Förlossningstema, del 1: Födelsedagskalasförlossning

Som vi alla vet är födelsedagen den dag då man är född. En dag som brukar högtidhållas världen över medelst olika sorters födelsedagskalas. Vanligtvis brukar man bli firad första gången då man fyller ett år. Men ens första födelsedag är ju faktiskt dagen då man faktiskt blir född, så varför i hela fridens dag vänta ett helt år för att fira födelsedag? Rimligen borde man ju få sin allra första, ursprungliga födelsedag firad! Detta tar vi fasta på i förlossningstemas första del: vi kör en födelsedagskalasförlossning!

På födelsedagskalasförlossningen är det inte bara jag och Johan som är bjudna. Vi har även samlat barnets blivande släkt och eventuella blivande vänner tillsammans med deras föräldrar. Det blir en smula trångt och svettigt i förlossningsrummet, men alla måste faktiskt inte vara där inne samtidigt utan kan lösa av varandra. Johan är ganska upptagen med att klappa mig på ryggen och badda min panna med en kall handduk och jag är ju också lite upptagen om vi säger så, varför de praktiska bestyren får skötas av gäster och personal på förlossningen.

Medan jag svettas, badar badkar och guppar på pilatesboll förbereds kalaset. Någon tar på sig att koka korv till korv med bröd. Först testas det att kokas korv i autoklaveringen (stället där sjukhusets olika instrument desinficeras medelst jättevarm vattenånga), men korven löses upp bland skalpeller och tänger och det blir tillfälligt lite dålig stämning. Sedan kommer någon på att det ju finns ett kök på förlossningen och således ockuperas det. Där sitter några barnmorskor och tar igen sig, men de får faktiskt hjälpa till att blåsa ballonger och serpentiner, men det gör de så gärna, de har inget bättre för sig faktiskt.

Inget födelsedagskalas utan clown! Ej heller en födelsedagskalasförlossning utan clown!

Wanna balloon?

Det finns sjukhusclowner, men de är upptagna med att mima för barn med cancer, så anestesiologen får hoppa in. Han kan inte göra ballongdjur, men kan en massa andra tricks. Till exempel gör han tricket "floppy arm" på sig själv, genom att injicera sig med muskelavslappnande. Armen hänger och dinglar och alla barn och föräldrar hurrar. Sedan gör anestesiologen "floppy face" på en av barnens mammor och det blir temporärt lite dålig stämning i förlossningssalen. Men då kommer barnmorskorna in med korven och så är alla glada igen, utom jag som vrålar i en värk så att folk sprätter till av förskräckelse och spiller senap och ketchup på golvet.

Det verkar som att det kan ta lite tid innan själva födelsedagsbarnet kommer, så gästerna roar sig med olika lekar. I korridorerna kör de "Ett, två, tre, rött ljus!" och vanlig hederlig kurragömma, det finns ju så många olika rum och förråd att gömma sig i. Några barn leker mumie och lindar in varandra i gasbinda. Sedan upptäcks att ett barn har gjort en helgipsning av ett annat barn och då blir det lite dålig stämning igen. Men då kommer en pediatriker in med tårtan och alla hurrar igen, för tårtan är ju fantastisk!

Grattis och välkommen!

I ena änden av förlossningssalen har ett presentbord inrättats, där alla gäster har fått lägga bebisens födelsedagspresenter. De har fått gissa ordentligt vad bebisen kan tänkas önska sig på sin första födelsedag! Där finns allt en bebis kan tänkas vilja ha och behöva!

Jag mår vid det här laget lite dåligt, främst för att några av papporna har lagt beslag på lustgasen och sitter och suger i sig av den för glatta livet. Ett barn nappar till sig sprutorna med koksaltslösning och sätter rask några kvaddlar på ett annat barn, som börjar gråta. Stämningen blir återigen lite dålig, men då kommer en undersköterska in och kör fiskdamm bakom ett draperi. Förutom godis finns det lite olika skojiga tabletter i påsarna!

Jag har vid det här laget börjat få krystvärkar och gästerna börjar samla ihop sig för att vara förberedda på födelsedagssången. Det blir en smula otåligt i församligen, eftersom själva krystskedet tar längre tid än vad de hade väntat sig. En del ler tålmodigt, medan andra inget gör för att dölja sin irritation, tittar på klockan och suckar. Jag vrålar och ylar och svär och rätt vad det är tittar bebisen ut och då sjunger alla "Ja må hen leva!". Sedan blir det presentation av bebisen och presentöppning och jag får en rejäl sup från en flaska läkarsprit.

Teaser: Förlossningstema!

Jag är fortfarande gravid, nu i miljonte veckan (38+2). Bebisen kan komma allt mellan när som helst och om max tre och en halv vecka. (Om ungen vägrat komma ut då blir jag igångsatt). 

Att vara såhär gravid kan rent fysiskt liknas vid att bära omkring på ett medeltungt bowlingklot fyllt med slingrande ormar, som man alltså med nöd och näppe klämt in under huden på magen. Förutom huden är det bäckenet och urinblåsan som bär upp tyngden. Rent psykiskt är ens huvud fyllt av någonslags gravidgröt (Har jag sagt att jag hatar hormoner? Jag HATAR hormoner.) som gör att ens attention span är på ungefär ooooh, kolla, en fågel.

Den som är lite påläst vet att innan de blivande föräldrarna får sitt barn så ska de genomgå något som kallas "förlossning". Tydligen är detta ett sorts obligatoriskt moment. Man kan alltså inte bara få barnet utlämnat när det är klart, utan först ska alltså denna "förlossning" till. "Förlossning" går kortfattat till så att mamman pressar ut sagda slingrande bowlingklot genom fitty. Om detta av någon anledning inte går skärs mamman upp och sagda bowlingklot dras ut genom ett litet hål i magen. Oavsett vilken av varianterna som sker, gör det djävligt ont på mamman. Efter detta är bebisen ute och föräldrarna är föräldrar och alla är glada och det är fred på jorden och mamman får sig en rejäl sup.

Den uppmärksamma bloggläsaren vet att när det händer något stort i mitt liv så vill jag gärna att detta stortslagna ska få ha ett tema. Alla minns väl förra årets bloggsuccé Bröllopstema? I år kör vi såklart förlossningstema. För att så att säga hetta upp det hela lite!

Det här inlägget fungerar alltså på samma sätt som en filmtrailer. Fast du får själv föreställa dig pang-pang, dramatisk musik, skrik, tårar och nakenhet. Och bebis, naturligtvis.

Nu kör vi! ÄR DU REDO?

En sjal till A

Min kära vän A har gjort många förändringar det senaste året. Bland annat blev hon klar med skolan efter att ha arbetat arslet av sig i flera år. Som avslutningspresent stickade jag henne en sjal. 

Tadaaa!

Mönstret heter The Age of Brass and Stem Kerchief och är gratis på Ravelry. Jag valde modellen eftersom den är enkel och samtidigt väldigt snygg, så den passar till det mesta. 

Man ökar i kanterna på varje varv, även de aviga. Enligt mönstret ska alla ökningar göras med omslag, men mina omslag på avigsidan blev så fula att jag helt enkelt inte klarade att sticka så. På avigvarven ökade jag genom att sticka två i en maska istället. Jag tror att en del av elasticiteten gick förlorad på så vis, men det var det värt. Jag blockade den stenhårt, det ska man göra med den här modellen (eller alltid, enligt mig). En annan ändring jag gjorde var att jag stickade sjalen större. I mönstret stickas tre "omgångar", eller vad vi ska kalla det, jag stickade fyra. Fördelen med det här mönstret är att man kan sticka hur stort som helst, det är bara att upprepa omgångarna tills man är nöjd med storleken.

A älskar precis som jag grönt (hon är kanske snarare besatt av grönt) så jag stickade upp resten av mitt Splendorgarn i färgen Goblin, som blev över efter att jag stickade min bröllopsopsa förra året. 

Garnet är fantastiskt, färgen likaså, men mest fantastiskt av allt är A ändå. Jag hoppas att hon ska få mycket glädje av sin sjal.

Midsommarmönster

Till midsommar åker vi ut till ön. Vi förväntar oss ett stort oväder, allt talar för det, väderleksrapporten, den kvava, stillastående luften, den påträngande, tunga hettan. Vi badar i havet. Vattnet är blankt, klart ända ner till botten. Kylan som träffar mig när jag plumsar i min klumpiga kropp får mig att andas än ytligare och snabbare. Mina hopträngda lungor klarar inte hastiga omställningar. Jag måste gå i långsamt från stegen, som en gammal tant. Håret blir vilt av saltet, vildare för var dag som går. Givetvis börjar jag tänka helt tvärtom från hur jag tänkt i flera år, glömmer besväret: jag borde inte ha klippt av det, jag borde spara ut det igen. Jag undrar om det är en sorts störning jag har. Hårmani.

Jag läser en ny bok. Margaret Atwood, äntligen. Fantastisk också på svenska. Minns återigen varför läsandet på det egna språket är så viktigt för skrivandet. Luften och husen är fulla av flugor och andra kräk. Myggen är stora, liknar flugorna, biter mig som vanligt genom kläderna. Benen är fulla av bett,  också händerna, fötterna.

Ovädret är mest regn. Vi tror alla att vi kanske hör åska, men vi är inte säkra. Vi blir faktiskt lite snopna, besvikna rent av. Segelduken vi spänt upp som skydd släpper igenom vatten. Det finns potatis i landen, små raringar med skärt skal. Morfar blir full och glad, skrålar sig med skärande gammelröst genom snappsvisorna. Vi äter för mycket. J och jag gör det sista av tårtan. Jag säger att det räcker med  jordgubbar, men han placerar hela tiden dit fler. Jordgubbarna halkar i grädden, tårtan är hela tiden mycket nära sin kollaps. Men vad spelar det för roll? När mörkret kommer skiner lyktorna och ljusen från husen på andra sidan vattnet. Det är äntligen svalare. Trycket lättar.

Jag sover sämre om nätterna. Vaknar varje gång jag vänder mig. Händerna somnar, huden under brösten somnar. Fötterna hettar. Kanske vaknar jag av smärtan i ligamenten. Övar på min andning och oroar mig: jag lyckas inte riktigt nu, hur ska det då gå under förlossningen? Andas ändå. Pustar och suckar. Mjölkfläckarna på sovtröjan blir hela tiden fler. Allt är bara kropp och kropp och det finns något oerhört starkt och samtidigt oerhört tröttsamt i det. Barnet rör sig hela tiden strax efter mig, följer mig i mina vändningar.

Sedan ett par veckor tillbaka är tankarna någon annanstans. Det är ovant för mig, detta att inte kunna fokusera. Att vilja, men ändå inte riktigt kunna. Jag tänker att jag ska ta tag i min blogg. För hundrade, tusende gången tänker jag det. Att jag ska skriva något. Något roligt, något fyndigt, något viktigt, något vackert. Men jag ids inte. Jag tänker att jag ska ta tag i romanen, som legat stilla sedan i våras då Jessica läste den och sa att den kändes färdig. Att historien tätnat. Precis som jag själv känt. Bara att göra de där sista ändringarna, köpa kuvert och skicka ut den igen. Men jag ids inte. Något rastlöst smyger sig in. Tankarna är hala som såpa. Jag sitter i soffan, stickar och lyssnar på radiodokumentärer istället.

På midsommardagen är jag orolig. Jag är det ibland nuförtiden, opåkallat. Jag börjar gråta för ingenting. Tänker att vi kanske slarvat bort bilden vi fick med oss från ultraljudet. Vi borde ha ramat in den. Tänk om den är borta. Men den är väl hemma någonstans, tror J. Jag borde ha skrivit i dagboken. Vad ska du skriva där då? Saker. Om graviditeten. Måste du? Nej, men. J fäller mig bakåt i sängen, lutar sig över mig. Du är fånig, säger han vänligt, snälla ögon. Men jag älskar dig.

Barnet slingrar sig ständigt i sitt trånga gryt, runt, runt. Spjärnar och spänner mot huden. Sträcker sig, fäktar och sparkar. Rörelserna är stora och svepande eller korta och häftiga. Ibland när jag ligger på sidan mullrar barnet likt åskan.

Vi klämmer och trycker mot huden. Gissar kroppsdelar. En rumpa. En fot, kanske ett knä eller en arm. Vi buffar mot magen, skrattar när barnet buffar tillbaka. J lägger huvudet mot, letar med örat efter barnets hjärta. Ropar med munnen nära: Kringlan, vad gör du Kringlan?

Vi räknar ner, vecka för vecka. Det är inte långt kvar nu.

Under läslampan: The Lacuna

Det är ju nästan lite pinsamt att jag som skriver och skriver om mitt skrivande inte har skrivit om läsande. (Så mycket skrivande i en mening.) Det ska vi genast ändra på!

När jag arbetade som mest intensivt med romanen läste jag inte ett skvatt. Jag kunde liksom inte. Jag var så uppe i min egen historia att jag vare sig kunde eller ville kliva ur den för att gå in i en annan. Jag ville inte bli störd, liksom. Det var nytt för mig, tidigare har jag alltid kombinerat mitt skrivande med läsande och känt att de två berikat varandra. Fast då skrev jag ju inte romaner utan mest noveller och det är något helt annat. I framtiden tänker jag mig att jag kommer att ha perioder med skrivande och perioder med läsande, eftersom jag tänker skriva fler romaner. 

På senare tid har jag läst en hel del, mest på engelska. För några år sedan hade jag jättesvårt att komma in i engelskan, men det visade sig bara vara en övningsfråga. Nu tänker jag inte ens på språket.

Just nu läser jag mastodontromanen The Lacuna av Barbara Kingsolver. Hon är en av mina favoriter, både språkligt och innehållsmässigt. Jag har inte läst alla hennes verk, bara The Poison Tree Bible (Giftträdets bibel) och Prodigal Summer (Sommarens rikedom) som båda gjorde stort intryck på mig. De två påminner om varandra, språket och berättelserna är i samma stil, medan The Lacuna är något helt annat, än mer fantastiskt.

Romanen handlar om en fiktiv person, Harrison Shepherd, som placerats i verklig historisk tid. Han sitter som så många andra lite mitt emellan två kulturer, med en mexikansk mamma och en amerikansk pappa. Shepherd växer upp i Mexiko tillsammans med mamman, som hela tiden är på jakt efter den stora kärleken, frälsningen. Fadern i Gringoland förblir främmande för Shepherd, trots de år i Amerika då han går på internatskola. Väl tillbaka i Mexiko får han arbete hos konstnärsparet Frida Kahlo och Diego Rivera och när de två hyser in Lev Trotskij är det Shepherd som blir hans personlige sekreterare. Efter att Trotskij blivit mördad flyttar Shepherd till Amerika, där han blir en framgångsrik författare, varpå Antikommunistbyrån får upp ögonen för honom.

Jag är på sluttampen av boken och har ingen aning om vart det barkar hän. Förutom att historien är helt briljant är språket en enda underbar karamell att suga på. Alla borde läsa den här boken!

Vad läser du?

Ont, det gör ont, men det går, som Lena Ph skulle sagt.

Precis när jag blev gravid tänkte jag lite glatt att vad skönt, nu kommer jag inte ha mens på ett tag. Ingen mensvärk, yay!

Jamen HA HA HA, säger jag om det idag. 

Jag har precis gått in i vecka 28. Nu är det de tre sista månaderna kvar. Slutspurten. Från och med nu lägger bebisen på sig mellan hundra och tvåhundra gram i veckan. Det känns, kan jag tala om. Strax ovanför ljumskarna sitter ligament som håller hela livmoderspaketet uppe. De håller på och töjer sig, vad det verkar. Föreställ dig att du i din kropp har ett gummiband som sitter fast mellan nedre delen av buken och ljumskarna. Föreställ dig nu att det gummibandet är för kort. Så har jag känt mest hela tiden den senaste veckan. 

Ibland drar det lite extra i de där ligamenten. Det liksom krampar i dem. Och det, mina damer och herrar, gör ont. Mensvärk has nothing on this. Mensvärk är en djävla promenad i parken. (Utan för korta ligament i ljumskarna som bidrar till stel, långsam ankgång.) Det är samma sorts smärta som mensvärk, men gör ungefär tusen gånger ondare än den värsta mensvärk jag någonsin har haft.

Tur för mig att jag var på profylaxkurs i fredags. Nu kan jag öva på det där fåniga flåsandet.

Jag ser framför mig att jag kommer att skriva ett nytt inlägg i frågan smärta á la mensvärk någon gång i slutet på augusti/början på september. Efter förlossningen.

Jamen HA HA HA, antar jag att jag kommer att säga om det här inlägget då.

(Min enda tröst är att jag kan spara de här inläggen och ta fram dem när jag om femton år behöver guilt-trippa min tonåring. "TITTA HÄR VAD MAMMA HAR GENOMLEVT FÖR DIN SKULL!", ska jag säga och darra på läppen.)

Ett litet requiem över en stor person

Anna,

du och jag kände inte varandra särskilt väl. Vi träffades i arbetet. För den där trycksakens skull, när det skulle tas nya foton, på rasterna i personalrummet eller i korridorerna. Ganska ytliga möten, egentligen. 

Men du gjorde intryck på mig. Det klickade ljudet som förekom dig när du kom hoppandes i korridorerna gjorde mig alltid glad. Det var kapplöpning om att få köpa dina ägg och jag återberättar fortfarande anekdoten om hur du döpte alla dina vita hönor till Höna-Pöna, eftersom det var omöjligt att se skillnad på dem. Jag var nyfiken på att få höra om ditt senaste projekt. Hur hade det egentligen gått med de där kycklingarna som kläcktes i maskinen på självaste midsommarafton, var hästen frisk igen, var fotoprojektet avslutat? Du tycktes ha ett outslitligt djävlaranamma och du tog till dig andra på ett sätt jag sällan upplevt. Allt var helt enkelt roligare när du var med.

Du lärde mig någonting. Om livskraft och envishet och skaparglädje och fördomar - mina egna och andras - och om hur lätt det kan vara att skrapa bort dem. 

Du var en av dem som var här på lånad tid, en av dem som inte fick stanna. Din kropp var för liten för dig, för den person du var, för det liv jag tror att du hade velat leva. Din sjukdom för stor.

Jag fick en ond aning redan när jag första gången fick höra att du var sjuk. Alla de där tumörerna, som utkastat grus i ditt inre. Hur skulle det ha kunnat få en ljus utgång? Jag ville ha fel, förstås.

Om du var tvungen att lida så är det åtminstone över. Världen är en tråkigare plats utan dig.

Sov gott, stora lilla Anna.