onsdag 18 december 2013

The fear of the mighty Kräken.

Alltså kräksjukan. Kan vi prata om den? 

Liksom, vad i helvete? När jag var liten på åttiotalet hade vi minsann ingen djävla vinterkräk. Visst, vanlig magsjuka kunde man ha oturen att åka på, lite när som helst under året. Visst, det var inte direkt maxat, MEN! Då mådde man dåligt max ett dygn, sedan var man kanske lite svag i ett dygn eller två efter det och sedan var skiten, bokstavligt talat, över. Vinterkräksjukan är typ sju miljoner gånger värre och i år ryktas den vara ÄNNU värre än vanligt. Min stackars systerson som är fem blev sjuk i fredags och har börjat hämta sig nu, efter kräkningar, diarre, feber med hallisar, magkramper samt två besök till barnakuten. Arma lilla barn, säger jag bara och vad hade stackarn gjort för att råka ut för detta? Gått till dagis! Bergis att hans pappa kavlat upp ärmarna och bah Vem vare som FAKKIN smitta!? (Det hade jag gjort. Det är väl vad varje vettig förälder gör?) Alla VET ju att den som är smittad ska hålla sig hemma MINST 48 timmar efter sista kräkning/sprutskit och att man ska TVÄTTA HÄNDERNA noga efter toalettbesök och efter att man varit ute någonstans. (Nej, det räcker inte med handsprit, tvål och vatten och noggrann tvagning och sedan torkar man sig noga, helst på pappersserviett.) Annars kommer Kräken och tar en!

Jamen tvätta händerna Johnny, TVÄTTA HÄNDERNA!!!

Fast uppenbarligen vet folk inte detta eftersom de skickar sina ungar till dagis och går själva till jobbet och tar på så många saker som möjligt efter att de har varit på toa och sedan inte tvättat händerna! Plus att allt och alla som varit i närheten av den kräkpestdrabbade måste tvättas i minst sextio grader i maskin och sedan helst dränkas i handsprit. GÖR NI DETTA FOLKET FÖR DET BORDE NI FAKTISKT!?

Fast, som min man Dr Make påstår, så är man smittsam två veckor efter sista kräk/baja. TVÅ VECKOR, folket. Två. Veckor. För en sjukdom som är så sjukt smittsam att det räcker med att titta på någon som mår lite illa för att åka dit själv. 

Fattar ni vad det gör med en kräkfobiker som jag?
Kräksjukeparanoian vet inga gränser såhär års. Händer tvättas tills skinnet flår. Vilken upplevelse som helst kan tolkas som ett symptom.

Jag är bajsnödig. TÄNK OM DET ÄR KRÄKSJUKAN!?
Min man klagar på träningsvärk i benen. TÄNK OM DET ÄR KRÄKSJUKAN!?
Fasaden på huset börjar se lite sliten ut, dags att måla om kanske. TÄNK OM DET ÄR KRÄKSJUKAN!?

Jag funderar på om vi har tillräckligt med konserver för att kunna barrikadera dörren och gå i ide till mars ungefär, när det värsta blåst över. För tänk om jag får kräken. Jag som ammar och måste ta hand om ett krävande litet spädbarn. Eller tänk om den goa lilla spädgrisen jag när vid min barm skulle få denna kräkpest. Usch, det får bara inte hända.

SÅ NU TVÄTTAR NI HÄNDERNA, HÖR NI DET!?

Och nu pratar vi inte mer om det här för nu mår jag illa.


onsdag 11 december 2013

Hem ljuva hem

Vad är ett hem? Är det ett hus? 

Min barndom utspelade sig i ett radhus. Det fanns i en förort ganska långt ut på Hisingen, den sista utposten innan landet tog vid, som jag brukade tänka. Där låg det mitt i en länga, som i sin tur låg mitt bland en massa andra likadana längor. En av mina klasskamrater påpekade hur fula de där husen var. Kaninlådor, kallade hon dem. Djur i bur. Ett fuskbygge, sa min pappa. Väggen i hallen på övervåningen var så sned att det fanns en halvmeter luft mellan den och garderoberna framför. Fasaden ruttnade. Det må vara hänt att det var ett illa byggt, fult radhus från sextiotalet, men jag älskade det. Det var min fasta punkt i tillvaron, det enda hem jag kände. Jag kunde alla skrymslen och vrår av det där huset utantill och varje skrymsle och vrå hade ett namn. På somrarna åt vi frukost på framsidan, för det var sol där då. Tittade på sommarlovsmorgon i vardagsrummet på den uråldriga tvn. Efter det spenderade jag ändlösa dagar på lekplatsen utanför, lekandes med någon av de dussintals barn som bodde i vårt skyddade område. På kvällarna grillade vi på baksidan, satt under körsbärsträdet som blossade i skärt varje vår när blommorna slog ut. Fläskkotletter åt vi, med mammas hemodlade fäskpotatis till. Till sovdags låg jag med dörren öppen ut mot vädringsbalkongen och lyssnade på tågen vars ljud slog eko och tog sig flera kilometer från spåren fram till mitt rum. Innan jag la mig i sängen stod jag ofta på balkongen och tittade på lönnarna som stod i gräsmattan kring lekplatsen. De brann varje höst, gult, orange, rött, brunt, som inga andra träd jag kände till. 

Vägg i vägg med mitt sovrum hade L sitt sovrum. Min bästa vän. Hon var ett år yngre än jag och vi hade lekt ihop sedan vi var blöjbarn. Hade en särskild knackning i väggen när vi ville varandra något., sedan gick vi ut på våra balkonger, hängde på räcket för att prata. Om den andra inte var där när det knackades, förmedlades budskapet av en familjemedlem. "L har knackat." Vi följdes åt genom uppväxten, från barndom in i de första tonåren, som var magiska för mig. Tjuvrökte tillsammans på den stora lekplatsen, den som låg en bit bort från våra radhus. Gick på promenader i timmar bakom garagelängorna, med varsin hörlur i örat, ett blandband i freestylen med låtar som vi spelat in från radio Energy. Trots att vi sågs så ofta talade vi även i telefon med varandra. Så mycket hade vi att säga varandra. Ofta satt jag i köket med den gamla, gula väggtelefonens lur tryckt mot örat tills det blev varmt och klibbigt där emellan. Satt på golvet nedanför eller på den lilla pallen som stod i köket. Den lilla pallen, som var en central möbel hela min barndom. Den jag satt på för att ta på eller av skor, den jag stod på för att nå till översta hyllan i skåpet.


Det lilla radhuset rymde alla trötta morgnar framför köksbordet innan lekis, dagmamma, skola. Skinn på chokladen, som mamma hade gjort från grunden. Inga halvfabrikat i vårt hus. Alla högtider och deras traditioner fanns där, inramat i huset. Alla våra jular. Var vi någonsin mer familj än då, efter att klapparna var öppnade och julmiddagen äten, när vi satt i soffan och begrundade våra nya ting, lyssnade på musik och spelade spel? Sista julen vi firade i det där huset var jag sexton år. Det här blir den sista riktiga julen, minns jag att jag tänkte. Jag vet inte hur jag visste det. Det var samma år som jag förlorade oskulden i mellandagarna. Åh, vad kär jag var. Lämnade inte huset ifall han skulle ringa. Han drog över mig och försvann sedan. Jag sörjde det aset i över ett år. Fick klamydia på köpet. God jul, Susanna.

Allt jag lekt i det där huset. Allt jag drömt. Allt jag upplevt. Jag tror inte att något annat hus kommer att vara ett hem som det huset var mitt hem. Det är en del av mig, inflätad i det liv jag levde där. I mina drömmar återvänder jag ständigt dit. Om och om igen.

Sedan gick mina föräldrar isär och huset såldes. Alla dagar vi levt tillsammans som familj var förbi, mitt hem var förbi, liksom min barndom. All den där magin som funnits, som jag levt och känt, bara försvann. Jag och mamma flyttade in i en lägenhet. Den var aldrig ett hem. Den var bara en plats. Platsen där vår relation blev sämre, platsen där hon blev sämre. Platsen där hon dog.

Vi städade ur hennes lägenhet, jag, min pappa och min syster. Gick igenom hennes underkläder, hittade hennes dagböcker. Hon hade tagit med sig pallen. Den lilla pallen från radhusköket. Min syster och jag grät och hade pappa att slänga den, bära ner den i soprummet. För det var den sista möbel hon rört vid. Den var sammankopplad med hennes död. Vi kunde inte med att se den.

Idag ångrar jag det. Jag önskar att någon hittade pallen, tog hand om den. Den var värd det. 

Eller kanske var det min barndom som var värd det.

Vad är ett hem? Är det ett sammanhang?

När jag var tjugoett år blev jag antagen till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Lilla skånska Svalöv, med elvatusen invånare, sex pizzerior och fem frisörsalonger. Jag kom att bo i korridor med fyra andra unga kvinnor. (Och en kille, men han blev en parentes i sammanhanget.) Nordhem grön 2:21, det var korridoren framför andra. Det var där vi fann varandra jag och A och A och C och M. Fyra olika och lika unga kvinnor. Korridorskatterna. Efter lektionerna var det i korridoren vi helst hängde och varje gång vi öppnade dörren in dit jamade vi som hälsningsfras. De som redan var hemma jamade tillbaka. Det där spred sig och snart jamade även andra besökande sina särskilda mjaun när de kom till oss. Vi var korridoren som alla andra var avundsjuka på, för vi hade ju det så roligt där. Aldrig har jag skrattat så. Aldrig tidigare tillhört som då. Vi lärde oss av varandra, om varandra. Gick in och ut ur varandras rum, vars dörrar jämt stod öppna. Åt av varandras mat och fick arga meddelanden av städpersonalen för att köket var så snuskigt. M klippte sitt hår själv och färgade det i en ny bjärt färg minst en gång i månaden. Hon knullade med en kille i sitt rum till Gun's and Roses på maxvolym en gång och fick aldrig höra slutet av det. Liksom C, som fick ihop det med en av snyggkillarna på musiklinjen. Som vi retades med henne. A:s rum luktade av hennes parfym. Green Tea. Hon skrev texter så invecklade att jag aldrig riktigt förstod dem. Och andra A, hon sov genom kriget. Vi fick turas som att väcka henne om morgnarna, genom att banka på hennes dörr och vråla hennes namn, för att sedan backa till behörigt avstånd, för hon hade ett gräsligt morgonhumör Hon hade packat med sig allt hon ägde och hade och klämde in pinalerna i sitt lilla rum. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss när vi hittade hennes flickrumsplanscher, en skatt bestående av den ena lättklädda muskelknutten efter den andra och tapetserade sedan hela korridoren med dem. Vi fick ta bort planschen vi satt upp på toaletten. Parenteskillen kunde inte kissa med den där. 

Den andra A. Hon som bjöd mig på en cigarett på balkongen första dagen och tänkte om mig att jag var en riktig bitch som hon absolut inte skulle komma överens med. Men det var ju jag och A som verkligen fann varandra. Vi som snart refererade till varandra som "min fru", eftersom vi betedde oss som ett gift gammalt par. Stod på Ica Kvantum och grälade om vad vi skulle äta till middag. Vi som kom varandra så nära, vars relation var så intensiv att den inte kunde liknas vid annat än en förälskelse. "Jag är så kär i dig.", sa vi till varandra. A och jag, som pratade så bara vi begrep, skrattade så vi kiknade åt våra skämt och sov i varandras sängar när ångesten var stark.

Det var i lilla Svalöv jag var självständig för första gången. Reste själv. Norra Skåne flöt samman, vi åkte än till Helsingborg, än till Lund, än till Malmö, än till Landskrona. En gång åkte vi sex tjejer i en bil för att gå på haket Tivoli i Helsingborg. På vägen hem blev vi stoppade av polisen - hur kunde han inte se mig som låg och hukade över de andra i baksätet? Det var på folkhögskolan jag blev politisk. Jag med min tråkiga, omedvetna medelklassbakgrund. Var med och bildade en feministisk diskussionsgrupp. Blev medveten om sex och min relation till män. Blev vegetarian. Upptäckte andra uttryck; lyssnade och samlade musik som låg långt från hitlistorna.

Det var i skrivarklassen, denna unga, glödande grupp självcentrerade, underbara, fåniga, härliga individer (som alla fick skrivkramp samtidigt, ovana vid att umgås med andra som också kunde skriva) som jag la grunden för mitt fortsatta skrivande. Jag visste det inte då, men det var där jag lärde mig allt jag behövde. Det var där jag fann mitt uttryck, mitt språk och min skrivna röst.

Efter att året förflutit var kursen slut. Dags att bryta upp. Packa sakerna, tömma korridorsrummet, stoppa allt i skåpbilen mina föräldrar hyrt och kommit ner i. Jag grät när jag såg dem, jag grät för att jag visste att det var slut på korridorslivet, slut på det sammanhang jag ingått i. När allt var packat och alla tårdrypande kramar utdelade och jag var på väg till bilen tillsammans med mina föräldrar, gick M ut på balkongen och skrek efter mig: "Vi älskar dig, Susanna!" och det fick sammanfatta och avsluta det fantastiska hem jag haft hos dem.

Vad är ett hem? Vad blir kvar när huset är sålt, sammanhanget upplöst?

Människor. Människor blir förhoppningsvis kvar.

Vad är ett hem? Det måste vara människorna. Människorna från huset. Min syster, som kan vara på andra sidan jordklotet och ändå mitt i mitt hjärta. Hon är mitt hem. Min pappa, vars hand jag höll på stan ända tills jag fyllde fjorton. Han är mitt hem. L, min barndomsvän. Hon som varit med mig genom allt, min syster bortom blodet. Hon som bjöd sina släktingar på sitt bröllop, och så mig; "För du är min familj, Sanna." Ja. Hon är mitt hem. Från folkhögskolekorridoren har jag A. Min katt, min fru, som jag efter tolv år fortfarande är lika intensivt förälskad i. Hon är mitt hem.

Nuförtiden har jag en egen liten familj. J, min livspartner. Han som är den första man jag valt som velat ha mig förbehållningslöst redan från början, han som är allt jag alltid sagt att jag ville ha. Han är mitt hem. Min dotter. Lilla, underbara, ljuvliga K. Hon som kräver allt av mig om dagarna, sover tätt, tätt intill mig om nätterna, som suger sig fast i min kropp och äter av mig, som ler när hon hör min röst. Hon är mitt hem. Mitt och Johans gemensamma hem. Och alla ni andra brokiga, tokiga, krokiga, briljanta, fantastiska människor som älskar mig. Alla ni som är kärleken. Ni är mitt hem.

söndag 24 november 2013

Kroppsfunktionernas tid, del 1: Amningen.



Små barn, små bekymmer, brukar man ju säga. Små barn, mycket kropp, skulle jag snarare säga. Här är några exempel på fysiska fenomen som upptagit min vakna (och sovande) tid sedan jag blev förälder.



Direkt efter att du som mamma burit runt och ruvat på och sedan klämt ut/fått utskuret din avkomma, ska du in i nästa stora projekt: amningen.

Det finns mycket att säga om amning. Det här är vare sig det första eller sista inlägget, vare sig från mig eller någon annan.

Amning är något som alla mammor bör oroa sig över och ha dåligt samvete för. Tydligen.

Har barnet rätt grepp? Har du för mycket eller för lite? Har du för mycket kan mjölken komma för fort och då kan barnet sätta i halsen, ha svårt att svälja i det hastiga tempot, bli frustrerat och få ont i magen. Har du för lite får du ett hungrigt och ledset barn som SVÄLTER. Om barnet inte följer sin viktkurva EXAKT propsar BVC på välling och gröt och hotar med att barnet blir sjukt och sinnessvagt, trots att deras kurvor anses förlegade av många och oavsett om barnet i fråga verkar friskt och glatt i övrigt. Vad äter du? Äter du farliga mediciner som kan gå över i bröstmjölken och skada barnet? Äter du mat som gör dig fisig som kan gå över i bröstmjölken och göra att barnet får ont i magen? Vad har du på huden? Är det farliga kemikalier i din deo/hudkräm/hårsprej som kan gå över i bröstmjölken? (Här skulle jag i all vänlighet vilja slå ett slag för VETENSKAPLIG EVIDENS, men det är tydligen ingenting vi jobbar med? "Jag har läst om det i en artikel i Aftonblärket, alltså är det SANT!", typ.) Ammar du en kort period är du självisk ("Hur kan du neka ditt barn bröstmjölk?"), ammar du för länge är du också självisk ("För vems skull ammar du egentligen, det där är ju äckligt!"). Bröstmjölk är det bästa som finns (”Smörj det med bröstmjölk!”, mantrar man på BVC, alldeles oavsett vad det gäller.) och ALLA kan faktiskt amma, utom de som inte kan amma och i så fall är det faktiskt helt okej att ge barnet ersättning, det finns ju jättebra ersättning nuförtiden (men den är bara jättebra om du inte KAN amma alltså).

I detta arv ska man som nybliven skakig och svettig mamma försöka hitta rätt bland alla motsägelsefulla råd, som man får när man ber om dem samt framförallt när man inte ber om dem. 

Jag gjorde inte annat än att amma den första tiden. Satt i soffan i timmar i sträck, som en säck potatis. Man ska ju sitta eller ligga bekvämt, men hur lätt är det när man har att göra med bebis i form av sisådär tre kilo egen vilja? Jag fick mjölkstockning komplett med feber och frossa. Vågade knappt lämna rummet mitt barn var i för att duscha eller bajsa, vilket ledde till alla förstoppningars moder (mer om detta i ett senare inlägg). När jag sedan vågade lämna huset utan mitt barn gick jag (släpade mig, snarare) runt kvarteret tio minuter i taget, med telefonen i högsta hugg, ifall Johan skulle ringa och säga att det var kris! Barnet svälter ihjäl! 

Redan på BB fick jag en amningsnapp, ett hjälpmedel i form av en silikontuta som sätts på bröstvårtan för att hjälpa barnet att få grepp. Den blev vi sedan inte av med, då Kerstin inte fattade hur hon skulle ta bröstet utan och jag var feg och nervös och vågade och visste inte hur jag skulle insistera. Amningsnapp är ett bra hjälpmedel för en kort period. Använder man den en längre tid är den rent ut sagt "ett helvete", som min vän E, som också ammade med napp, beskrev det. Den innebär ett extra moment, du måste fippla på den innan barnet kan docka an, vilket gjorde Kerstin frustrerad och mig stressad och svettig. Den försvårar för barnet, som måste suga längre och hårdare för att äta (också något att ha dåligt samvete över, arma barn, samt att jag är ODUGLIG SOM KVINNA SOM VANLIGT I FRAMTIDEN)) Nappskrället läcker som ett djävla såll. ALLT var marinerat i bröstmjölk den första tiden (BVC hade varit SÅ NÖJDA om de visste!); jag, Kerstin, Johan, alla möbler och textilier och vad helst annat som råkade komma i vår väg. På morgnarna vaknade vi i en pöl av mjölk efter nattmåltiderna. Jag lär ha en hel yoghurtkultur i madrassen vid det här laget. Så fort Kerstin knorrade slängde jag fram tutten. (Det gör jag i och för sig fortfarande, om knorret betyder att hon vill ha just det.)

Och allt det här var antagligen HELT OCH HÅLLET FEL, enligt somliga.

Tyvärr har jag bara varit med om att det är kvinnor som talat om för mig hur jag bör/måste amma. Eventuella pappor är som vanligt helt frånvarande och räknas för övrigt inte, (eftersom det ju är mamma som är den huvudsakliga föräldern (utom när pappan har stuckit, då är mamman plötsligt otillräcklig (eller om det skulle vara TVÅ mammor, Gud förbjude!)).

Hallå tjejer, hur skulle det vara om vi stöttade och peppade varandra istället? Vi är ju faktiskt helt fantastiska allihop på vårt eget vis och gör så gott vi kan utifrån våra egna förutsättningar. Och barnen blir mätta och nöjda, på ett eller annat sätt.

Tur nog för mig och Kerstin så finns det forum där mammor gör just det: stöttar och peppar. Amningshjälpen har både en öppen och en sluten grupp på facebook där man kan ställa frågor och få svar, eller bara be om stöd och få det.

Jag lyckades tack vare stöd och råd från andra mammor sluta med amningsnappen efter att ha varit beroende av den i två månder. Jag, och Kerstin också tror jag, är så glad och tacksam för det. Speciellt vill jag tacka de kvinnor som tog sig tid att utförligt mejla mig sina råd. Tack!

Nu måste jag sluta här, för jag har ett barn att amma.

lördag 2 november 2013

I'm back! En intervju om mig själv, med mig själv, av mig själv.

Susanna: Känns inte det här väldigt mycket som en dålig sketch?
Susanna: Vilket då? Att intervjua sig själv?
Susanna: Ja.
Susanna: Absolut.
Susanna: Eller hur.
Susanna: Med skillnaden att jag faktiskt är rolig. I alla fall ibland.
Susanna: Om jag får säga det själv.
Susanna: Och det får jag ju.
Susanna: Välkommen tillbaka!
Susanna: Tack så mycket!
Susanna: Hur känns det?
Susanna: Jomen, det är bra. Omvälvande, men bra.
Susanna: Berätta för läsarna vad som har hänt.
Susanna: Vi fick ju barn här för ett tag sedan. Nio veckor sedan, närmare bestämt. Och i samband med det gick den här bloggen och dog lite.
Susanna: En dotter.
Susanna: Kerstin, aka Kringlan, aka Lilla Kanin, aka Mjölkmonstret, aka Sångvalen, aka Winston.
Susanna: Winston?
Susanna: Winston. Som i Winston Churchill.
Susanna: Do explain.
Susanna: Som när hon sitter i sin babysitter, eller ja, det är ju hennes moster som äger babysittern egentligen, och huvudet sitter ju direkt på axlarna på de här små och så blir hon liksom lite hoptryckt och kinderna ser ännu tjockare ut och så har hon en lite bister min liksom, påminner helt enkelt om Churchill.
Susanna: ...
Susanna: En mycket gulligare variant av Churchill förstås.
Susanna: ...
Susanna: Nevermind.
Susanna: Så hur är det att vara förälder?
Susanna: Det är fint. Känslosamt. Jobbigt ibland. Omvälvande, som sagt. Och kladdigt.
Susanna: Är jag tillbaka nu?
Susanna: Hjälpligt. Jag har kommit ur den värsta mjölkdimman.
Susanna: Så, ska jag börja skriva roliga inlägg om barn nu?
Susanna: Precis som en av mina svågrar frågade.
Susanna: Hur många svågrar har jag?
Susanna: Fyra, totalt.
Susanna: Det är inte så dåligt.
Susanna: Inte alls. Tre av dem lajvar och den fjärde kan kampsport.
Susanna: Praktiskt.
Susanna: Säkert.
Susanna: Tänker jag skriva roliga inlägg om barn då?
Susanna: Jag vet inte. Ja? Nej?
Susanna: Utveckla.
Susanna: Alltså, det finns ju redan flera bloggar som skriver rolig om barn, som Meekatten, Fredrik och Hemorrojderna. Jag vet inte om jag kan tillföra något i denna fantastiska skara. Å andra sidan har jag ungefär noll input av något annat just nu, så om jag skriver om något så blir det antagligen om hur det är att vara mamma till Kerstin. Jag tycker förstås att det är asintressant, men jag vet inte om någon annan tycker det. Å tredje sidan är min hjärnkapacitet på ungefär "Ehrmn, ööööh, dörp?"-nivå just nu, så jag vet inte om jag är kapabel att skriva något med substans överhuvudtaget.
Susanna: Det är lite dubbelt, helt enkelt.
Susanna: Dubbelt var ordet, sa Bull.
Susanna: Men jag är ju rolig ibland.
Susanna: Som sagt.
Susanna: Bloggen är död.
Susanna: Länge leve bloggen.
Susanna: Fast nu är den ju inte död längre.
Susanna: Touché.

tisdag 3 september 2013

Kringlan är kommen.

Så tog den slut till sist, elefantgraviditeten. Äntligen kom bebisen, Kringlan, Conahentas. Eller rättare sagt vår dotter Kerstin. Hon är född på förlossningen i Varberg den 28 augusti, precis sju minuter över sju. Att se henne för första gången var obeskrivligt underbart. I ordens rätta bemärkelse.

Vi är hemma sedan några dagar och försöker anpassa oss till den totala tidsanarki som lilla Kerstin har introducerat. Det är många nya skills som ska läras in. Idag upptäckte vi att Kerstin verkligen tycker om att vi sjunger för henne, samt vad som egentligen är bak respektive fram på blöjan. Framförallt ska både jag och Kerstin lära oss att få till det här med amningen, amningen, AMNINGEN som väl är det enda jag har i tankarna just nu. Humöret flaxar, givetvis är jag oerhört, obeskrivligt lycklig, men även mör och skör. Det här med att få sin sömn uppstyckad i en- eller två timmars pass alltså. Holy fuck. Jag vet inte vad jag gjorde för en timme sedan, än mindre vilken dag det är.

Men vi ska nog få ordning på det också. Vi har ju trots allt fått det bästaste och fantastiskaste barnet i hela världen.

tisdag 27 augusti 2013

Jag är så fruktansvärt anställningsbar.

Det här blogginlägget har gjorts av:
Text och idé: Susanna Martelin ©
Foto: Frida Selvén ©
  
Kort sammanfattning av min arbetslöshet: Mitt förra jobb upphörde i slutet på oktober förra året. Under december och januari blev jag kallad till några intervjuer för jobb jag hade sökt, men fick inte någon av de tjänsterna. Under våren hade jag några kortare projektanställningar inom kultursektorn, med teaterproduktion. Dessa anställningar fick jag genom kontakter. Under sommaren blev det svårare och svårare att hitta tjänster jag kunde söka, eftersom sommarjobben krävde att man kunde jobba både juli och augusti och alla hösttjänster tillsattes i augusti och ja, det är ju tänkt att jag ska föda barn nu.

Tidigt förra hösten, precis efter att jag kommit tillbaka efter min och Js bröllopsresa, blev jag uppsagd från mitt dåvarande arbete. Det var inte mitt fel att jag blev av med jobbet. Jag arbetade i en organisation med dålig ekonomi, bristande ledarskap och undermålig administration. De till och med sa till mig att det inte berodde på mig, att jag hade utfört ett gott arbete, att de var nöjda. Ändå känner jag ett behov av att säga att det inte var något jag gjorde som ledde till att jag blev uppsagd. Varför är det så?

Jag har i alla år betalat in månadsavgiften till a-kassan jag är med i, så när min anställning upphör går jag till Arbetsförmedlingen och anmäler mig som aktiv arbetssökande. Ett måste om du ska ha rätt att få din a-kassa utbetald. I inskrivningsdisken sitter en arbetsförmedlare som godkänner mina uppgifter och skickar anmälningsmeddelande till min a-kassa. Detta ska inte komma att bli min handläggare. Hen tar sig en snabb titt på min profil och börjar sedan leta efter lämpliga arbeten för mig att söka. Hen hittar en annons för en receptionisttjänst på ett för mig okänt bemanningsföretag, tittar på annonsen i ungefär tio sekunder och säger sedan: ”Det här jobbet tycker jag att du ska söka!” Sedan skriver hen ut en blankett jag ska fylla i när jag har sökt sagda arbete, för det ska redovisas för hen att jag har sökt det; ”Annars blir jag tvungen att avanmäla dig från din a-kassa.” Klockan är tio på morgonen. Jag har hunnit vara arbetslös i två timmar, om man räknar enligt normal arbetstid. Min a-kassa känner antagligen inte ens till att jag är anmäld till dem. Random arbetsförmedlare i inskrivningsdisken sätter tonen, så att säga.

Såhär fortsätter det. I varje kallelse till möte står det att det är obligatoriskt. Jag blir av med min ersättning om jag inte kommer. Jag får en handlingsplan jag måste följa exakt, annars blir jag av med min ersättning. I handlingsplanen ingår att inom utsatt tid rapportera till Arbetsförmedlingen vilka åtgärder jag har tagit för att få ett jobb. Första gången jag ska redovisa ringer jag till Arbetsförmedlingens allmänna telefon. Hamnar i random stad, hos random arbetsförmedlare. Jag redovisar mängd och typ av arbeten jag har sökt. Sedan tittar random arbetsförmedlare på min profil i ungefär tio sekunder, uppfattar ledorden ”kultur” och ”administration” och börjar leta efter för mig lämpliga arbeten att söka. Det första arbetet hen föreslår är en VD-tjänst för en kulturfestival i Skåne. Om hen hade tittat lite längre än tio sekunder på min profil, hade hen sett att mina främsta arbetslivserfarenheter finns inom administration. Jag har förvisso arbetat inom kultursfären, men inte tillräckligt för att kvalificera mig för en VD-tjänst. Jag försöker påpeka det för vederbörande.
”Ja, men det verkar inte vara en VD-tjänst på det sättet. Det är ju inte som att du ska vara VD på Volvo.”
Nästa föreslagna arbeten är en administrativ tjänst i Södertälje och en som evenemangsmedarbetare i Stockholm.
Här passar jag på att meddela Arbetsförmedlingen om att jag har blivit gravid.
”Jag vet inte om det är något ni tar hänsyn till?”, frågar jag.
Svaret kommer omedelbart: ”Nej, det är inget vi tar hänsyn till.” Paus. ”Eller ja, du kanske inte kan söka alla sorters jobb då.”
Hen menar arbeten jag fysiskt inte kan utföra. Att jag inte ska kunna söka anställningar på annan ort eller tillfälliga anställningar, som korta vikariat jag inte kan arbeta tiden ut på, det ser random arbetsförmedlare inget hinder för. Visst kan jag söka tillfälliga vikariat, bara jag upplyser arbetsgivaren om att jag är gravid. ”De uppskattar att man är tydlig och ärlig och är man rätt person för tjänsten så får man den i alla fall.”
För, som hen upplyser mig om: ”Graviditet är ju ingen sjukdom.”
Ett uttalande jag har svårt att förstå. Har jag sagt något som föranleder att random arbetsförmedlare känner behov av att upplysa mig om att graviditet inte är en sjukdom? Framstår jag som dum i huvudet för random arbetsförmedlare? På vilket sätt är random arbetsförmedlare kvalificerad att göra medicinska bedömningar? Visst är graviditet inte en sjukdom, men vi är nog många som tycker att det inte direkt är ett normaltillstånd.

Det står klart för mig, med all önskad tydlighet, att verklighetsuppfattning är något som är sällsynt hos denna myndighets tjänstemän. Jag märker tack och lov att min utseedda handläggare faktiskt har det och ser därför till att all kontakt med myndigheten sker via henom från och med det. Men nervositeten och oron som alltid följer med all kontakt med Arbetsförmedlingen kvarstår. Jag måste göra allt som står i min makt för att få ett nytt arbete, annars får jag ingen ersättning. Exakt vad detta innebär finns det dock inga tydliga direktiv på. Hur många sökta arbeten är tillräckligt många? Tio per månad, trettio, femtio, hundra? Det får jag inget svar på, för det fungerar inte så.

Arbetsförmedlingen låtsas att det är en myndighet till för att hjälpa mig, men det är inte sant. Arbetsförmedlingen har inga skyldigheter gentemot mig. De är till för att kontrollera mig och alla andra arbetslösa. Det blir kanske extra tydligt när jag skriver ett inlägg på den här bloggen om hur dåligt jag mår av att vara arbetslös. En arbetsförmedlare kommenterar på inlägget. Hen får alltså betalt för att sitta och göra sökningar på Internet på orden ”arbetslös” och ”arbetsförmedlingen” för att se vad som skrivs om myndigheten. Ska bli intressant att se vad Arbetsförmedlingen tycker om det här inlägget. Jag vet ju att någon av er läser det här.

Budskapet jag får, inte bara från Arbetsförmedlingen, utan också från media och politiker, är att min arbetslöshet är mitt individuella problem. Det handlar om hur aktiv jag är, hur anställningsbar jag är. Jag eftersöker en annan vinkling, förgäves. Det är mitt och endast mitt ansvar, som individ. Det pratas inte om hur ekonomin ser ut, hur vårt samhälle ser ut, vad som räknas som ett arbete. Det talas inte om urholkad arbetsrätt, att jag är i ett system som förutsätter att jag ska få en fast heltidsanställning, trots att dessa börjar bli lika exotiska som isbjörnarna. Inom kulturområdet går det att få kortare anställningar, eller deltidsanställningar, något jag också har fått, men det premieras inte. Du ska arbeta heltid, eller vara arbetslös på heltid. Det talas inte om att så gott som alla anställningar inom till exempel det administrativa området går via bemmaningsföretag, att det nästan uteslutande handlar om tidsbegränsade anställningar. Det talas inte om arbetsmarknadspolitik eller dess tandlösa åtgärder. Det talas inte om regeln att alla arbetssökande måste söka alla tjänster de är kvalificerade för, i hela landet (om du inte har särskilda skäl för att slippa detta och det har du antagligen inte). Om jag söker en väldigt specifik tjänst som kräver väldigt specifika förkunskaper kan jag få ett arbete på andra sidan landet, annars är det troligaste att någon som bor i närheten, som också är arbetslös, får det jobbet. Och även om jag får ett arbete i till exempel Stockholm - var ska jag bo? Om jag får ett arbete som receptionist i Norrland - ska min partner då säga upp sig från sin anställning för att flytta med, eller ska vi separera? Detta talas det inte om. Det talas inte om att varje utannonserad tjänst jag söker i snitt har 200 sökande. Att det inte spelar någon roll hur anställningsbar jag är, om de andra 199 sökandena är precis lika anställningsbara de; vår anställningsbarhet skapar inte fler arbetstillfällen. Det talas inte om att detta är ett strukturellt problem. Jag förstår att jag har skyldigheter, men det kan jag väl inte rimligen vara ensam om? Eller? Jag förstår att jag har skyldigheter, men jag skulle uppskatta om jag slapp bli bemött enligt principen att jag är en lat, samhällsutsugande fuskare som måste sättas på plats.

Eller så är det precis så som politiker, journalister och myndighetstjänstemän har präntat in i mig: jag har skyldigheter som arbetslös, men jag har inga rättigheter. Visst, jag får min a-kassa, men det är ingen självklar rättighet, utan något jag får på nåder mot att jag gör exakt det som krävs av mig.

Förutsatt att jag inte är anställd som generaldirektör på Arbetsförmedlingen. Då har jag nämligen rättigheter. Om jag blir av med jobbet - inte för att Arbetsförmedlingen har dålig ekonomi och måste skära ner, utan för att man anser att jag inte har utfört mitt arbete korrekt, att man inte längre har förtroende för mig - då blir jag omplacerad på regeringskansliet och får behålla min lön om mer än hundratusen kronor i månaden.

Jag är inte längre aktivt arbetssökande. Nu tillhör jag istället en annan myndighet, Försäkringskassan, så länge jag är föräldraledig. Risken är dock stor att jag måste gå tillbaka till arbetslöshet efter min föräldraledighet, som det ser ut nu har jag ingen fast heltidsanställning.

Så vad kan jag göra? Ja, jag får väl en gång för alla bevisa hur anställningsbar jag är. Sälja mig själv, helt enkelt. Och hur gör jag det bäst då? 

Kommer ni ihåg annonsen för den här lägenheten? Eller annonsen för den här bilen? Mäklaren och bilägaren använde frukt för att visa på värdet i varan. Succé!



Jag marknadsför mig själv med frukt såklart!


Här är de! Frukterna! Ska detta bli mina nya kollegor?

Jag får komma på anställningsintervju!

"Så Susanna, vad skulle du säga är dina främsta egenskaper?"

"Hmmm..."

"Jag är prestigelös, flexibel och socialt kompetent."

"Intressant. Och vad kan du bidra med till vår verksamhet?"



Bra fråga, vattenmelonen! Låt mig demonstrera!



Jag delar gärna med mig av mina kunskaper och erfarenheter!
"Kom lite närmare, så ska jag visa."

"Känner ni till detta? Inte? Det kallas 'Fruitbook'. Jättebra verktyg om man till exempel vill hålla kontakten med andra frukter ute i världen."


Jag passar lätt in i sociala sammanhang! Är bra på att bryta isen! Piggar upp mina kollegor med ett skämt på fikarasten!


"Pst! Har du hört den om flickan och bananen?"

"... Och då sa hon: 'Är du glad att se mig, eller är det bara en banan du har där?' Aaah! Kul va!?"

"Den hade du inte hört förr."



Jag inspirerar och motiverar!


"Wow. Vilket starkt budskap!"

"Ordet 'tillsammans' är ett ledord här!"

"Här ser vi på grafen var ögonblicket för fruktsalladen inträffar."



Att jag är gravid är inget hinder - tvärtom!
"Vad innebär det att anställa någon som är två för en?"

"Det blir DUBBELT SÅ ROLIGT!!!"



Det avgör saken!
"Vi har bestämt oss för att ge dig jobbet! Du är härmed fast anställd, på heltid!"



Hurra! Jag har bevisat min anställningsbarhet!
"Åh vad härligt! Kom i min famn, allihopa!" (Jag är så himla moderlig!)

"Nu gör vi det! I detta ögonblick infaller fruktsalladen!"

Slutet gott, allting gott!



Fotnot: Vet ni vad det latinska ordet 'satir' betyder? Fruktskål.

måndag 26 augusti 2013

Förlossningstema, del 4: Förlossningen på Fortet

Kommer ni ihåg det här?


Javisst, det är ju Fångarna på fortet!

SKYNDA, SKYNDA, SJUNDE NYCKELN!

Sumo! Alain! Didier! Gunde och Agneta!

Så unga. Så oförstörda.

Father Foras!

Var är kråkan som äter ur Fader Foras öra då?

Monique och tigrarna!

Rawr!

Och nu till den vansinniga nyheten ATT DETTA PROGRAM FORTFARANDE EXISTERAR! DET BETYDER ATT DE GÖR NYA AVSNITT! TITTAR FOLK FORTFARANDE PÅ DETTA, JAG TRODDE ATT DET VAR ETT UTDÖTT NITTIOTALSFENOMEN!? OKEJ, NU SKA JAG SLUTA SKRIVA I CAPS LOCK.

Nu ska vi ta och leka en liknande tävlingslek: Förlossningen på Fortet!

Fort Förlossning!

Upplägget är ungefär samma, fast inte riktigt. De tre olika tävlingsfaserna följer de tre faserna i en förlossning. Vi börjar som ett lag, ett gäng förlossningssugna, gravida kvinnor och våra partners. Alla redo!? Sumo, slå på gonggongen!

BOIIIING!

Vi börjar med nyckelinsamlingen. Den sammanfaller med inledningsskedet, så här är alla relativt pigga och peppade. Vi kvinnor stönar och pustar och måste luta oss mot väggar och partners ibland, men det reder sig. Agneta, som ju är bästis med Depaak Chopra, viskar visdomsord i våra öron när kamerorna inte ser. Gunde leder oss runt bland cellerna. (Alain och Didier, som egentligen heter något annat, har fått ledigt idag.) Våra partners får hoppa in i cellerna med de fysiska utmaningarna. De springer på rullande cylindrar, binder ihop rep för att hala upp nycklar som någon slängt i vattnet utanför cellfönstret, de lyfter tunga grejer och hittar nycklar under. Johan är förstås jättebra på detta och tar alla nycklar i cellerna han får gå in i. Vi gravida får svärandes pga foglossning vagga oss upp till tornet för att klura med Fader Foras och så tar vi de celler som det är mer pill med, men där man inte måste lyfta så tungt eller så. Jag får gräva i burkar med fågelspindlar och lägga pussel för att få loss mina nycklar. Det är upp till den andra i paret att se till att den som är i cellen kommer ut i tid, så förutom att de gravida ylar till i smärta ibland hörs ett evigt bankande. KOM UT, KOM UT! Gunde hjälper också till att skrika och banka, men ibland fastnar någon i en cell och det är ju tråkigt, särskilt om det är den gravida, som då får fortsätta sitt värkarbete i fängelset. Nåja, så är spelets regler. SJUNDE NYCKELN!, skriker Gunde. Nu är vi klara för äventyr!

När äventyren inleds har de gravida kommit till öppningsskedet och är inte alls sugna på att gå på lina eller åka gummibåt, vi vill bara sitta på pilatesbollar och bada badkar. Några skriker efter lustgas. Våra partners har svårt att koncentrera sig och även om en del hellre vill åka gummibåt asfort än att hålla sin arga, gravida kvinna i handen när hon har en värk, så blir det inget med det. Den här delen faller lite platt alltså. Det slutar med att Gunde och Agneta får köra alla äventyren själva för att få loss ledtrådarna till skattkammarens lösenord, men det har de ingenting emot. Gunde har alltid velat gå på lina och Agneta kan köra gummibåt jätte, jättefort.

Nu är det dags för skattkammaren! Med hjälp av ledtrådarna ställer laget upp sig på det gissade lösenordet. Nu har krystskedet börjat, så vi gravida måste släpas, bäras och baxas in. Det skriks väldigt mycket. Tur att Monique har hunnit ta ut tigrarna, för de har blivit nervösa av allt ståhej. Johan får lägga mig på bokstaven K och sedan väntar vi spänt. Ja, vi har gissat rätt! Lösenordet är KVADDLAR! Skatten rasslar ner och från och med detta ögonblick är laget ett minne blott. Nu är det varje par för sig som gäller. Med näbbar och klor och svettiga handflator får vi se till att få så mycket av guldpengarna som möjligt. Pengarna byts nämligen in mot förlossningsfördelar. Man kan välja mellan allt möjligt, som barnmorska, eda och akupunktur. Om man har otur och får för lite pengar får man nöja sig med Gunde eller en av tigrarna som hjälp. Inte alls lika bra, alltså.

Johan, som vanligtvis är en fredlig människa, visar sig nu från sin allra råaste urmanssida, den som han ärvt ner ända från stenåldern, den där kukstinna mannen som bara vill försvara sin kvinna och sin avkomma. Ja, ni fattar. Han kastar undan de andra männen och samlar skatt överallt; i munnen, i öronen, i näsan. Sedan plockar han upp mig hur lätt som helst, trots att jag väger typ nittio pannor, och så använder han mig som skål att samla mer pengar i. Det går tämligen asdåligt, eftersom min mage är i vägen, men vi lyckas i alla fall få så mycket pengar att vi kan köpa en barnmorska, lite lustgas och ett par handdukar.

SKYNDA, SKYNDA, NU ÄR DET BRÅTTOM! Huvudet syns ju på vårt barn! Jag lägger mig på bokstaven Q och krystar för kung och fosterland och DÄR slår Sumo på gonggongen och DÄR släpper Monique in tigrarna igen och DÄR kommer vårt barn ut! Hurra! Det är fortfarande lite rörigt med alla mynt och par och krystanden och vrålanden och tigrar och Gunde, men jag och Johan har bara ögon för vårt nyfödda barn. En av tigrarna äter upp moderkakan, Johan bär ut mig och barnet till en väntande gummibåt - där sitter ju Alain och Didier, som egentligen heter något annat! och väntar på oss - och vi åker in till land och alla är så glada och jag får en rejäl sup från Alain/Didiers fickplunta.

Tack för supen, Alain-Didier!



Fotnot: Jag vet att jag har varit usel på det här med andras bilder i den här bloggen och jag ska skärpa mig från och med nu. Jag erkänner att jag har rätt dålig koll på upphovsrättstjofräsit vad gäller bilder, men bilderna som är med i det här blogginlägget har jag i alla fall lånat från följande ställen:
Bildkälla Gunde och Agneta, Bildkälla Father Foras, Bildkälla Fortet, Bildkälla Monique, Bildkälla Sumo, Bildkälla André Bouchet