Kroppsfunktionernas tid, del 1: Amningen.

Små barn, små bekymmer, brukar man ju säga. Små barn, mycket kropp, skulle jag snarare säga. Här är några exempel på fysiska fenomen som upptagit min vakna (och sovande) tid sedan jag blev förälder.

Direkt efter att du som mamma burit runt och ruvat på och sedan klämt ut/fått utskuret din avkomma, ska du in i nästa stora projekt: amningen.

Det finns mycket att säga om amning. Det här är vare sig det första eller sista inlägget, vare sig från mig eller någon annan.

Amning är något som alla mammor bör oroa sig över och ha dåligt samvete för. Tydligen.

Har barnet rätt grepp? Har du för mycket eller för lite? Har du för mycket kan mjölken komma för fort och då kan barnet sätta i halsen, ha svårt att svälja i det hastiga tempot, bli frustrerat och få ont i magen. Har du för lite får du ett hungrigt och ledset barn som SVÄLTER. Om barnet inte följer sin viktkurva EXAKT propsar BVC på välling och gröt och hotar med att barnet blir sjukt och sinnessvagt, trots att deras kurvor anses förlegade av många och oavsett om barnet i fråga verkar friskt och glatt i övrigt. Vad äter du? Äter du farliga mediciner som kan gå över i bröstmjölken och skada barnet? Äter du mat som gör dig fisig som kan gå över i bröstmjölken och göra att barnet får ont i magen? Vad har du på huden? Är det farliga kemikalier i din deo/hudkräm/hårsprej som kan gå över i bröstmjölken? (Här skulle jag i all vänlighet vilja slå ett slag för VETENSKAPLIG EVIDENS, men det är tydligen ingenting vi jobbar med? "Jag har läst om det i en artikel i Aftonblärket, alltså är det SANT!", typ.) Ammar du en kort period är du självisk ("Hur kan du neka ditt barn bröstmjölk?"), ammar du för länge är du också självisk ("För vems skull ammar du egentligen, det där är ju äckligt!"). Bröstmjölk är det bästa som finns (”Smörj det med bröstmjölk!”, mantrar man på BVC, alldeles oavsett vad det gäller.) och ALLA kan faktiskt amma, utom de som inte kan amma och i så fall är det faktiskt helt okej att ge barnet ersättning, det finns ju jättebra ersättning nuförtiden (men den är bara jättebra om du inte KAN amma alltså).

I detta arv ska man som nybliven skakig och svettig mamma försöka hitta rätt bland alla motsägelsefulla råd, som man får när man ber om dem samt framförallt när man inte ber om dem. 

Jag gjorde inte annat än att amma den första tiden. Satt i soffan i timmar i sträck, som en säck potatis. Man ska ju sitta eller ligga bekvämt, men hur lätt är det när man har att göra med bebis i form av sisådär tre kilo egen vilja? Jag fick mjölkstockning komplett med feber och frossa. Vågade knappt lämna rummet mitt barn var i för att duscha eller bajsa, vilket ledde till alla förstoppningars moder (mer om detta i ett senare inlägg). När jag sedan vågade lämna huset utan mitt barn gick jag (släpade mig, snarare) runt kvarteret tio minuter i taget, med telefonen i högsta hugg, ifall Johan skulle ringa och säga att det var kris! Barnet svälter ihjäl! 

Redan på BB fick jag en amningsnapp, ett hjälpmedel i form av en silikontuta som sätts på bröstvårtan för att hjälpa barnet att få grepp. Den blev vi sedan inte av med, då Kerstin inte fattade hur hon skulle ta bröstet utan och jag var feg och nervös och vågade och visste inte hur jag skulle insistera. Amningsnapp är ett bra hjälpmedel för en kort period. Använder man den en längre tid är den rent ut sagt "ett helvete", som min vän E, som också ammade med napp, beskrev det. Den innebär ett extra moment, du måste fippla på den innan barnet kan docka an, vilket gjorde Kerstin frustrerad och mig stressad och svettig. Den försvårar för barnet, som måste suga längre och hårdare för att äta (också något att ha dåligt samvete över, arma barn, samt att jag är ODUGLIG SOM KVINNA SOM VANLIGT I FRAMTIDEN)) Nappskrället läcker som ett djävla såll. ALLT var marinerat i bröstmjölk den första tiden (BVC hade varit SÅ NÖJDA om de visste!); jag, Kerstin, Johan, alla möbler och textilier och vad helst annat som råkade komma i vår väg. På morgnarna vaknade vi i en pöl av mjölk efter nattmåltiderna. Jag lär ha en hel yoghurtkultur i madrassen vid det här laget. Så fort Kerstin knorrade slängde jag fram tutten. (Det gör jag i och för sig fortfarande, om knorret betyder att hon vill ha just det.)

Och allt det här var antagligen HELT OCH HÅLLET FEL, enligt somliga.

Tyvärr har jag bara varit med om att det är kvinnor som talat om för mig hur jag bör/måste amma. Eventuella pappor är som vanligt helt frånvarande och räknas för övrigt inte, (eftersom det ju är mamma som är den huvudsakliga föräldern (utom när pappan har stuckit, då är mamman plötsligt otillräcklig (eller om det skulle vara TVÅ mammor, Gud förbjude!)).

Hallå tjejer, hur skulle det vara om vi stöttade och peppade varandra istället? Vi är ju faktiskt helt fantastiska allihop på vårt eget vis och gör så gott vi kan utifrån våra egna förutsättningar. Och barnen blir mätta och nöjda, på ett eller annat sätt.

Tur nog för mig och Kerstin så finns det forum där mammor gör just det: stöttar och peppar. Amningshjälpen har både en öppen och en sluten grupp på facebook där man kan ställa frågor och få svar, eller bara be om stöd och få det.

Jag lyckades tack vare stöd och råd från andra mammor sluta med amningsnappen efter att ha varit beroende av den i två månder. Jag, och Kerstin också tror jag, är så glad och tacksam för det. Speciellt vill jag tacka de kvinnor som tog sig tid att utförligt mejla mig sina råd. Tack!

Nu måste jag sluta här, för jag har ett barn att amma.

I'm back! En intervju om mig själv, med mig själv, av mig själv.

Susanna: Känns inte det här väldigt mycket som en dålig sketch?
Susanna: Vilket då? Att intervjua sig själv?
Susanna: Ja.
Susanna: Absolut.
Susanna: Eller hur.
Susanna: Med skillnaden att jag faktiskt är rolig. I alla fall ibland.
Susanna: Om jag får säga det själv.
Susanna: Och det får jag ju.
Susanna: Välkommen tillbaka!
Susanna: Tack så mycket!
Susanna: Hur känns det?
Susanna: Jomen, det är bra. Omvälvande, men bra.
Susanna: Berätta för läsarna vad som har hänt.
Susanna: Vi fick ju barn här för ett tag sedan. Nio veckor sedan, närmare bestämt. Och i samband med det gick den här bloggen och dog lite.
Susanna: En dotter.
Susanna: Kerstin, aka Kringlan, aka Lilla Kanin, aka Mjölkmonstret, aka Sångvalen, aka Winston.
Susanna: Winston?
Susanna: Winston. Som i Winston Churchill.
Susanna: Do explain.
Susanna: Som när hon sitter i sin babysitter, eller ja, det är ju hennes moster som äger babysittern egentligen, och huvudet sitter ju direkt på axlarna på de här små och så blir hon liksom lite hoptryckt och kinderna ser ännu tjockare ut och så har hon en lite bister min liksom, påminner helt enkelt om Churchill.
Susanna: ...
Susanna: En mycket gulligare variant av Churchill förstås.
Susanna: ...
Susanna: Nevermind.
Susanna: Så hur är det att vara förälder?
Susanna: Det är fint. Känslosamt. Jobbigt ibland. Omvälvande, som sagt. Och kladdigt.
Susanna: Är jag tillbaka nu?
Susanna: Hjälpligt. Jag har kommit ur den värsta mjölkdimman.
Susanna: Så, ska jag börja skriva roliga inlägg om barn nu?
Susanna: Precis som en av mina svågrar frågade.
Susanna: Hur många svågrar har jag?
Susanna: Fyra, totalt.
Susanna: Det är inte så dåligt.
Susanna: Inte alls. Tre av dem lajvar och den fjärde kan kampsport.
Susanna: Praktiskt.
Susanna: Säkert.
Susanna: Tänker jag skriva roliga inlägg om barn då?
Susanna: Jag vet inte. Ja? Nej?
Susanna: Utveckla.
Susanna: Alltså, det finns ju redan flera bloggar som skriver rolig om barn, som Meekatten, Fredrik och Hemorrojderna. Jag vet inte om jag kan tillföra något i denna fantastiska skara. Å andra sidan har jag ungefär noll input av något annat just nu, så om jag skriver om något så blir det antagligen om hur det är att vara mamma till Kerstin. Jag tycker förstås att det är asintressant, men jag vet inte om någon annan tycker det. Å tredje sidan är min hjärnkapacitet på ungefär "Ehrmn, ööööh, dörp?"-nivå just nu, så jag vet inte om jag är kapabel att skriva något med substans överhuvudtaget.
Susanna: Det är lite dubbelt, helt enkelt.
Susanna: Dubbelt var ordet, sa Bull.
Susanna: Men jag är ju rolig ibland.
Susanna: Som sagt.
Susanna: Bloggen är död.
Susanna: Länge leve bloggen.
Susanna: Fast nu är den ju inte död längre.
Susanna: Touché.

Kringlan är kommen.

Så tog den slut till sist, elefantgraviditeten. Äntligen kom bebisen, Kringlan, Conahentas. Eller rättare sagt vår dotter Kerstin. Hon är född på förlossningen i Varberg den 28 augusti, precis sju minuter över sju. Att se henne för första gången var obeskrivligt underbart. I ordens rätta bemärkelse.

Vi är hemma sedan några dagar och försöker anpassa oss till den totala tidsanarki som lilla Kerstin har introducerat. Det är många nya skills som ska läras in. Idag upptäckte vi att Kerstin verkligen tycker om att vi sjunger för henne, samt vad som egentligen är bak respektive fram på blöjan. Framförallt ska både jag och Kerstin lära oss att få till det här med amningen, amningen, AMNINGEN som väl är det enda jag har i tankarna just nu. Humöret flaxar, givetvis är jag oerhört, obeskrivligt lycklig, men även mör och skör. Det här med att få sin sömn uppstyckad i en- eller två timmars pass alltså. Holy fuck. Jag vet inte vad jag gjorde för en timme sedan, än mindre vilken dag det är.

Men vi ska nog få ordning på det också. Vi har ju trots allt fått det bästaste och fantastiskaste barnet i hela världen.

Jag är så fruktansvärt anställningsbar.

Det här blogginlägget har gjorts av:

Text och idé: Susanna Martelin ©

Foto: Frida Selvén ©

  

Kort sammanfattning av min arbetslöshet: Mitt förra jobb upphörde i slutet på oktober förra året. Under december och januari blev jag kallad till några intervjuer för jobb jag hade sökt, men fick inte någon av de tjänsterna. Under våren hade jag några kortare projektanställningar inom kultursektorn, med teaterproduktion. Dessa anställningar fick jag genom kontakter. Under sommaren blev det svårare och svårare att hitta tjänster jag kunde söka, eftersom sommarjobben krävde att man kunde jobba både juli och augusti och alla hösttjänster tillsattes i augusti och ja, det är ju tänkt att jag ska föda barn nu.

Tidigt förra hösten, precis efter att jag kommit tillbaka efter min och Js bröllopsresa, blev jag uppsagd från mitt dåvarande arbete. Det var inte mitt fel att jag blev av med jobbet. Jag arbetade i en organisation med dålig ekonomi, bristande ledarskap och undermålig administration. De till och med sa till mig att det inte berodde på mig, att jag hade utfört ett gott arbete, att de var nöjda. Ändå känner jag ett behov av att säga att det inte var något jag gjorde som ledde till att jag blev uppsagd. Varför är det så?

Jag har i alla år betalat in månadsavgiften till a-kassan jag är med i, så när min anställning upphör går jag till Arbetsförmedlingen och anmäler mig som aktiv arbetssökande. Ett måste om du ska ha rätt att få din a-kassa utbetald. I inskrivningsdisken sitter en arbetsförmedlare som godkänner mina uppgifter och skickar anmälningsmeddelande till min a-kassa. Detta ska inte komma att bli min handläggare. Hen tar sig en snabb titt på min profil och börjar sedan leta efter lämpliga arbeten för mig att söka. Hen hittar en annons för en receptionisttjänst på ett för mig okänt bemanningsföretag, tittar på annonsen i ungefär tio sekunder och säger sedan: ”Det här jobbet tycker jag att du ska söka!” Sedan skriver hen ut en blankett jag ska fylla i när jag har sökt sagda arbete, för det ska redovisas för hen att jag har sökt det; ”Annars blir jag tvungen att avanmäla dig från din a-kassa.” Klockan är tio på morgonen. Jag har hunnit vara arbetslös i två timmar, om man räknar enligt normal arbetstid. Min a-kassa känner antagligen inte ens till att jag är anmäld till dem. Random arbetsförmedlare i inskrivningsdisken sätter tonen, så att säga.

Såhär fortsätter det. I varje kallelse till möte står det att det är obligatoriskt. Jag blir av med min ersättning om jag inte kommer. Jag får en handlingsplan jag måste följa exakt, annars blir jag av med min ersättning. I handlingsplanen ingår att inom utsatt tid rapportera till Arbetsförmedlingen vilka åtgärder jag har tagit för att få ett jobb. Första gången jag ska redovisa ringer jag till Arbetsförmedlingens allmänna telefon. Hamnar i random stad, hos random arbetsförmedlare. Jag redovisar mängd och typ av arbeten jag har sökt. Sedan tittar random arbetsförmedlare på min profil i ungefär tio sekunder, uppfattar ledorden ”kultur” och ”administration” och börjar leta efter för mig lämpliga arbeten att söka. Det första arbetet hen föreslår är en VD-tjänst för en kulturfestival i Skåne. Om hen hade tittat lite längre än tio sekunder på min profil, hade hen sett att mina främsta arbetslivserfarenheter finns inom administration. Jag har förvisso arbetat inom kultursfären, men inte tillräckligt för att kvalificera mig för en VD-tjänst. Jag försöker påpeka det för vederbörande.

”Ja, men det verkar inte vara en VD-tjänst på det sättet. Det är ju inte som att du ska vara VD på Volvo.”

Nästa föreslagna arbeten är en administrativ tjänst i Södertälje och en som evenemangsmedarbetare i Stockholm.

Här passar jag på att meddela Arbetsförmedlingen om att jag har blivit gravid.

”Jag vet inte om det är något ni tar hänsyn till?”, frågar jag.

Svaret kommer omedelbart: ”Nej, det är inget vi tar hänsyn till.” Paus. ”Eller ja, du kanske inte kan söka alla sorters jobb då.”

Hen menar arbeten jag fysiskt inte kan utföra. Att jag inte ska kunna söka anställningar på annan ort eller tillfälliga anställningar, som korta vikariat jag inte kan arbeta tiden ut på, det ser random arbetsförmedlare inget hinder för. Visst kan jag söka tillfälliga vikariat, bara jag upplyser arbetsgivaren om att jag är gravid. ”De uppskattar att man är tydlig och ärlig och är man rätt person för tjänsten så får man den i alla fall.”

För, som hen upplyser mig om: ”Graviditet är ju ingen sjukdom.”

Ett uttalande jag har svårt att förstå. Har jag sagt något som föranleder att random arbetsförmedlare känner behov av att upplysa mig om att graviditet inte är en sjukdom? Framstår jag som dum i huvudet för random arbetsförmedlare? På vilket sätt är random arbetsförmedlare kvalificerad att göra medicinska bedömningar? Visst är graviditet inte en sjukdom, men vi är nog många som tycker att det inte direkt är ett normaltillstånd.

Det står klart för mig, med all önskad tydlighet, att verklighetsuppfattning är något som är sällsynt hos denna myndighets tjänstemän. Jag märker tack och lov att min utseedda handläggare faktiskt har det och ser därför till att all kontakt med myndigheten sker via henom från och med det. Men nervositeten och oron som alltid följer med all kontakt med Arbetsförmedlingen kvarstår. Jag måste göra allt som står i min makt för att få ett nytt arbete, annars får jag ingen ersättning. Exakt vad detta innebär finns det dock inga tydliga direktiv på. Hur många sökta arbeten är tillräckligt många? Tio per månad, trettio, femtio, hundra? Det får jag inget svar på, för det fungerar inte så.

Arbetsförmedlingen låtsas att det är en myndighet till för att hjälpa mig, men det är inte sant. Arbetsförmedlingen har inga skyldigheter gentemot mig. De är till för att kontrollera mig och alla andra arbetslösa. Det blir kanske extra tydligt när jag skriver ett inlägg på den här bloggen om hur dåligt jag mår av att vara arbetslös. En arbetsförmedlare kommenterar på inlägget. Hen får alltså betalt för att sitta och göra sökningar på Internet på orden ”arbetslös” och ”arbetsförmedlingen” för att se vad som skrivs om myndigheten. Ska bli intressant att se vad Arbetsförmedlingen tycker om det här inlägget. Jag vet ju att någon av er läser det här.

Budskapet jag får, inte bara från Arbetsförmedlingen, utan också från media och politiker, är att min arbetslöshet är mitt individuella problem. Det handlar om hur aktiv jag är, hur anställningsbar jag är. Jag eftersöker en annan vinkling, förgäves. Det är mitt och endast mitt ansvar, som individ. Det pratas inte om hur ekonomin ser ut, hur vårt samhälle ser ut, vad som räknas som ett arbete. Det talas inte om urholkad arbetsrätt, att jag är i ett system som förutsätter att jag ska få en fast heltidsanställning, trots att dessa börjar bli lika exotiska som isbjörnarna. Inom kulturområdet går det att få kortare anställningar, eller deltidsanställningar, något jag också har fått, men det premieras inte. Du ska arbeta heltid, eller vara arbetslös på heltid. Det talas inte om att så gott som alla anställningar inom till exempel det administrativa området går via bemmaningsföretag, att det nästan uteslutande handlar om tidsbegränsade anställningar. Det talas inte om arbetsmarknadspolitik eller dess tandlösa åtgärder. Det talas inte om regeln att alla arbetssökande måste söka alla tjänster de är kvalificerade för, i hela landet (om du inte har särskilda skäl för att slippa detta och det har du antagligen inte). Om jag söker en väldigt specifik tjänst som kräver väldigt specifika förkunskaper kan jag få ett arbete på andra sidan landet, annars är det troligaste att någon som bor i närheten, som också är arbetslös, får det jobbet. Och även om jag får ett arbete i till exempel Stockholm - var ska jag bo? Om jag får ett arbete som receptionist i Norrland - ska min partner då säga upp sig från sin anställning för att flytta med, eller ska vi separera? Detta talas det inte om. Det talas inte om att varje utannonserad tjänst jag söker i snitt har 200 sökande. Att det inte spelar någon roll hur anställningsbar jag är, om de andra 199 sökandena är precis lika anställningsbara de; vår anställningsbarhet skapar inte fler arbetstillfällen. Det talas inte om att detta är ett strukturellt problem. Jag förstår att jag har skyldigheter, men det kan jag väl inte rimligen vara ensam om? Eller? Jag förstår att jag har skyldigheter, men jag skulle uppskatta om jag slapp bli bemött enligt principen att jag är en lat, samhällsutsugande fuskare som måste sättas på plats.

Eller så är det precis så som politiker, journalister och myndighetstjänstemän har präntat in i mig: jag har skyldigheter som arbetslös, men jag har inga rättigheter. Visst, jag får min a-kassa, men det är ingen självklar rättighet, utan något jag får på nåder mot att jag gör exakt det som krävs av mig.

Förutsatt att jag inte är anställd som generaldirektör på Arbetsförmedlingen. Då har jag nämligen rättigheter. Om jag blir av med jobbet - inte för att Arbetsförmedlingen har dålig ekonomi och måste skära ner, utan för att man anser att jag inte har utfört mitt arbete korrekt, att man inte längre har förtroende för mig - då blir jag omplacerad på regeringskansliet och får behålla min lön om mer än hundratusen kronor i månaden.

Jag är inte längre aktivt arbetssökande. Nu tillhör jag istället en annan myndighet, Försäkringskassan, så länge jag är föräldraledig. Risken är dock stor att jag måste gå tillbaka till arbetslöshet efter min föräldraledighet, som det ser ut nu har jag ingen fast heltidsanställning.

Så vad kan jag göra? Ja, jag får väl en gång för alla bevisa hur anställningsbar jag är. Sälja mig själv, helt enkelt. Och hur gör jag det bäst då? 

Kommer ni ihåg annonsen för den här lägenheten? Eller annonsen för den här bilen? Mäklaren och bilägaren använde frukt för att visa på värdet i varan. Succé!

Jag marknadsför mig själv med frukt såklart!

Här är de! Frukterna! Ska detta bli mina nya kollegor?

Jag får komma på anställningsintervju!

"Så Susanna, vad skulle du säga är dina främsta egenskaper?"

"Hmmm..."

"Jag är prestigelös, flexibel och socialt kompetent."

"Intressant. Och vad kan du bidra med till vår verksamhet?"

Bra fråga, vattenmelonen! Låt mig demonstrera!

Jag delar gärna med mig av mina kunskaper och erfarenheter!

"Kom lite närmare, så ska jag visa."

"Känner ni till detta? Inte? Det kallas 'Fruitbook'. Jättebra verktyg om man till exempel vill hålla kontakten med andra frukter ute i världen."

Jag passar lätt in i sociala sammanhang! Är bra på att bryta isen! Piggar upp mina kollegor med ett skämt på fikarasten!

"Pst! Har du hört den om flickan och bananen?"

"... Och då sa hon: 'Är du glad att se mig, eller är det bara en banan du har där?' Aaah! Kul va!?"

"Den hade du inte hört förr."

Jag inspirerar och motiverar!

"Wow. Vilket starkt budskap!"

"Ordet 'tillsammans' är ett ledord här!"

"Här ser vi på grafen var ögonblicket för fruktsalladen inträffar."

Att jag är gravid är inget hinder - tvärtom!

"Vad innebär det att anställa någon som är två för en?"

"Det blir DUBBELT SÅ ROLIGT!!!"

Det avgör saken!

"Vi har bestämt oss för att ge dig jobbet! Du är härmed fast anställd, på heltid!"

Hurra! Jag har bevisat min anställningsbarhet!

"Åh vad härligt! Kom i min famn, allihopa!" (Jag är så himla moderlig!)

"Nu gör vi det! I detta ögonblick infaller fruktsalladen!"

Slutet gott, allting gott!

Fotnot: Vet ni vad det latinska ordet 'satir' betyder? Fruktskål.

Förlossningstema, del 4: Förlossningen på Fortet

Kommer ni ihåg det här?

Javisst, det är ju Fångarna på fortet!

SKYNDA, SKYNDA, SJUNDE NYCKELN!

Sumo! Alain! Didier! Gunde och Agneta!

Så unga. Så oförstörda.

Father Foras!

Var är kråkan som äter ur Fader Foras öra då?

Monique och tigrarna!

Rawr!

Och nu till den vansinniga nyheten ATT DETTA PROGRAM FORTFARANDE EXISTERAR! DET BETYDER ATT DE GÖR NYA AVSNITT! TITTAR FOLK FORTFARANDE PÅ DETTA, JAG TRODDE ATT DET VAR ETT UTDÖTT NITTIOTALSFENOMEN!? OKEJ, NU SKA JAG SLUTA SKRIVA I CAPS LOCK.

Nu ska vi ta och leka en liknande tävlingslek: Förlossningen på Fortet!

Fort Förlossning!

Upplägget är ungefär samma, fast inte riktigt. De tre olika tävlingsfaserna följer de tre faserna i en förlossning. Vi börjar som ett lag, ett gäng förlossningssugna, gravida kvinnor och våra partners. Alla redo!? Sumo, slå på gonggongen!

BOIIIING!

Vi börjar med nyckelinsamlingen. Den sammanfaller med inledningsskedet, så här är alla relativt pigga och peppade. Vi kvinnor stönar och pustar och måste luta oss mot väggar och partners ibland, men det reder sig. Agneta, som ju är bästis med Depaak Chopra, viskar visdomsord i våra öron när kamerorna inte ser. Gunde leder oss runt bland cellerna. (Alain och Didier, som egentligen heter något annat, har fått ledigt idag.) Våra partners får hoppa in i cellerna med de fysiska utmaningarna. De springer på rullande cylindrar, binder ihop rep för att hala upp nycklar som någon slängt i vattnet utanför cellfönstret, de lyfter tunga grejer och hittar nycklar under. Johan är förstås jättebra på detta och tar alla nycklar i cellerna han får gå in i. Vi gravida får svärandes pga foglossning vagga oss upp till tornet för att klura med Fader Foras och så tar vi de celler som det är mer pill med, men där man inte måste lyfta så tungt eller så. Jag får gräva i burkar med fågelspindlar och lägga pussel för att få loss mina nycklar. Det är upp till den andra i paret att se till att den som är i cellen kommer ut i tid, så förutom att de gravida ylar till i smärta ibland hörs ett evigt bankande. KOM UT, KOM UT! Gunde hjälper också till att skrika och banka, men ibland fastnar någon i en cell och det är ju tråkigt, särskilt om det är den gravida, som då får fortsätta sitt värkarbete i fängelset. Nåja, så är spelets regler. SJUNDE NYCKELN!, skriker Gunde. Nu är vi klara för äventyr!

När äventyren inleds har de gravida kommit till öppningsskedet och är inte alls sugna på att gå på lina eller åka gummibåt, vi vill bara sitta på pilatesbollar och bada badkar. Några skriker efter lustgas. Våra partners har svårt att koncentrera sig och även om en del hellre vill åka gummibåt asfort än att hålla sin arga, gravida kvinna i handen när hon har en värk, så blir det inget med det. Den här delen faller lite platt alltså. Det slutar med att Gunde och Agneta får köra alla äventyren själva för att få loss ledtrådarna till skattkammarens lösenord, men det har de ingenting emot. Gunde har alltid velat gå på lina och Agneta kan köra gummibåt jätte, jättefort.

Nu är det dags för skattkammaren! Med hjälp av ledtrådarna ställer laget upp sig på det gissade lösenordet. Nu har krystskedet börjat, så vi gravida måste släpas, bäras och baxas in. Det skriks väldigt mycket. Tur att Monique har hunnit ta ut tigrarna, för de har blivit nervösa av allt ståhej. Johan får lägga mig på bokstaven K och sedan väntar vi spänt. Ja, vi har gissat rätt! Lösenordet är KVADDLAR! Skatten rasslar ner och från och med detta ögonblick är laget ett minne blott. Nu är det varje par för sig som gäller. Med näbbar och klor och svettiga handflator får vi se till att få så mycket av guldpengarna som möjligt. Pengarna byts nämligen in mot förlossningsfördelar. Man kan välja mellan allt möjligt, som barnmorska, eda och akupunktur. Om man har otur och får för lite pengar får man nöja sig med Gunde eller en av tigrarna som hjälp. Inte alls lika bra, alltså.

Johan, som vanligtvis är en fredlig människa, visar sig nu från sin allra råaste urmanssida, den som han ärvt ner ända från stenåldern, den där kukstinna mannen som bara vill försvara sin kvinna och sin avkomma. Ja, ni fattar. Han kastar undan de andra männen och samlar skatt överallt; i munnen, i öronen, i näsan. Sedan plockar han upp mig hur lätt som helst, trots att jag väger typ nittio pannor, och så använder han mig som skål att samla mer pengar i. Det går tämligen asdåligt, eftersom min mage är i vägen, men vi lyckas i alla fall få så mycket pengar att vi kan köpa en barnmorska, lite lustgas och ett par handdukar.

SKYNDA, SKYNDA, NU ÄR DET BRÅTTOM! Huvudet syns ju på vårt barn! Jag lägger mig på bokstaven Q och krystar för kung och fosterland och DÄR slår Sumo på gonggongen och DÄR släpper Monique in tigrarna igen och DÄR kommer vårt barn ut! Hurra! Det är fortfarande lite rörigt med alla mynt och par och krystanden och vrålanden och tigrar och Gunde, men jag och Johan har bara ögon för vårt nyfödda barn. En av tigrarna äter upp moderkakan, Johan bär ut mig och barnet till en väntande gummibåt - där sitter ju Alain och Didier, som egentligen heter något annat! och väntar på oss - och vi åker in till land och alla är så glada och jag får en rejäl sup från Alain/Didiers fickplunta.

Tack för supen, Alain-Didier!

Fotnot: Jag vet att jag har varit usel på det här med andras bilder i den här bloggen och jag ska skärpa mig från och med nu. Jag erkänner att jag har rätt dålig koll på upphovsrättstjofräsit vad gäller bilder, men bilderna som är med i det här blogginlägget har jag i alla fall lånat från följande ställen:
Bildkälla Gunde och Agneta, Bildkälla Father Foras, Bildkälla Fortet, Bildkälla Monique, Bildkälla Sumo, Bildkälla André Bouchet

En filt till Kringlan och uppdatering om elefantgraviditeten.

Filtdjäveln är klar.

Mina fötter och måttband med för att visa på storlek. Det syns inte så bra, men filten är  runt en meter lång. (Så okej, den är kanske inte SÅ enorm då.)

Mönstret heter Sunny Baby Blanket och finns gratis att hämta på Ravelry. Jag som tycker om enkel design tänkte att det här nog skulle bli en filt jag skulle gilla. Tyvärr blev det inte så. Den här filten har varit ett nemesisprojekt från början till slut.

Till att börja med tog det ungefär tusen år att bli klar med filten. Designen är som sagt enkel, liksom själva tekniken; det är ju bara räta, aviga, räta, aviga. Jag tror att det här är ett utmärkt nybörjarprojekt för de som behöver öva på de olika maskorna. Jag tyckte att det här var DET TRÅKIGASTE MÖNSTRET I HELA VÄRLDEN. Dessutom hade jag inte fattat hur stor filten skulle bli, så det kändes verkligen som att den aldrig skulle bli klar. 

Närbild! Färgen är inte riktigt så urvattnad som den ser ut på bild.

Så var det garnet då. Jag fick rådet på Tummelisa att använda Svarta Fårets Ulrika, då föreståndaren trodde att det skulle ha ungefär samma stickfasthet som mönstret rekommenderade. Jag köpte tio nystan och använde upp knappa sju. Tyvärr gillar jag inte garnet heller. Det var "gnissligt" och trögt att sticka i, det är inte särskilt fint uppstickat och jag ångrar färgvalet. Den här matta lavendeltonen är liksom bara "meh". 

När filten ÄNTLIGEN var klar följde jag rådet i mönstret att tvätta den. Eftersom Ulrikagarnet är märkt som superwash, ska det gå att tvätta i maskin. 30 grader, står det på nystanen. Jag tvättade filten i 30 grader på ylleprogrammet på min maskin. Ut kom en filt som var om möjligt ännu större än tidigare. Om ungen gillar sin filt kommer hen att kunna använda den till ungefär sju års ålder. (Eller ända upp i högstadiet.)

Jag är med i Online Stickcafé på Facebook, en grupp för handarbetare, främst stickande människor. Ett utmärkt ställe att lära sig saker från och det finns alltid någon som kan svara på vilken fråga man än kan ha. Jag berättade om tvättningen och fick svaret att superwash egentligen ska kunna tvättas på 40 grader, en del tyckte därför att märkningen 30 grader var lite märklig, feg rent av. Någon trodde att det kunde bero på centrifugeringen, en annan på vattnets temperatur. Jag tror att det helt enkelt är garnet som inte håller vad det lovar.

Till på köpet lärde jag mig att ull i kvaliteten superwash är behandlat med någonslags kemikalie som gör att det går att tvätta i maskin utan att ullen tovar sig. Nu vet jag inte om jag vill använda filten alls på min lilla bebis. I fortsättningen kommer jag att hålla mig till så naturliga och ekologiska garner jag bara kan. Bomull och bambu verkar vara bättre val att sticka bebisgrejer i.

Och ja, jag är fortfarande gravid. Fem dagar över tiden. Det har gått från att vara bara tungt till att vara ganska smärtsamt, plus att mitt psyke börjar ta stryk av det här. På måndag ska jag tillbaka till MVC om ungen inte har tittat ut än. Då bokar man en tid för igångsättning, som för min del blir den 2 september i så fall, för de går efter exakta dagar, så 42+0 är det som gäller. Jag är inte särskilt social, mer än på mina egna villkor, jag är inte upplagd för skämt om saken och jag är tacksam över att slippa frågor om hur jag känner, om jag känner något eller om det har startat än. Barnet kommer förr eller senare, förhoppningsvis förr och jag hoppas att alla har förståelse för att mitt temperament är, hur ska vi säga, ansträngt.

På bonussidan är att jag och J hinner göra roliga saker, som att åka till skärgården, titta på serier, vila och greja med köket (mest J som grejar i och för sig, jag har mest åsikter om saker och ting). Jag har börjat på en ny stickning som ska bli en sjal, förhoppningsvis med pärlor i!

Sjalembryo! Garnet är ett okänt, växtfärgat ullgarn jag köpte i ett vikingastånd på Jul på Liseberg förra året.

Dagen F

Idag är bebiskringlans beräknade förlossningsdag. 0 dagar kvar till beräknad förlossning, står det i min gravidapp. 100% graviditet avklarad. Nej, jag föder inte barn. Det är för övrigt så jag inleder alla telefonsamtal nuförtiden. Trots 100% bebis har vederbörande inte behagat titta ut än.

Min mamma gick över tiden tre veckor med min syster, som var hennes första barn och Js mamma gick över tiden tre veckor med honom, som är hennes första barn. Det är tydligen ärftligt, det där. Så det är inte omöjligt att jag den 1 september får fira min och Js första bröllopsdag på förlossningen. Tidigare lät man gravida kvinnor gå över tiden med tre veckor innan igångsättning i regionen jag tillhör. Det ändrades tämligen nyligen till två veckor. En får vara glad för det lilla.

Medan vi väntar på Conahentas ankomst gör vi könsstereotypa saker. J har kaklat om i köket. Oljat bänkskivor. Jag har sytt små handdukar av stora gamla handdukar och små lakan och små örngott av stora gamla påslakan. Sjukt tillfredsställande att tillverka något! Sicksack och raksöm och inte så noga mätt, men det blev ändå bra. Jag passade även på att spilla te på min älskade MacBook, som nu måste stå och torka för att återhämta sig då musplattan började löpa amok efter incidenten. Kanske behöver den vara avstängd i flera dagar, hur jag nu ska överleva det. Så nu använder jag Js gamla senila PC istället.

Jag stickar också på en filt till barnet. Igår sa min käre svärfar att det var för att filten inte var klar som ungen inte hade kommit än och nu tror jag ju att det är sant, trots att jag vanligtvis inte är överdrivet vidskeplig. Så jag stickar intensivt på filtdjäveln.

Det känns som att bebisen har vuxit med ungefär tre kilo den här veckan. Vaknade en morgon och hade bristningar på magen, föga förvånande. Min gissning är att bebisen väger ungefär tio kilo nu. Det gör ont när hen rör sig, något jag aldrig hört någon gravid kvinna säga innan. Det är så trångt i magen att det är ett under att inte alla mina inre organ har dukat under för trycket. Som det känns nu tror jag att Conahentas kommer att komma ut medelst magexplosion.

Ungefär såhär:

Tjena morsan!

Fortsättning följer.