Tio år utan mamma.

Den 1 april 2004 satt jag i Hs gamla sunkiga soffa i trean i Biskopsgården. Jag i mitten, H på min vänstra sida, J på min högra. Framför mig på bordet satt K. Hon hade en röd stickad tröja på sig. Hon berättade för mig att min mamma var död. 

Jag kan fortfarande i detalj beskriva den kvällen och dagarna som följde.

I år är det tio år sedan. Ett decennium.

Jag försöker sammanfatta det som inte låter sig sammanfattas: allt det hon missat. Alla våra födelsedagar; tjugo stycken. Alla tio jularna. Alla lediga dagar, somrar, salta och bräckta bad. Alla resor, alla skratt och alla tårar. Alla pojkarna och männen. Orden jag skrivit. De tre barnbarnen. 

Hela mitt vuxna liv. Hela mitt vuxna liv har du varit borta, mamma.

Det finns fortfarande små saker jag tänker på. Hennes vackra händer, naglarna. Det grå håret med slingan i luggen som hon lät färga lila. Skrattet som trängde genom alla väggar.

Kärleken till henne kan fortfarande drabba mig plötsligt. Jag känner en doft eller hör en sång, ser en gråhårig kvinnonacke på stan. Minns vårt starka band. Hur jag älskade henne och hur hon älskade mig.

Men det andra gör sig också påmint. Svärtan som läckte ur henne, la sig som en kladdig hinna på allt hon var nära. Gjorde allting omöjligt. Mina motstridiga känslor. Dels allt det varma, fina, men också allt som skaver så. Jag förlät dig för att du dog mamma, men jag är fortfarande så djävla arg på dig för att du dog. Hur kunde du?

Idag åkte vi till graven. Jag är inte där så ofta längre. Mossan hade tagit över. Jag grävde loss den, satte lök och iris och pensé, en sådan där liten Viola med lila lugg precis som hon.

Min familj var med, min man och min dotter. Jag som blev mamma utan min mamma, utan henne att fråga och rådgöra med. Jag som döpte min dotter efter min mamma. 

Hoppas hon får några av dina goda egenskaper, mamma. Ditt rättvisepatos. Dina gröna fingrar. Din humor.

Men inte det andra.

"Ibland tänker jag att jag har förbannat henne för att jag har döpt henne efter mamma.", sa jag. "Jag vet att det är helt orimligt, men jag tänker så ibland i alla fall."

"Nä.", sa J. "Sådan makt har du inte. Det spelar ingen roll vad vi gör så kommer hon ändå att bli sin egen person."

Jag känner mig nästan tvungen att avsluta det här inlägget med något positivt. Men vi kan kanske stanna där. Vid graven, de nyplanterade blommorna, min otåliga dotter som vill göra något annat. Solen i ögonen, en gammal gråt i halsen.

Det tar ju ändå inte slut här. Livet pulserar, obönhörligt vidare, vidare, med eller utan oss. Sorgen  ligger där under sin tunna skorpa, blöder då och då.

En retrosjal åt Linda

Stickning är ett intresse som jag på ett ganska sporadiskt vis har ägnat mig åt under mitt liv. Det är först på senare tid som jag verkligen blivit fast. Det är ju vansinnigt roligt! Sedan Kerstin föddes har det dock inte blivit så mycket gjort, av förklarliga skäl. Jag har mest surfat stickbloggar, köpt garn och  favoritmärkt projekt på ravelry och drömt om allt jag ska göra när jag har tid och ro. Nu när gullungen sover från ungefär sju på kvällarna och vi har återfått lite egentid stickar jag mer regelbundet igen.

Jag räknar mig fortfarande som nybörjare. Kanske typ halvnybörjare eller så. Jag kan mer än räta och aviga, men det tar tid att läsa mönster och ofta behöver jag hjälp med att lista ut saker och att välja rätt garn. Jag kan ju inte räkna heller så stickfasthet är en utmaning. Liksom diagram. Ofta blir saker inte som jag tänkt mig. Det kan ju vara både bra och dåligt.

Det jag har stickat en del av är sjalar, så där känner jag mig ganska hemma. Själv behöver jag inte alla sjalar jag tillverkar, så jag har startat en tradition av att sticka sjalar och ge bort. När man har gjort något två gånger så är det väl en tradition, eller? Jag gav A en sjal och stickar just nu på en till min syster. Och så har vi den här sjalen då, som inlägget handlar om.

Den här sjalen stickade jag under hösten när Kerstin var riktigt liten, en maska eller ett varv här och där.  Tanken var att jag skulle sticka en stor vardagssjal till mig själv. En som gick att tvätta i maskin och kändes lite retro, femtio- sextiotal kanske, lite finsk design sådär, (snyggt, grafiskt och färgglatt tänkte jag mig). Den blev precis som jag ville. Men! Allteftersom projektet fortskred så insåg jag att den här sjalen inte alls var till mig. Jag tyckte den blev skitsnygg, men det var liksom inte mina färger. 

Här är den! Det är blockning by night som pågår.

Vem var det som skulle ha den här sjalen egentligen? 

Det var ju Linda såklart.

Linda har startat och driver fantastiska ReThinkDesign, där gammal textil får nytt liv. Hon gillar som jag miljötänk, klänningar, second hand och starka färger. Hon kunde behöva något att värma axlarna med. Den här sjalen skulle hon ha!

Jag vek ihop sjalen.

Såhär.

Sedan slog jag och Kerstin in den, så den blev ett fint paket. Kerstin bidrog med lite saliv.

Ett fint pakeeet med lila snöööreeen!

När Linda kom på lunch överraskade vi henne. Hon blev jätteglad! Och som jag trodde var det precis hennes färger. Succé! 

Här har hon den om halsen. Linda är en person som kan slänga på sig en sjal bara sådär lite nonchalant och så ligger den skitsnyggt om halsen. (Jag är inte en sådan person.)

Snygg sjal på snygg tjej. Bakom Linda ser vi skelettet Göran. (döpt efter Js morbror). Utanför bild gör Kerstin sitt bästa för att äta upp presentpappret.

Den var även varm och skön att ha om axlarna.

Lagom stor och varm.

Jag utgick som några gånger förr från Lisas Opsa till den här sjalen. (Jag följer mönstret till själva "kroppen" av sjalen.) Stickade på tills jag tyckte den blev lagom stor, skippade spetsmönster och gjorde ett varv med omslag innan jag maskade av. Garnet är Sirdar Snuggly Baby Bamboo, ett garn jag varit nyfiken på ett tag. Det är en blandning av ull och bambu. Fantastisk lyster och liksom svalvarmt i kvaliteten, om ni förstår vad jag menar. Jag har stickat med stickor nr 4. Det här garnet är sjukt oförlåtande för en sådan som jag, som stickar de räta varven bra mycket hårdare än de aviga. Men jag blockade den så hårt det gick, och då blev slätstickningen rätt jämn och fin ändå. Det gick åt ungefär tre nystan av det röda (Orka hålla reda på färgbad och tjafs!), ett blått och typ ett vitt (lite mer kanske, minns inte riktigt). Så säg ungefär 500* gram garn. Sjalen har ett härligt fall, lagom tyngd och ni ser ju själva att färgerna är awesome.

Jag har lärt mig en del av den här stickningen:

Att jag måste öva på det här med att väva in lösa trådar. Det gick hyggligt, men jag kan bli mycket bättre.

Att jag maskar av STENHÅRT. Sjalen hade kunnat bli mycket större, men avmaskningens hårdhet förhindrade det. Och jag orkade inte göra om den. Det funkade ändå, men nästa gång går jag upp typ sju nummer i stickstorlek innan jag börjar maska av.

Det är extra roligt att ge bort handgjorda ting till någon som uppskattar och förstår värdet på det arbete man har lagt ner. Linda syr ju och gör saker själv och vet att det tar tid. Idag fick jag sms från henne. Hon gick runt i pyjamas och sjal. Skrev att hon nog skulle ha sjalen på sig jämt. Ibland blir det extra bra när det inte blir som en tänkt.



*Redigerat: FEMhundra!? Är jag full eller? Det är väl 50 gram per nystan. Fem till fem och ett halvt nystan borde väl bli 250-300 gram. Jag sa ju att jag inte kan räkna.

La herida roja

På ett torg i Madrid, senhöst 2003. Jag har glömt vilket torg, det där stora som är omringat av hus, kanske palats? Jag minns inte, jag är så dålig på platser. Fullt av folk och det var jag och Piraten och de andra svenskorna. En spansk barnfamilj i vår närhet, en mamma och en pappa och två små pojkar. De kan ha varit sådär sex och tre kanske, pojkarna. De hade varsin ballong i snöre. Röda, vill jag minnas att de var, ballongerna. De lekte och stojade, skrattade och sprang runt med ballongerna skuttandes i sina snören efter sig. Kanske sa pappan till dem att de skulle lugna sig. Rätt vad det var tyckte han i alla fall att det var nog, pappan. Ville kanske visa pojkarna vem som var man i huset, vem det var som bestämde, vem det var som verkligen hade makten. Han fräste något om att det banne mig fick räcka nu, ryckte snörena ur pojkarnas händer och hade sönder ballongerna. Pojkarna stannade upp. Den lilla pojken började gråta, högt och hjärtskärande. Den stora grät inte. Han stod alldeles stilla och stirrade framför sig, hans ansikte så allvarligt, tillintetgjort. Ingen förvarning och inga tröstande ord. Allt jag ville var att gå fram och fråga den där djävla pappan vad i helvete han höll på med, varför hans fina barn inte fick leka ifred, varför han ville förstöra för dem på. Förstöra dem. Jag gjorde inte det. Istället började jag storgråta. Svenskorna tittade på mig och sedan på varandra; vad är det med henne? Kanske hade de inte sett. Piraten tog mig i famn, för hon hade sett och var den enda som förstod, den enda som förstod mig och den bottenlösa maktlösheten som drabbade mig i den stunden. Jag svamlade något om att man inte får göra sådär mot barn och Piraten strök mig över ryggen och sa att nej, det får man inte. 

Vi gick därifrån. Det var blött på marken.

Låt mitt barn ha och uttrycka alla sina känslor!

Av förklarliga skäl tänker jag mycket på barn och synen på barn i vårt samhälle. Nu när Kerstin inte längre "bara" är en bebis, utan tydligare en person med karaktär som ger uttryck för känslor, har jag kommit att tänka på hur vi ofta bemöter känslor hos barn. Det här inlägget beskriver något jag tror mycket starkt på och med detta vill jag förmedla en önskan om hur mitt barn ska bli bemött, både av människor som kommer att ha mer ytliga relationer till henne och främst förstås ni som kommer att vara henne nära. Jag vill också understryka att jag inte skriver detta för att någon ska känna sig träffad, vi har alla gjort oss "skyldiga" till de beteenden jag kommer att behandla. Med all välmening dessutom. Jag hoppas dock att du inte ska göra om det med mitt barn. Om du gör det när jag är med kommer jag att säga ifrån.

Såhär tänker jag om människor: jag tror att alla människor i grunden är goda. Vi gör alla alltid så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Alla är vi kapabla till att göra både bra och dåliga handlingar, beroende på hur våra förutsättningar ser ut. Jag tror att vår grundinställning är glädje och nyfikenhet inför livet. Vi reagerar på det som händer med oss och i oss med olika känslor: vi blir till exempel glada, ledsna, rädda, arga, frustrerade. 

Såhär tänker jag om känslor: I vårt samhälle har vi bestämt att vissa känslor är bra och andra är dåliga, oklart varför. De bra får synas och finnas, de andra ska helst tryckas undan. Jag tror att känslor bara är och att de alla fyller en funktion och därför har existensberättigande. Vi behöver få uttrycka alla våra känslor. Att förneka dem eller trycka undan dem skadar oss. Vi som vuxna kan "spara" en känsla. Vi kanske inte börjar storgråta på spårvagnen, vi sparar det tills vi kommit hem. (Klassikern att skälla ut sin sambo, någon?) Vi har blivit lärda att inte alltid visa känslor när de kommer. Barn har inte lärt sig detta, de reagerar omedelbart. Tills vi vuxna lär dem att det inte är okej.

Nu till mitt lilla barn. Hon är snart ett halvår. Hennes dagar består av att upptäcka världen, sig själv och andra. Världen är stor och själv är hon visst ganska liten. Världen är rolig! Världen är spännande! Världen är läskig! Andra människor är roliga! Andra människor är spännande! Andra människor är läskiga! 

Glädje är en känsla vi har bestämt är bra. Man får gärna känna och visa glädje. (Fast man får inte skratta för högt, för då anses man kanske som galen.) Så även mitt lilla barn. Det är underbart när hon är glad. När hon skrattar smälter alla hjärtan inom höravstånd, det blir fred på jorden och regnbågar och enhörningar. Ja, ni fattar. Man vill att hon ska skratta. Jag vill det. Alla som känner henne vill det. Om hon ler eller skrattar mot en så känner man ju sig som en lite bättre människa själv! Så det ligger nära till hands att försöka få henne att skratta. 

Och det är helt okej att flamsa och skoja med henne om det inte blir väldigt forcerat. Ibland ler och skrattar hon, ibland inte. Om hon inte ler eller skrattar åt dig och du känner någon slags besvikelse över det, så är inte det något du får låta gå ut över henne. Och det gör du, om du säger saker som: "Jaså, får man inget leende idag?", eller: "Kan man inte få höra ett litet skratt då? Då blir jag ju så glad.", eller: "Tycker du att jag är så tråkig?", eller något annat i samma stil. Hon är inte här för att behaga dig eller bekräfta ditt ego. Hon ler eller skrattar inte på kommando, ety hon inte är en djävla cirkusponny, helt frankt. Om du känner dig lite sämre för att hon inte skrattade åt ditt spex, så är det faktiskt ditt problem, inte hennes. Så hon skrattade inte. Big deal. Det är högst troligt inte personligt. 

Fundera på vad det är för signaler du skickar till henne. Måste hon prestera något så att du ska bli nöjd när ni träffas? Hon har ju olika humör, precis som du. Får hon inte ha det? Barn är så otroligt känsliga för vad vuxna förväntar sig av dem, de vill så gärna behaga oss för de vill att vi ska älska och acceptera dem. Min tös ska inte behöva växa upp och bli en duktig, ständigt leende flicka. Tänk dig in i den omvända situationen. Hur skulle du känna inför någon i din närhet som hela tiden uttryckte besvikelse om du inte var på gott humör och ständigt skrattade åt deras skämt? Personligen skulle jag göra slut på den relationen.

Andra känslor som små barn ofta hindras att uttrycka är när de blir rädda eller ledsna, till exempel när någon råkar skrämma dem eller när de ramlar och slår sig. Jag tror att anledningen till detta är någon slags bakvänd omtanke. Vi lever i en villfarelse om att om vi hindrar uttrycket för känslan, om vi stoppar den, så stoppar vi också själva känslan. Jag tror att det är precis tvärtom. 

Exempel: När jag var nitton år var jag barnflicka till en härlig unge strax under året. En dag ramlade hon ner från soffan. Hon reagerade som alla barn: drog efter andan och började gråta högljutt. Vad gjorde jag? Jag tog upp henne, rusade in på toan och tutade glatt i en tom toarulle. Ungen blev perplex och slutade gråta. Hade detta hänt idag, hade jag låtit henne gråta. 

Barnet blev rädd, slog sig kanske och fick ont. Detta vill hon kommunicera till mig. Jag ramlade! Jag slog mig! Det gjorde ont! Jag blev rädd! När jag avleder så hindrar jag hennes reaktion. Det gör jag också genom glada tillrop av typen: "Seså, upp igen! Det var inte så farligt!" (Jag hatar för övrigt "Det var inte så farligt!". Vad fan liksom, det bestämmer väl inte du vad som känns farligt eller inte för någon annan?) Vad jag säger i det läget är: Detta som du har upplevt får du inte visa upp. Vad säger det i sin tur? Att det som hände antagligen var väldigt farligt! Att uttryck för rädsla och smärta, att bli ledsen, inte är okej.

Detta handlar förstås inte om att låta ungen vråla utan att trösta, eller att uppmuntra gråten. Det är lika illa att överdriva åt andra hållet: "Åh, herregud! Åh, stackars dig, vad hemskt!" med orolig röst signalerar ju också att det som hände var asfarligt. Vad det handlar om är att se och bekräfta: "Ja, du slog dig, du blev rädd, jag såg det, jag är här, jag tar hand om dig." Att krama och trösta utan att värdera känslan. 

Om det är du som har råkat skrämma eller varit oaktsam så att barnet ramlat, kanske du skäms och därför försöker släta över känslan. Återigen, ditt problem. Så du skrämde barnet. Big deal. Barnet förlåter dig. Föräldrarna förlåter dig. 

En del tycks också tro att man måste begränsa barns gråt för att de inte kan göra det själva. Att om man inte hindrar dem så gråter de ihjäl sig, typ. Det stämmer inte. Ett barn som får gråta färdigt när det ramlat gråter inte någon längre stund, om det inte är väldigt trött och/eller sjukt. Det tar tvärtom längre tid om man hindrar, då barnet ofta försöker uttrycka sig i gråt igen - det fick ju inte sagt vad det ville första gången! När Kerstin ramlade ur sängen häromveckan hade hon för länge sedan slutat gråta och somnat om medan jag fortfarande satt med tårarna trillande, eftersom jag är blödigheten själv. 

Och det där om att känslan försvinner om man stoppar uttrycket av den, det är fel. Tänk dig själv om du blivit ledsen för något och fick höra: "Det var inte så farligt! Titta här på min roliga telefon! Seså, nu går vi och dricker kaffe!". Hur skulle det kännas? Knappast bättre, eller?

Sammanfattningsvis: Jag vill att mitt barn ska få växa upp till en självsäker, känslomässigt kapabel person. Att hon ska få behålla sin livsglädje och sin nyfikenhet. Att hon ska få känna att hon alltid är välkommen, att hon får vara den hon är och känna det hon känner. Det är nu vi lägger grunden för detta. Ju mer vi bekräftar henne och hennes känslor, utan att favorisera eller hindra, desto troligare är det att hon blir säker, trygg och stark. Något jag är övertygad att vi alla önskar henne.

Det var en gång en blogg. Eh, typ.

Kära eftersatta blogg!

Hej på dig.

God jul och gott nytt år och glad påsk kanske när vi ändå håller på. Här blir inga inlägg skrivna och inte så mycket annat gjort heller. Fast idag har jag lyckats klippa och fila (nästan) alla mina naglar. Seriöst så fattar jag inte hur jag någonsin ska hinna göra något annat igen. Något annat än att ta hand om mitt barn, alltså. Ibland emellanåt hinner jag laga lite mat eller duscha, gå och dra med vagnen medan bebisen sover eller kanske till och med bajsa. Jag har hört ryktas att det finns människor med TVÅ eller till och med FLER ÄN TVÅ barn. Nuförtiden anser jag dem vara i samma kategori som superhjältar. HUR GÖR NI!?!? K är vissterligen bara dryga fyra månader (vilket samtidigt är eoner av tid, hon kom ju för hundratals år sedan, samtidigt som det är ingen tid alls, jag födde ju henne förra veckan) och har just börjat sova lite längre pass om dagarna, så kanske någon gång. Att jag hinner sticka några maskor, ta en fika, skriva några romaner. Jag som när en fåfäng dröm att jag ska bli en av de däringa bloggerskorna som får betalt för att tjöta på sina bloggar. Jag är ju faktiskt så bra att jag skulle förtjäna det. OM JAG FÅR SÄGA DET SJÄLV. Men då måste jag nog uppdatera oftare än ungefär en gång i halvåret.

Eller vad tror ni? Är ni ens kvar? Kanske pratar jag för mig själv.

The fear of the mighty Kräken.

Alltså kräksjukan. Kan vi prata om den? 

Liksom, vad i helvete? När jag var liten på åttiotalet hade vi minsann ingen djävla vinterkräk. Visst, vanlig magsjuka kunde man ha oturen att åka på, lite när som helst under året. Visst, det var inte direkt maxat, MEN! Då mådde man dåligt max ett dygn, sedan var man kanske lite svag i ett dygn eller två efter det och sedan var skiten, bokstavligt talat, över. Vinterkräksjukan är typ sju miljoner gånger värre och i år ryktas den vara ÄNNU värre än vanligt. Min stackars systerson som är fem blev sjuk i fredags och har börjat hämta sig nu, efter kräkningar, diarre, feber med hallisar, magkramper samt två besök till barnakuten. Arma lilla barn, säger jag bara och vad hade stackarn gjort för att råka ut för detta? Gått till dagis! Bergis att hans pappa kavlat upp ärmarna och bah Vem vare som FAKKIN smitta!? (Det hade jag gjort. Det är väl vad varje vettig förälder gör?) Alla VET ju att den som är smittad ska hålla sig hemma MINST 48 timmar efter sista kräkning/sprutskit och att man ska TVÄTTA HÄNDERNA noga efter toalettbesök och efter att man varit ute någonstans. (Nej, det räcker inte med handsprit, tvål och vatten och noggrann tvagning och sedan torkar man sig noga, helst på pappersserviett.) Annars kommer Kräken och tar en!

Jamen tvätta händerna Johnny, TVÄTTA HÄNDERNA!!!

Fast uppenbarligen vet folk inte detta eftersom de skickar sina ungar till dagis och går själva till jobbet och tar på så många saker som möjligt efter att de har varit på toa och sedan inte tvättat händerna! Plus att allt och alla som varit i närheten av den kräkpestdrabbade måste tvättas i minst sextio grader i maskin och sedan helst dränkas i handsprit. GÖR NI DETTA FOLKET FÖR DET BORDE NI FAKTISKT!?

Fast, som min man Dr Make påstår, så är man smittsam två veckor efter sista kräk/baja. TVÅ VECKOR, folket. Två. Veckor. För en sjukdom som är så sjukt smittsam att det räcker med att titta på någon som mår lite illa för att åka dit själv. 

Fattar ni vad det gör med en kräkfobiker som jag?

Kräksjukeparanoian vet inga gränser såhär års. Händer tvättas tills skinnet flår. Vilken upplevelse som helst kan tolkas som ett symptom.

Jag är bajsnödig. TÄNK OM DET ÄR KRÄKSJUKAN!?

Min man klagar på träningsvärk i benen. TÄNK OM DET ÄR KRÄKSJUKAN!?

Fasaden på huset börjar se lite sliten ut, dags att måla om kanske. TÄNK OM DET ÄR KRÄKSJUKAN!?

Jag funderar på om vi har tillräckligt med konserver för att kunna barrikadera dörren och gå i ide till mars ungefär, när det värsta blåst över. För tänk om jag får kräken. Jag som ammar och måste ta hand om ett krävande litet spädbarn. Eller tänk om den goa lilla spädgrisen jag när vid min barm skulle få denna kräkpest. Usch, det får bara inte hända.

SÅ NU TVÄTTAR NI HÄNDERNA, HÖR NI DET!?

Och nu pratar vi inte mer om det här för nu mår jag illa.

(Bildkälla)

Hem ljuva hem

Vad är ett hem? Är det ett hus? 

Min barndom utspelade sig i ett radhus. Det fanns i en förort ganska långt ut på Hisingen, den sista utposten innan landet tog vid, som jag brukade tänka. Där låg det mitt i en länga, som i sin tur låg mitt bland en massa andra likadana längor. En av mina klasskamrater påpekade hur fula de där husen var. Kaninlådor, kallade hon dem. Djur i bur. Ett fuskbygge, sa min pappa. Väggen i hallen på övervåningen var så sned att det fanns en halvmeter luft mellan den och garderoberna framför. Fasaden ruttnade. Det må vara hänt att det var ett illa byggt, fult radhus från sextiotalet, men jag älskade det. Det var min fasta punkt i tillvaron, det enda hem jag kände. Jag kunde alla skrymslen och vrår av det där huset utantill och varje skrymsle och vrå hade ett namn. På somrarna åt vi frukost på framsidan, för det var sol där då. Tittade på sommarlovsmorgon i vardagsrummet på den uråldriga tvn. Efter det spenderade jag ändlösa dagar på lekplatsen utanför, lekandes med någon av de dussintals barn som bodde i vårt skyddade område. På kvällarna grillade vi på baksidan, satt under körsbärsträdet som blossade i skärt varje vår när blommorna slog ut. Fläskkotletter åt vi, med mammas hemodlade fäskpotatis till. Till sovdags låg jag med dörren öppen ut mot vädringsbalkongen och lyssnade på tågen vars ljud slog eko och tog sig flera kilometer från spåren fram till mitt rum. Innan jag la mig i sängen stod jag ofta på balkongen och tittade på lönnarna som stod i gräsmattan kring lekplatsen. De brann varje höst, gult, orange, rött, brunt, som inga andra träd jag kände till. 

Vägg i vägg med mitt sovrum hade L sitt sovrum. Min bästa vän. Hon var ett år yngre än jag och vi hade lekt ihop sedan vi var blöjbarn. Hade en särskild knackning i väggen när vi ville varandra något., sedan gick vi ut på våra balkonger, hängde på räcket för att prata. Om den andra inte var där när det knackades, förmedlades budskapet av en familjemedlem. "L har knackat." Vi följdes åt genom uppväxten, från barndom in i de första tonåren, som var magiska för mig. Tjuvrökte tillsammans på den stora lekplatsen, den som låg en bit bort från våra radhus. Gick på promenader i timmar bakom garagelängorna, med varsin hörlur i örat, ett blandband i freestylen med låtar som vi spelat in från radio Energy. Trots att vi sågs så ofta talade vi även i telefon med varandra. Så mycket hade vi att säga varandra. Ofta satt jag i köket med den gamla, gula väggtelefonens lur tryckt mot örat tills det blev varmt och klibbigt där emellan. Satt på golvet nedanför eller på den lilla pallen som stod i köket. Den lilla pallen, som var en central möbel hela min barndom. Den jag satt på för att ta på eller av skor, den jag stod på för att nå till översta hyllan i skåpet.

Det lilla radhuset rymde alla trötta morgnar framför köksbordet innan lekis, dagmamma, skola. Skinn på chokladen, som mamma hade gjort från grunden. Inga halvfabrikat i vårt hus. Alla högtider och deras traditioner fanns där, inramat i huset. Alla våra jular. Var vi någonsin mer familj än då, efter att klapparna var öppnade och julmiddagen äten, när vi satt i soffan och begrundade våra nya ting, lyssnade på musik och spelade spel? Sista julen vi firade i det där huset var jag sexton år. Det här blir den sista riktiga julen, minns jag att jag tänkte. Jag vet inte hur jag visste det. Det var samma år som jag förlorade oskulden i mellandagarna. Åh, vad kär jag var. Lämnade inte huset ifall han skulle ringa. Han drog över mig och försvann sedan. Jag sörjde det aset i över ett år. Fick klamydia på köpet. God jul, Susanna.

Allt jag lekt i det där huset. Allt jag drömt. Allt jag upplevt. Jag tror inte att något annat hus kommer att vara ett hem som det huset var mitt hem. Det är en del av mig, inflätad i det liv jag levde där. I mina drömmar återvänder jag ständigt dit. Om och om igen.

Sedan gick mina föräldrar isär och huset såldes. Alla dagar vi levt tillsammans som familj var förbi, mitt hem var förbi, liksom min barndom. All den där magin som funnits, som jag levt och känt, bara försvann. Jag och mamma flyttade in i en lägenhet. Den var aldrig ett hem. Den var bara en plats. Platsen där vår relation blev sämre, platsen där hon blev sämre. Platsen där hon dog.

Vi städade ur hennes lägenhet, jag, min pappa och min syster. Gick igenom hennes underkläder, hittade hennes dagböcker. Hon hade tagit med sig pallen. Den lilla pallen från radhusköket. Min syster och jag grät och hade pappa att slänga den, bära ner den i soprummet. För det var den sista möbel hon rört vid. Den var sammankopplad med hennes död. Vi kunde inte med att se den.

Idag ångrar jag det. Jag önskar att någon hittade pallen, tog hand om den. Den var värd det. 

Eller kanske var det min barndom som var värd det.

Vad är ett hem? Är det ett sammanhang?

När jag var tjugoett år blev jag antagen till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Lilla skånska Svalöv, med elvatusen invånare, sex pizzerior och fem frisörsalonger. Jag kom att bo i korridor med fyra andra unga kvinnor. (Och en kille, men han blev en parentes i sammanhanget.) Nordhem grön 2:21, det var korridoren framför andra. Det var där vi fann varandra jag och A och A och C och M. Fyra olika och lika unga kvinnor. Korridorskatterna. Efter lektionerna var det i korridoren vi helst hängde och varje gång vi öppnade dörren in dit jamade vi som hälsningsfras. De som redan var hemma jamade tillbaka. Det där spred sig och snart jamade även andra besökande sina särskilda mjaun när de kom till oss. Vi var korridoren som alla andra var avundsjuka på, för vi hade ju det så roligt där. Aldrig har jag skrattat så. Aldrig tidigare tillhört som då. Vi lärde oss av varandra, om varandra. Gick in och ut ur varandras rum, vars dörrar jämt stod öppna. Åt av varandras mat och fick arga meddelanden av städpersonalen för att köket var så snuskigt. M klippte sitt hår själv och färgade det i en ny bjärt färg minst en gång i månaden. Hon knullade med en kille i sitt rum till Gun's and Roses på maxvolym en gång och fick aldrig höra slutet av det. Liksom C, som fick ihop det med en av snyggkillarna på musiklinjen. Som vi retades med henne. A:s rum luktade av hennes parfym. Green Tea. Hon skrev texter så invecklade att jag aldrig riktigt förstod dem. Och andra A, hon sov genom kriget. Vi fick turas som att väcka henne om morgnarna, genom att banka på hennes dörr och vråla hennes namn, för att sedan backa till behörigt avstånd, för hon hade ett gräsligt morgonhumör Hon hade packat med sig allt hon ägde och hade och klämde in pinalerna i sitt lilla rum. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss när vi hittade hennes flickrumsplanscher, en skatt bestående av den ena lättklädda muskelknutten efter den andra och tapetserade sedan hela korridoren med dem. Vi fick ta bort planschen vi satt upp på toaletten. Parenteskillen kunde inte kissa med den där. 

Den andra A. Hon som bjöd mig på en cigarett på balkongen första dagen och tänkte om mig att jag var en riktig bitch som hon absolut inte skulle komma överens med. Men det var ju jag och A som verkligen fann varandra. Vi som snart refererade till varandra som "min fru", eftersom vi betedde oss som ett gift gammalt par. Stod på Ica Kvantum och grälade om vad vi skulle äta till middag. Vi som kom varandra så nära, vars relation var så intensiv att den inte kunde liknas vid annat än en förälskelse. "Jag är så kär i dig.", sa vi till varandra. A och jag, som pratade så bara vi begrep, skrattade så vi kiknade åt våra skämt och sov i varandras sängar när ångesten var stark.

Det var i lilla Svalöv jag var självständig för första gången. Reste själv. Norra Skåne flöt samman, vi åkte än till Helsingborg, än till Lund, än till Malmö, än till Landskrona. En gång åkte vi sex tjejer i en bil för att gå på haket Tivoli i Helsingborg. På vägen hem blev vi stoppade av polisen - hur kunde han inte se mig som låg och hukade över de andra i baksätet? Det var på folkhögskolan jag blev politisk. Jag med min tråkiga, omedvetna medelklassbakgrund. Var med och bildade en feministisk diskussionsgrupp. Blev medveten om sex och min relation till män. Blev vegetarian. Upptäckte andra uttryck; lyssnade och samlade musik som låg långt från hitlistorna.

Det var i skrivarklassen, denna unga, glödande grupp självcentrerade, underbara, fåniga, härliga individer (som alla fick skrivkramp samtidigt, ovana vid att umgås med andra som också kunde skriva) som jag la grunden för mitt fortsatta skrivande. Jag visste det inte då, men det var där jag lärde mig allt jag behövde. Det var där jag fann mitt uttryck, mitt språk och min skrivna röst.

Efter att året förflutit var kursen slut. Dags att bryta upp. Packa sakerna, tömma korridorsrummet, stoppa allt i skåpbilen mina föräldrar hyrt och kommit ner i. Jag grät när jag såg dem, jag grät för att jag visste att det var slut på korridorslivet, slut på det sammanhang jag ingått i. När allt var packat och alla tårdrypande kramar utdelade och jag var på väg till bilen tillsammans med mina föräldrar, gick M ut på balkongen och skrek efter mig: "Vi älskar dig, Susanna!" och det fick sammanfatta och avsluta det fantastiska hem jag haft hos dem.

Vad är ett hem? Vad blir kvar när huset är sålt, sammanhanget upplöst?

Människor. Människor blir förhoppningsvis kvar.

Vad är ett hem? Det måste vara människorna. Människorna från huset. Min syster, som kan vara på andra sidan jordklotet och ändå mitt i mitt hjärta. Hon är mitt hem. Min pappa, vars hand jag höll på stan ända tills jag fyllde fjorton. Han är mitt hem. L, min barndomsvän. Hon som varit med mig genom allt, min syster bortom blodet. Hon som bjöd sina släktingar på sitt bröllop, och så mig; "För du är min familj, Sanna." Ja. Hon är mitt hem. Från folkhögskolekorridoren har jag A. Min katt, min fru, som jag efter tolv år fortfarande är lika intensivt förälskad i. Hon är mitt hem.

Nuförtiden har jag en egen liten familj. J, min livspartner. Han som är den första man jag valt som velat ha mig förbehållningslöst redan från början, han som är allt jag alltid sagt att jag ville ha. Han är mitt hem. Min dotter. Lilla, underbara, ljuvliga K. Hon som kräver allt av mig om dagarna, sover tätt, tätt intill mig om nätterna, som suger sig fast i min kropp och äter av mig, som ler när hon hör min röst. Hon är mitt hem. Mitt och Johans gemensamma hem. Och alla ni andra brokiga, tokiga, krokiga, briljanta, fantastiska människor som älskar mig. Alla ni som är kärleken. Ni är mitt hem.