ju vildare dansar Johan för att stödja mig. Någon spelar digeridoo. Det är säkert också godkänt.
 |
| Tutelitut! |
Ju närmare vi kommer krystvärk... kryst... blommorna, desto mer kramar jag i trädet. Johan erbjuder sig att torka min panna, men jag avböjer, jag vill inte att någonting ska bedöva min upplevelse! När barnet börjar titta ut är Johan genast framme med aurakameran och tar en bild på barnet och dess aura, så att vi genast vet vilka energier det har med sig ut i världen. Jag ger upp ett vrål, inte av smärta, utan av glädje och naturlig kvinnlighet och sedan kommer barnet ut och plaskar glatt ner i poolen och inga komplikationer uppstår och jag spricker ingenting och blöder ingenting för min kropp är faktiskt gjord för just det här. Johan klipper av navelsträngen och begraver den i marken, för att ge åter till jorden, liksom.
.jpg) |
| Såhär fint ritar Johan med kritor över navelsträngens begravningsplats. |
SÅ HIMLA HÄRLIGT OCH NATURLIGT ALLTIHOP ALLTSÅ.
Vill ni veta hur det gick för Christina och Fritz? När han började svamla om "negativ inställning" kan man säga att det blev lite dålig stämning i rummet. Både Pope och barnmorskan som var med upplyste Fritz om att det faktiskt gör ont att föda barn och att det är viktigt att få prata om det. Att han kanske skulle visa lite förståelse för sin kvinna, som ju skulle göra allt det hårda arbetet. Han fattade... Typ. Förlossningen skedde i hemmet, Christina tog aldrig någon smärtlindring. När bebisen var ute fick Pope, som var närvarande, ställa sig i köket och göra smoothie med placenta, som Christina sedan glatt hällde i sig. Slutet gott, allting gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar