Allt får plats

Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skrivs det väldigt sporadiskt på den här bloggen. Så har det varit sedan urminnes tider, ja faktiskt ungefär ända sedan bloggen uppstod anno 2011. Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skriver jag med jämna mellanrum ett inlägg om att jag sällan skriver inlägg, då jag är lite skamsen eller bekymrad eller har någon annan lämplig känsla. Ungefär som det här inlägget. Circle of life, alltså.

Den här gången tänkte jag att jag skulle redogöra för anledningarna till att den här bloggens inkonsekvens, varför dess existens mest påminner om en rejäl förkylning: dess häftiga uppblossande, febriga aktivitet som sedan alltid dalar mynnar ut i en lång, seg tystnad. (Jo, det är så förkylningar fungerar. Exakt så, faktiskt.)

För det första så håller jag som de flesta andra på med att lägga livspussel, en aktivitet en om inte förr börjar med efter trettio/när en skaffat barn. Jag försöker få ihop arbete med en vilja att skapa (skriva roman till exempel) och framförallt med familjelivet. I mitt hemman har jag nuförtiden en viljestark, tämligen hyperaktiv trettonochenhalvmånading, som sprider Duplo och böcker över hela världen, som kan göra smulor och pappersmassa av vad som helst och som nästan aldrig håller käften. Jag älskar henne så mycket att det växte ut ett till hjärta på mig när hon föddes, enkom för henne. Men att umgås med henne är som att bli överkörd av en ångvält, gång på gång på gång. På det bra sättet förstås, av en mycket liten och bredvaggande, halvspringande ångvält som gärna drar upp tröjan och visar magen eller pekar ut lampan åt dig, men ändock en ångvält. På kvällarna är vi TRÖTTA. Jag brukar mest vilja sitta i soffan, själv. Hämta andan. Sticka några varv. Glo på en serie. Ofta tänker jag på min stackars blogg och att jag borde skriva på den, men jag orkar sällan. Om det finns lite tid och kraft över lägger jag hellre den på att försöka hålla en intelligent konversation eller ligga med min man.

Ovanpå detta är jag en djävligt Duktig Flicka. Jag är självkritisk och har sjukt höga krav på mig själv. Allt jag gör måste vara perfekt, annars är det bäst för mig att jag låter bli. Det har blivit bättre med åren, men det är fortfarande något jag måste tampas med dagligen. Så när jag ska göra något, skriva blogginlägg i det här fallet, så måste det bli PER-DJÄVLA-FEKT. Det Bästa Inlägget I Internets Historia. Annars är det bäst att jag låter bli. Här kommer också som ett brev på posten mitt postmoderna arv in, det aset, då jag tänker i banor att allt redan är gjort. Varför ska just jag skriva om just detta? Vem fan bryr sig om det? Plus att det säkert redan är någon annan som gjort det, bättre dessutom.

Sedan har vi det här med att profilera sig. Om en ska lyckas i bloggosfären (och det vill en ju, ety en är perfektionist enligt ovan) är det viktigt att ens blogg har en tydlig profil för att nå framgång, tusentals läsare och en fet deal med ett gäng betalande kapitalistutsugarannonsörer. En blogg ska vara tydlig. Lätt att sammanfatta. Handla främst om EN sak. Inredning, feminism, mode eller krukväxter. Vad handlar den här bloggen om? Jag har hittills avhandlat stickning, odling, romanskrivande, arga politiska inlägg, glada politiska inlägg, vitsiga följetonger om äktenskap och graviditet, svajande inlägg om att få barn samt inlägg om ungefär ingenting särskilt. Och säkert tusen saker till. Är det något jag inte skrivit om? Jag ställer mig tveksam till detta. Jag har inte landat ett fett sponsorkontrakt, så kan vi ju säga. Det dröjer innan jag kan leva på den här bloggen, så kan vi ju säga.

Och som om inte detta var nog så ställer jag mig skeptisk till mitt och andras (miss)bruk av Internet och hur vi delar och pådyvlar varandra våra liv och leverne. Vill jag ens ha en blogg? Ganska ofta inte. Jag räknar mig som en ganska privat person. Det är kanske i värsta fall inte sant, i bästa fall relativt. Jag har inga behov av att skriva inlägg om vad jag har ätit i motljus.

Eller?

Så varför har jag den här bloggen överhuvudtaget? Och vad fan handlar den om egentligen? 

Ja, säg det.

Summa summarum: Trots all min prestationsångest så brukar jag minnas att jag är bra på att skriva, och att jag för det mesta tycker att det är roligt. Att jag gillar när folk läser det jag skriver. Och att jag skriver om det jag skriver om för att jag tycker att det är intressant. Om någon annan också gör det så är det en bonus. Det blir nog inga sponsorkontrakt eller en stark profilering, kanske blir det inte någon bot och bättring vad gäller uppdateringstakten här heller. Men det får vara okej. Den här bloggen kan få finnas, i all sin spretighet.

Och här är en bild på en gris, för VARFÖR INTE, liksom?

Sensommarfägring

Vi har varit en vecka på Ön. Det växer och frodas fortfarande i landen där, mest grönsaker, men även en del blommor.

Som luktärter.

En hel brokig buske.

I massa härliga färger.

Och ringblommor.

Orangea (fast brandgula ser bättre ut i skrift).

Och gula. 

(Med blåa Crocs, som egentligen är svärfars. Han blir alltid lite butter över att jag aldrig lämnar hans Crocs ifred. "Du kan väl ta dem i din storlek istället?" Käre svärfar, dina ÄR i min storlek. Jag har större fötter än man kan tro.)

Jag älskar luktärter. Jag blir så glad av att plocka dem.

Tillsammans med ringblommor blir de en påminnelse om min brudbukett, som bestod av just de här sorternas blommor, tillsammans med olika kryddörter. Som de doftade! Det var en underbar bukett.

Liksom den här. Vilken skatt.

Näst på tur till SAOL.

Ibland uppstår behov av nya ord. Eller kanske ganska ofta, om vi ska vara ärliga. Jag är den första att förespråka att en då hittar på ett ord som passar. Hemma hos oss har vi nyligen myntat ett ord som jag nu I ALL HÖGTIDLIGHET vill dela med er. För det är ett bra ord och ni kanske också behöver det någon gång. 

Som vi vet har lilla K blivit lite större. Ett helt år närmare bestämt. Går gör hon också, om än stapplande som ett litet fyllo (effekten förstärks av viftande armar, obegripligt tal och plötsliga känsloutbrott). Jag kallar henne fortfarande för bebisen, (det kanske jag aldrig slutar med, vad vet jag), och en bebis är hon kanske fortfarande på många sätt, liksom hon är ett litet barn. På engelska finns det ett ord som beskriver ålder och fas hon är i nu: toddler. Det har inte funnits något motsvarande på svenska - tills nu!

Jag ger er: TULTARE!

Varsågoda.

Uppdatering: Josse gjorde mig uppmärksam på att Stockholms Stadsbibliotek minsann redan använt ordet tultare. Okej, fine, JAG ERKÄNNER MIG BESEGRAD! Men orka googla och goggla allt innan en kastar sig ut på Internet!

Holden shawl till min syster

Jag har stickat en Holden shawl till min fina syster!

Tadaaa!

Den här sjalen stickade jag på under vårvintern och den var klar i maj. Jag hann inte blogga om den då, för vi for till USA. Efter det var det het sommar och en massa annat som kom i mellan, men nu till sist delar jag den med er.

Min syster ville ha en sjal i en trevlig röd färg med lagom mycket spets. Jag bestämde mig för mönstret Holden, som jag tycker är vackert och klassiskt i sin enkelhet. Lagom spets, alltså. I mönsterbeskrivningen står det att spetsen ska påminna om havet och dess vågor, men i min röda tappning tänker jag mer på en tjusig solfjäder. Jag får ibland för mig att jag är en väldigt erfaren spetssjalsstickerska (många s!), men det här är faktiskt bara den tredje spetssjalen jag stickat. Tidigare har jag stickat min Bröllopsopsa och ytterligare en Opsa till min svågers mamma, vilken aldrig hamnade på bild.

Sjalen är stickad på stickor nummer 4 och garnet är Malabrigo lace i färgerna Ravelry red (kroppen) och Amoroso (spetsen). Jag har ingen garnvåg så jag vet inte exakt hur mycket som gick åt. Nästan hela det helröda nystanet och kanske lite mindre av det mönstrade, så säg att sjalen ligger på 60-70 gram garn totalt. Det är en lätt sjal! 

Jag älskar Malabrigo lace. ÄLSKAR. Skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur fantastiskt det är, men nöjer mig med att säga att det är underbart mjukt, färgerna är helt löjligt snygga och det blir så djävla fint och tydligt när man stickar med det. Nackdelen är att det är entrådigt och tunt som sytråd, så det blir ilsket om man hanterar det för mycket. Jag trodde att det skulle bli knivigt att blocka, men sjalen var följsam som smör (om nu smör är följsamt) och det var jättelätt att spänna ut den.

Fina färger!

Garnet är köpt på Deisy Design i Göteborg. Jag fick också en del hjälp av Linda som har butiken. Trots att - eller kanske på grund av att - Holden är ett enkelt mönster (spetsen består bara av omslag och två olika minskningar, förutom räta maskor) så lyckades jag supa till det en smula. Trött bebismor som jag var kunde jag inte för mitt liv begripa var jag hade slarvat bort en maska. Tur nog för mig så hade Linda ett litet problemlösarmöte i sin butik och där redde hon upp det. Jag hade glömt ett omslag i ett tidigare varv och då plockade Linda upp det I EFTERHAND UTAN ATT REPA UPP. (OBS MAGI!) Efter det fick jag en liten present (!) som tack för att jag kommit. Men tack ska DU ha Linda, det var ju du som listade ut biffen. (Jo, man säger så. Tyst med er.)

Förutom det där med att plocka upp omslag i efterhand, lärde jag mig Picot-avmaskning. Det. Tog. Hur. Lång. Tid. Som. Helst. SÅ. TRÅKIGT. Men det blir ju fint och elastiskt och det är ju bra. Sedan blockade jag inte ut alla de små plupparna, utan gjorde några små spetsar istället, men jag tycker att det blev fint så. Nästan finare än hur det "egentligen" är tänkt att man ska göra. (Fast Lisa har sagt att man får sticka som man vill. Sådeså.)

En annan sak jag lärde mig är att jag behövde en bättre blockmatta än ett gammal skabbigt bebispussel och det har jag faktiskt skaffat mig också. På sikt kommer jag även att vilja ha bättre stickor. KnitPro funkar okej, men garnet har knarrat och spetsarna på stickorna är inte smala nog för att det ska vara lätt och smidigt att sticka med ett såhär tunt garn. Och jag har mycket mer tunt garn som väntar på att bli uppstickat.

Ej optimalt.

Så, nu ska jag inte skriva mer utan nu blir det BILDBONANZA!!!

"Klipp av huvudet på mig!", sa min kära syster, ety hon ej ville ha sin fagra nuna på Teh Interwebz. Därav denna något tuttiga bild. MEN NU ÄR DET JU SJALEN VI SKA BEUNDRA.

Aaaah.

Ooooh.

Wow!

Åååh. (osv)

Här har jag hängt upp sjalen på torkstrecket för att försöka få med hela. Min äldsta systerson erbjöd sig att hjälpa mig att hålla ut den och min spontana reaktion var en tråkig vuxenreaktion: "Nej!". Sedan blev jag arg på mig själv. Vad är det för djävla trams att neka en sexåring att hjälpa en? Så jag sa att jo, gör det och då blev det såhär bra.

Ett år med K.

Idag fyller mitt barn ett år.

Efter att hon vaknat, satt sig upp och babblat ett slag uppvaktade vi på klassiskt födelsedagsmanér. Vi sjöng för henne och gav henne paket med prassligt papper och snören i grälla färger. Hon fick ett träpussel, kritor och en liten docka. Vid frukostbordet tände vi ett litet ljus i födelsedagståget och jag blåste ut det medan jag hindrade henne från att stoppa fingrarna i lågan. Sedan slängde hon tåget i golvet och smulade sönder bröd och allt var som vanligt.

Årsdagar är viktiga för mig, har jag insett. Jag tänker tillbaka, jämför olika dagars år med varandra. Vad gjorde jag det året, vad gjorde jag året före det, tänk att det redan är så länge sedan. Mitt barns födelsedag är förstås extra viktigt. Kanske den allra viktigaste. Jag har jobbat idag, så på så vis var det en vanlig torsdag, med telefonsamtal och lunch och mejl. Under dagen har jag tänkt tillbaka på förlossningen. Hur var det nu, vid det här klockslaget? Då satt jag i duschen. Då undersökte de mig tills jag skrek. Då fontänkräktes jag. Då fick jag EDA. 

Klockan sju över sju på kvällen är hon född. För ett år sedan. Ett år som har varit extra allt; extra långt, extra svårt, extra bra. Det känns extra häftigt att vara förälder just idag.

I denna ljuva sommartid

En av Gröningarna på Ön. Säkert heter den här vackra skalbaggen något annat, men vi kallar den för Gröning.

Jag har velat skriva här, men sommaren kom i mellan. Vi åkte till Amerikatt och var borta en hel månad. Vi vi var vid havet på Ön och flämtade i hettan. Vi hängde på kolonin, grävde och odlade grönsaker. Jag har stickat. Redigerat romanen. Kanske kommer jag att skriva en del om det här, kanske inte. Det här lilla trevande inlägget är i alla fall ett sätt att komma tillbaka till den här plattformen.

Jag funderar ofta på om jag ska ha en blogg eller inte. Jag är inte en person som delar vad som helst med alla och just nu funderar jag mycket på mitt eget Internetbrukande, eller missbrukande. Samtidigt älskar jag att skriva och jag älskar att bli läst och just nu är det den här platsen i etern som är enbart min för det ändamålet.

Vi har köpt ett litet hus.

I flera år har jag och J drömt om att skaffa hus. Ett lagom stort hus, lagom långt borta. Mest av allt har vi drömt om trädgården till huset. Ett ställe där vi kunde göra slag i alla våra odlingsplaner. Bygga växthus och göra bäddar. Bli om inte helt så i alla fall delvis självförsörjande på grönsaker. Kunna vakna och gå rakt ut och sätta sig i solen och dricka te varma morgnar. 

I jakt på det perfekta stället har vi knarkat hemnet. Åkt på en rad visningar. Bjudit på både radhus i förorten och stora kåkslott i tassemarkerna. 

"Ni är i alla fall flexibla.", har min svärmor sagt, diplomatiskt. 

"Gud vad ni är veliga!", har min syster sagt, lite mindre diplomatiskt. 

Vi har försökt hitta det rätta för oss, men aldrig riktigt lyckats. Det har varit för dyrt, för stort, för långt bort, för mycket att göra. Vi strävar båda efter att jobba lite, ett dyrt hus skulle innebära att vi båda tvunget måste heltidsarbeta. Då blir det svårt att orka ta hand om hus och trädgård och det blir lite tid kvar att njuta. Att flytta så långt ut att priset blev lägre skulle innebära att bli bilberoende. Förutom att gå ner i arbetstid vill vi måna om miljön så gott vi kan och att vara tvungen att ha två bilar känns liksom bakvänt. Det skulle troligtvis även bli långa resor till och från arbete.

Vi har flera gånger sagt att vi ska vänta. Jag har ju inget arbete att gå tillbaka till och huspriserna nu är ju helt hysteriska. Vi ska precis ut på en längre resa. Det funkar ju bra att bo i lägenhet än så länge, även om vi har längtat så efter den där trädgården.

Så en dag för någon månad sedan hittade J en annons om en kolonistuga till salu. I kolonin som ligger alldeles där vi bor. Två minuter tar det att gå dit. Den verkade fin och vi tänkte att ja, varför inte titta på den? Det var ett alternativ vi inte ens övervägt. Vi klampade dit utan några förväntningar och kände när vi var där att det faktiskt var ganska trevligt.

Samma dag åkte vi på visning på ett stort hus strax utanför Göteborg. En enorm trädgård, och flera byggnader utöver bostadshuset.

"Det här är ju alldeles för mycket för oss." sa jag. "Vi skiter i det här och köper en kolonistuga istället!"

Och det har vi faktiskt gjort. Vi har hittat ett ställe som kändes helt rätt. Lagom litet hus, lagom liten trädgård. Vi får bo där hela sommarhalvåret om vi vill, och alla helger hela året.

Välkommen till oss!

Låt er inte luras av åttan, det är nummer tolv som gäller.

Huset är byggt på 1920-talet. De förra ägarna har entusiastiskt renoverat det och försökt behålla så mycket i originalstil som varit möjligt. Skrapat fram originalinnertak och foder, lagt nytt tak, dränerat och gjort ny grund, målat och tapetserat. Det finns vatten, avlopp och ett litet men fullständigt funktionellt kök. Toalett finns i förrådsskjulet. Vi kan bygga ut eller till om vi vill, men vi måste inte.

I spaljén växer humle och kaprifol.

Ett av våra två äppleträd.

En av våra sjuhundramiljoner lupiner.

I trädgården kan vi göra slag i alla odlingsplaner. J planerar för växthus och har redan grävt en djupgrav. Jag har slaktat tujor och lupiner för att göra plats för fler bärbuskar och bäddar. Vi har råd att vara lediga tillsammans hela sommaren trots att vi investerat i detta. Det kommer att bli många varma morgnar med te i trädgården. Vi har hittat vårt perfekta ställe!