La herida roja

På ett torg i Madrid, senhöst 2003. Jag har glömt vilket torg, det där stora som är omringat av hus, kanske palats? Jag minns inte, jag är så dålig på platser. Fullt av folk och det var jag och Piraten och de andra svenskorna. En spansk barnfamilj i vår närhet, en mamma och en pappa och två små pojkar. De kan ha varit sådär sex och tre kanske, pojkarna. De hade varsin ballong i snöre. Röda, vill jag minnas att de var, ballongerna. De lekte och stojade, skrattade och sprang runt med ballongerna skuttandes i sina snören efter sig. Kanske sa pappan till dem att de skulle lugna sig. Rätt vad det var tyckte han i alla fall att det var nog, pappan. Ville kanske visa pojkarna vem som var man i huset, vem det var som bestämde, vem det var som verkligen hade makten. Han fräste något om att det banne mig fick räcka nu, ryckte snörena ur pojkarnas händer och hade sönder ballongerna. Pojkarna stannade upp. Den lilla pojken började gråta, högt och hjärtskärande. Den stora grät inte. Han stod alldeles stilla och stirrade framför sig, hans ansikte så allvarligt, tillintetgjort. Ingen förvarning och inga tröstande ord. Allt jag ville var att gå fram och fråga den där djävla pappan vad i helvete han höll på med, varför hans fina barn inte fick leka ifred, varför han ville förstöra för dem på. Förstöra dem. Jag gjorde inte det. Istället började jag storgråta. Svenskorna tittade på mig och sedan på varandra; vad är det med henne? Kanske hade de inte sett. Piraten tog mig i famn, för hon hade sett och var den enda som förstod, den enda som förstod mig och den bottenlösa maktlösheten som drabbade mig i den stunden. Jag svamlade något om att man inte får göra sådär mot barn och Piraten strök mig över ryggen och sa att nej, det får man inte. 

Vi gick därifrån. Det var blött på marken.

Låt mitt barn ha och uttrycka alla sina känslor!

Av förklarliga skäl tänker jag mycket på barn och synen på barn i vårt samhälle. Nu när Kerstin inte längre "bara" är en bebis, utan tydligare en person med karaktär som ger uttryck för känslor, har jag kommit att tänka på hur vi ofta bemöter känslor hos barn. Det här inlägget beskriver något jag tror mycket starkt på och med detta vill jag förmedla en önskan om hur mitt barn ska bli bemött, både av människor som kommer att ha mer ytliga relationer till henne och främst förstås ni som kommer att vara henne nära. Jag vill också understryka att jag inte skriver detta för att någon ska känna sig träffad, vi har alla gjort oss "skyldiga" till de beteenden jag kommer att behandla. Med all välmening dessutom. Jag hoppas dock att du inte ska göra om det med mitt barn. Om du gör det när jag är med kommer jag att säga ifrån.

Såhär tänker jag om människor: jag tror att alla människor i grunden är goda. Vi gör alla alltid så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Alla är vi kapabla till att göra både bra och dåliga handlingar, beroende på hur våra förutsättningar ser ut. Jag tror att vår grundinställning är glädje och nyfikenhet inför livet. Vi reagerar på det som händer med oss och i oss med olika känslor: vi blir till exempel glada, ledsna, rädda, arga, frustrerade. 

Såhär tänker jag om känslor: I vårt samhälle har vi bestämt att vissa känslor är bra och andra är dåliga, oklart varför. De bra får synas och finnas, de andra ska helst tryckas undan. Jag tror att känslor bara är och att de alla fyller en funktion och därför har existensberättigande. Vi behöver få uttrycka alla våra känslor. Att förneka dem eller trycka undan dem skadar oss. Vi som vuxna kan "spara" en känsla. Vi kanske inte börjar storgråta på spårvagnen, vi sparar det tills vi kommit hem. (Klassikern att skälla ut sin sambo, någon?) Vi har blivit lärda att inte alltid visa känslor när de kommer. Barn har inte lärt sig detta, de reagerar omedelbart. Tills vi vuxna lär dem att det inte är okej.

Nu till mitt lilla barn. Hon är snart ett halvår. Hennes dagar består av att upptäcka världen, sig själv och andra. Världen är stor och själv är hon visst ganska liten. Världen är rolig! Världen är spännande! Världen är läskig! Andra människor är roliga! Andra människor är spännande! Andra människor är läskiga! 

Glädje är en känsla vi har bestämt är bra. Man får gärna känna och visa glädje. (Fast man får inte skratta för högt, för då anses man kanske som galen.) Så även mitt lilla barn. Det är underbart när hon är glad. När hon skrattar smälter alla hjärtan inom höravstånd, det blir fred på jorden och regnbågar och enhörningar. Ja, ni fattar. Man vill att hon ska skratta. Jag vill det. Alla som känner henne vill det. Om hon ler eller skrattar mot en så känner man ju sig som en lite bättre människa själv! Så det ligger nära till hands att försöka få henne att skratta. 

Och det är helt okej att flamsa och skoja med henne om det inte blir väldigt forcerat. Ibland ler och skrattar hon, ibland inte. Om hon inte ler eller skrattar åt dig och du känner någon slags besvikelse över det, så är inte det något du får låta gå ut över henne. Och det gör du, om du säger saker som: "Jaså, får man inget leende idag?", eller: "Kan man inte få höra ett litet skratt då? Då blir jag ju så glad.", eller: "Tycker du att jag är så tråkig?", eller något annat i samma stil. Hon är inte här för att behaga dig eller bekräfta ditt ego. Hon ler eller skrattar inte på kommando, ety hon inte är en djävla cirkusponny, helt frankt. Om du känner dig lite sämre för att hon inte skrattade åt ditt spex, så är det faktiskt ditt problem, inte hennes. Så hon skrattade inte. Big deal. Det är högst troligt inte personligt. 

Fundera på vad det är för signaler du skickar till henne. Måste hon prestera något så att du ska bli nöjd när ni träffas? Hon har ju olika humör, precis som du. Får hon inte ha det? Barn är så otroligt känsliga för vad vuxna förväntar sig av dem, de vill så gärna behaga oss för de vill att vi ska älska och acceptera dem. Min tös ska inte behöva växa upp och bli en duktig, ständigt leende flicka. Tänk dig in i den omvända situationen. Hur skulle du känna inför någon i din närhet som hela tiden uttryckte besvikelse om du inte var på gott humör och ständigt skrattade åt deras skämt? Personligen skulle jag göra slut på den relationen.

Andra känslor som små barn ofta hindras att uttrycka är när de blir rädda eller ledsna, till exempel när någon råkar skrämma dem eller när de ramlar och slår sig. Jag tror att anledningen till detta är någon slags bakvänd omtanke. Vi lever i en villfarelse om att om vi hindrar uttrycket för känslan, om vi stoppar den, så stoppar vi också själva känslan. Jag tror att det är precis tvärtom. 

Exempel: När jag var nitton år var jag barnflicka till en härlig unge strax under året. En dag ramlade hon ner från soffan. Hon reagerade som alla barn: drog efter andan och började gråta högljutt. Vad gjorde jag? Jag tog upp henne, rusade in på toan och tutade glatt i en tom toarulle. Ungen blev perplex och slutade gråta. Hade detta hänt idag, hade jag låtit henne gråta. 

Barnet blev rädd, slog sig kanske och fick ont. Detta vill hon kommunicera till mig. Jag ramlade! Jag slog mig! Det gjorde ont! Jag blev rädd! När jag avleder så hindrar jag hennes reaktion. Det gör jag också genom glada tillrop av typen: "Seså, upp igen! Det var inte så farligt!" (Jag hatar för övrigt "Det var inte så farligt!". Vad fan liksom, det bestämmer väl inte du vad som känns farligt eller inte för någon annan?) Vad jag säger i det läget är: Detta som du har upplevt får du inte visa upp. Vad säger det i sin tur? Att det som hände antagligen var väldigt farligt! Att uttryck för rädsla och smärta, att bli ledsen, inte är okej.

Detta handlar förstås inte om att låta ungen vråla utan att trösta, eller att uppmuntra gråten. Det är lika illa att överdriva åt andra hållet: "Åh, herregud! Åh, stackars dig, vad hemskt!" med orolig röst signalerar ju också att det som hände var asfarligt. Vad det handlar om är att se och bekräfta: "Ja, du slog dig, du blev rädd, jag såg det, jag är här, jag tar hand om dig." Att krama och trösta utan att värdera känslan. 

Om det är du som har råkat skrämma eller varit oaktsam så att barnet ramlat, kanske du skäms och därför försöker släta över känslan. Återigen, ditt problem. Så du skrämde barnet. Big deal. Barnet förlåter dig. Föräldrarna förlåter dig. 

En del tycks också tro att man måste begränsa barns gråt för att de inte kan göra det själva. Att om man inte hindrar dem så gråter de ihjäl sig, typ. Det stämmer inte. Ett barn som får gråta färdigt när det ramlat gråter inte någon längre stund, om det inte är väldigt trött och/eller sjukt. Det tar tvärtom längre tid om man hindrar, då barnet ofta försöker uttrycka sig i gråt igen - det fick ju inte sagt vad det ville första gången! När Kerstin ramlade ur sängen häromveckan hade hon för länge sedan slutat gråta och somnat om medan jag fortfarande satt med tårarna trillande, eftersom jag är blödigheten själv. 

Och det där om att känslan försvinner om man stoppar uttrycket av den, det är fel. Tänk dig själv om du blivit ledsen för något och fick höra: "Det var inte så farligt! Titta här på min roliga telefon! Seså, nu går vi och dricker kaffe!". Hur skulle det kännas? Knappast bättre, eller?

Sammanfattningsvis: Jag vill att mitt barn ska få växa upp till en självsäker, känslomässigt kapabel person. Att hon ska få behålla sin livsglädje och sin nyfikenhet. Att hon ska få känna att hon alltid är välkommen, att hon får vara den hon är och känna det hon känner. Det är nu vi lägger grunden för detta. Ju mer vi bekräftar henne och hennes känslor, utan att favorisera eller hindra, desto troligare är det att hon blir säker, trygg och stark. Något jag är övertygad att vi alla önskar henne.

Det var en gång en blogg. Eh, typ.

Kära eftersatta blogg!

Hej på dig.

God jul och gott nytt år och glad påsk kanske när vi ändå håller på. Här blir inga inlägg skrivna och inte så mycket annat gjort heller. Fast idag har jag lyckats klippa och fila (nästan) alla mina naglar. Seriöst så fattar jag inte hur jag någonsin ska hinna göra något annat igen. Något annat än att ta hand om mitt barn, alltså. Ibland emellanåt hinner jag laga lite mat eller duscha, gå och dra med vagnen medan bebisen sover eller kanske till och med bajsa. Jag har hört ryktas att det finns människor med TVÅ eller till och med FLER ÄN TVÅ barn. Nuförtiden anser jag dem vara i samma kategori som superhjältar. HUR GÖR NI!?!? K är vissterligen bara dryga fyra månader (vilket samtidigt är eoner av tid, hon kom ju för hundratals år sedan, samtidigt som det är ingen tid alls, jag födde ju henne förra veckan) och har just börjat sova lite längre pass om dagarna, så kanske någon gång. Att jag hinner sticka några maskor, ta en fika, skriva några romaner. Jag som när en fåfäng dröm att jag ska bli en av de däringa bloggerskorna som får betalt för att tjöta på sina bloggar. Jag är ju faktiskt så bra att jag skulle förtjäna det. OM JAG FÅR SÄGA DET SJÄLV. Men då måste jag nog uppdatera oftare än ungefär en gång i halvåret.

Eller vad tror ni? Är ni ens kvar? Kanske pratar jag för mig själv.

The fear of the mighty Kräken.

Alltså kräksjukan. Kan vi prata om den? 

Liksom, vad i helvete? När jag var liten på åttiotalet hade vi minsann ingen djävla vinterkräk. Visst, vanlig magsjuka kunde man ha oturen att åka på, lite när som helst under året. Visst, det var inte direkt maxat, MEN! Då mådde man dåligt max ett dygn, sedan var man kanske lite svag i ett dygn eller två efter det och sedan var skiten, bokstavligt talat, över. Vinterkräksjukan är typ sju miljoner gånger värre och i år ryktas den vara ÄNNU värre än vanligt. Min stackars systerson som är fem blev sjuk i fredags och har börjat hämta sig nu, efter kräkningar, diarre, feber med hallisar, magkramper samt två besök till barnakuten. Arma lilla barn, säger jag bara och vad hade stackarn gjort för att råka ut för detta? Gått till dagis! Bergis att hans pappa kavlat upp ärmarna och bah Vem vare som FAKKIN smitta!? (Det hade jag gjort. Det är väl vad varje vettig förälder gör?) Alla VET ju att den som är smittad ska hålla sig hemma MINST 48 timmar efter sista kräkning/sprutskit och att man ska TVÄTTA HÄNDERNA noga efter toalettbesök och efter att man varit ute någonstans. (Nej, det räcker inte med handsprit, tvål och vatten och noggrann tvagning och sedan torkar man sig noga, helst på pappersserviett.) Annars kommer Kräken och tar en!

Jamen tvätta händerna Johnny, TVÄTTA HÄNDERNA!!!

Fast uppenbarligen vet folk inte detta eftersom de skickar sina ungar till dagis och går själva till jobbet och tar på så många saker som möjligt efter att de har varit på toa och sedan inte tvättat händerna! Plus att allt och alla som varit i närheten av den kräkpestdrabbade måste tvättas i minst sextio grader i maskin och sedan helst dränkas i handsprit. GÖR NI DETTA FOLKET FÖR DET BORDE NI FAKTISKT!?

Fast, som min man Dr Make påstår, så är man smittsam två veckor efter sista kräk/baja. TVÅ VECKOR, folket. Två. Veckor. För en sjukdom som är så sjukt smittsam att det räcker med att titta på någon som mår lite illa för att åka dit själv. 

Fattar ni vad det gör med en kräkfobiker som jag?

Kräksjukeparanoian vet inga gränser såhär års. Händer tvättas tills skinnet flår. Vilken upplevelse som helst kan tolkas som ett symptom.

Jag är bajsnödig. TÄNK OM DET ÄR KRÄKSJUKAN!?

Min man klagar på träningsvärk i benen. TÄNK OM DET ÄR KRÄKSJUKAN!?

Fasaden på huset börjar se lite sliten ut, dags att måla om kanske. TÄNK OM DET ÄR KRÄKSJUKAN!?

Jag funderar på om vi har tillräckligt med konserver för att kunna barrikadera dörren och gå i ide till mars ungefär, när det värsta blåst över. För tänk om jag får kräken. Jag som ammar och måste ta hand om ett krävande litet spädbarn. Eller tänk om den goa lilla spädgrisen jag när vid min barm skulle få denna kräkpest. Usch, det får bara inte hända.

SÅ NU TVÄTTAR NI HÄNDERNA, HÖR NI DET!?

Och nu pratar vi inte mer om det här för nu mår jag illa.

(Bildkälla)

Hem ljuva hem

Vad är ett hem? Är det ett hus? 

Min barndom utspelade sig i ett radhus. Det fanns i en förort ganska långt ut på Hisingen, den sista utposten innan landet tog vid, som jag brukade tänka. Där låg det mitt i en länga, som i sin tur låg mitt bland en massa andra likadana längor. En av mina klasskamrater påpekade hur fula de där husen var. Kaninlådor, kallade hon dem. Djur i bur. Ett fuskbygge, sa min pappa. Väggen i hallen på övervåningen var så sned att det fanns en halvmeter luft mellan den och garderoberna framför. Fasaden ruttnade. Det må vara hänt att det var ett illa byggt, fult radhus från sextiotalet, men jag älskade det. Det var min fasta punkt i tillvaron, det enda hem jag kände. Jag kunde alla skrymslen och vrår av det där huset utantill och varje skrymsle och vrå hade ett namn. På somrarna åt vi frukost på framsidan, för det var sol där då. Tittade på sommarlovsmorgon i vardagsrummet på den uråldriga tvn. Efter det spenderade jag ändlösa dagar på lekplatsen utanför, lekandes med någon av de dussintals barn som bodde i vårt skyddade område. På kvällarna grillade vi på baksidan, satt under körsbärsträdet som blossade i skärt varje vår när blommorna slog ut. Fläskkotletter åt vi, med mammas hemodlade fäskpotatis till. Till sovdags låg jag med dörren öppen ut mot vädringsbalkongen och lyssnade på tågen vars ljud slog eko och tog sig flera kilometer från spåren fram till mitt rum. Innan jag la mig i sängen stod jag ofta på balkongen och tittade på lönnarna som stod i gräsmattan kring lekplatsen. De brann varje höst, gult, orange, rött, brunt, som inga andra träd jag kände till. 

Vägg i vägg med mitt sovrum hade L sitt sovrum. Min bästa vän. Hon var ett år yngre än jag och vi hade lekt ihop sedan vi var blöjbarn. Hade en särskild knackning i väggen när vi ville varandra något., sedan gick vi ut på våra balkonger, hängde på räcket för att prata. Om den andra inte var där när det knackades, förmedlades budskapet av en familjemedlem. "L har knackat." Vi följdes åt genom uppväxten, från barndom in i de första tonåren, som var magiska för mig. Tjuvrökte tillsammans på den stora lekplatsen, den som låg en bit bort från våra radhus. Gick på promenader i timmar bakom garagelängorna, med varsin hörlur i örat, ett blandband i freestylen med låtar som vi spelat in från radio Energy. Trots att vi sågs så ofta talade vi även i telefon med varandra. Så mycket hade vi att säga varandra. Ofta satt jag i köket med den gamla, gula väggtelefonens lur tryckt mot örat tills det blev varmt och klibbigt där emellan. Satt på golvet nedanför eller på den lilla pallen som stod i köket. Den lilla pallen, som var en central möbel hela min barndom. Den jag satt på för att ta på eller av skor, den jag stod på för att nå till översta hyllan i skåpet.

Det lilla radhuset rymde alla trötta morgnar framför köksbordet innan lekis, dagmamma, skola. Skinn på chokladen, som mamma hade gjort från grunden. Inga halvfabrikat i vårt hus. Alla högtider och deras traditioner fanns där, inramat i huset. Alla våra jular. Var vi någonsin mer familj än då, efter att klapparna var öppnade och julmiddagen äten, när vi satt i soffan och begrundade våra nya ting, lyssnade på musik och spelade spel? Sista julen vi firade i det där huset var jag sexton år. Det här blir den sista riktiga julen, minns jag att jag tänkte. Jag vet inte hur jag visste det. Det var samma år som jag förlorade oskulden i mellandagarna. Åh, vad kär jag var. Lämnade inte huset ifall han skulle ringa. Han drog över mig och försvann sedan. Jag sörjde det aset i över ett år. Fick klamydia på köpet. God jul, Susanna.

Allt jag lekt i det där huset. Allt jag drömt. Allt jag upplevt. Jag tror inte att något annat hus kommer att vara ett hem som det huset var mitt hem. Det är en del av mig, inflätad i det liv jag levde där. I mina drömmar återvänder jag ständigt dit. Om och om igen.

Sedan gick mina föräldrar isär och huset såldes. Alla dagar vi levt tillsammans som familj var förbi, mitt hem var förbi, liksom min barndom. All den där magin som funnits, som jag levt och känt, bara försvann. Jag och mamma flyttade in i en lägenhet. Den var aldrig ett hem. Den var bara en plats. Platsen där vår relation blev sämre, platsen där hon blev sämre. Platsen där hon dog.

Vi städade ur hennes lägenhet, jag, min pappa och min syster. Gick igenom hennes underkläder, hittade hennes dagböcker. Hon hade tagit med sig pallen. Den lilla pallen från radhusköket. Min syster och jag grät och hade pappa att slänga den, bära ner den i soprummet. För det var den sista möbel hon rört vid. Den var sammankopplad med hennes död. Vi kunde inte med att se den.

Idag ångrar jag det. Jag önskar att någon hittade pallen, tog hand om den. Den var värd det. 

Eller kanske var det min barndom som var värd det.

Vad är ett hem? Är det ett sammanhang?

När jag var tjugoett år blev jag antagen till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Lilla skånska Svalöv, med elvatusen invånare, sex pizzerior och fem frisörsalonger. Jag kom att bo i korridor med fyra andra unga kvinnor. (Och en kille, men han blev en parentes i sammanhanget.) Nordhem grön 2:21, det var korridoren framför andra. Det var där vi fann varandra jag och A och A och C och M. Fyra olika och lika unga kvinnor. Korridorskatterna. Efter lektionerna var det i korridoren vi helst hängde och varje gång vi öppnade dörren in dit jamade vi som hälsningsfras. De som redan var hemma jamade tillbaka. Det där spred sig och snart jamade även andra besökande sina särskilda mjaun när de kom till oss. Vi var korridoren som alla andra var avundsjuka på, för vi hade ju det så roligt där. Aldrig har jag skrattat så. Aldrig tidigare tillhört som då. Vi lärde oss av varandra, om varandra. Gick in och ut ur varandras rum, vars dörrar jämt stod öppna. Åt av varandras mat och fick arga meddelanden av städpersonalen för att köket var så snuskigt. M klippte sitt hår själv och färgade det i en ny bjärt färg minst en gång i månaden. Hon knullade med en kille i sitt rum till Gun's and Roses på maxvolym en gång och fick aldrig höra slutet av det. Liksom C, som fick ihop det med en av snyggkillarna på musiklinjen. Som vi retades med henne. A:s rum luktade av hennes parfym. Green Tea. Hon skrev texter så invecklade att jag aldrig riktigt förstod dem. Och andra A, hon sov genom kriget. Vi fick turas som att väcka henne om morgnarna, genom att banka på hennes dörr och vråla hennes namn, för att sedan backa till behörigt avstånd, för hon hade ett gräsligt morgonhumör Hon hade packat med sig allt hon ägde och hade och klämde in pinalerna i sitt lilla rum. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss när vi hittade hennes flickrumsplanscher, en skatt bestående av den ena lättklädda muskelknutten efter den andra och tapetserade sedan hela korridoren med dem. Vi fick ta bort planschen vi satt upp på toaletten. Parenteskillen kunde inte kissa med den där. 

Den andra A. Hon som bjöd mig på en cigarett på balkongen första dagen och tänkte om mig att jag var en riktig bitch som hon absolut inte skulle komma överens med. Men det var ju jag och A som verkligen fann varandra. Vi som snart refererade till varandra som "min fru", eftersom vi betedde oss som ett gift gammalt par. Stod på Ica Kvantum och grälade om vad vi skulle äta till middag. Vi som kom varandra så nära, vars relation var så intensiv att den inte kunde liknas vid annat än en förälskelse. "Jag är så kär i dig.", sa vi till varandra. A och jag, som pratade så bara vi begrep, skrattade så vi kiknade åt våra skämt och sov i varandras sängar när ångesten var stark.

Det var i lilla Svalöv jag var självständig för första gången. Reste själv. Norra Skåne flöt samman, vi åkte än till Helsingborg, än till Lund, än till Malmö, än till Landskrona. En gång åkte vi sex tjejer i en bil för att gå på haket Tivoli i Helsingborg. På vägen hem blev vi stoppade av polisen - hur kunde han inte se mig som låg och hukade över de andra i baksätet? Det var på folkhögskolan jag blev politisk. Jag med min tråkiga, omedvetna medelklassbakgrund. Var med och bildade en feministisk diskussionsgrupp. Blev medveten om sex och min relation till män. Blev vegetarian. Upptäckte andra uttryck; lyssnade och samlade musik som låg långt från hitlistorna.

Det var i skrivarklassen, denna unga, glödande grupp självcentrerade, underbara, fåniga, härliga individer (som alla fick skrivkramp samtidigt, ovana vid att umgås med andra som också kunde skriva) som jag la grunden för mitt fortsatta skrivande. Jag visste det inte då, men det var där jag lärde mig allt jag behövde. Det var där jag fann mitt uttryck, mitt språk och min skrivna röst.

Efter att året förflutit var kursen slut. Dags att bryta upp. Packa sakerna, tömma korridorsrummet, stoppa allt i skåpbilen mina föräldrar hyrt och kommit ner i. Jag grät när jag såg dem, jag grät för att jag visste att det var slut på korridorslivet, slut på det sammanhang jag ingått i. När allt var packat och alla tårdrypande kramar utdelade och jag var på väg till bilen tillsammans med mina föräldrar, gick M ut på balkongen och skrek efter mig: "Vi älskar dig, Susanna!" och det fick sammanfatta och avsluta det fantastiska hem jag haft hos dem.

Vad är ett hem? Vad blir kvar när huset är sålt, sammanhanget upplöst?

Människor. Människor blir förhoppningsvis kvar.

Vad är ett hem? Det måste vara människorna. Människorna från huset. Min syster, som kan vara på andra sidan jordklotet och ändå mitt i mitt hjärta. Hon är mitt hem. Min pappa, vars hand jag höll på stan ända tills jag fyllde fjorton. Han är mitt hem. L, min barndomsvän. Hon som varit med mig genom allt, min syster bortom blodet. Hon som bjöd sina släktingar på sitt bröllop, och så mig; "För du är min familj, Sanna." Ja. Hon är mitt hem. Från folkhögskolekorridoren har jag A. Min katt, min fru, som jag efter tolv år fortfarande är lika intensivt förälskad i. Hon är mitt hem.

Nuförtiden har jag en egen liten familj. J, min livspartner. Han som är den första man jag valt som velat ha mig förbehållningslöst redan från början, han som är allt jag alltid sagt att jag ville ha. Han är mitt hem. Min dotter. Lilla, underbara, ljuvliga K. Hon som kräver allt av mig om dagarna, sover tätt, tätt intill mig om nätterna, som suger sig fast i min kropp och äter av mig, som ler när hon hör min röst. Hon är mitt hem. Mitt och Johans gemensamma hem. Och alla ni andra brokiga, tokiga, krokiga, briljanta, fantastiska människor som älskar mig. Alla ni som är kärleken. Ni är mitt hem.

Kroppsfunktionernas tid, del 1: Amningen.

Små barn, små bekymmer, brukar man ju säga. Små barn, mycket kropp, skulle jag snarare säga. Här är några exempel på fysiska fenomen som upptagit min vakna (och sovande) tid sedan jag blev förälder.

Direkt efter att du som mamma burit runt och ruvat på och sedan klämt ut/fått utskuret din avkomma, ska du in i nästa stora projekt: amningen.

Det finns mycket att säga om amning. Det här är vare sig det första eller sista inlägget, vare sig från mig eller någon annan.

Amning är något som alla mammor bör oroa sig över och ha dåligt samvete för. Tydligen.

Har barnet rätt grepp? Har du för mycket eller för lite? Har du för mycket kan mjölken komma för fort och då kan barnet sätta i halsen, ha svårt att svälja i det hastiga tempot, bli frustrerat och få ont i magen. Har du för lite får du ett hungrigt och ledset barn som SVÄLTER. Om barnet inte följer sin viktkurva EXAKT propsar BVC på välling och gröt och hotar med att barnet blir sjukt och sinnessvagt, trots att deras kurvor anses förlegade av många och oavsett om barnet i fråga verkar friskt och glatt i övrigt. Vad äter du? Äter du farliga mediciner som kan gå över i bröstmjölken och skada barnet? Äter du mat som gör dig fisig som kan gå över i bröstmjölken och göra att barnet får ont i magen? Vad har du på huden? Är det farliga kemikalier i din deo/hudkräm/hårsprej som kan gå över i bröstmjölken? (Här skulle jag i all vänlighet vilja slå ett slag för VETENSKAPLIG EVIDENS, men det är tydligen ingenting vi jobbar med? "Jag har läst om det i en artikel i Aftonblärket, alltså är det SANT!", typ.) Ammar du en kort period är du självisk ("Hur kan du neka ditt barn bröstmjölk?"), ammar du för länge är du också självisk ("För vems skull ammar du egentligen, det där är ju äckligt!"). Bröstmjölk är det bästa som finns (”Smörj det med bröstmjölk!”, mantrar man på BVC, alldeles oavsett vad det gäller.) och ALLA kan faktiskt amma, utom de som inte kan amma och i så fall är det faktiskt helt okej att ge barnet ersättning, det finns ju jättebra ersättning nuförtiden (men den är bara jättebra om du inte KAN amma alltså).

I detta arv ska man som nybliven skakig och svettig mamma försöka hitta rätt bland alla motsägelsefulla råd, som man får när man ber om dem samt framförallt när man inte ber om dem. 

Jag gjorde inte annat än att amma den första tiden. Satt i soffan i timmar i sträck, som en säck potatis. Man ska ju sitta eller ligga bekvämt, men hur lätt är det när man har att göra med bebis i form av sisådär tre kilo egen vilja? Jag fick mjölkstockning komplett med feber och frossa. Vågade knappt lämna rummet mitt barn var i för att duscha eller bajsa, vilket ledde till alla förstoppningars moder (mer om detta i ett senare inlägg). När jag sedan vågade lämna huset utan mitt barn gick jag (släpade mig, snarare) runt kvarteret tio minuter i taget, med telefonen i högsta hugg, ifall Johan skulle ringa och säga att det var kris! Barnet svälter ihjäl! 

Redan på BB fick jag en amningsnapp, ett hjälpmedel i form av en silikontuta som sätts på bröstvårtan för att hjälpa barnet att få grepp. Den blev vi sedan inte av med, då Kerstin inte fattade hur hon skulle ta bröstet utan och jag var feg och nervös och vågade och visste inte hur jag skulle insistera. Amningsnapp är ett bra hjälpmedel för en kort period. Använder man den en längre tid är den rent ut sagt "ett helvete", som min vän E, som också ammade med napp, beskrev det. Den innebär ett extra moment, du måste fippla på den innan barnet kan docka an, vilket gjorde Kerstin frustrerad och mig stressad och svettig. Den försvårar för barnet, som måste suga längre och hårdare för att äta (också något att ha dåligt samvete över, arma barn, samt att jag är ODUGLIG SOM KVINNA SOM VANLIGT I FRAMTIDEN)) Nappskrället läcker som ett djävla såll. ALLT var marinerat i bröstmjölk den första tiden (BVC hade varit SÅ NÖJDA om de visste!); jag, Kerstin, Johan, alla möbler och textilier och vad helst annat som råkade komma i vår väg. På morgnarna vaknade vi i en pöl av mjölk efter nattmåltiderna. Jag lär ha en hel yoghurtkultur i madrassen vid det här laget. Så fort Kerstin knorrade slängde jag fram tutten. (Det gör jag i och för sig fortfarande, om knorret betyder att hon vill ha just det.)

Och allt det här var antagligen HELT OCH HÅLLET FEL, enligt somliga.

Tyvärr har jag bara varit med om att det är kvinnor som talat om för mig hur jag bör/måste amma. Eventuella pappor är som vanligt helt frånvarande och räknas för övrigt inte, (eftersom det ju är mamma som är den huvudsakliga föräldern (utom när pappan har stuckit, då är mamman plötsligt otillräcklig (eller om det skulle vara TVÅ mammor, Gud förbjude!)).

Hallå tjejer, hur skulle det vara om vi stöttade och peppade varandra istället? Vi är ju faktiskt helt fantastiska allihop på vårt eget vis och gör så gott vi kan utifrån våra egna förutsättningar. Och barnen blir mätta och nöjda, på ett eller annat sätt.

Tur nog för mig och Kerstin så finns det forum där mammor gör just det: stöttar och peppar. Amningshjälpen har både en öppen och en sluten grupp på facebook där man kan ställa frågor och få svar, eller bara be om stöd och få det.

Jag lyckades tack vare stöd och råd från andra mammor sluta med amningsnappen efter att ha varit beroende av den i två månder. Jag, och Kerstin också tror jag, är så glad och tacksam för det. Speciellt vill jag tacka de kvinnor som tog sig tid att utförligt mejla mig sina råd. Tack!

Nu måste jag sluta här, för jag har ett barn att amma.

I'm back! En intervju om mig själv, med mig själv, av mig själv.

Susanna: Känns inte det här väldigt mycket som en dålig sketch?
Susanna: Vilket då? Att intervjua sig själv?
Susanna: Ja.
Susanna: Absolut.
Susanna: Eller hur.
Susanna: Med skillnaden att jag faktiskt är rolig. I alla fall ibland.
Susanna: Om jag får säga det själv.
Susanna: Och det får jag ju.
Susanna: Välkommen tillbaka!
Susanna: Tack så mycket!
Susanna: Hur känns det?
Susanna: Jomen, det är bra. Omvälvande, men bra.
Susanna: Berätta för läsarna vad som har hänt.
Susanna: Vi fick ju barn här för ett tag sedan. Nio veckor sedan, närmare bestämt. Och i samband med det gick den här bloggen och dog lite.
Susanna: En dotter.
Susanna: Kerstin, aka Kringlan, aka Lilla Kanin, aka Mjölkmonstret, aka Sångvalen, aka Winston.
Susanna: Winston?
Susanna: Winston. Som i Winston Churchill.
Susanna: Do explain.
Susanna: Som när hon sitter i sin babysitter, eller ja, det är ju hennes moster som äger babysittern egentligen, och huvudet sitter ju direkt på axlarna på de här små och så blir hon liksom lite hoptryckt och kinderna ser ännu tjockare ut och så har hon en lite bister min liksom, påminner helt enkelt om Churchill.
Susanna: ...
Susanna: En mycket gulligare variant av Churchill förstås.
Susanna: ...
Susanna: Nevermind.
Susanna: Så hur är det att vara förälder?
Susanna: Det är fint. Känslosamt. Jobbigt ibland. Omvälvande, som sagt. Och kladdigt.
Susanna: Är jag tillbaka nu?
Susanna: Hjälpligt. Jag har kommit ur den värsta mjölkdimman.
Susanna: Så, ska jag börja skriva roliga inlägg om barn nu?
Susanna: Precis som en av mina svågrar frågade.
Susanna: Hur många svågrar har jag?
Susanna: Fyra, totalt.
Susanna: Det är inte så dåligt.
Susanna: Inte alls. Tre av dem lajvar och den fjärde kan kampsport.
Susanna: Praktiskt.
Susanna: Säkert.
Susanna: Tänker jag skriva roliga inlägg om barn då?
Susanna: Jag vet inte. Ja? Nej?
Susanna: Utveckla.
Susanna: Alltså, det finns ju redan flera bloggar som skriver rolig om barn, som Meekatten, Fredrik och Hemorrojderna. Jag vet inte om jag kan tillföra något i denna fantastiska skara. Å andra sidan har jag ungefär noll input av något annat just nu, så om jag skriver om något så blir det antagligen om hur det är att vara mamma till Kerstin. Jag tycker förstås att det är asintressant, men jag vet inte om någon annan tycker det. Å tredje sidan är min hjärnkapacitet på ungefär "Ehrmn, ööööh, dörp?"-nivå just nu, så jag vet inte om jag är kapabel att skriva något med substans överhuvudtaget.
Susanna: Det är lite dubbelt, helt enkelt.
Susanna: Dubbelt var ordet, sa Bull.
Susanna: Men jag är ju rolig ibland.
Susanna: Som sagt.
Susanna: Bloggen är död.
Susanna: Länge leve bloggen.
Susanna: Fast nu är den ju inte död längre.
Susanna: Touché.