Vittring

För några veckor sedan, en torsdag. Den första dagen då våren ger sig till känna. Jag sitter på en skramlande spårvagn på väg hem. Sol i ögonen, skallrande svängar, en skock ungdomar som går på vid Chalmers, de bubblar och skrattar. Jag med mitt block, jag kan inte lägga det ifrån mig. Jag måste skriva anteckning efter anteckning.

Jag har varit hos min pappa. I flera timmar har vi suttit i hans varma vardagsrum med en kartong mellan oss, full med album, lösa foton, brev och vykort. Vi bläddrar förstrött i den, men låter den sedan ligga. Samtalet får ta över. Eller, det är inte så mycket ett samtal som min pappa som berättar. Som pratar och pratar i timmar, om sin barndom och sin uppväxt. Jag ställer en fråga då och då, leder honom djupare in på vissa spår, knattrar febrilt på tangenterna för att inte missa att få med något. Medan jag sitter där och skriver ner börjar det smyga sig in egna tankar bland anteckningarna. Mina egna idéer.

Och så händer det.

Det går fort!

Plötsligt är det inte längre ett frö till en berättelse. I ett ögonblick har fröet slagit rot och vuxit upp. Det blommar, det knakar, det sprider sig som ogräs, det är en hel skog att gå in i.

Sedan dess har jag den där skogens hos mig. Träden som vajar i ögonvrån. Det milda suset i öronen, en doft om nätterna.

Idag har jag stått i skogen och lyssnat, skrivit och skrivit.

Jag har vetat att den funnits där, bortanför, innanför min pappas historia. Och nu är den här.

Min upprymdhet vet inga gränser.

Här är den. Här är nästa historia jag ska berätta.

En tio år gammal dröm

För några dagar sedan lekte K i våra stökiga och överbelamrade bokhyllor. Ur röran drog hon plötsligt fram ett av mina gamla skrivblock. Jag tog det ifrån henne innan hon hann förvandla det till konfetti och bläddrade i det.

Då hittade jag en anteckning:

20 juli 2005

Såhär drömmer jag: Att vi är i huset, förstås. Att hon för en gångs skull varit den som varit ute och rest. I linneskåpet har hon gömt mina presenter, men jag har givetvis redan varit där och smygtittat på dem. När jag går ner för trappan möter hon mig, min vackra mor, med ett fat kakor i handen. Hon ler sådär som hon bara gjorde mot oss. Det är när vi går upp för trappan och hon hämtar sakerna i skåpet som jag inser att något är fel. Hon är ju död. Och jag tänker hoppfullt, kanske kan hon bara vara död om nätterna, men ändå vara här om dagarna? Men sedan minns jag att död innebär att man inte är här alls. Det är som om jag alltid måste börja om från den här punkten. Jag vaknar, tung och snopen. Och saknar henne, saknar henne.

När jag drömde det här hade hon varit död i ett år, tre månader och tjugo dagar. Jag hade inte ens fyllt tjugofem. Som jag minns det var sommaren ganska fin det året, men sorgen var stark och jag började i samtal igen. Det är nästan tio år sedan nu.

Idag har hon varit död i elva år. Elva år! Det är en evighet. Ibland har jag tänkt att det känns som om jag inte känner henne längre, men jag har insett att det handlar om att hon inte känner mig. Jag är inte samma person som jag var för elva år sedan och hon har ingen aning om det.

Fortfarande kan det hända att jag drömmer, både i vaket och sovande tillstånd, om att döden ska sluta vara så obändlig. För hur mycket tid som än går så är det faktum att döden är obeveklig, oåterkallelig så svårt att verkligen ta till sig. Det fortsätter att drabba mig, om än inte med samma intensitet längre. Vilket är en sorg i sig. Att livet skiter i döden, kör på i alla fall.

Jag saknar dig, mamma.

Symbios

Nu har det varit tyst här i flera veckor. Det har varit sjukdom, mycket på jobbet och som vanligt väldigt lite fritid att tala om.

En av de saker jag är mest rädd för hände till sist: K blev magsjuk. Det var ju bara en tidsfråga och när det väl hände var det bara att gilla läget och ta sig igenom det. Jag måste säga att jag tog det bättre än jag trodde att jag skulle ta det, men å andra sidan – vad har en för val? Mitt tappra lilla barn klarade sig hyfsat bra, men tyvärr var det långt och utdraget, då hon först blev sjuk och bättre för att sedan nästan två dygn senare bli dålig igen. När J trillade dit gick min ångets på högvarv, men jag klarade det också och han med, stackarn. Så går det när pappa, trött efter att inte ha sovit ordentligt på ett antal nätter, äter på samma mat som barnet ätit på. ”Det finns tyvärr inget skydd mot dumhet”, som J själv uttryckte det. Nej, tyvärr inte och mot trötthet finns bara en bot och när en inte kan styra över det själv, ja då är det inte lätt att hålla sig smart.

En så oändligt lång vecka. En smetig vecka, där jag tappade känsla för tid och rum, inte visste vilken dag det var eller hur många nätter det pågått. Ett enda långt töcken av vaknätter och vakmorgnar. Försöka få i barnet vätska i lagom dos. Barnprogram på paddan hela dagen, för att det är det enda barn och förälder mäktar med. Hokus Pokus, Alfons Åberg för tredje gången samma dag. Det bitterljuva i att barnet bara, bara, bara vill ha mamma, mamma, mamma. Sitta i mitt knä, bli buren, sova på mig. Tänka nu orkar jag inte mer, nu är det stopp och så – som magi! Så orkar jag lite till i alla fall. Och lite till, och lite till och så lite till. Hon blir frisk och glad och hungrig till sist. J blir frisk. Och det stora miraklet: jag blir aldrig sjuk.

Barnet är friskt, men fortsätter att kräva mig. Det kommer tänder i överkäken, det kliar. Hon stökar på nätterna, ropar efter mig trots att jag ligger alldeles bredvid. Jag sover i obekväma ställningar. Ryggen värker, påsarna under ögonen växer, det känns som att jag aldrig har hela eller rena kläder nu längre, ingen tid eller ork att lägga på det enga yttre. Hur ser jag ut egentligen? Äh, strunt samma. Hon vaknar så fort jag kliver ur sängen på morgnarna, ropar efter mig när jag går på toaletten, bankar på dörren, sitter i mitt knä när jag äter och stjäl mina bestick. Vi mutar henne med tv när gnälligheten blir som värst, vilket skänker en stunds vila och ett enormt dåligt samvete. Igen känslan av att nu är det nog, nu orkar jag inte mer, den kliande irritationen. 

Men visst orkar jag. För när hon somnar tätt intill mig, med händerna mellan mina bröst, dessa kroppsdelar som hon fortfarande fullständigt annekterat: det finns inget bättre. Visst skulle jag kunna smyga mig upp, göra något annat. Men vad är det jag ska göra som är viktigare än det här? Så jag ligger kvar bredvid henne. Tänker att det kanske inte kommer att vara såhär så länge till, att strängen mellan oss inte alltid kommer att vara såhär kort. Att det är både skönt och sorgligt att det ska ändras.

Alltings meningar

"Vad är egentligen meningen med allt?", vill du veta.

Du är trött, men frågan är uppmanande. Du undrar verkligen. Allt har tappat sin smak. Du har glömt vad det är som gör livet värt att leva.

Jag vill rida ut och möta draken som plågar dig så, som bränner dig om och om igen. Jag vill dräpa den, nej, jag vill sticka handen i din historia och krossa ägget innan monstret hinner kläckas.

Jag vill göra ogjort det som har skadat dig. Jag vill hela dig, jag vill ge dig ljuset tillbaka i dina ögon, jag vill få dig att skratta, jag vill trösta dig och sova i din säng som förr i världen. Jag vill göra allt för dig och mer därtill.

Istället hörs vi och ses alldeles för sällan. Ibland känner jag mig maktlös inför din svärta.

Vad kan jag göra för dig? Jag kan ge dig mina ord. Jag kan ge dem till dig om och om igen, så många gånger som det behövs. Jag kan försöka svara på din fråga.

Jag tror inte att det finns en mening med livet. Livet är så länge det är, sa alltid min mamma. Livet bara är. Samtidigt är livet alltför komplext för att kunna förklaras med en enda orsak. Och alldeles för värdefullt.

För vad är livet? Det är en räcka av ögonblick som staplas på varandra. Det är nu och nu och nu och förstås också förut. Men mest nu. Och nu.

De små ögonblicken som betyder så mycket. Morgonkaffe. Ett dopp i havet en varm dag, salt och svalt. Årets första jordgubbe. Julaftons morgon. En god bok. Att komma hem efter en dag borta. Köra bil med hög musik. En bra film. Skratta åt ett fånigt skämt tills du kiknar. Ett sms från en vän. En katt på Youtube. Ditt favoritgodis. Somna i solen. Glass på en bänk. Barnskratt.

Ganska ofta har vi också ganska tråkigt, här i livet. Det gör inte så mycket.

De stora ögonblicken. De himlastormande, vansinniga, underbara och fruktansvärda ögonblicken. Den första kyssen. En resa till en helt ny plats. Att äntligen få jobbet du drömt om så länge eller komma in på den där eftertraktade utbildningen. Köpa ett hus. Skaffa hund. Säga upp dig för att äntligen följa dina drömmar. Skriva en bok. Ett barn som föds och ser världens ljus för första gången.

Samma ljus som slocknar i någon annans ögon. Besvikelse. Förlust. Smärta Död. Det hör också till, men du vet det, just nu vet du inget annat, så vi behöver inte prata om det.

Vi behöver prata om kärleken. Den som består, den som härdar ut, den som till sist vinner över allt det svarta. Hjärtan som sväller och helas. Förälskelser, vänskap, blodsband. Att möta sitt livs kärlek, flera gånger om, i olika former och relationer. Att ha en familj; att en familj är så mycket mer och så många fler än de som råkar vara släkt. Att få ha en bästa vän. Så otroligt mycket kärlek, så livsomvälvande och livsavgörande. Som att träffa dig, för så många år sedan nu, på den där balkongen.

Livet är alla de här ögonblicken och de här händelserna. Det är fullt av pärlor, även om det för dig just nu ser ut som sten. Du kommer att se att de blänker, du kommer att se det igen.

Du är stark. Du känner det inte själv, du är för trött och svart i blicken, men vi andra, vi ser din styrka. Du klarar det här. Du är inte ensam. Vi är många som står bakom dig. Vi är många som försöker smida din rustning, av ljus och hjärtan och Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Vi är många som går bakom dig med en stöttande hand på din axel. Vi är många som far ut i strid med dig, om och om igen, så länge det behövs. Ett nu i taget tar du dig framåt. Precis just nu kommer inget hemskt att hända. Precis just nu är du trygg. Precis just nu är du omhändertagen. 

Det är inte för sent. Du kommer att vinna över draken. Bakom den glimrar den vackraste av skatter: återstoden av ditt liv. Helt intakt, fullt av allt det som ett liv är fullt av. Alla glädjeämnen, alla sorger, allt stort, allt smått. Ett liv där allt du ser att allt du önskar dig är möjligt. Ett liv fullt med smak och skimmer, ett liv där du vaknar och minns alltings meningar.

Stickning gör mig bättre på matte

I helgen har jag stickat på en mössa.

Den här, närmare bestämt:

Mossmössa.

Det var dags för mig att börja göra minskningar för att så småningom maska av och bli klar. Först var jag full eller förvirrad (det vill säga det senare eftersom jag i princip aldrig dricker starkt längre) och trodde att jag hade 110 maskor på stickorna. I mönstret stod att jag skulle minska 30 maskor, från 110 till 90. De måste ha skrivit fel i mönstret, tänkte jag. Typiskt Drops alltså, de korrläser ju aldrig. De måste ju mena att jag ska minska tjugo maskor. 110 delat med 20 blir 5,5. Minska jämnt fördelat över varvet, stod det i mönstret. Hur i helvete då?, tänkte jag.

"Du får väl minska hälften på var femte och hälften på var sjätte maska då.", sa svärmor (som också stickar) och tog nästan blicken från tremilen.

Det gjorde jag. Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna. Jag repade upp.

Kanske om jag minskar hälften på var fjärde och hälften på var femte maska, tänkte jag. 10x4=40 och 10x5=50 och lägger man ihop det så blir det ju 90. Det måste stämma!

Jag stickade. Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna. Jag repade upp.

Här läste jag mönstret en extra gång och kom på att jag ju inte hade 110 maskor, utan 120 på stickorna. Hoppsan då. Jag skulle alltså minska 30 maskor i alla fall. Var visst inte Drops utan jag som inte läser så noggrant.

"Det var ju bra.", sa J (som inte stickar, men är bra på matte). "120 delat på 30 blir jämnt och bra."

4, närmare bestämt. Jag skulle minska på var fjärde maska alltså.

Jag minskade på var fjärde maska. Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna.

Jag repade upp. Här började jag bli irriterad.

"Du måste ha räknat fel.", sa J. 

Så jag repade upp och minskade på var fjärde maska en andra gång. Räknade högt under tiden: "En, två, tre, två tillsammans. En, två, tre, två tillsammans".

Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna.

Jamen KUK SKIT och även RÖV.

Jag repade upp. 

"VARFÖR stämmer det inte?", sa jag. "VAD är det jag inte fattar? Det stämmer ju inte, trots att jag har räknat."

Vid det här laget hade jag engagerat samtliga närvarande (utom K, som hittade gamla chips på golvet). Tremilen var slut och svärmor hade tillgång till alla sina hjärnhalvor samtidigt.

"Du ska alltså ta bort var fjärde maska.", sa svärmor.

"Ja.", sa jag.

"Då ska du sticka ihop den tredje maskan med den fjärde.", sa hon.

Jag stickade ihop den tredje maskan med den fjärde. Det blev 90 maskor kvar på stickorna. Jubel, klang och high five i största allmänhet!

De som inte stickar undrar kanske vad i hela fridens dar det var jag just förklarade. De som tycker att det är lätt med matte undrar kanske ungefär samma. Vad var det nu som var så svårt med de där uträkningarna? Vad handlar det här om egentligen?

Det handlar om att jag har jättesvårt för siffror. Det började redan när jag var liten. Jag minns min första mattebok och hur svårt det var att få ihop (eller ta isär) de där talen. Att man fick måla en teckning med olika siffror när man var klar med ett kapitel. Det tyckte jag om. Resten tyckte jag illa om. Frökens röda penna i boken. Att göra läxan med pappa. För pappa är det ett lustigt minne, hur han sitter och tragglar matte med mig.

"Vad blir fyra plus fyra?", frågar pappa.

Jag tänker, länge och intensivt. 

"Tjugo.", säger jag sedan. 

Eller något annat lika osannolikt. Jag gissade ju bara.

Under alla mina år i skolan var det ingen som lyckades motivera mig eller förklara så att jag begrep. Vad var det vi skulle göra egentligen? Hur? Varför? Vad skulle man använda den där formeln till?

"Du ska inte fråga varför.", sa min högstadielärare. "Du får bara räkna."

Visst lärde jag mig att räkna hjälpligt, men mer än så blev det aldrig. Det där har följt med sedan dess. Den där liksom luddiga känslan som kommer i huvudet när jag ska göra uträkningar, som gör att tankarna bara glider över siffrorna. J brukar säga samma sak som min pappa: "Du gissar ju bara." Och det är helt sant, jag gissar bara, för jag blir nervös och tom i skallen och det känns som att det inte ens är idé att försöka.

Det enda som faktiskt i vuxen ålder motiverar mig och hjälper mig att räkna, är att sticka. Om man stickar efter ett mönster måste man ibland räkna för att det ska bli rätt. Så då räknar jag. Jag kan tänka på siffrorna. De blir konkreta när det handlar om maskor, garn som ska bli ett plagg. Det blir inte alltid rätt (se ovan).

"Men du fortsätter i alla fall.", sa J till mig igår. "Du ger dig inte."

Nej, jag ger mig inte. Då skulle ju inget bli stickat.

110, 120, 90 - där satt den!

Vabruari hände

"Men vi kommer att klara oss från sjukdomar i alla fall!", tänkte jag övermodigt någon gång förra veckan.

Jamen HAHAHA! Ehrmn, dock ej.

K gnuggade sig glatt mot sina snoriga kompisar Maja ("Maja!") och Axel ("Askel!") förra onsdagen och exakt fyrtioåtta timmar senare (inkubationstid, check!) rann snoret till på henne. I söndags hade J ett härligt jourpass om tretton timmar utan rast och i måndags morse vid frukosten plirade han hålögt på mig och sa: "Jag känner mig inte så fräsch alltså. Jag tror att jag ska stanna hemma idag."

"Men JAG klarar mig i alla fall!", tänkte jag övermodigt i måndags, tydligen inte vis från tidigare erfarenheter.

Jamen HAHAHA! Ehrmn, dock ej.

I tisdags åkte jag på något av de pestvirus som cirkulerar (antagligen en variant av det min familj drabbats av) och fick ont i magen, mådde illa, fick frossa och lätt feber. Jag är ju som vi alla vet fobiskt rädd för Kräken och stålsatte mig således för det allra värsta. Det verkar som att jag kom hyfsat lindrigt undan, men det vågar jag ju knappt säga.

Vi har i alla fall varit hemma allihop, mer eller mindre trötta, snoriga och dåliga i magen sedan i onsdags. Det har varit lite mer tv för barnet än vad jag är bekväm med och nu är alla lite lappsjuka av att ha vistats lite för länge innanför lägenhetens väggar.

I helgen åker vi ut till Ön tillsammans med Js föräldrar. De är inte heller friska, så jag hoppas verkligen att vi inte smittar om varandra nu. Hursomhelst får det bära eller brista, vi behöver lite nya vyer, frisk luft och hav och natur i största allmänhet. Jag hoppas få till i alla fall ett blogginlägg därute. Ett med innehåll, vill säga.

Jag sitter en stund hos de kantstötta

Det är inte det att jag inte har något att berätta. Det är bara att de berättelser jag tänker på just nu inte ska berättas här. De fastnar på andra platser. I fladdriga, bläddriga block och i små anteckningsböcker med hårda pärmar. Ibland på kvitton eller post it-lappar om det är bråttom. Det är somligt som är nästan färdigt, somligt som tar tid och måste tuggas länge på och somligt där proppen tycks ha gått och det plötsligt forsar fram.

Jag försöker förstås hinna med alldeles för mycket på mina torsdagar, men förr eller senare hamnar jag här. På Stadsbiblioteket, det nya, stora, ombyggda. Här flyter jag ut vid de stora fönstren, där det är lagom tyst och lagom mycket att titta upp och glo på ibland. Bekväma ytor, gratis internet och alla, alla böcker. Biblioteket alltså. Vilken briljant djävla uppfinning.

I kafeterian finns något för alla. Jag tänker att jag borde äta nyttigare och köper någonslags supertaljboll för människor. Tänker sedan fuck it och ångrar att jag inte köpte chokladbollen med riktigt mycket smör.

I kafeterian samsas fikaföräldrar, gurglande bebisar och spralliga barn, de intellektuella och kulturella (eller de som önskar vara det), hipsters med surdegsskägg, pensionärer och studenter med tygkassar. De äter dyra mackor och dricker smoothies och te och kaffe och chokladmjölk.

En bit in, strax bakom, lite halvskymt, stöter man på de kantstötta. De som pratar för högt eller mumlar för tyst. De vars kläder inte riktigt passar. De som inte tvättat sig på ett tag. De som smyger nervöst med sina plastpåsar. De misstänksamma och kontaktsökande. De trötta och slitna. De bortknuffade och förbisedda. De får också vara här. De får vara ifred här. 

Jag tar ett bord i deras hörn och sätter mig hos de kantstötta. Gnager stillsamt på min boll. Tänker att det är så sällan alla dessa människor möts, vi som är lika och olika, mer eller mindre hela, rena, nya eller gamla. Att det är just det som behövs, lite oftare, lite mer. Att ta ett bord i någon annans hörna. Svårare än så är det ju inte.