Puff, puff, puff. Bah!

Det finns några saker jag stör mig på. Eller, det finns hysteriskt skitmånga saker jag stör mig på. Som till exempel människor som röker på bild. 

Det är väl en sak om man råkar bli fotograferad när man röker, men om man avsiktligt röker, står kvar med ciggen i mun när kameran kommer fram, då går jag igång.

För jag tycker att det är så urbota djävla löjligt.

I dagens Fria Tidningar (pappersupplagan) finns det ett foto på förstasidan av en kille som gör precis det: röker och glor in i kameran. Fria Tidningar är en väldigt bra tidning tycker jag (och det säger jag inte bara för att jag själv varit publicerad där), men just det här får tummen ner. Varför väljer man att ha en bild på en rökande snubbe? Inne i tidningen finns det en annan bild på honom utan cigarett. Jag gissar att de hade ytterligare bilder på honom och i så fall kunde de valt en av dem. Tagit kort på hans profil eller när han hängde upp och ner i ett träd eller vad fan vet jag. För min tolkning är att man vill förmedla art-farty med fotot. Den gamla klassikern att det är ball att röka. Att ciggen markerar att man är innovativ, alternativ, konstnär. Den här killen, han är minsann så alternativ att han startar en alternativ festival till en alternativ festival. Det ni. Konstnärsmyten, alltså. Den är ju charmig. Och fräsch. Precis som att röka.

Häng på killen en basker och ge honom ett rakblad så att han kan skära sig i armarna. Då blir det ännu mer innovativt.

En annan sak jag stör mig på är rökande så kallade aktivister. De som går ut på gatorna och skriker om solidaritet och att kött är mord eller what have you, men som sedan tänder en cigg. Jag brukar vara väldigt tolerant med att folk inte lever som de lär (jag gör det inte heller), men om man röker så har man diskvalificerat sig från att ens ta ordet solidaritet i sin mun. För det finns fan ingenting som är så osolidariskt som att röka. Förutom att tobaksindustrin ägs av multinationella kapitalistutsugarföretag som skövlar och förstör natur och utnyttjar människor, så bidrar man som rökare till att belasta systemet. Det finns få grupper som kostar samhället så mycket som rökare. Enligt Dr Pojkvän skulle varje sjukhus kunna stänga i princip hela sin kardiologiska avdelning och hela sin lungavdelning om folk gav fan i att röka. Hej följdsjukdom, liksom.

Jag tror att det är lite det här som irriterar mig med Fria Tidningar också. Jag tänker att de strävar efter att vara solidariska. Då valde de fel bild. Dumt.

Mot framtiden!

Okej alla, jag har skaffat Twitter! Alla måste följa mig, okej? Det är obligatoriskt. Ni hittar mig på @Susannanstans.

För er som inte vet är Twitter lite som att skicka sms, fast till vilt främmande människor på Internet. Lite som att stalka sig själv, typ.

Vi ses i framtiden!

Bröllopstema, del 3: Arty-farty

Första gången jag kom i kontakt med begreppet arty-farty var när jag gick Kulturverkstan. Enligt min tolkning beskriver termen riktigt skitnödig finkonst. Ni vet den där konsten som ingen egentligen begriper, men som alla låtsas att de förstår så att ingen ska tro att de är dumma och konstnärligt obildade. Upphovsmakarna själva brukar inte vilja beskriva sina verk, de vill inte ”rama in” eller ”fånga”, då blir det ”förminskat”. (Fast min tolkning är att den där vagheten används för att betraktarna inte ska märka att konstnärerna inte heller vet vad fan de håller på med.)

Konstkännarna uttalar sig genast om vad de sett eller varit med om, de kastar ur sig fraser åt höger och vänster för att vara den som tycker först, för att visa att de verkligen har FÖRSTÅTT, de snubblar på orden i sin iver.

”Man ser ju tydligt hur han har inspirerats av poststrukturalismen här.”

”Det här är spleen.”

”Focault skulle ha räknat det som konstruktivism, det är jag övertygad om.”

(När Johan läste filosofi på universitetet var det en av föreläsarna som sammanfattade Focault med ett ord: ”Tjôta!”)

Foca... Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

I alla konstformer kan man hitta verk som kan sorteras in under arty-farty, men det finns en genre som är särskilt ofta (alltid) förekommande: performance.

Och det är här, mina vänner, som bröllopet kommer in i bilden. För vad kan vara bättre än att förvandla sin vigselakt till ett enda stort performance-uppträdande?

Jag väljer att kalla verket för ”Akten”.

Akten kommer att äga rum på Göteborgs Operan. Go big or go home, liksom.

Vem ska då vägleda oss genom Akten (vigselförrättare kallad i den riktiga världen)? Man hade ju kunnat tänka sig att vår kulturminister hade passat för uppdraget. Hon gillar ju dylika tillställningar, att delta direkt i konsten så att säga, plus att hon ju har övat på att skära upp tårtor (en sådan ska vi förstås ha även i Akten).

Menatteeeh… Nä.

Blubby - nej tack!

Istället tar vi Kristina Kappelin. Hon har en suggestiv röst som fungerar för mässande.

Lundaskånska - ja tack!

Jag och Johan räknas från och med nu som tredje person plural i Akten: Makarna.

Makarna kommer till Operan genom att krypa på alla fyra över Göta älv-bron, samtidigt som de mässar We Shall Overcome, taktfast och väsande. Vid brofästet på fastlandet väntar en gris. Makarna målar grisen blå och leder den sedan i koppel till Operans dörr. Där sätts grisen fast i en giljotin. De väntande gästerna kan välja att halshugga grisen genom att dra i ett snöre. Om de vill, alltså. Själva vigselakten i Akten sker på Operans stora scen. Kristina Kappelin läser hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det tar ungefär fyra månader. Under tiden blir de väntande gästerna så hungriga att de slaktar grisen och steker den hel nere vid kajen. Allt detta filmas och streamas på en sida på Internet som heter The Act (det måste vara internationellt så att alla förstår).

När Kristina är färdig med Proust (och har fått dricka ett glas vatten för att fukta strupen) så viger hon Makarna genom att skrika: ”Tager du? Tager jag? Levande charader!”

Och Makarna skanderar: ”Levande charader! Levande charader!”

Och Kristina säger: ”Det är fullbordat.”

(Föreställ er detta sagt på Lundaskånska. Det är mäktigt alltså.)

Efter det… Okej, nu får vi tillfälligt skilja lite på Johan och mig, annars blir det svårt att förklara vad som sker härnäst. Jag äter upp min brudbukett och lindar in mig i en rulle toalettpapper. Johan dansar baklänges och kastar ägg på publiken/gästerna. Sedan hoppar han ner i den enorma tårtan (som föreställer ett Ballerinakex), hoppar upp igen och skriker: "Jag är regnbågen!" Vi smörjer in varandra i fårfett. Publiken får varsitt Kinderägg. 

Johan.

Alla går ut och ner på kajen. Tusentals duvor fästs med snören till Makarna, lyfter och flyger dem till Madagaskar. (Från början tänkte vi att min bröllopsklänning kunde fungera som en luftballong, att man liksom blåste upp den med varmluft, men sedan kom jag på att jag nog faktiskt inte ville ha en svetslåga rakt upp i fitty.)

På Madagaskar odlar Makarna vanilj som de sedan skickar tillbaka med duvorna. Av vaniljen bygger Makarna en Leif Loket Olsson i miniatyr och ställer ut på Konstmuséet. 

Loket, typ.

Då är det fullbordat.

Man vill ju inte "rama in" för mycket, men det är ju väldigt poststrukturalistiskt, om jag får säga det själv.

Jag är ungefär som du, eller: vad handlar den här bloggen om egentligen?

Jag har ofta fått höra att jag är "politiskt korrekt" och "pretentiös". Jag tycker inte att det är skitkul att bli kallad för det, men okej då. "Pretentiös" kan jag utan problem ta, jag förstår att det jag skriver kan uppfattas så. "Politiskt korrekt" tycker jag är en olycklig term, den underminerar. Jag tycker faktiskt det jag säger och skriver, det är inget jag häver ur mig för att vinna poäng hos någon. 

Ibland blir jag kallad "rolig" och "djävla hippie" och då blir jag sprallande glad, för så vill jag gärna uppfattas. Det stämmer bra på mig tycker jag.

Det skulle vara lätt för mig att bara skriva flamsiga, roliga inlägg här. Jag får mycket uppskattning för det. Folk kommenterar, skrattar och ger mig komplimanger.

Mer sällan får jag kommentarer på de allvarligare inläggen, även om det händer. Det beror säkert på flera saker, som att folk faktiskt inte är intresserade, inte håller med, inte är så insatta eller tycker att ämnet är jobbigt och helst vill strunta i det.

Kanske känner sig någon lite utpekad när jag går loss. Jag hoppas verkligen inte det. Min intention är aldrig att sätta dit gemene man.

Jag tror inte att jag är bättre än någon annan. Jag köper kläder på H&M, jag äter kött och dricker Coca Cola, jag åker bil och flyger och gör sådant som vi alla i Väst mer eller mindre ägnar oss åt. Vi är ganska lika på den biten.

Däremot önskar jag mig något annat. Jag när en stark, nej, faktiskt en desperat längtan efter något annat, efter att ändra på tingens ordning. Att världen ska se annorlunda ut, både för mig och andra. Det är kanske pretentiöst och politiskt korrekt. Då får det vara så. Dessutom kan det ju hända att det faktiskt är roligt också. Och framförallt: jag tror inte att jag är ensam om min önskan.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte exakt. Det här känns en smula svamligt, men jag tror att jag har lyckats få fram några poänger ändå.

Jag vill att folk ska läsa det jag skriver. Jag vill att folk ska tycka att det jag skriver är bra. Jag vill att DU ska tycka det.

Jag sticker inte under stol med att jag delvis skriver för att få uppmärksamhet. Jag älskar kommentarer. Om man vill vinna billiga poäng hos mig ska man kommentera.

Jag skriver också för att jag tror att jag har något att säga. Jag tror att det allvarliga är lika viktigt som det roliga, jag hoppas att de två kan få väga lika tungt. Jag hoppas att du också tycker det.

Bräckligheten.

Jag står med ryggen till, så jag ser inte när han ramlar, men jag hör dunsen. När jag vänder mig om ligger han platt på rygg, armarna öppna i en stor gest. Jag hinner tänka att det kanske är missbruk, att han bara är för full och nog kvicknar till snart, sedan går jag fram. Det är jag som är först framme hos honom. På bänken bredvid sitter två skrämda tonårsflickor med uppspärrade ögon. 

"Såg ni när han ramlade?", frågar jag.

De nickar. "Han bara föll ihop."

Jag trycker vid mannens handled. Han har puls. Jag ropar "hallå", ruskar lite försiktigt, knäpper med fingrarna framför hans stirrande ögon. Ingen reaktion. 

Han får ett grand mal. Kroppen skakar, ögonen stirrar, tungan ut genom munnen. 

"Ska jag ringa?", frågar jag tonårsflickorna. Jag vet inte riktigt varför jag frågar.

De nickar igen.

Medan jag pratar med larmoperatören på 112 bryts förtrollningen. De andra vågar sig fram, flera stycken på en gång, en ung kvinna lägger sin halsduk under hans huvud, hennes pojkvän och en annan kvinna diskuterar vad det kan vara; epilepsi eller droger kanske. Ingen har sett honom förut. En man kommer fram och hojtar: "Lägg honom i framstupa sidoläge!" - och efteråt tänker jag: lägg honom själv istället för att gasta! Men mannen tittar på en stund (medan det unga paret vänder den sjuke), sedan går han och sätter sig igen. 

Jag tar en noggrannare titt på den sjuke. Han kan inte vara så mycket äldre än jag. Det är svårt att avgöra om han är sjuk för att han har en sjukdom eller om han är sjuk för att han missbrukar, vare sig han eller kläderna ser särskilt slitna eller smutsiga ut. De tio minuter det tar för ambulansen att komma varar en evighet. Under tiden är mannen i princip helt okontaktbar. Vid ett tillfälle kvicknar han till, kramar om bröstet och stönar, visar tecken på att han har ont, sedan börjar kramperna igen. Ambulansen kommer äntligen, en rejäl kvinna och en butter man. De tar över och sakta skingras folksamlingen. 

De arbetar med den sjuke i bilen. Genom de öppna dörrarna ser jag ambulanssjukvårdarna stå böjda över honom på båren. Hans ben skakar igen.

Bredvid den struliga flickan står en pojke med  koncentrationen begravd i en Metro. Det är flickan som vill prata med mig och vi pratar, men bakom vår konversation konstaterar hjärnan att jag träffat pojken förut. Jag vill säga pojke, fast han kanske är en man. Jag undrar om han känner igen mig också och minns vårt första möte, när han var så otrevlig mot mig att jag helst av allt ville slå honom på käften, fast istället gick jag därifrån och grät och var arg för att en liten skit som han kunde få mig att känna så mycket. Flickan ropar och springer efter en annan personal och pojken visar mig sin Metro, vad det är han har gjort så omsorgsfullt. På uppslaget ser jag den där norrmannen, den där mannen i Malmö och den där mannen som härjade i Stockholm på nittiotalet. 

Med blått bläck har pojken ritat mustasch och skägg på dem.

"Ser de inte bättre ut sådär?", säger han.

Jag ser på honom, möter hans blick, de där stora, uttrycksfulla ögonen och jag tänker vad ska han tänka om dessa rasistiska terrorister? Vad ska han tänka om dem, vad ska han känna inför dem, inför sig själv? Han räknas inte som vit, som normal, han kommer aldrig att räknas dit. Han vet det, jag vet det, jag tror att han vet att jag vet det.

Jag finner mig inte för att fråga honom varför han har målat sådär på dem, vad han vill säga med det, men jag är glad över att han har kommit.

Jag är glad och jag är tacksam - ja, faktiskt tacksam, för att de hjälper mig att minnas att de är människor, individer, de där jag sällan orkar möta. Tacksam över att jag har det så ofantligt, svindlande bra, när jag vet hur godtyckligt det är: vem som är med eller inte, vem som knäcks eller inte.

Ödesdigert misstag i örtträdgården.

Jag tittar på SVTs Trädgårdsonsdag. För att jag är en tant som älskar att odla, that's why! Tareq Taylor är en av programledarna. Jag gillar Tareq. Han är glad och söt och lagar god mat och är entusiastisk över potatis i hink. 

Kanske den gulligaste trädgårdstomten jag vet.

Dessutom har han en kryddträdgård, precis som jag! Eller ja. Jag har ett par krukor kryddor i mitt köksfönster. I alla fall! I förra avsnittet skulle Tareq sätta mynta. Det visar sig att han liksom jag är förtjust i denna trevliga ört. Han babblade länge om olika sorter och fröjden över myntate. 

Sedan hände det.

Han satte myntan i sitt lilla kryddland. UTAN ATT BEHÅLLA KRUKAN RUNT RÖTTERNA.

Javisst, du läste rätt. Han satte myntan rakt ner i landet som den var!

För er som är örtnoviser, låt mig förklara med följande exempel. Förra sommaren köpte jag några örtplantor och satte i en balkonglåda. Basilika, citrontimjan och chokladmynta. I början på sommaren hade jag en låda med basilika, citrontimjan och chokladmynta. I slutet på sommaren hade jag en låda mynta. Mynta tillhör nämligen släktet postapokalyptiska örter. Om den lämnas fri att skapa sitt eget öde har den raskt tagit över din trädgård, ditt hus och dina barn. Efter apokalypsen när alla system kraschat, kommer vi att äta muterade kackerlackor, någon form av svamp och mynta.

Som ni förstår är jag nu lite bekymrad för Tareq. Kommer han att få ha några andra örter kvar? Kanske var det en synvilla, detta att han gav myntan fritt spelrum. Ja, vi hoppas på detta.

Mynta är jättetrevlig och som ni förstår skitlätt att ha att göra med, eftersom den växer i alla väder och jordar. Se bara till att den får en egen kruka, så ordnar det sig. Var också beredd på att du kan få okända sorter, eftersom myntor glatt korsar sig med varandra. Det kan ibland vara svårt att veta exakt vilket frö eller vilken planta man faktiskt köpt. Men det gör ingenting. Du kan göra te på färska eller torkade blad, ha den i efterrätter och drinkar, eller om du tycker om när din mat smakar tandkräm, så kan du exempelvis ha den i en sås du serverar till lamm eller dylikt. Själv när jag en romantisk längtan efter att få göra olja på min mynta att tillverka salva på.

Någon sorts mynta, oklart vilken.

Tareq, om det kör ihop sig och du bara har mynta kvar så är det okej. Jag har skitfin basilika i köket och du kan få låna av den om du vill.

Bröllopstema, del 2: Nittiotalet

Nittiotalet pågick som vi vet i tio år. Rent tidsmässigt. Ur ett sociokulturellt perspektiv skulle man kunna säga att de första åren av nittiotalet egentligen tillhörde åttiotalet, eftersom åttiotalet pågick en bit in i nittiotalet. (Sedan kom grungen och då började det ordna upp sig.) Därför kunde man klä sig ungefär såhär på sin bröllopsdag på den tiden.

Jojomensan.

Nittiotalet var både fantastiskt och förskräckligt och passar därför utmärkt som bröllopstema. Det var ett omvälvande årtionde med ett dynamiskt musikklimat och det är vad som utgör grunden i vårt nittiotalsbröllop. Jag skulle kunna namedroppa hela eftermiddagen, men vi vet ju alla vad det var som verkligen spelade (Såg ni vad jag gjorde där? Såg ni ordvitsen? Gjorde ni?) roll.

Johan försökte, i en oväntat svag argumentation, hävda att så inte var fallet.

Johan: ”Det hände faktiskt andra saker på nittiotalet!”

Jag: ”Nej, det gjorde det inte.”

Johan: ”Jo!”

Jag: ”Som vaddå?”

Johan: ”Andra saker…”

Ni vet alla vad jag talar om. Just det.

 

Johan ville hellre vara någon av de tuffa killarna i Red Hot Chili Peppers eller Pearl Jam, men det blir inget med det. Han får vara Baby Spice, så är jag Ginger.

Johan

Susanna

Vårt nittiotalsbröllop sker ute i skärgården, precis som i en ölreklam. Dr Alban är vigselförrättare. Det är stabilt. Om inte han kan just den dagen, så kan säkert Stakka Bo. Here we gogogogosommalobbadobbasumtschon, liksom. (Jo, det är så han säger i låten.)

”Vill ni gifta er? Det är stabilt!”, säger Dr Alban. (Eller så låter det: ”Here we go! Here we go! Here we go!” om det är Stakka Bo.)

Och då säger jag och Johan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja” tills osäkerheten verkligen har spridit sig i församlingen. Vad menas egentligen? Tidigare sagda komplimanger och kommentarer börjar ifrågasättas.

Johan Rehnborg, i rollen som Percy Nilegård, tar tag om Henrik Schyfferts munkjacka och vrålar: ”Vad fan, TYCKER du att min tröja är snygg eller inte, vad menar du?” och alla skruvar osäkert på sig, för ingen vet längre om de faktiskt är på ett bröllop eller om alltihop bara är ett ironiskt skämt. 

Sedan lugnar det ner sig och alla applåderar. Baby och Ginger, dvs Johan och Susanna, fick ju varandra till slut. Killinggänget kör några sköna sketcher. Kent spelar gamla hits blandat med tolkningar av Boyzone, Backstreet Boys och E-type. Bröllopsmiddagen består av Pops och annan alkoläsk och gästerna blir fulla och hånglar i buskarna. Per Hagman läser ett stycke ur ”Volt”. Det känns lite vilset och desorienterat, men då spelar Kent ledmotivet från Beverly Hills och allt känns genast mycket bättre. Efter det tar Dr Alban mikrofonen ifrån Jocke Berg och river av ”No Coke”. Och då dansar ALLA.

Efter bröllopet rymmer jag och Johan på bröllopsresa till någon grekisk ö. Vi går på stranden och jag har på mig blommiga klänningar och kängor och brisen sprider doften av mitt hår som luktar Respons. Kanske har vi badkläder på oss ibland och ser ut lite såhär.

Johan på stranden.

Susanna på stranden.

Sedan äter vi så mycket grekisk sallad vi orkar!

Det här kan väl absolut bli en härlig ceremoni, eller vad tror ni? Förskräckligt och fantastiskt. Precis som  nittiotalet självt.