En omöjlig längtan

"Jag vill ha min mamma."

Orden är mitt barns, men idag har jag insett att de lika gärna kunde vara mina. Jag vill också ha min mamma.

Jag vill också få vara en mammas barn. Min mammas barn.

Jag behöver inte längre ropa efter henne när jag vaknar på natten, när jag slår mig, är trött eller hungrig eller blyg eller osäker.

Men jag vill ropa efter henne när jag är rädd. Jag vill ha ett telefonnummer att ringa, där hon ska svara. Jag kan hennes sista telefonnummer utantill fortfarande, trots att det var länge sedan det gick till hennes hem.

Mamma, jag är rädd. Världen brinner. Barn dör. Allting hårdnar. När jag vaknar på natten tror jag att kriget ska komma. Att vår trygghet är på väg att raseras, att hatet kommer att vinna också här. Att det då inte skulle finnas någonstans att ta vägen där det skulle vara bättre. Jag vill hjälpa de som drabbas, de som förlorat allt. Jag vill kämpa emot. Jag vill säga något bra. Men jag är så trött, mamma, jag känner mig nästan förlamad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag försöker föreställa mig vad du skulle säga om det som händer idag. Jag försöker höra dina kloka ord i huvudet, men meningarna blir ofullständiga.

Jag vill att du ska trösta mig, mamma. Jag vill att du ska vara här. Jag vet inte hur jag ska orka vara vuxen när jag inte får vara ditt barn.

Tvär tultare tar ton.

Sitter still i fem sekunder för att trycka in choklad. Det som fastnar på fingrarna smetas med fördel ut på svårtvättad möbel.


Vår dotter har hunnit fylla hela två år!

 

På tvåårsdagen var samtliga familjemedlemmar trötta efter en natt av sjuttioelvatusen uppvak pga ont i Ks hals, men vi firade ändå med paket och tårta. Sedan tittade vi på tv i tusen timmar, eftersom det var det enda det gnälliga, trötta och supersnoriga födelsedagsbarnet ville göra och för att de trötta föräldrarna inte hade kreativitet nog att komma på något mer lockande.

 

Jag har alltid tyckt att två är en härlig ålder. De är ju så söta! Stora bebisar, små barn, som lallar omkring och pratar strunt på brutet bebismål. Jag tycker fortfarande att två är en härlig ålder, men med vår fantastiska, energiska, outtröttliga, envisa, karaktärsstarka, kärleksfulla, temperamentsfulla tultare har jag även fått uppleva den andra sidan av tvååringen. Den där sidan som närmast kan beskrivas som plötsligt och oväntat övertagande av demon.

 

Jag har alltid haft svårt för uttryck som "toddler tantrums" och tvåårstrots, för att jag tycker att det förminskar den lilla människan i fråga och det hen upplever och sådant har jag svårt för rent allmänt.

 

Men alltså.

 

Nu undrar jag om det är så att vår tvååring, på sin tvåårsdag, fick ett PM angående detta som vi föräldrar inte fick ta del av.

 

För över en natt (jo, faktiskt) så har vi nu dagliga inslag av skrik och skrän (Det är okej, mamma och pappa använde ändå inte den frekvensen som nu permanent försvann ur vår hörsel.), ligga på golvet och sparka, kast med valfri teknisk pryl (Jag kan förstå kastet av vågen som ett feministiskt ställningstagande och mamma är SÅ STOLT över dig, men INTE PADDAN FÖR ALLT I VÄRLDEN! Unge, begriper du inte att det är som att bita den hand som föder dig (vilket för övrigt också har hänt (liksom även bit i tutt som bokstavligt talat föder dig))!?) samt allmän upploppsstämning. Utöver detta jobbar vår tultare mycket med ordet "NÄE!", som är standardsvar på allt utom "Vill du bada?" och "Ska vi gå till lekplatsen?" och med uppenbara provokationer. Titta mamma, nu stoppar jag den här knappen I MUNNEN OCH SPRINGER IVÄG. Jo, jag MÅSTE hälla ut allt innehåll i dricksglaset (Detta resulterade i att vi återgått till pipmugg och nappflaska.) över soffan/bordet/maten. Det går inte heller att lämna henne själv ens i fem minuter, då är resultatet garanterad kaos: *hög krasch från vardagsrummet*, *föräldrar springer flämtande dit* Jaha, du tyckte att det var en bra idé att klättra upp i fönsterblecket och riva ner blomkrukan på köpet. (Det var kanske ingen tillfällighet att ditt första ord var "katt"?)

 

Puh.

 

Sedan några veckor tillbaka pottränar vi. I början gick det jättebra, men nu har vi haft bakslag (No phun intended!) även där. För närvarande är det oftare att lillan inte vill sitta pottan eller toan än att hon går med på det. Enligt den pedagogiska pottboken vi köpte (Som förövrigt lovade att det gick att få en torr unge på typ en månad med denna "metod". Eh, dock ej, i vårt fall.) ska barnet göra kopplingen: jag är kissnödig-går till toan/pottan-drar ner byxor-sätter mig-kissar. Ibland säger K till om det trycker på, men lika ofta kissar hon bara, om vi inte har fått henne att sitta pottan i tid. Hon har i alla fall gjort kopplingen att hon inte ska kissa någonannanstans. "Inte kissa på golvet!" med ett förmanande finger. Nej, just det. Häromkvällen lade barnet ett par riktigt lökiga fisar, varpå jag försökte få henne att sitta på toan en stund, eftersom detta ofta är ett tecken på att bajs är på ingång. Hon satt lydigt på toaletten ett par sekunder, men ville sedan ner. En stund senare, då undertecknad själv satt och bajsade i lugn och ro (Eller hur?) hördes förmaningar från vardagsrummet. "Inte kissa golvet!" I panik brölade jag efter J som var i köket och gjorde något hipsteraktigt, typ kokade äpplemust: "Gå och kolla vad hon gör!" J släppte alla äpplen han hade för händer och rusade dit. "Inte kissa golvet!"

 

Nej, älskling. Men om du också kunde låta bli att bajsa i dockvagnen nästa gång det trycker på, så vore vi väldigt tacksamma.

Jag förstår att det inte är lätt att vara två. Det är så mycket en ska förstå i den stora världen. Vad en får och inte får göra, allt som pågår i kroppen som en inte riktigt begriper, vad som egentligen ska hända idag. Klart att det blir lite mycket för en förkyld tultare som skolas in hos dagmamma. Första veckan älskade hon det, nu när skimret har lagt sig och hon insett att vi kommer att lämna henne där är det inte lika roligt, vare sig för henne eller oss. Klart att hon är extramammig, extraklängig, extrakänslig, extraallt.

 

Klart att du behöver extra tålamod, älsklingsunge. Så länge du kan ha lite extra tålamod med oss, dina hålögda, förkylningsnedsmittade, som-inte-har-haft-egentid-sedan-typ-forever föräldrar, som inte alltid orkar ha det tålamod du så väl behöver. Då klarar vi oss alla till du fyller tre, allraminst.

Ett angeläget anrop

På senare tid har jag mer än någonsin tyckt att vi helt enkelt borde lägga ner Internet. Människan som varelse klarar uppenbarligen inte av mediet (se valfritt kommentarsfält).

 

På Internet får de strukturella förtycken fullt spelrum. Där glöms, om och om igen, att mottagaren, den man anser sig ha rätt att trycka ner, smäda, kränka, hota, också är människa. Där låter vi som inte aktivt deltar i debatten detta att ske, vi låter människor glömma att andra också är människor, om och om igen.

 

Jag brukar tänka att människan som varelse är dåligt rustad för det samhälle hon har skapat åt sig. Aldrig blir det så tydligt som på Internet. Där målas världen svart och vit, om och om igen, medan verkligheten snarare är ett enormt spektra i grått. Det är ju bara det att Internet inte längre är en parallell verklighet, det som sker där är oupplösligt med resten av våra liv. Det som sker där sker i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. De strukturella förtrycken befästs och cementeras, i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. Mitt framför våra ögon.

 

Samtidigt som det sker försöker vi bagatellisera det, bortförklara, skyla över. De som drabbas och som inte håller käften om det, får förutom hot och trakasserier också motta både tystnad och medgivande. Från oss, vi som inte drabbas, vi som står bredvid. Det var nog inte så farligt. Du vet ju hur det är på Internet. Strunta i det, det är ingen idé att diskutera med dem.

 

Ibland får de också beröm: Vad duktig du är, som orkar hålla på. Jag skulle aldrig orka kämpa som du.

 

Men om det är någon som borde kämpa, om det är någon som borde orka, så är det ju just du och jag. Vi som inte är drabbade.

 

Det går inte att blunda för det orimliga i att låta de som är utsatta själva stå och skrika. Hur ska de orka de? Hur kan vi förvänta oss det? Hur kan vi tro att det inte faller på oss?

 

Så detta är ett anrop som gäller dig, jo, just dig. Du som är vit, du som är man, du som är hetero, du som tillhör de välbärgade sociala klasserna, du som har en kropp som är psykiskt och fysiskt funktionsnormativ, du som är frisk, du som på något sätt passar inom normen. Du som (för tillfället, många av oss befinner oss på bägge sidor) inte är drabbad. Det är du som ska dundra in med hela kavalleriet i komentarsfälten. Stopp! Rör inte min kompis! Du har fel. Såhär ligger det till egentligen. Det är ditt ansvar att informera dig, att vara påläst. Det är ditt ansvar att säga ifrån när normaliseringen av rasismen, kvinnoförtrycket, homofobin och så vidare, tar sig ut från kommentarsfälten och in i våra fysiska rum. Ditt ansvar att säga emot kollegan, grannen, främlingen på bussen. Du som vet att det inte handlar om enskilda individer. De strukturella förtrycken är så mycket större än individer, men vi individer måste gå in och plocka isär dem. Och vi måste, måste, måste alltid minnas att den på andra sidan också är människa. Det är när vi fortsätter att glömma, att avhumanisera varandra som det verkligen går åt helvete.

 

En gång sa en klok människa till mig att samhället går bara framåt när människor samarbetar. Det är en enkel sanning, men tydligen svår att praktisera. Vi måste samarbeta med alla människor. Inte ett fåtal utvalda. Alla. Samhället fungerar på samma sätt som ett klassrum. De som inte anses passa i klassrummet ska inte flyttas ut. All forskning tyder på att det inte bara är bättre för individen som inte anses platsa om hen får vara kvar i gruppen, det är bättre för hela gruppen.

 

Särskilt viktigt är det att vi minns varandras mänsklighet just nu. Att vi samarbetar, allesammans. Nu när vi står inför verkligt stora hot. En global miljö- och klimatkris som skenar fram. En global finanskris, som somliga menar kommer att få 1920-talets kris att se ut som en skit i havet. En global arbetstlöshet, delvis knuten till finanskrisen, men också beroende på en ökad automatisering av olika arbeten. Många och stora väpnade konflikter i världen, också de i många fall knutna till tidigare nämnda kriser, med ett enormt mänskligt lidande som följd.

 

Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Var ska vi leva? Vad ska vi göra? Hur ska vårt samhälle se ut?

Ju mer vi etiketterar och exkluderar varandra, desto mindre chans till en hållbar framtid.

 

Tillbaka till Internet. Här, en inspirerande historia. Ibland händer det att trollet blir påmint om att offret är människa. Att offret får se att också trollet är människa.  För skribenten Lindy West, som skriver feministiska inlägg om bland annat fat acceptance, blev hot och trakasserier vardagsmat, men en man lyckades verkligen göra henne psykiskt illa. Trots det lyckades de samtala och lyssna på varandra. Det går att lyssna på det här.

 

Vi är alla människor. Våra andra identiteter är onödiga. Vi behöver kämpa för att komma dit, där inget annat än vår mänsklighet spelar roll. Där vi aldrig någonsin tillåter eller tillåts att glömma att våra medmänniskor är just människor.

Annas bröllopssjal

Min rödhårigaste svåger Gill gifte sig för några veckor sedan med sin Anna. Tänk att jag har äran att ha två så fantastiska människor i den knasiga, härliga skock som jag kallar familj. Jag hade dessutom äran att få sticka en sjal som kom att ingå i Annas bröllopsutstyrsel.

Vi kan enas om att detta är den vackraste sjal jag hittills stickat, eller hur?



 

 

Det är svårt att fokusera på sjalen i de här bilderna, men vi gör ett försök att bortse från det sjukt snygga brudparet och den kärlek som liksom sprutar ur dessa bilder. Åh, ni är så fina, Anna och Gill! <3

 

 

Kärleken! Ett så maxat bröllop det var!

 

 

Redan förra sommaren frågade jag Anna om hon ville ha en sjal. Det pratades en del om bröllop då och jag nämnde att jag kunde sticka en sjal som hon kunde ha på sin stora dag, om hon ville. Det ville hon. En svart sjal, ville hon ha. Sedan pratade vi inte mer om det, men jag köpte två härvor svart silke från Sjöalyckans silke i färgen korpsvart. Jag hittade designern Boo Knits på Ravelry och skickade sidan till Gill med frågan: vilka av de här sjalarna tror du att Anna skulle gilla? Han gav mig ett par förslag, och av dem valde jag mönstret Morticia, som jag tyckte var vackrast och pampigast. (Det var ju en BRÖLLOPSJAL för böfvelen - go big or go home är liksom givet.) Sjalen är stickad på 3,5 mm, 4 mm och 4,5 mm stickor. Avmaskningen är gjord med 4 mm stickor och 3,5 mm virknål. Pärlorna är krackelerade glaspärlor från Panduro.

 

Här ser en typ pärlorna, som är eldfärgade i rött och orange.


Det tog ett par månader att bli klar med sjalen, mest för att jag inte har så mycket tid att sticka på. Själva stickandet i sig gick ganska snabbt, snabbare än jag trodde då jag fått för mig att detta skulle vara en komplicerad sjal. Det är det väl på så sätt att en måste räkna och lära sig rapporter utantill, och en del rapporter var djävligt långa, men tekniskt sett tyckte jag inte att det var svårt. Bara öka och minska på olika vis. Och trehundra miljoner omslag, give or take. Mönstret är otroligt välskrivet och jag kommer definitivt att sticka mer av Boo Knits. Morticia var väldigt rolig att sticka, till och med picotavmaskningen var rolig och jag fick en lätt poststickprojektsdepp när sjalen var klar. Det gick dock snabbt över när jag fick ge sjalen till Anna, som inte visste att jag hade gjort den. Åh, vad jag älskar att överaska folk! Att hon sedan valde att ha den på sig på bröllopet och att den passade så bra till hennes vackra klänning, ja det är bara bonus alltihop!

 

En liten parentes: en oblockad spetssjal är en halv spetssjal. Se bara! Första bilden visar en oblockad sjal, den andra då sjalen är under utspänning.

 

Vad är det här för en skrynklig flärp?

 

Jahaaa.

Fotnot: För en gångs skull har jag bra foton. Det är givetvis inte jag som tagit dem, utan det är eminenta fotografen Frida Selvén och det är hon som äger rättigheterna till dem. Förutom de sista tre tafsiga mobilbilderna, dem har jag förstås tagit och det är lite skitsamma med upphovsrätt vad gäller dem.

 

 

Älskade Lotten

Förra året vid den här tiden härjade en härlig och otidsenlig värmebölja i Göteborg. I år har våren surat mer, med blåst och kyla, men nu har vi äntligen fått sol och värme.

Vi hänger på Lotten så fort vi kan. Ja, vår kolonistuga heter Lotten. Js mormor sa att en måste döpa sin stuga, så då gjorde vi det, i sann göteborgsk ordleksanda. 

J har byggt nya lådor. Älskar dem, för det blir så snyggt och prydligt.

Äppleträden blommar och strösslar marken med blad. Tulpanerna vi satte förra året blommar också. Så sjukt fina, älskar särskilt de rödsvarta.

Här sitter tomten Ärtur och vaktar. (Mer ordvitsande. Förlåt.) Det är en grannes tomte, men vårt barn älskar honom, så nu har vi fått låna honom. Han flyttas runt bland projekten för att vaka över dem. Bakom honom skymtar återstoden av vår flaggstång. Den var rutten rakt igenom och vi var rädda för att den skulle rasa in i huset, så vi fällde den. Visade sig vara ett större projekt än vi räknat med, då flaggstångshelvetet var lite bättre förankrat än vi tänkt oss. Tre manliga män och lika många manliga hävertar avslöjade följande:

Typ två meter stål och betong. Det kan hända att J råkade gräva ner pålen där i hålet. Hålet ska för övrigt täckas med täckduk och sten och sand innan vi ska pussla dit de nya plattorna. Längtar efter en fungerande uteplats. Inte lika charmigt med ett stort hål framför ytterdörren.

Idag kom min syster och barnen på besök. Småkusinerna är tvillinglika i sina solhattar och har här ett litet spadmöte vid vår blygsamma rabarber.

Har jag sagt att jag älskar Lotten? Jag älskar Lotten.

Vittring

För några veckor sedan, en torsdag. Den första dagen då våren ger sig till känna. Jag sitter på en skramlande spårvagn på väg hem. Sol i ögonen, skallrande svängar, en skock ungdomar som går på vid Chalmers, de bubblar och skrattar. Jag med mitt block, jag kan inte lägga det ifrån mig. Jag måste skriva anteckning efter anteckning.

Jag har varit hos min pappa. I flera timmar har vi suttit i hans varma vardagsrum med en kartong mellan oss, full med album, lösa foton, brev och vykort. Vi bläddrar förstrött i den, men låter den sedan ligga. Samtalet får ta över. Eller, det är inte så mycket ett samtal som min pappa som berättar. Som pratar och pratar i timmar, om sin barndom och sin uppväxt. Jag ställer en fråga då och då, leder honom djupare in på vissa spår, knattrar febrilt på tangenterna för att inte missa att få med något. Medan jag sitter där och skriver ner börjar det smyga sig in egna tankar bland anteckningarna. Mina egna idéer.

Och så händer det.

Det går fort!

Plötsligt är det inte längre ett frö till en berättelse. I ett ögonblick har fröet slagit rot och vuxit upp. Det blommar, det knakar, det sprider sig som ogräs, det är en hel skog att gå in i.

Sedan dess har jag den där skogens hos mig. Träden som vajar i ögonvrån. Det milda suset i öronen, en doft om nätterna.

Idag har jag stått i skogen och lyssnat, skrivit och skrivit.

Jag har vetat att den funnits där, bortanför, innanför min pappas historia. Och nu är den här.

Min upprymdhet vet inga gränser.

Här är den. Här är nästa historia jag ska berätta.

En tio år gammal dröm

För några dagar sedan lekte K i våra stökiga och överbelamrade bokhyllor. Ur röran drog hon plötsligt fram ett av mina gamla skrivblock. Jag tog det ifrån henne innan hon hann förvandla det till konfetti och bläddrade i det.

Då hittade jag en anteckning:

20 juli 2005

Såhär drömmer jag: Att vi är i huset, förstås. Att hon för en gångs skull varit den som varit ute och rest. I linneskåpet har hon gömt mina presenter, men jag har givetvis redan varit där och smygtittat på dem. När jag går ner för trappan möter hon mig, min vackra mor, med ett fat kakor i handen. Hon ler sådär som hon bara gjorde mot oss. Det är när vi går upp för trappan och hon hämtar sakerna i skåpet som jag inser att något är fel. Hon är ju död. Och jag tänker hoppfullt, kanske kan hon bara vara död om nätterna, men ändå vara här om dagarna? Men sedan minns jag att död innebär att man inte är här alls. Det är som om jag alltid måste börja om från den här punkten. Jag vaknar, tung och snopen. Och saknar henne, saknar henne.

När jag drömde det här hade hon varit död i ett år, tre månader och tjugo dagar. Jag hade inte ens fyllt tjugofem. Som jag minns det var sommaren ganska fin det året, men sorgen var stark och jag började i samtal igen. Det är nästan tio år sedan nu.

Idag har hon varit död i elva år. Elva år! Det är en evighet. Ibland har jag tänkt att det känns som om jag inte känner henne längre, men jag har insett att det handlar om att hon inte känner mig. Jag är inte samma person som jag var för elva år sedan och hon har ingen aning om det.

Fortfarande kan det hända att jag drömmer, både i vaket och sovande tillstånd, om att döden ska sluta vara så obändlig. För hur mycket tid som än går så är det faktum att döden är obeveklig, oåterkallelig så svårt att verkligen ta till sig. Det fortsätter att drabba mig, om än inte med samma intensitet längre. Vilket är en sorg i sig. Att livet skiter i döden, kör på i alla fall.

Jag saknar dig, mamma.