Jag sitter en stund hos de kantstötta

Det är inte det att jag inte har något att berätta. Det är bara att de berättelser jag tänker på just nu inte ska berättas här. De fastnar på andra platser. I fladdriga, bläddriga block och i små anteckningsböcker med hårda pärmar. Ibland på kvitton eller post it-lappar om det är bråttom. Det är somligt som är nästan färdigt, somligt som tar tid och måste tuggas länge på och somligt där proppen tycks ha gått och det plötsligt forsar fram.

Jag försöker förstås hinna med alldeles för mycket på mina torsdagar, men förr eller senare hamnar jag här. På Stadsbiblioteket, det nya, stora, ombyggda. Här flyter jag ut vid de stora fönstren, där det är lagom tyst och lagom mycket att titta upp och glo på ibland. Bekväma ytor, gratis internet och alla, alla böcker. Biblioteket alltså. Vilken briljant djävla uppfinning.

I kafeterian finns något för alla. Jag tänker att jag borde äta nyttigare och köper någonslags supertaljboll för människor. Tänker sedan fuck it och ångrar att jag inte köpte chokladbollen med riktigt mycket smör.

I kafeterian samsas fikaföräldrar, gurglande bebisar och spralliga barn, de intellektuella och kulturella (eller de som önskar vara det), hipsters med surdegsskägg, pensionärer och studenter med tygkassar. De äter dyra mackor och dricker smoothies och te och kaffe och chokladmjölk.

En bit in, strax bakom, lite halvskymt, stöter man på de kantstötta. De som pratar för högt eller mumlar för tyst. De vars kläder inte riktigt passar. De som inte tvättat sig på ett tag. De som smyger nervöst med sina plastpåsar. De misstänksamma och kontaktsökande. De trötta och slitna. De bortknuffade och förbisedda. De får också vara här. De får vara ifred här. 

Jag tar ett bord i deras hörn och sätter mig hos de kantstötta. Gnager stillsamt på min boll. Tänker att det är så sällan alla dessa människor möts, vi som är lika och olika, mer eller mindre hela, rena, nya eller gamla. Att det är just det som behövs, lite oftare, lite mer. Att ta ett bord i någon annans hörna. Svårare än så är det ju inte.

Intima främlingar

Det första som händer är att hon rör vid mina läppar. Jag har lagt mig till rätta på britsen och slutit ögonen. Behandlingen ska börja och jag tänker mig att hon ska inleda med att tvätta mitt ansikte. Istället lägger hon sitt finger mycket lätt mot mina läppar och cirklar över dem, runt dem, fuktar dem med olja. Sedan samma sak med huden runt ögonen. Långsamma, mjuka cirklar med fingertopparna. Senare i behandlingen, efter att jag somnat och vaknat under tiden hon masserat mitt ansikte, tar hon hand om mina händer och underarmar. När hon masserar underarmarna vilar min handflata mot hennes mage. Vid ett tillfälle tycker jag mig känna barnet som växer därinne röra sig under mina fingrar.

Jag är på en yogaklass och hela passet igenom väntar jag på detta som jag vet ska komma. När vi ligger i vila och hon som leder oss går runt och med tumme och pekfinger stryker apelsinolja mellan våra ögon och på våra bröstben. Hela passet längtar jag efter dessa få sekunder, denna korta, nästan magiska beröring från en människa som egentligen är mig helt främmande.

På spårvagnen mot Bergsjön en het sommardag. Vagnen är full, det är trångt mellan kropparna. Plötsligt någon som tar tag i min arm. Jag vänder mig om och möter ett leende ansikte, en nickande hälsning. Kvinnan som inte når till räcket håller i mig istället, för att inte ramla när vagnen gungar. Håller kvar i mig tills hon går av.

Någon sorts omvänd situation: Piraten åker buss i Madrid. När den kränger tappar hon balansen och vacklar. Tre personer, främlingar för varandra och för henne, sträcker unisont ut händerna och tar tag i henne för att hon inte ska ramla.

I Argentina hälsar vi varandra med pussar. Både de vi känner och de vi inte känner. När vi går och när vi kommer, när vi ser varandra igen om morgnarna. 

I Buenos Aires myllrar det av britter och irländare "travelling the world" och de tycks fullständigt tagna av detta att man får pussas - att man får pussa tjejer! På kinden! - så de pussar oss överdrivet och utstuderat och med tydlig iver. 

När vi ska pussa Marcos italienska pappa, som knappt pratar och röker hela tiden, uppstår problem. Han pussar vänster-höger medan vi pussar endast höger på argentinskt vis. När vi har lärt oss hur han brukar göra, har han i sin tur anpassat sig till den argentinska seden, och så fortsätter vi att krocka näsor.

Pojken på tunnelbanan i Prag, jag ser honom och hans suddiga blick, armen som sträcks ut för att ta. Jag tar tag i A-K och flyttar på henne, för att hon ska komma undan det där greppet, varpå jag drabbas själv istället. De där vassa, hårda fingrarna som grabbar tag i brösten, nyper flera gånger och jag hinner inte stoppa, knappt ens värja mig. 

Samma sak på den där äckliga nattklubben i Göteborg. Killen som verkar full men ofarlig, en vanlig kille bara. Han som först konverserar och så plötsligt, mitt i en mening: "Fan vad snygg kropp du har, tränar du?" - och så ut med handen och ett stadigt tag om min ena skinka. 

Hur de där greppen alltid sitter kvar efteråt, långt efter att den äckliga handen har släppt.

Era djävla as.

Men stopp, det här är ju övergrepp, inte intimitet.

De främmande som kommer och går i förlossningssalen. I brevet till dem har jag skrivit att jag tycker om massage och strykningar, men när värkarna kommer får ingen ta på mig. Inget djävla klappande eller knådande. På sin höjd en hand som stöttar, ett stadigt grepp så jag inte ramlar. Men annars stilla, inte störa mig när kroppen arbetar.

Jag får värkstimulerande och håller plötsligt på att drunkna. Värkarna kastar sig över mig, våg efter våg och jag glömmer hur man andas, jag skriker och fäktar och håller på att dö. 

Då lutar hon sig över mig.

Hon heter Jessica.

Hennes ögon är gröna. Turkosa, som en stilla lagun.

Hon lägger ett finger mellan mina ögonbryn. Klappar försiktigt rynkan som bildats där. Nu ska du slappna av här, säger hon. Inte spänna dig så. Hon stryker min panna. Hon andas med mig och jag bottnar igen, där i hennes ögon, hon tar mig tillbaka till stranden och jag dör inte.

Lite drygt tre år tidigare: jag och J på vår första dejt. Vi sitter på Notting Hill och dricker öl och ingen av oss vill gå hem. J ska gå på toaletten och på vägen stryker han med handen över min rygg, en självklar beröring, så självklar att han senare inte minns den, en förtrolig gest mellan två människor som nyss träffats men som redan vet att de tycker om varandra, och det är då jag vet att han är min.

Kroppsfunktionernas tid, del 2: Allt du inte visste att du inte ville veta om en nybliven mor

Minns ni det här inlägget? INTE JAG HELLER! Men det skrevs i alla fall någon gång 1746, ungefär samtidigt som general Plösenhös korsade gränsen till Värmland medelst Gotlandsruss (hej, det kunde ha hänt) och som den uppmärksamme läsaren uppmärksammar så står det i titeln "del 1". Det implicerar att det skulle komma minst ett inlägg till på samma tema. Det gjorde det ju förstås inte, förrän nu! Nu! Nu händer det!

Här vill jag kasta in en handduk i form av en brasklapp. Den här bloggen läses av diverse släkt, vänner och bekanta och en och annan obekant. Om någon av er känner att ni inte vill läsa om anekdoter rörande min fitta och röv funktioner av mer intim art, sluta nu. Om inte: skyll er själva.

Om detta skola vi tala: den nyblivna mamman. 

En gång sammanfattade jag förlossning på följande vis: "Fan, det verkar ju skitfarligt att föda barn. Fittan ramlar ner och röven ramlar ut." Jag har sällan haft mer rätt. Vi borde kanske stanna vid det citatet. Ja, antagligen. Men nej, jag tänkte att vi skulle fortsätta på temat nybliven mamma. Verkligen grotta ner oss i hela hormonella härligheten, den vandrande hormonella katastrof (nåja) som du och din kropp är den första tiden efter förlossningen.

Nu kör vi. Först en allmän introduktion.

Syndafloden aint got nothin' on me

Nu har du blivit mamma. Den lilla kringlan som ålat, boxat och krafsat inuti dig i nio månader visade sig vara ett alldeles riktigt barn och nu är det barnet här. Du har både längtat och bävat och nu är det verklighet. Kanske är du så överrumplad att du inte vet vad du ska känna. Kanske är du lycklig intill bristningsgränsen. Äntligen får du vara med ditt älskade barn, äntligen är ditt liv komplett. Du kan inte titta dig mätt på det lilla knytet, vågar knappt tro att det är sant att detta är ditt barn, som du får ta med dig hem. Eller kanske är du djupt ute till havs, kämpandes mot en förlossningsdepression som hotar sluka dig.

Oavsett vad, så gråter du. Du gråter så att Noa och hans ark när som helst kunde komma inseglandes genom fönstret, du snorar och hulkar och torkar tårar och kråkor på kilometervis med papper, handdukar, tröjor, möbler, partner, husdjur, bebis eller vad helst annat du för tillfället råkar ha i närheten. Baby blues brukar det benämnas som, det där som kanske varar ett par dagar om du har tur, veckor eller månader om du har otur. Du har helt enkelt ett enormt hormonellt påslag av... hormoner. Vad som helst är en anledning att gråta. Du gråter för att barnet gråter, för att du ammar, för att du inte ammar, för att du är trött, för att du är glad, för att det inte är marmelad på mackan, för att din partner fes, för att det är kattungar på Youtube. Du gråter för att du har glömt varför du gråter. Huden i ansiktet torkar ut av allt salt, ögonen blir röda och svullna. Du ser dig i spegeln och gråter lite till. Du trodde att du kände till fulgråt innan, men du hade fel. DETTA är the original fulgråt. Du gör av med ett oförsvarligt antal hektar skog medelst den enorma mängd näsdukar du förbrukar. Du gråter över att du nu också är miljöbov. 

Av lök skall du stinka

Förutom gråt så tycker din kropp att det är en bra idé att också producera enorma mängder svett. Nu pratar vi inte snällsvett som kommer efter träning och som lätt duschas bort, utan vi talar om elakartad löksvett, som likt senapsgas tränger upp ur dina porer och omedelbart börjar stinka och sticka i ögonen på folk. Minsta lilla ansträngning, det räcker med att du skiftar ställning i soffan, så börjar det att flöda under armarna och i alla veck på din stackars förlossningsdegiga lekamen. Inga deodoranter i världen biter på detta, så det är ingen idé att ens försöka. Det hjälper inte att byta kläder, svetten äter textilier som koalor äter eukalyptus. (Fast snabbare. Koalor är ju sjukt slappa ändå.) Det hjälper inte att försöka hålla sig stilla, för då svettas du av den ansträngningen. Det är bara att gilla läget, hur nu det ska gå till.

Härliga hemorrojder

Förutom att ditt underliv släpar i backen efter förlossningen (plus att du kanske dessutom är bukopererad, det vill säga snittad) så ska nu också tarmar och inre organ hitta tillbaka till sina ursprungliga platser i buken. Tarmarna famlar omkring därinne i det stora hålrum som blivit efter barnet, ovana vid så mycket plats, de hälsar yrvaket på lever och mjälte medan de försöker skramla på plats. Många nyförlösta beskriver att de dagarna efter förlossningen varit övertygade om att det funnits ett till barn därinne, men det är alltså bara tarmverksamhet. På grund av den skitstorm (no phun intended) av hormoner som du befinner dig i som nybliven mamma, så är det inte ovanligt att de kära tarmarna så att säga ballar ur. För en del sker det redan under graviditeten. Lägg sedan till att efter förlossningen utmattat sitta och ligga timmar i sträck, med liten bebis vid bröstet. Hård i magen är liksom inte ens förnamnet på den episka förstoppning en kan råka ut för. Och det är nu det sker, om du inte hinner lösa det i tid: röven ramlar ut. Hej hemorrojd! Jag säger bara: fibrer. Och om det inte hjälper stavas lösningen (bokstavligt talat) Movicol. Du vill även ha Xyloproctsalva att smörja på röven. Movicol och Xyloproct. Lägg det på minnet, pojkar och flickor.

Avslaget

Avslaget. Smaka på det ordet.

Efter att moderkakan lossnat från livmoderväggen bildas ett sår som blöder. Det är detta som kallas avslaget. Det är som mens, fast gånger ungefär tiotusen. Du blöder i sisådär sex till åtta veckor. Du blöder mycket. MYCKET. Avslaget är bara förnamnet.
På BB får du bindor i storlek vuxenblöja, att sätta fast med jättetrosor i någon form av spandex. Sedan vaggar du fram, likt en ostadig anka.
"Det är som att det krupit upp ett djur och dött därinne.", som min vän L beskrev det. Kunde inte sagt det bättre själv. För denna megamens stinker förruttnelse och död. Det är bara att gilla läget och be en bön för att partner, barn, husdjur och andra varelser på denna jord som andas helt enkelt har dåligt luktsinne alternativt stort överseende. Vilket de borde ha. Du har ju för fan fött barn.

Men hintade jag inte i början på detta inlägg att vi skulle komma att tala om mitt underbara underliv? Jo, visst gjorde jag det.

Såhär var det:

Den skälvande första veckan efter att vi fått komma hem från BB var det fortfarande het augustisommar. Jag var minst sagt ett vrak. Vad som helst utlöste en flodvåg av gråt och svett, men framförallt grät jag när jag skulle lägga an K till bröstet och det krånglade (ni minns kanske den där förbannade amningsnappen) och varje gång hon grät så gick jag sönder och grät jag också. Jag satt i soffan på dagen och i sängen på natten och ammade K. Till en början åt och drack jag för lite, med yrsel och huvudvärk till följd, innan J och jag fattade att han var tvungen att se till att jag fick i mig tillräckligt. Jag kunde bara, bara fokusera på K. Jag bortprioriterade allt annat, åt och drack i soffan, duschade i räserfart och rörde egentligen bara på mig den där kvarten på eftermiddagen då jag rastade mig själv medels hasning runt kvarteret, med mobilen i högsta hugg ifall J skulle ringa och säga att K höll på att svälta ihjäl. Jag bortprioriterade också att sitta länge och trycka på toa, något jag verkligen hade behövt göra, då mina tarmar var minst sagt långsamma. Men så fort jag hörde K gny så kröp bajset tillbaka upp i tarmen och torkade ut ytterligare. Förstoppningen var ett faktum och så tittade röven ut. Hej, hej hemorrojd.
Till råga på allt fick vi slut på bindor och J tog sig till affären för att köpa fler. Han kom hem med inkontinensskydd. I minsta storleken. Det vill säga storlek frimärke, även kända som trosskydd. Detta var alltså samma man som varit med mig på BB och sett mig rulta runt med en binda i storlek madrass mellan benen, men till hans försvar kan sägas att han kanske inte var helt med i leken han heller. Det blev alltså tvunget att jag skulle gå till affären för att styra upp detta och för att införskaffa rövproppslösare. Vi försökte gå allihop, men K började gråta för att hon inte ville ligga i vagnen. Jag började gråta.
"JAG KLARAR INTE AV ATT VARA FÖRÄLDER.", hulkade jag.
"Det är du redan.", sa J, till föga tröst.
Efter att ha ammat barnet fick jag sedan själv medels hasning ta mig till apoteket, med sisådär fyrtio trosfrimärken mellan benen och löksvetten rinnande under armarna. Där stod jag sedan rödgråten och stinkande mellan hyllorna på apoteket, med inköpslistan i högsta hugg och stirrande blick tills ett apoteksbiträde förbarmade sig över mig. Kunde hon på något sätt hjälpa mig?
"JAG VILL HA DE STÖRSTA BINDORNA NI HAR.", sa jag med bruten stämma.
"Ska det vara med eller utan vingar?" Hon närmade sig försiktigt, cirklade långsamt runt mig som man gör med vilda, oberäkneliga djur.
"DET SPELAR INGEN ROLL, BARA DET ÄR DE STÖRSTA NI HAR."
"Det är nog dehär... Nattbindorna." Varsamt sträckte hon fram paketet.
Jag inspekterade dem. De var stora nog för ett barn att sova på. Ja, de skulle nog räcka.
"Behöver du något annat?" Kvinnan bligade vänligt på mig, lite modigare nu.
"MOVICOL.", brölade jag. "I STORPACK. OCH EN TUB XYLOPROCT."
Sedan hasade jag hem, bytte blöja (på mig själv) samt smorde tarm och röv.
Det finns de som säger att många kvinnor tror att barnet ska komma genom röven, när barnets huvudet har trängt ner helt. Jag kan säga att när proppen väl gick på mig så födde jag genom röven, för då tryckte jag ut den största bajskorv världen någonsin har skådat.
Halleluja!

På flera BB runt om i landet får de nyblivna föräldrarna ett sponsrat startkit med diverse barnartiklar från multinationella kapitalistutsugarföretag. Det finns dock inga startkit för nyblivna mammor, trots att det VERKLIGEN finns en marknad för detta. En påse innehållandes antiperspirant, bindblöjor, tarmsmörj och rövsalva, samt storpack näsdukar. Tänk vad mycket det skulle underlätta för de nya föräldrarna! Seså, läkemedelsföretag, här finns kosing att tjäna! Jag bjuder på den.

Det här börjar bra

Jomensåatteeeh. Blogginlägg på torsdag var det. Till mitt försvar vill jag säga att ett inlägg är på väg, jag hann helt enkelt inte skriva klart det. Min skrivtid fick bli reducerad idag, för jag gick på ansiktsbehandling och fikade med kompis J som jag inte sett sedan Westfaliska freden. Välbehövliga avbrott i vardagen. Hav tålamod så kommer det riktiga inlägget snart.

Torsdagsintentioner

Jag vill så mycket! Helst av allt skulle jag sluta lönearbeta (så det vore bra om vi kunde ta och styra upp det här med basinkomst typ nu). Då kunde jag ohejdat ägna mig åt att odla på lotten (Alla ytor som man inte absolut måste gå på ska bli land!), jag skulle sticka de tusen projekt jag har på min önskelista, jag skulle pyssla och fixa i mitt hem tills det blev lika välordnat och trevlig som jag verkligen vill ha det, jag skulle träna varje dag, jag skulle skriva varje dag, umgås med alla jag gillar och leka med K i tusen timmar.

K leker gärna med mig i tusen timmar. Det andra är hon dock måttligt intresserad av.

Ni som inte har barn och som klagar över att ni inte har tid att göra saker, här kommer ett bittert och överlägset mammaskratt: HAHAHAHA! LILLA vännen. Ho, ho, skrock, skrock. Nedlåtande klapp, klapp på huvudet. HAHAHAHA!

Ni som inte har barn har all tid i världen. Ni kan göra precis allt ni vill, nästan precis när ni vill. Även om ni heltidsarbetar så har ni all tid i världen. Timmar och åter timmar helt till ert eget förfogande.

Vet ni inte hur? Då ska jag tala om det för er.

Såhär ska ni göra:

1. Kom hem från ert arbete.

2. Vid behov, ta en tupplur.

3. Ät.

4. Sätt inte på tvn. (Om det inte är så att ni vill titta väldigt mycket på tv, då sätter ni istället på den och kör igång.)

5. Gör det ni vill göra. Bara GÖR. Seså!

Nästa dag följer ni listan från början till slut igen. KLART! GIVEN SUCCÉ!

Om det är något föräldrarollen har lärt mig så är det att det gäller att smida medan järnet är varmt. Minsta lilla stund som blir över, minsta microsekund en har för sig själv, blir aldrig så utnyttjad som av en småbarnsförälder. För i perioder har en småbarnsförälder ingen egentid. Och då menar jag verkligen INGEN egentid. 

Vi är för närvarande inne i en sådan period. I höstas hade vi världens lyxigaste kvällar. K somnade vid sju, åtta och vi hade flera timmar att göra annat än att bygga lego på. Men i december vände det och nu går min lilla Duracellkanin till sängs vid tio. Visst kunde jag och J försöka oss på att umgås och greja efter det, men det orkar vi aldrig ta oss samman för att göra. Om något ska bli gjort måste vi göra det tillsammans med barnet, skaffa barnvakt eller gå iväg själv medan den andra föräldern har barnet. Givetvis kan en ju välja att köra valfri skrik- och förnedringsmetod för att få ungen att sova i ett annat mönster, men det är ju för att uttrycka sig milt inte så jag jobbar.

J kan gå ifrån hemma, sätta sig i ett annat rum och greja en stund. Jag? Not so much. K har nämligen lärt sig att folk kan komma och gå och framförallt att mamma kan komma och gå. Om jag är hemma så ska jag vara i närheten av henne HELA TIDEN. Helst bära henne, ha henne i famnen. Jag är omåttligt stolt varje gång jag lyckas sätta igång en maskin tvätt eller laga mat eller göra andra helt vanliga sysslor när jag är själv med K. För hur GÖR man liksom? Hur gör ni, andra föräldrar? Jag känner mig fortfarande som en N00b i sammanhanget och när K är extra klängig så får jag liksom inget gjort. Igår lyckades jag laga soppa, enbart för att barnet fick stå bredvid mig vid diskbänken och diska morotsskal och stoppa lökbitar i min ficka. Att äta mat ifred är att glömma – helst vill hon sitta i mitt knä och hugga och vifta med min gaffel i min mat så att den sprids jämnt över golv och bord; ”HÄLV! HÄLV!” (själv, övers anm). Att jag går på toaletten och stänger dörren resulterar i psykbryt a la skrik och gråt, samt bank på dörren och ropande med desperat stämma: ”Mamma! MAMMAAA!” tills jag öppnar. Väl inne i badrummet får jag försöka bajsa samtidigt som jag hindrar barnet från att pilla ner ett Duplodjur bakom mig i toaletten, dra ut toaborsten, strimla allt toapapper eller köra tvättmaskinen på 90 grader. 

Utöver det har lillan bestämda åsikter om vad som ska göras. Det ska diskas, badas, byggas, hoppas i sängen, gungas och läsas böcker och väldigt, väldigt gärna ska det tittas på I drömmarnas trädgård; ”GÄGGÅ!” (trädgård, övers anm). Som för övrigt är det enda tv-program jag och J ser klart på nu. Nej. Det är det enda tv-program jag och J ser på. Punkt.

Vi kan deras introduktionsramsor och danser vid det här laget.

Och jag älskar givetvis att göra allt detta med mitt lilla barn, givetvis. Men jag älskar också att få bajsa ifred och ägna mig åt saker som definierar vem jag är.

Förstår ni då hur lyxigt det är att jag, från och med idag, ska få ha torsdagseftermiddagarna åt mig själv. J är hemma med K tisdagar och torsdagar och nu behöver inte jag jobba mer än förmiddagarna på torsdagar. Så nu är torsdag eftermiddag veckans skrivstund. Kanske gör jag något annat någon gång, men framförallt ska jag skriva. Jag ska skriva roman. Gammal och ny. Och jag ska skriva blogginlägg. Inlägg med substans, inte bara inlägg av typen morötter i solnedgång, stickad sjal eller metainlägg om att jag inte skriver inlägg. (Don't get me wrong, jag gillar morötter i solnedgång lika mycket som vem som helst, men det kan inte bara handla om det.) Utan Viktiga Texter ™ och Roliga Texter ™ och Viktiga OCH Roliga Texter ™. För det är detta som har skavt när jag har försökt blåsa liv i den här bloggen: jag vill skriva texter som vill något. Som spelar någon roll. För att göra det måste jag ha tid. Och nu har jag det. Fyra, fem timmar i veckan. FÖRSTÅ hur mycket tid det är för en hålögd småbarnsmorsa!

Så från och med nu har jag tänkt uppdatera den här gamla bloggen varje torsdag med något riktigt kick ass. Det ni!

Color Affection till svärmor

I somras stickade jag en sjal till min svärmor. Hon är inte mycket för spets och dylikt, hon är alldeles för praktisk och rejäl för det. Däremot tycker hon om färger, till exempel orange, blått och grått. Och så tycker hon om naturmaterial, som ull. Med detta i åtanke stickade jag henne en Color Affection i Magasin Duetts Supersoft.

Här modellar jag sjalen i all hast en varm dag ute på ön, strax innan vi ska hoppa på båten hem. 

Som synes har jag gjort en egen randning. Jag har hittills bara sett sjalar som följt mönstret; först en färg, sedan en till, sedan ytterligare en. Jag blandade till det, för att jag ville få med mycket orange som är svärmors bästa favoritfärg, plus att jag ville få fram kontrasterna ordentligt. Det var väldigt roligt och det blev väldigt bra, tycker jag själv. Färgerna jag använt är Indigo, Pebble och Burnt Orange. Som vanligt vet jag inte hur mycket jag har gjort av med. Jag stickade fingering weight-versionen och har hur mycket som helst kvar av det grå och det blå garnet, medan det orangea nästan tog slut. (Det är jag nöjd med, för orange är verkligen inte min färg, även om jag tycker att den är fin. Det blå och det grå kan jag nog få användning för dock.) Jag har stickat på 3,5 mm. Om jag skulle göra om det skulle jag sticka det enfärgade partiet i en storlek och sedan gå ner en halv storlek, eftersom ränderna blev lösare. Konstigt nog blev den sista enfärgade randen jättelös. Det var som att jag stickade lösare och lösare hela tiden. What's up with that, erfarna stickerskor? Sedan maskade jag av med något som hade kunnat vara Jeny's surprisingly stretchy bind off, om det inte vore för att jag vände på omslagen. Nåja. Man kan inte alltid ha rätt! Vi ska inte heller titta för noga på hur jag har blockat den, eftersom det (som vanligt i framtiden) skedde i all hast, eftersom jag (som vanligt i framtiden) ville ge bort sjalen GENAST och då fick det bli hetsblockning. Orka tålamod liksom!

Jag gillar det här mönstret mycket. Det var roligt att sticka och enkelt utan att bli tråkigt. Jag lärde mig att göra förkortade varv (en version av dem i alla fall) och det är ju ett himlans fiffigt påhitt. Jag gillar garnet mycket också, det är härligt rivigt att sticka med och färgerna är fantastiska. Däremot fattar jag inte riktigt hypen med det. I bloggosfären skriver alla att det blir så mjukt, så mjukt, efter tvätt. Ren magi, låter det som. Och alltså, det blir mjukare efter tvätt. Men det är fortfarande ullsträvt, tycker jag i alla fall. Det är kanske jag som inte har så mycket erfarenhet av dylika ullgarn, men efter att ha läst alla hyllningskörer så förväntade jag mig att det skulle bli typ angorasmörigt efter tvätt. Ja, ni fattar.

Color Affection har varit något av ett fenomen i stickvärlden, både i Sverige och stora världen. ALLA stickade den här sjalen ett tag. Och det har gnällts en del om att överkanten blir hård. Det är många som försökt sig på varianter för att förhindra detta. Själv körde jag på enligt mönstret. Och ja, det är en stenhård, kort kant. Och jag gillar det. Sjalen får en Tim Burtonsk knorrböj av det och det kan man väl inte tycka illa om. Ligger fint gör den också, både om halsen och axlarna. Jag kommer helt klart att sticka fler i framtiden.

Adjöken adjö! Jag unfriendar dig på Facebook.

Inspirerad av Maria gjorde jag och J varsin rejäl städning bland våra respektive Fejsbörkivänner i helgen. Raskt gick jag från att ha i runda slängar 120 vänner till att nu ha 85.

Jag har aldrig varit en person som haft tusen vänner på Facebook. Jag vägrade länge Facebook och gick motvilligt med 2008, då det plötsligt blev svårt att vara utan eftersom alla (många) på utbildningen jag gick då använde sig av Facebook och jag ville inte råka missa något som de andra hakade på. Sedan dess har mitt bruk och missbruk av sociala medier exploderat och Facebook är en av portalerna som tagit över mycket av min fritid. Jag funderar fortfarande mycket på hur jag använder sociala medier och varför och det enda jag har kommit fram till är att jag måste minska mitt användande.

Det händer sällan något av vikt på Facebook. Trots detta kollar jag Facebook ungefär en miljon gånger om dagen. Ser en miljon bilder på folks husdjur i olika vinklar, videoklipp som per automatik spelas upp och visar fler djur som gör något som ska vara gulligt eller människor som ägnar sig åt mer eller mindre meningslösa aktiviteter. Sponsrade inlägg vill få mig att köpa balsam som ska göra mitt hår längre. Alla de till vänster länkar senaste artikeln om något de anser är viktigt. Alla till höger länkar till senaste artikeln om något de anser är viktigt. Folk håller med varandra och dunkar rygg. Å vad duktiga vi är som i detta medie framfört det någon annan framfört i ett annat medie. Ibland blir det kommentarsbråk. Folk är sjukt otrevliga mot varandra, eftersom hey, Internet. Go wild. Jag ser det mina vänners vänner lägger ut, trots att jag inte vill. Ibland kommer det riktiga skitsidor i flödet, sådant som bara gör mig frustrerad, ledsen och arg, får mig att må dåligt. En del av detta kan jag säkert sålla bort, men jag har inte gjort det. Istället scrollar jag upp och ner, trollbunden.

Har jag inget bättre för mig? Jo. Så dags för förändring alltså.

Jag har med oregelbunden regelbundenhet rensat bland mina kontakter, då jag alltid varit privat på min Facebooksida och därmed inte bekväm med att dela vad som helst med vem som helst. Men det är lätt att glömma och lätt att lägga till folk och plötsligt består ens flöde av människor man aldrig pratar med utanför nätet, folk man inte ens pratar med på nätet. Så inspirerad av Maria gjorde jag en större rensning. Tog bort människor jag inte pratat med på ett, fem, tio år. Tog bort dem vars inlägg bara gjorde mig irriterad. Tog bort dem jag inte egentligen har några beröringspunkter med alls. Människor som faktiskt är främlingar för mig, även om jag vet vilka det är.

Kanske borde jag göra Facebook till ett helt igenom privat forum, där jag bara har mina allra närmaste. Kanske borde jag ta bort Facebook ur mobilen. Kanske borde jag helt och hållet lägga ner Facebook. Jag har inte bestämt mig än.

Till dess så har jag kanske unfriendat dig på Facebook. Det är inget personligt. (Utom när det är det.)



Ett litet tillägg: Det är flera av mina tidigare kollegor eller människor som jag träffat i arbetssammanhang som vill lägga till mig på Facebook. Som ni kanske förstår kommer jag inte att acceptera i första taget. Om man vill nå mig i egenskap av producent för friteater kan man med fördel mejla mig på: producent.susannamartelin@gmail.com